Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Tro, politik, mediekritik och samhällsanalyser

Nu listar vi religiösa åthävor …

Jag tror inte Gud favoriserar religiöst lagda personer. Men det finns många människor som har stor respekt för vissa manér eller sätta att föra sig på.  Skall vi gemensamt lista sådana religiösa åthävor, manér eller sätt att uppföra sig på, som är typiska för religiöst lagda människor men som inte har någon relevans i verkligheten. Det finns en viktig regel: Ni får bara hämta sådana åthävor från Era egna sammanhang, inte peka finger åt andra trosuppfattningar och samfund. Personer från Svenska kyrkan hittar åthävor i Svenska kyrkan, SMF:are listar religiösa manér från SMF, Frälsningssoldater hittar religiösa sätt att föra sig i FA, etc. etc.

=>

Ämne: Övrigt

126 comments

  • Andy har redan gjort ett avslut på denna bloggpost. Det har ändå kommit in fler kommentarer. Jag tror att samtliga parter – möjligtvis så när som på Robert (som jag ändå inte tror har några invändningar) – har kommit tals både en och fler gånger med sina åsikter och fått chans att svara fler gånger. Någon listning av åthävor har vi inte haft på länge.

    Så härmed stänger jag tråden och därmed möjligheten att kommentera.

  • Frid Linnea!

    Nej, det var inte så jag menade. Vad jag menade är att man inte kan släppa en sak utan fortsätter utan att något nytt och värdefullt tillkommer.

  • Sven-Erik Sköld on 20 december, 2007 at 1:45 e m said:

    Jer. 15:15-17 ”Tänk på hur jag blir
    hånad för din skull.

    Dina ord kom och jag åt dem, ja,
    ditt ord blev mitt hjärtas
    fröjd och glädje, ty jag är uppkallad
    efter ditt namn, Herre,
    härskarornas Gud.

    Jag har inte suttit tillsammans
    med gycklare, för att roa mig.
    Därför att din hand är över mig,
    har jag suttit ensam.”

    Ps. 120:7 ”Jag vill ha frid,
    men säger jag ett ord,
    är de redo till strid.”

  • Gustaf!
    Det är ju också en konstig inställning om man inte tycker som Du är det ”tjafs”?!
    På den grunden kan man inte föra dialog.
    Det uppfattar jag som ”ovärdigt tal”.

  • Jag ber om ursäkt. Jag tänkte i första hand på Linnea men också Robert.
    Jag är inte den allra bästa på att formulera mig och ibland blir det kanske olyckliga ord.

  • Gustaf,
    Om Du skall anklaga någon och kalla den/de för ”vissa” så bäddar Du för problem! Tala om vem/vilka Du anklagar om Du skall anklaga någon öht!

    Så berätta nu vem Du anklagar!

  • Ursäkta mig, men jag trodde frågan var avslutad för Haggajs del, överhuvudtaget trodde jag att diskussionen avslutades av Andy, men uppenbarligen inte. Det känns som att två sidor står och stångas mot varandra – den ena menar att man måste få ha roligt även i ”andliga” sammanhang, de andra säger att det finns begränsningar, ex underlivshumor. Kanske finns det en balans häremellan? Att man kan ha oligt, skoja om mycket osv. Men att det också finns vissa gränser? Ytterst är det väl, som jag fattar bibelordet, upp till vars och ens samvete. ”För den rene är allt rent”. Det som kan vara orent för en, kan vara rent för en annan när det gäller samvetesfrågor. Lagen är normerande men avgör inte varje detalj av våra liv. Det innebär att underlivshumor för SE Sköld kan vara orent, medan den för en annan kan vara rent. Härtill bör man också ta i anseende Pauli uppmaning att inte bli någon till last…

  • Jag tycker att Sven-Erik Sköld gjort sin sak klar. Varför lyssnar ni inte på honom? Det jag tycker att vissa håller på med är bara tjafs, onödigt tal som inte läker utan bara leder till strid.
    Jag håller definitivt inte med dig Peter.

    Är inte saken utagerad?

  • Vänner
    Innan ni helt tappar humorn ur sikte och bara diskuterar gräsndragningar mellan varom man kan skämta vill jag påminna om Luthers bordssamtal.
    De kunde omfatta djup teologi och lustifikationer om fjärtande stjärtar i samma andetag.
    Men det finns gränser som Anden nog påminner om när syskon är tillsammans.
    nsn
    Men den extremt stora humorn i det andliga finns redan i bibeltexterna: Tänk när Jesus tilltalar de
    ’skriftlärde’ och inleder med ’har ni inte läst’…!
    Milda makter en sån humoristisk och samtidigt bitande sarkasm.
    Eller när Han sitter ensam med kvinnan ertappad i äktenskapsbrott. Alla de närvarande har riggat en fälla åt honom, nu skall han fällas för trots mot Mose lag. Han svarar inte med ett ord! Men böjer sig ner och ritar med fingret i den nyströdda sanden. Som när man ritar mönster i kanten på telefonkatalogen under ett tråkigt samtal?

    Åh nä, själva skrivandet var poängen. Han citerade nämligen i den handlingen Jeremia:’Såsom en skrift i sanden är de som avviker från Herren’..
    ’och från den äldste till den yngste troppade de alla av…’

    Humor är mer än ståuppkomik, det kan vara sitt ner komik också.
    Björn

  • Bäste Sven-Erik,

    Jag tror inte att detta är ett forum för dig.

    I all välmening och respekt, men du har en väldigt modernistisk/regelorienterad/lagisk bibelsyn.

    Du kommer inte att komma någon vart om du inte börjar läsa Bibeln som den berättelse, ett narrativt perspektiv.

    Hoppas att du förstod.

    Fred

  • Sven-Erik Sköld!
    Jag opponerade mig mot attityden och inte sakfrågan. Det har jag tydligt framhållit tidigare.
    Gav Du inte själv möjlighet till ”utvärdering” igår?

  • Sven-Erik Sköld on 20 december, 2007 at 12:13 e m said:

    Linnea, inte frid med det som är felaktigt. Gud stöder det som är rätt och står emot det som är fel, hur skulle det annars sluta.

    Vad det här landets översexualiserade folk behöver är inte skabrösa berättelser. Det är bl.a. TV:en full av.

    Och sådana hade jag stått emot även under min ”ofrälsta” tid: för det var inte sådant jag sökte som sökande 30-åring. Och det tror jag inte heller att någon ärlig sökare, söker i dag.

    Hade jag mött den typen av berättelser även inom det kristna lägret, hade jag nog gått därifrån: sådana hade jag hört mer än nog av därifrån jag kom, från ”världen”. Och jag tyckte innerligt illa om dem också där.

    Och räknade med, att det – i alla avseenden – var annorlunda bland de kristna. Och nu får jag försvara min ståndpunkt, i de här frågorna, även mitt bland kristna. Det hade jag aldrig kunnat föreställa mig, uppriktigt sagt.

    Jag öppnade frågeställningen med en enda mening: ”Har Ni inte gått alldeles för långt nu?”
    Och därefter kom ”getingarna” loss, och sedan får jag skulden av bl.a. Dig för att jag s.a.s. väckte dem,
    och får finna mig i, att kallas kärlekslös och annat.

