Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Tro, politik, mediekritik och samhällsanalyser

Den aktuella enhetesfrågan

«Frågan om de kristnas enhet är lika gammal som kristendomen själv. Den behandlades av Jesus och apostlarna så ingående att det inte finns något övrigt att önska på detta område. Så väl evangelierna som de apostoliska breven är källor att ösa ur som saknar motstycke då det gäller enhetsfrågans lösning.

Denna enhetsförkunnelse bedrev de under tiden de höll på med ett söndringsarbete, som blev ett av de största i världen.

De söndrade den judiska kyrkan, det mosaiska samfundet, på ett sätt det aldrig tidigare upplevat. Jesus bröt sig ut från dess lära. Han kom med en ny teologi, med nya verksamhetsformer och en ny människouppfattning.

På pingstdagen bröt aposteln Petrus med Stora rådet och anklagade landets andliga ledare för mordet på Jesus. Senare bröt han med sina judiska kristna bröder då det gällde deras lärouppfattning och gick till hedningarna med evangelium.

Alla religiösa enhetssträvanden är inte att rekommendera. Ingen kan heller med rätta påstå att all splittring är av ondo. Det finns däremot enhetssträvanden som är förkastliga. Samtidigt finns det splittringar, som helt enkelt varit världens räddning.»

Citatet är hämtat ur Lewi Pethrus utmärkta bok Brytningstider Segertider.

Det kan lätt bli så att talet om enhet blir till ett mantra som tuggas om och tuggas om. Men för att kunna bedöma enhetens berättigande och värde måste man ju också veta vem man är enig med och vad man är enig om. Samtliga samtal jag tagit del av på Internet som handlat om ekumenik handlar i princip och något förenklat om att enigheten bäst bedrivs i den katolska kyrkan och med den katolska kyrkans traditioner som rättesnöre. Det har aldrig ens varit frågan om det motsatta — att den katolska kyrkan eller dess medlemmar skulle röra sig i en riktning mot någon frikyrka. Det här vet frikyrkans ledare. Men frågan är om frikyrkofolket förstår det.

Att ligga i strid med den etablerade bestående ordningen, det institutionella eller det för tiden mest populära är alltid en kamp. Att bedriva en kamp är att gå i motvind och i uppförsbacke. Det är mycket enklare att gå i medvind och i nedförsbacke. Därför måste människor som bedriver en kamp vara motiverade. Annars vill de inte fortsätta att bedriva denna kamp. Därför finns det en inneboende önskan hos de flesta människor att inte ligga i strid med den etablerade ordningen. När elden slocknar avtar också motivationen att strida med den etablerade ordningen.

Jag tror att många frikyrkoledare är trötta. Jag tror att många pastorer inte längre har någon glöd. Jag tror att många kyrkoledare bara ser mörker framför sig. Därför orkar de inte. Därför önskar de inte fortsätta gå emot vinden. Men för att inte helt förlisa med skepp, mannar och ära, så har de sett en möjlighet att docka sina små skutor med ett stort fartyg. Vart fartyget är på väg är av underordnad betydelse när skrovet läcker och båten inte är seglingsduglig. Att fartygsledningen aldrig kommer att tillåta den lilla skutan att nå sin hemmahamn får stå tillbaka när stormen ryter och vattnet forsar in.

Den aktuella enhetsfrågan får i ett sådant läge inte ifrågasättas. «Predika inte, predikar de, så får man inte predika. Smäleken drabbar oss inte. Skulle Jakobs folk vara förbannat? Är Herren snar till vrede, är det så han handlar? Bringar inte hans ord lycka? Han går vid den rättfärdiges sida» (Mika 2:6—7)

Försvarare av den bestående ordningen vill inte höra någon predika.

=>

Ämne: Nya Ekumeniken

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial

Känner du andra som borde läsa detta?