    Men kan försäkra Dig, att jag kommer att stå emot alla former av underlivshumor även fortsättningsvis, och oavsett vad Du anklagar mig för.

    Mvh

  • Jag tror inte ”Ovärdigt tal” i första hand handlar om vår humor, jag tror det i stort handlar om vilken atmosfär vi skapar med våra ord. Ovärdigt tal kan vara nedsättande kommentarer, det kan handla om en negativ attityd som smittar osv, ofta är det ett resultat av otrygghet och bristande självkännedom.
    Visst ”ovärdigt tal” kan också handla om humor, men jag tror att det andra är minst lika farligt.

    Gud bevare oss från oförmågan att se det roliga i en situation!

    OBS! Jag anklagar ingen här för att vara någon som sysslar med ”ovärdigt tal” jag försöker bara nyansera och definiera.

  • Sven-Erik Sköld on 20 december, 2007 at 10:04 f m said:

    En Herrens tjänare skall också stå på Ordets grund: inte låta ovärdigt tal utgå från vår mun.

    Mvh

  • Sven-Erik Sköld!
    Måste allting drivas fram till ”konflikt”?
    En Herrens tjänare ska bl a vara ”hövisk, foglig, icke sridslysten”. 1 Tim.3:2,3

  • Sven-Erik,
    Önskar detsamma till Dig och Din familj! Jag fortsätter bloggandet fram till att nyårsklockorna slår …

    PS. Jag hade en bra historia till, men den törs jag inte ta nu … 😉 Den handlade i alla fall om den förre ordföranden i ”Ja till livet”, Peder Teglund och om hur han blev utsatt för ett practical joke i samband med ett radioprogram. Den tar jag dock bara IRL fortsättningsvis. DS.

  • Sven-Erik Sköld on 20 december, 2007 at 6:57 f m said:

    Problemet är inte Haggajs och mitt meningsutbyte, ”järn ger skärpa åt järn”,
    utan konflikträdda, kristna ”räddare”.

    Haggaj, jag önskar Dig och de Dina en God Jul
    och Ett riktigt Gott Nytt 2008!

  • ”Var icke alltför rättfärdig, och var icke allt för mycket vis; Icke vill du fördärva Dig själv”? Pred. 7:17

  • Kör på med historier och berättelser!!! 🙂
    Vi ska titta hos dig, för det är säkert en del intressant att läsa…

  • Fick bara lust att skriva ”No comment!” 😉
    Det är många predikanter som sagt en hel del saker som misstolkats, just därför att de snubblat lite i orden. Haggajs exempel är ett sådant, men att anse detta för ett underlivsskämt, och sedan nästan sätta frågetecken vid denna blogg, är att gå för långt! Sexlivet tillhör det privata, men en och annan ”ordsnubblarhistoria” tål de flesta…

    Så var det prästen som läste skapelseberättelsen, och när han kom till avsnittet där Adam & Eva gömde sig för Gud stoppade han upp och utbrast: – Det fattas visst ett blad här…!

    Tack till alla för era åsikter om vad som är rumsrent och inte. Vi avslutar den debatten nu!

  • Sven-Erik Sköld on 19 december, 2007 at 6:07 e m said:

    Linnea, Ditt svar hade jag inte läst, när jag skickade inlägget med ”utagerad”. Ditt inlägg såg jag först sedan jag sänt mitt eget, där det stod. Det blir så ibland, att inläggen går ”om lott”.

    Mvh

  • Sven-Erik Sköld!
    Jag tyckte Du skrev att saken var ”utagerad”?
    Du får så gärna ha ”rätt” för mig om det är så viktigt för Dig. Jag klarar av att gå vidare utan att ha eller få ”rätt” men mitt förtroende har Du mist ”på kuppen” i Din ihärdighet men det kanske är oväsentligt för Dig.
    Jag respekterar Dina åsikter i sak men delar dem inte då jag tycker de är småskurna och i detta fall fått alldeles på tok för stora proportioner.
    Nu när Du får ”draghjälp” av Tuve kanske Du vill fortsätta men förmodligen inte jag. Tala då inte heller mer om att saken är ”utagerad” för då blir du inte trovärdig.
    Du talade så vackert om att vi skulle själva ”värdera det som framförts” och om ”utvärderingen” ”som alltså ankommer andra att göra”.

  • Haggaj, jag håller inte med dig om att det inte var någon som hängdes ut. Jag skulle tro att pastorns fru inte upplevde det så, i alla fall… Men för egen del är saken mer än tillräckligt utredd…

  • Sven-Erik
    Jag är böjd åt att hålla med dig i denna fråga. Jag tycker också att underlivshumor är sådär lagom småtrist och håller mig dig om att det kunde vara skönt att slippa det. Jag tycker att ett minimum bör vara att åtminstone anonymisera personerna i fråga, särskilt om det rör sig om så pass utlämnande skämt. Många människor, jag inräknat, betraktar sexuallivet som något synnerligen privat, som man inte önskar ha uthängt offentligt, och framförallt inte skrattat åt. Det gäller som regel även för dem man håller av, föräldrar etc. Det kan väl inte vara så svårt att förstå?

    Jag menar att det definitivt inte finns någon konflikt i denna inställning och inställningen att man måste kunna skratta åt sig själv. Om pastorn i fråga (eller hans fru) i efterhand kunde skratta åt detta är det väl gott och väl och säger i så fall något om hans storhet. Att kunna skratta åt sig själv, även (eller särskilt) då man gör bort sig tror jag är en stor gåva. Detta gäller kanske särskilt när man arbetar med ungdomar, som Monica var inne på.

    Men det är en stor skillnad att kunna skratta åt sig själv då man gör bort sig och att skratta åt någon annan som gör det.

    Men humor är dock viktigt och jag definitivt att ett GOTT skratt förlänger livet! Jag har definitivt fått många goda sådana i den här tråden!

    Så slutligen, Tack Haggaj för ditt initiativ!

  • Sven-Erik Sköld on 19 december, 2007 at 1:42 e m said:

    Linnea, om Du föredrar att se det här meningsutbytet som en personfråga, och inte en sakfråga, kan jag inte göra någonting åt det. För mig handlar det om en sakfråga, och ingenting annat.

    Och för att eventuellt få Dig att förstå, skall jag delge Dig några ytterligare informationer:

    Underlivshumor har jag inte bara underlåtit att skratta åt, utan jag hatar den. Den är kränkande. Inte ens när jag i mitt ofrälsta tillstånd var ”på kanelen”, kunde jag med den. Kanske därför att jag, som enda sonen i familjen, var begåvad med en jättegod, högt aktad mamma och två dito systrar.

    När den ”humorn” då används för att, enligt min mening, dra ett visst löje över en verklig gudsman; att få skrattarna på sin sida, med stort mandat inför både Gud (som jag tror) och människor (som jag vet) då tycker jag att det är att gå för långt och skrev det också.

    Till detta kommer, att jag inte inte ville se mina egna föräldrar bli uthängda på det sättet; och då vill jag inte heller se, att någon annans behöver det.

  • Sven-Erik Sköld on 19 december, 2007 at 1:25 e m said:

    Monica och Linnea, det här är inte en fråga mellan Haggaj och mig, utan mellan hans synsätt – på en specifik sakfråga – och mitt.

    Han har redogjort för sitt sätt att se på saken och jag för mitt. Han står förmodligen för sitt synsätt och jag för mitt, krångligare än så är det inte.

    Haggaj har framfört sina skäl och jag mina, med det är frågan utagerad för min del.

    De som tagit del av meningsutbytet i frågan, inte bara mellan Haggaj och mig, för ju själva värdera det som framförts.

    Men våra ”basuner”, Haggajs och min, har väl varit tillräckligt tydliga för att den utvärderingen skall kunna ske, som alltså ankommer andra att göra.

  • Sven- Erik Sköld!
    Jag bryr mig inte så mycket om vad Du tycker men hatar ”tvärsäkerhet” liksom W. Nee och ”uppskattar när någon kan tillstå att det finna saker de ej vet”(också W. Nee)
    Det är Din attityd som stör.

  • Sven-Erik Sköld!
    Det har tidigare citerats här att ”sanning utan kärlek är brutalitet”.
    Jag efterlyser bara lite mjukhet i framsällandet av åsikt. Det tar mycket bättre.
    Själv tar jag bara in förmaning sagt i kärlek men det finns ju undantag:
    ”Väktarna här äro allesammans blinda, ingen av dem har något förstånd; de äro allesammans stumma hundar, som icke kunna skälla; de ligga och drömma och vilja gärna slumra”. Jes.56:10
    Menar Du att den uppgiften är din så fortsätt att ”skälla”!
    David sa ju också vid ett tillfälle då han blev stenkastad av Simei: ”Låt honom banna ty Gud har bjudit honom banna!”2 Sam. 16. Dock försonades de senare.
    Då får väl Haggaj ta detta som Guds fostran, då är det ju ändå inte förgäves. Förvänta Dig då hellre något gott ur detta än tvärtom och förändra Din attityd till något konstruktivt och posetivt.
    jag är fullständigt allergisk mot negativt tänkande om någon.

  • Jag tycker faktiskt inte att denna blogg har sänkt sig till dasshumorns nivå, men du kanske mer uttrycker en rädsla för ATT den skulle göra det.

    Lite skillnad är det allt på att kunna skämta om sex och dasshumor, den senare tycker jag också är osmaklig.

  • Sven-Erik Sköld on 19 december, 2007 at 11:59 f m said:

    Underlivshumor har jag aldrig skrattat åt, varför vet jag inte. Inte som barn och inte som vuxen. Tycket f.ö. att det är illa, att fler och fler av verkligt humoristiska människor, som t.ex. Ronny Eriksson och Robert Gustavsson, mer och mer använder sina humoristiska gåvor till plumpa underlivsskämt.

    Det finns nog åtskilliga föräldrar, kristna och andra, som är osäkra på om de vågar låta sina barn sitta framför TV, även när det gäller vanliga underhållnings -och familjeprogram, p.g.a. den vulgäritet, som ofta oanmäld och oförutsägbar dyker upp i rutan.

    Förr kallades sådana skämt för ”dasshumor”, beroende på att det var ungar som använde utedassen till några slags bloggar, där de skrev av sig sitt intresse för sexlivet. Men sedan, när de blev vuxna, kanske detta sätt att se på de här frågorna, som oftast gällde kvinnan, fick mognare uttryck. En och annan hade den nivån med sig till ”lumpen”, men de var nog ganska få.

    Och på en kristen blogg hör den nivån, enligt min mening, inte hemma.

  • Sven-Erik Sköld!
    Jag efterlyser en liten ”gnutta” (droppe) av all Din kärlek och omtanke om G.G:s änka också v.g. Din attityd till Haggaj som jag uppfattar som ganska hård och dömande. Du har undervisat och förmanat i andra sammanhang om att ej löna ont med ont om nu detta skulle vara ”ont”.
    Pröva med lite mjukhet, visdom och humor!
    Jag mår mer illa av Din attityd än något annat i detta ämne som kommenterats.
    Det står någonstans i G.T. att Gud ej ser till vad ögonen ser eller öronen hör utan till det bakomliggande. Kanske syftet ej var ont?
    Kanske viktigt att vara lite skonsam och rädd också om nu levande bröder?

  • Monica,
    Jag tror att det krävs en ganska snäv bekantskapskrets för många kristna att våga skratta åt det man tycker är roligt. Den viktigaste orsaken är att kristendomen länge varit synonym med präktighet etc. Men också att det i alla kristna sammanhang alltid finns sådana som vill visa sin andlighet, plocka poäng och säga ifrån. Sedan blir det pinsamt för alla som skrattat, så därför låter man bli.

    Nu vill jag absolut inte plädera för någon vulgaritet. Historian om Gustavsson har jag hört flera predikanter berätta just i snäva kretsar. Den är väl närmast lite ”gullig” och jag har aldrig hört någon ta illa upp när den berättats IRL.

  • Sven-Erik Sköld on 19 december, 2007 at 10:41 f m said:

    Barn har oftast känsla -och kanske t.o.m. respekt för sina föräldrar – t.o.m. för deras gravar – även om inga andra har det.

    I det här fallet lever barnen, medan föräldrarna är döda. Man kan således visa respekt för såväl dem som deras föräldrar, genom att inte dra löje över föräldrarna.

  • Jag funderar på en åthäva. Jag vet inte om den är typisk för Sv Kyrkan. Kanske också för andra samfund.
    Egentligen vet jag inte om det är en åthäva.
    Och jag säger det jag påstår är sant, jag frågar snarare:

    Är den en typisk åthäva bland många kristna att man inte kan skämta om sex?

    I alla fall att när det sker, så skruvar folk på sig och vill helst tala om annat? Pratar om underlivshumor osv.

    Nu vet jag att jag är lite offtopic, vi pratar ju om åthävor, som egentligen betyder ”sätt att föra sig”.

    Men jag fortsätter ändå.
    Har man sysslat en hel del med kyrkligt ungdomsarbete så vet man att de flesta ungdomsledare/pastorer/präster någon gång har slängt ur sig grodor typ den som enligt uppgift George Gustavsson slängde ur sig.
    Ibland behöver man inte ens slänga ur sig riktiga grodor, ens ord misstolkas ändå, sådana är tonåringar, vare sig de är kristna eller inte. Hör liksom åldern till.
    Har hört en hel del genom åren, men har inget bra exempel just nu.

    Men ungdomsledare och pastorer med god självdistans brukar inte ha något problem med att själv gapskratta åt sina grodor.

    Men jag vill hålla med S-E Sköld lite, kanske ska man akta sig lite för ”vandringssägner”, speciellt när man nämner en person vid namn.
    ”Avpersonifierade” historier som den här har i alla fall jag inga problem att skratta åt.

  • Sven-Erik,
    Just nu är det du som målar familjeporträtt! Vad jag förstod av historian, så menade hustrun att den inget hade med deras barn att göra. 😉

  • Sven-Erik Sköld on 19 december, 2007 at 2:57 f m said:

    Kanske borde tillägga, att jag kände personligen Georg Gustavsson och även hans fru, är också personligt bekant med tre av hans barn och några av hans barnbarn.

    Pröva Er själva, om Ni ville ha Era egna föräldrar uthängda på det sätt som skett, här på bloggen, med Georg och hans fru.

  • Sven-Erik Sköld on 19 december, 2007 at 2:42 f m said:

    Andy: ”Visst namnges någon pastor, men det är ju offentliga möten det handlar om, och jag tvivlar på att dessa skulle ha svårt för att se humorn i detta!”

    1. Var uppgiftslämnaren personligt närvarande vid det ”offentliga” mötet som åberopas? Eller är det en s.k. vandringssägen?

    2. Underlivshumor har aldrig varit min grej, inte ens som ofrälst.

  • Andy: Tack för din varma kommentar. Mitt syfte har aldrig varit att varken sprida bitterhet eller vara en glädjedödare. jag lyfter helt enkelt fram mina åsikter (på ett ibland ovist och hetsigt sätt). På något sätt lyckades jag och haggaj att totalt missförstå varandra, för det är jag uppriktigt sagt ledsen. Det jag önskade var en debatt om de saker jag undrade, inget annat. Hoppas att den kan komma upp i något annat sammanhang. Jag önskar också dig det bästa. Ni gör ett bra jobb.

  • Ingen ska dömas för att de anser något annat i en sak, heller inte i denna! Jag såg inte problematiken i kritiken som nämndes, men förstår vad du menar mtp personifiering! Om detta kvalificeras till överandlighet vetes inte, men vi är nog alla färgade av våra religiösa traditioner, och gränsen för vad som är rumsrent är säkert olika hos alla…

    Du ska heller inte känna dig bortjagad för att det kom några reaktioner på det du & ngn nämnde, och vi registrerar essensen i kritiken och tar med oss den vidare. Självklart önskar vi inte skämt som på ett negativt sätt går på bekostning av andra, heller inte kritik av andras tro och funderingar som ger sig utslag i personliga karaktäristiker. Det gagnar inte samtalat eller oss på Aletheia! Vi ska också bemöta kritik på ett sakligt sätt, men kanske vi behöver lite tid på att slipas… 😉

    Ha en fin dag i morgon, och välkommen tillbaka! 🙂

  • Förtydligande:

    1. Även jag skrattade åt flera av inläggen.
    2. Överandlig eller ej, jag ansåg att vissa av inläggen kändes lite väl, kanske är jag bara överandlig, i så fall, förlåt.
    3. Trodde ändå inte att det var så trångt med åsikterna här, men, men. man lär sig något nytt osv…

  • Det började så kul, men spårade kanske ut…

    Åthävor blev till ”roliga historier” om kända predikanter mm.
    Kanske lite offtopic, men ändå….!
    Jag tycker faktiskt att ”humor i helgade hyddor” o dyl är jättekul.

    Jag är helt övertygad om att den helige Ande behagas när vi skrattar och har lite självdistans!
    (Självklart utan personangrepp, men jag tycker också att kända predikanter/pastorer/präster måste tåla att de skämtas om dem ibland, jag menar, något galet har de ju säkert sagt eller gjort någon gång…)

    Själv är jag ofta för allvarlig, behöver jobba på det…

  • Andy
    “May I help you to häll?”
    ROFL
    Det var nog dagens bästa!!!
    Tack för att detta inlägg efter de många bistergökarnas kanon i moll…

    Allt gott!

  • Helt seriöst:
    Haggaj visade ett fint initiativ i denna post, och istället för att le och skoja, klarar några få att förbistra stämmningen igen! Visst namnges någon pastor, men det är ju offentliga möten det handlar om, och jag tvivlar på att dessa skulle ha svårt för att se humorn i detta! Jag skulle kunna berätta om åtskilliga skrattsalvor jag upplevt i möten med min tidigare ungdomspastor från Livets Ord på 80 & 90- talet, och jag tvivlar på att han hade tagit anstöt för det. Blanda inte in massa bibelord om tomt tal i denna post, och jag håller med Haggaj i det han svarar er som kritiserat detta.

    Vi i Alethia är inga personer som önskar på ett lättsinnigt sätt hänga ut någon, men humor tar få skada av! 🙂 Ett gott skratt förlänger livet, och jag fick många goda skratt här. Detta var ju den bästa ekumeniska posten på länge, och oavsett etikett kan vi skratta av och med varandra, utan att det ligger något ont bakom.

    Min far berättade ofta en historia när vi var små, och den handlar om pingstpastorn som fick besök av en predikant från USA. När mötet var färdigt serverades middag hemma hos pastorn, och alla njöt av den goda maten. Pasorn såg att gästen från USA inte hade något att dricka, och tänkte vara så vänlig att servera honom ett glas saft. Han tog kannan, och frågade på sin pingstengelska: ”May I help you to häll?” 😆

    Ett tips till er som menar att det humoristiska var stötande i kommentarerna: Sänk skuldrorna och slappna av! Inga gränser har överskridits här, men vi ser vad ni vill fram till! 🙂

  • Joachim
    Så sant!

    X
    Tack för förtydligandet, kan behövas… 😉

    Allt gott (och önskningar om många fler goda skratt i denna tråd)!

  • Alla,
    några av era kommentarer var vansinnigt roliga!
    Jag har själv hört talas om Tuves historia om prästen och två bröd till
    Afrika. Om någon inte förstod vad prästen försökte få fram var det att de hade skickat två ordensbröder till Afrika 😉 Jag tror inte att de prästerna själva skulle ha något emot att man pratade om det.

    X

  • Hallå killar! Det här började som en mycket god idé att kunna skratta åt knasigheter i de egna leden. Jag tror personligen att humor är livsviktigt. Jag tror Jesus och hans lärjungar hade det riktigt roligt tillsamman, även Paulus och grabbarna.

    Självklart ska man undvika personanagrepp, men det tycker jag att vi har gjort här. (Visst kan man skämta om den salige Gerog, ni vet han som predikade på 100 julottor)

    Jag tror risken är lika stor att vi tar oss själva på för stort allvar och blir tråkiga (jag tror också det bedrövar Anden) som att vi går över gränsen åt andra hållet. Vi är skapade för humor och glädje! Jesus var smord med glädjens olja mer än sina bröder säger bibeln vad betyder det? Jo! att Jesus drog de bästa historierna vid lägerelden!

    Tråkigt att den här goda idén övergick i så många ömma tår.

  • Haggaj!
    Din kommentar av kl. 4:29 e m har jag bara en mening för: Befriande gentemot hyckleri i alla skepnader!

  • Haggaj: Du får förlåta mig om jag totalt missuppfattat dig men jag förstår faktiskt inte riktigt vad det är som händer. Vill du inte föra en diskussion så okej, då släpper vi det. Gud välsigne dig!

  • Haggaj: Va?!?! På något sätt talar vi förbi varandra. Vad är det du inte förstår? Jag tog i hand för att säga förlåt att jag uttryck mig lumpet, inte för att säga mina åsikter är fel. Därefter undrade jag om du ville fortsätta samtalet i god ton, och du sa ja och efterlyste då mina frågor argument. Nu när du får dessa så tramsar jag? Jag begriper inte riktigt vad du sysslar med, men kanske är det bara språkförbistring, eller?

  • Samuel,
    OK, då förstår jag ännu mindre. Vi tog ju i hand. Betyder det inget?

    Jag släpper det där nu. Du vill ju bara tramsa.

  • Haggaj:
    1. Jag anser att jag rörde mig inom ämnet genom att framföra kritik mot sättet detta framfördes osv. Och om jag nu tog ett sidospår, på vilket sätt är det ett problem? Bör inte kritik även mot innehållet rymmas? Här förstår jag faktiskt varför det är viktigt att statiskt hålla sig till det ämne du bestämt.

    2. Jag ber om förlåtelse för mitt sätt att framfröa det jag tycker, inte för mina åsikter. Det går nämligen att skilja detta åt.

    3. Orsaken till min uppgivenhet är att du provokativt, ironiskt (och något självgott) skriver: ”Oj, jag trodde det var jag som tog upp ämnet i den här bloggposten. Någon bytte visst det ämnet.” Men här upprepar jag mina argument och frågor:
    ”Hur ska man tolka dina inlägg? Som att kritik är välkommen så länge den passar dina åsikter? Jag reagerade i det fallet över hur du utan något som helst faktaunderlag dissade Världen idag. Om detta hade med att ni bara funnits några timmar ber jag om ursäkt (även om jag inte riktigt förstår hur dina åsikter skulle förändras med att bloggen blir äldre…). Sedan har jag debatterat sakfrågor i ett flertal andra ämnen här på aletheia. Och nu försöker jag nyansera ett ämne och du känner dig väldigt träffad.”

    ”…men något slags konsensus tycker man ju bör finnas när man talar om enskilda, namngivna (och dessutom välkända) persone i mindre smickrande sammanhang. Jag upprepar, gärna humor, men vad är syftet med det? Det känns som en “andlig” ursäkt för att få häva ut lite skvaller eller bara få utlopp för sitt kött. Det kan man kalla åthävor.”

    ”Humor, visst, mer sånt. Men någonstans korsar man en gräns. Paulus tar upp “onyttigt tal”, lite den rubriken skulle jag sätta över vissa av inläggen här.”

    ”Behagas Den Helige Ande av detta? Blir Gud förhärligad av detta?”

    Sedan undrar jag varför min kritik får dig att kalla mig överandlig, vilken rätt har du att ge en person (som du dessutom inte känner) det epitetet. En annan sak är att säga att min text är överandlig el dyl.

    Ser nu fram emot svar på det jag här upprepat.

  • Samuel,
    Jag förstår absolut ingenting!

    Först vill Du kalla vissa inlägg för onyttigt tal och ser till att byta ämne. Sedan vill Du be om förlåtelse. Jag sträcker fram handen. Sedan vill Du att vi skall diskutera det du tog upp. Och då ber jag dig ställa om de frågor du vill diskutera även efter det att vi tagit i hand. Då säger du att du ger upp.

  • Haggaj: Jag ger upp. Men om jag får ge ett litet tips tror jag att du skulle känna på flexibilitet, att diskutera sakfrågor och en något mer ödmjuk ton. Även jag behöver bättra mig på detta och givetvis mycket annat. Återkom gärna när du vill ta upp det aktuella ämnet.

  • Samuel,
    Oj, jag trodde det var jag som tog upp ämnet i den här bloggposten. Någon bytte visst det ämnet.

    Men visst. Du får ställa om de frågor Du vill ha med efter handslaget.

  • Haggaj: Vad bra. Sedan vore det visserligen både trevligt och intressant om vi i god ton kunde diskutera de saker jag tar upp, vad tror du om det?

  • Gustaf: Vilken stämning som råder visar inte alltid på om en diskussion är bra eller dålig. Men jag håller med, jag ber om förlåtelse när jag tagit i för hårt. Både till haggaj och om någon annan känner sig träffad.

  • haggaj: Hur ska man tolka dina inlägg? Som att kritik är välkommen så länge den passar dina åsikter? Jag reagerade i det fallet över hur du utan något som helst faktaunderlag dissade Världen idag. Om detta hade med att ni bara funnits några timmar ber jag om ursäkt (även om jag inte riktigt förstår hur dina åsikter skulle förändras med att bloggen blir äldre…). Sedan har jag debatterat sakfrågor i ett flertal andra ämnen här på aletheia. Och nu försöker jag nyansera ett ämne och du känner dig väldigt träffad. Om du ska kalla mig överandlig visar det ungefär på vilken andlig nivå du själv befinner dig för tillfället. Försök istället att diskutera sakfrågan och inte bli så förtvivlar kinkig så fort någon tycker annat än du. Du vet, diskussion är själva grejen med det ni kallar blogg & tankesmedja.

  • Jag tycker att ämnet är viktigt, religiösa åthävor.
    Jag upplever inte stämningen som god.
    Kan man inte bara gå vidare och att var och en prövar först innan man skriver något om det ska skrivas eller inte? (Jag sätter mig inte till doms åt något håll.)

  • Samuel,

    Det spelar ingen roll vad man skriver om. Nog vill du vara där och förstöra stämningen om du kan …

    Samuel, vi hade inte haft denna blogg öppen många timmar förrän du skriver följande:

    ”Haggaj halkar på allas vår käre Tor i Vi kritiken, seriöst killar bakom aletheia, det börjar bli unket på det här forumet.”

    Efter några timmar … puh

  • Sven-Erik Sköld on 18 december, 2007 at 5:17 e m said:

    Vad jag har sagt -och säger om Ulf Ekman, har med hans läror att skaffa och med vad han – i sin egenskap av andlig ledare – bör göra, för att vara ett föredöme för hjorden.

  • Samuel,
    Jag tycker bara att du verkar vara det man kan kalla ”överandlig”.

    Sven-Erik,
    Om jag hade skojat om Ulf Ekman hade du nog tyckt det var OK.

  • Sven-Erik Sköld on 18 december, 2007 at 4:49 e m said:

    Om man tar sig friheten, att göra sig rolig på namngivna, döda eller levande gudsmän -och kvinnors bekostnad; att förlöjliga dem,

    då tar jag mig friheten att säga ifrån, d.v.s. vad jag anser om det.

    Och i det här aktuella fallet, gjorde jag det i form av en fråga: ”Har Ni inte gått alldeles för långt nu?” Sedan är det ju upp till oss var och en, att pröva oss själva.

  • Simon: Jag håller med dig om att balans behöver finnas, det var själva orsaken tilla tt jag skrev det jag skrev, och inte undvek alltihop som jag tänkt från början. det kändes som att det hela kantrade lite. Men jag vll inte vara en överandlig besserwisser, men jag menar att om det nu är en blogg så bör man väl kunna diskutera lämpligheten även i detta. Min fråga är bara vad nyttan är om det blir ett utlopp för skvaller och köttslighet. Om man däremot på ett humoristiskt och avslöjande sätt kan ”klä av” religiositeten och få fram äktheten i tron är jag den förste att applådera. Men min syn på det samtal som fördes var att det inte riktigt blev resultatet av texterna, utan att det blev ett gottande i skvaller, andra människors misslyckanden osv.

  • haggaj: Var det en öm tå? Kan man inte vara kritisk mot detta? Är det något du har svårt att diskutera? Jag har försökt klargöra mina motiv för det jag sa. Och jag har ingen ambition att vara glädjedödare. Men det vore ju intressant om du kommenterade det som sades istället för att provocera.

  • Visst, samtidigt måste vi som sagt ha en sund självdistans. Om andliga gåvor, böneliv och annat blir till slentrian eller blandas upp med placebo, hyckleri eller självhävdelse bör vi som församlingar se sanningen och ta tag i det. Åthävor må vara komiska men är också ett varningstecken på att fokus ligger fel.

    Vi är ju bara människor. I kyrkorna formas vi av gruppsykologi och traditioner vare sig vi vill eller ej. Därför tror jag på att konstruktivt se på oss själva ur ett utifrånperspektiv. Sånt är sunt.

    En icke troende som följde med mig till en konferens i en stor (anonym) karismatisk församling i Uppsala hade aldrig varit i en frikyrka innan, trots att han var över 30 år gammal. Han fick Berlin 1936-associationer när han såg alla människor stå med lyftade händer framför plattformen och mässa.

    Så hade jag själv aldrig kunnat föreställa mig ett väckelsemöte, men med hjälp av hans reaktion har jag mer börjat tänka på vilket intryck vi ger våra förstagångsbesökare.

  • Sven-Erik Sköld on 18 december, 2007 at 4:32 e m said:

    Efter Georg Gustavssons död, skänkte hans fru, Ann-Mari, några av Georgs kläder till en rysk predikant på besök här i Jönköping (under sovjettiden).

    Denne man, vars fru var sjuk, hittade en oljeflaska i en kavajficka i de kläder han fått efter gudsmannen Georg. Han smorde då sin fru med den oljan och hon blev frisk.

  • … jag kom just på några religiösa åthävor till.

    1) Att man tror att man är mer andlig bara för att man inte tolererar vissa skämt.

    2) Att man passar på att trycka ned andra om de ser ut att ha roligt.

  • Tuve: Min mening var inte att anklaga ngn enskild, vars och ens samvete bör styra. men själva samtalet kändes som det spårade ur lite. Önskar dig allt det bästa!

  • Samuel: Orsaken till att jag inte definierade ”gränsen” var just att den skiljer sig, men något slags konsensus tycker man ju bör finnas när man talar om enskilda, namngivna (och dessutom välkända) persone i mindre smickrande sammanhang. Jag upprepar, gärna humor, men vad är syftet med det? Det känns som en ”andlig” ursäkt för att få häva ut lite skvaller eller bara få utlopp för sitt kött. Det kan man kalla åthävor.

  • Egentligen handlade väl detta om åthävor. Vissa kan vara komiska vid sidan om upplysande. Att skala bort onödig religiositet är allvarligt och nödvändigt. Om man börjar dra historier finns dock risken att det bara blir flamsigt utan uppbyggelse.

  • Joan Öberg on 18 december, 2007 at 3:47 e m said:

    Samuel,
    Och den gränsen definierar du?
    Men absolut jag håller med dig, vi ska inte såra varandra utan tänka på allt sådant som ’..är heligt, rent och bygger upp’.

  • Joan: Humor, visst, mer sånt. Men någonstans korsar man en gräns. Paulus tar upp ”onyttigt tal”, lite den rubriken skulle jag sätta över vissa av inläggen här.

  • Joan Öberg on 18 december, 2007 at 3:31 e m said:

    Sven-Erik,
    Att skämta om vissa företeelser är bra så att man kan få lite självdistans och inte ta sig själv på så blodigt allvar 😉
    Jag brukar tänka på alla skumma och konstiga djur som Gud har skapat för att komma ihåg att även Han har humor 😀

  • S-E Sköld. Jag stämmer in. Behagas Den Helige Ande av detta? Blir Gud förhärligad av detta? Jag kan förstå vitsen i att skala bort religion och få fram äkta Gudsliv, men det här är något helt annat…

  • Den som har frikirkelig/karismatisk bakgrunn MÅ lese boka ”Sacred diary of Adrian Plass” 100 sider med gode observasjoner av våre kristne vaner og uvaner 🙂

  • Tuve,
    Nu börjar vi komma i på avdelnig historier. Då får jag väl berätta när George Gustavsson, känd smålandspreikant i pingströrelsenberättade på söndagförmiddagsgudstjänsten:

    ”Jag vaaaknade i natt över att han blev så uuuuunderbart stoooor för mig. Jag väckte upp hustru min och vi hade en uuuunderbaaar stund tillsammans”

    Varpå det börjar fnissas i bänkarna och hustrun börjar bli generad. Så hon reser sig upp och säger:

    ”Han menar ju Jesus”.

  • Jag kan inte låta bli att dela med mig av några av de episoder som uppstått pga att många av de katolska prästerna har utländsk härkomst och kommer hit som vuxna. De behärskar inte alltid språket fullt ut, vilket ibland kan leda till rätt komiska predikningar.

    En underbar munk jag känner berättade stolt för alla närvarande vid en ungdomsträff, att hans klosterorden (internationellt) nyligen hade skickat två bröd till Afrika…

    En annan munk i samma orden skulle fira mässa i Stockholm strax efter att han kommit till Sverige. Han kunde ingen svenska alls, så en nunna i Skåne läste in alla bönerna så att han fick lära sig dem utantill. När han kom till Stockholm så firade han mässan, på klockren skånska…

    Ytterligare två exempel på predikningar är en som handlade om att vi måste hoppas på Jesus. Prästen upprepade själva poängen som i hans version var: ”Vi måste hoppa på Jesus”.

    Det sista exemplet för stunden handlade om att följa Jesus och ta på oss våra kors. Även här upprepade den franskättade prästen det centrala budskapet att ”Vi måste alla bära korsett”

    😀

  • Kul inlägg, som sagts! 🙂
    I min gamla hemstad fanns det en trogen kader av mestadels äldre damer som brukade gå i kvällsmässorna till vardags. De bad alla innerligt och ofta en aning högljutt under hela mässa, oavsett vilken del man kommit till. En av dem hade även vanan att prassla med papper titt som tätt och någon brukade be på ett högljutt frustande och grymtande sätt. Vi fåtaliga yngre, timida, stillsamma (och troligen mindre innerliga) besökare hade våra egna privata smeknamn på en del av dessa damer.

    När jag sagt det skall jag genast tillägga att dessa damer var mycket rara, och som sagt, mycket innerliga…

    Troligen var det deras böner som bar vår församling, för det fanns nog inga som bad så mycket som de…

    Allt gott!

  • Daniel

    Jag har också hört om präster (bl a i SvK), som i förorden klagar på att det är så få MANLIGA besökare,

    samma sak där:
    Hur ska de närvarande männen kunna hjälpa det? De kunde få beröm istället 🙂

  • P.s.

    Enkla Z:

    Ha, ha. Huvudet på spiken. Låter som mina svärföräldrars f.d. pastor i Yucaipa, Kalifornien.

    Åh, vad han klagade när delar av församlingen inte troget dök upp varje Gudstjänst.

    Tänkte precis samma sak som du skrev 🙂

    Varför inte istället tacka både Gud och närvarande för de som faktiskt KOM på Gudstjänsten (Mässan)….

    mvh
    Daniel

  • Hjälp, här kommer vi på sätt och vis in på delar av frikyrkornas ’traditioner’. Men ok, Haggaj kallar det för åthävor…

    Med min bakgrund inom karismatiska / pentekostala sammanhang kan jag relatera till erfarenheter både inom tros och pingst.

    Något av den tuffaste åthävan är ändå karismatikers uppmuntran att ’falla under Guds kraft’. Om det nu vore Guds kraft som låg bakom fallandet (vilket händer) behöver väl inte predikanten fysiskt trycka huvudet bakåt på den person de ber för tills han eller hon tappar balansen….

    Fick en sur blick från Benny Hinn när jag vägrade falla för några år sedan på Arken i Kungsängen… Han körde sin blås-i-mikrofonen-nu-skall-du-falla grej och omottaglig som jag var föll jag inte.

    Annat: En liten sak gamla pingstpredikanter ofta hamnade i var att slentrianmässigt slänga in en och samma mening var tredje minut.

    En dyrbar broder i Norrland kunde absolut inte predika längre än 60 sekunder utan att utbrista ”ära vare Gud och Lammet”. Kunde bli lite tjatigt efter sådär 1 timma med ”Ära vare Gud och Lammet” varannan mening.

    En annan broder från Finland hade vanan att säga Halleluja stup i kvarten.

    Det blev inte alltid så bra tillsammans med hans skarpa uppmaningar om att låta sig födas på nytt.

    Det kunde bli något i stil med

    ”Du behöver Jesus i ditt liv
    ….Halleluja

    Utan Jesus hamnar du slutligen i helvetet
    ….Halleluja

    Hos djävulen och hans änglar
    …..Halleluja ”

    O.s.v.

    Ordet ’halleluja’ hamnade tveklöst i sammanhang där andra ord eller inga alls hade passat bättre som fyllnadsord….

    Listan kan göras lång. Någon gång när tiden tillåter skulle jag på fullt allvar vilja syna min egen ’tradition’ efter allt snack om rKK’s ”Tradition”…..

    Hälsningar från Kalifornien,
    Daniel / MyTwoCents

  • Förlåt lite sidospår här men:

    När prästen klagar på att det är för få mässbesökare,
    gissa vilka som alltid får höra detta gnällande:

    Jo, de som är NÄRVARANDE.

    Snacka om felriktat och ärketypiskt, suck 😉

  • Björn Donobauer on 18 december, 2007 at 9:18 f m said:

    Vänner

    En annan olat är den som förekommer i förbönerna där Jesus behandlas som paketbud och skall ranta hem till alla sjuka och välsigna de avsidestagna.

    Jesus själv ansåg: ’Jag var sjuk och ni besökte mig inte…’
    Varför är de ’avsidestagna’, för att de inte är ditburna! Tron kommer av predikan och predikan i kraft av Kristi ord. Hur skall tron till helande väckas om de avsidestagna är avsideslämnade av den samlade kyrkan som visserligen orkar bära de döda till kyrkogården, men inte de levande till kyrkorummet?

    En gång höll jag en bibelstudieserie där varje kväll en komplett säng rullades in med en kroppsligt sjuk kvinna. Det kallar jag att vara trogen vår uppgift.

    Björn hälsar

  • Inom frälsis är vi naturligtvis helt befriade från sådana här saker 😉

    …not.

    Har fortfarande svårt att vänja mig vid hornmusiken, uniformsregler (jodå, det finns ett gäng) och sånt där. Och jag har varit soldat sedan -93.

    Det tydligaste minnet från en massa år är dock från Kongressen (Frälsis samfundskonferens) där ofta eftermötena blev SÄRSKILT innerliga om man sjöng ”Halleluja…” Ju långsammare, desto innerligare.

  • För mig är detta bara så intressanr och givande att få ta del av!

    Nu har ni visat en ganska underbar sak, ärade Aletheia, nämligen att med kärleksfull humor kan man skapa en viss nödvändig distans till sitt eget samfundssammanhang och det kan vara ett första steg till ett närmande. Den gudomliga försynen arbetar på många vis…

    Herrens frid!

  • ”Säg kylskåp…”
    Tror jag vet vem denne predikant var, men det är möjligt det finns fler av samma typ… 😉
    Om det är den jag tror, är han idag en vän av mig, och en annan person än då! Men: I got you´r point!

    Simon;
    Helt kanon! 😆

  • Vad säger ni om predikanter som ständigt måste ha bekräftelse: ”Säg halleluja!” Ni vet. Eller ännu värre, predikanter med behov att ständig vråla: ”Säg…”.
    (Med tanken att åskådarna tanklöst ska gensvara)

    Det värsta exemplet får bli från min tid i trosrörelsen. Predikanten (som jag låter vara anonym) vrålade: ”Säg kylskåp!”. Värre var att alla i rummet genast ropade ”Kylskåp!” med en kuslig likhet från gamla journalfilmer!

  • ”…trots att uttydningen var olika varje gång. Ofta började i och för sig budskapet med “Mitt barn…”.

    Jag har för mig att sikoria är en blomma.”

    Simon är helt sanslös…

    Och jag funderar fortfarande…

  • Vänner

    Det är lustigt att tänka på olaterna i våra fromma kretsar
    Om man för ett ögonblick föreställer sig att bön är kommunikation med en levande och intelligent person så måste man fundera på hur bönerna kan låta så likt rabblade Hare Krishna Mantra.

    Och det inte ännu helt svunna användandet av Jesus, Gud, käre Gud etc som punkt, kommatecken, utropstecken, och apostrofer väcker förundran.

    Jesu ord ’Tro inte att ni blir hörda för era många ords skull’ klingar ohört.
    Åthävor är det…
    Sannerligen

    Björn

  • Det finns en allvarlig baksida av de här traditionerna. Mycket av våra vanor i kyrkorna har inget med kristendom att göra, skulle jag säga. Men det grundar sig i att jag vill ha så liten andel tradition som möjligt och så stor andel Bibel som möjligt när kyrkans lära definieras.

    I pingströrelsen har vi multum av de här ”åthävorna”, så jag kan inte låta bli att ge mig på två ytterligare heliga kor:

    – Vi är emot skrivna böner. Om vi läser den skrivna bönen Fader vår som dock är svår att kringgå, så läser vi 1917 års översättning.
    – Vi är också emot en i förväg nedskriven gudstjänstordning som kan delas ut till besökarna. Trots att våra gudstjänster följer samma ordning varje gång.

    För övrigt ber jag själv ofta genom att tacka i förväg. Intressant…

    Apropå tungotal: I min hemförsamling hade vi en dam som ofta gick fram till talarstolen i slutet av mötet för att profetera. Först talade hon i tungor, sedan tolkade hon till svenska. Det intressanta var att varje budskap började med ”Habaragashda sikoria” trots att uttydningen var olika varje gång. Ofta började i och för sig budskapet med ”Mitt barn…”.

    Jag har för mig att sikoria är en blomma.

  • Hej!

    Simons inlägg i debatten var verkligen roligt! Hi, hi!

    Nu tillhör inte jag någon församling eller något samfund, utan har besökt Svenska kyrkan, pingst och andra mer karismatiska församlingar i lite blandad kompott, men mest kanske pingst ändå. En sak som jag funderat på och som jag stött på i pingst är hur bönen (som bes högt av mötesledaren) brukar framföras. Ofta så börjar bönen med Tack Jesus, för att du gör det och det och sedan Tack Jesus, för att du ska göra si och så och så fortsätter det. Det jag funderat på är om bönen är profetisk, dvs att den som ber har fått uppenbarat att Jesus ska göra det som bes om eller om det bara är ett inslag (bäst att tacka för säkerhets skull typ) eller av gammal vana…? Självklart är det helt sunt att ha en tacksam inställning till Gud och för allt han gjort/gör för oss hela tiden, men jag bara funderade lite… =-)

    Kan tillägga att den församling som jag varit i nästan aldrig lyfte några händer över huvud taget och om man ställde sig upp under lovsången så blev man ganska ensam…

  • I trosrörelsen där jag har största delen av min bakgrund, var det tidigare många som härmade Ulf Ekmans tungotal. Även här i Norge var det många som gjorde detta. ”Shacka-bahaia” Var den vanligaste ”frasen”
    Att man i tillägg bad så högt man kunde var också viktigt, för kanske Gud hörde dåligt…? En vanlig replik när man mötte någon i församlingen (sepciellt pastor el. ledare) var: ”Är det seger?, men oftast var det faktistk mer segt än seger!
    Känner igen detta med fallande och catching då, och det var roligt att läsa det! 🙂 Många som trodde att det att falla var något man skulle göra, och i allt för många tillfällen hjälpte predikanten till en aaaaning för mycket…

    Fanns nog mer i trosrörelsen man kunde sagt, men är det någon skillnad idag? Nån som är med i en sådan församling här?

  • Simon,
    Ha-ha-ha-ha. Du har verkligen observerat!

    ”- Motsvarande gäller för vinkeln som handen är lyft i förhållande till kroppen. Ju yngre/yngre i tron, desto högre är armen och handen lyft.
    – Pekande mot skyn, eller ännu hellre snett framåt uppåt, ger ett mer andligt intryck än öppna händer. Knuten näve förekommer sällan.
    – Pastorer håller ofta armar utåt från kroppen i rät vinkel, med handflatorna uppåt.”

    Vi som sett detta vet att det stämmer. Men ingen har så vetenskapligt förklarat detta som Simon. 🙂

    Undrar hur många pastorer som tittar sig i spegeln för att kolla armvinkeln efter att ha läst detta? 🙂

    … och kollar armvinklarna på sina kollegor. Ho-ho.

  • Fallande personer under s k eftermöten featuring ”catchers”, personer som ordnar fina rader och är beredda att fånga upp folk när anden kommer över dem, lämnar jag till ett annat tillfälle. Ett tips till aletheia-folket är att reservera ett eget teologiskt inlägg av typen ”Catcher – en sjätte tjänstegåva?” framöver. Nämnas bör dock att endast mer karismatiskt betonande sammanhang och samfund nyttjar catcher-resursen. Jag var på biskopshearing i Västerås häromdagen och där togs catchers inte ens upp till diskussion.

    Anyway. Jag är också från pingst, så jag är förtjust i vårt sätt att sjunga lovsång. Speciellt handlyftandet. Här finns en rad tendenser som cyniska och tillräckligt oandliga kan lägga märke till under gudstjänsterna:
    – Om sången är hämtad från sångboken Segertoner ställer sig blott en bråkdel av församlingen upp spontant. Någon enstaka har lyftade händer.
    – Handlyftandet minskar med kvadraten på åldern minus 13. I praktiken innebär det att högstadie- och gymnasieungdomar lyfter sina händer oftare än medelålders och pensionärer. Ungdomsmöten innehåller fler lyftade händer än dagledigträffar.
    – Motsvarande gäller för vinkeln som handen är lyft i förhållande till kroppen. Ju yngre/yngre i tron, desto högre är armen och handen lyft.
    – Pekande mot skyn, eller ännu hellre snett framåt uppåt, ger ett mer andligt intryck än öppna händer. Knuten näve förekommer sällan.
    – Pastorer håller ofta armar utåt från kroppen i rät vinkel, med handflatorna uppåt.

    Vill verkligen påminna om vilket enormt tomrum den här tankesmedjan fyller. Tack och stor kram.

  • Kul fråga!

    Tillhör man en kyrka där det gäller att sitta så still som möjligt (tänk 1700-talspietism) så blir åthävorna därefter. Det finns två lägen – innan och efter predikan. Innan predikan är det en upprätt och uppmärksam ställning som gäller hos församlingen. Ögonen är pigga, stora och vidöppna. Inför psalmsången riktigt studsar folk upp och sjunger ut. Efter predikan, som ofta är 45 minuter av ganska tuff exegetik där ungefär var tredje mening börjar med ”vilket betecknar…” eller ”vilket betyder…” är det inte samma spänst i församlingen, energin är nu vänd inåt, typ. Ögonen är nu betydligt mindre och församlingen har hasat ner en smula i kyrkbänkarna. Inför avslutande psalm och postludium reser man sig sakta och makligt och helt utan åthävor om man säger så. Pastorn ser dock vanligtvis piggare ut efter än innan predikan, vilket är lite roligt. Annars är nog handskakandet den starkaste ”åthävan” man ägnar sig åt i församlingen, vilket är ganska så vackert!

    Herrens frid!

  • Väldigt kul inlägg! Men det står lite still hos mig just nu.
    Länkar hit.
    Håller med nyfikenhet koll på detta blogginlägg för att se vad för åthävor det finns i olika sammanhang.

  • Haggaj
    hehe
    I KK kör vi visst med liknande grejer:

    Folk som varenda dag springer omkring i kyrkan och liksom ”håller koll”, med förevändningen att de:

    sopar, sätter upp nya blommor kring altaret etc. etc.Jag har mött det vi många tillfällen då jag velat sitta en stund och be i tystnad, under dagen. Nejnej, det går ju inte, jämnt är det viktiga nödvändiga ljud……hrmpf. Och så tar det enooooorm tid att bara flytta en liten vas…. 😉

    Men jag förstår att den som hjälper till i kyrkan gärna vill göra detta under dagtid, då det inte stör så mycket som om de gjorde detta under mässan 🙂

    En annan grej som prästerna påpekar:

    Det blir inte mer helig sång för att man sjunger släpigt och långsamt…..

    (men den prästen är ibland aningen otålig)

  • Jag kan börja:

    Pingstvänner som vill verka andliga brukar under den gemensamma bönen viska nåt i stil med JeSS, JeSS, JeSS … De väsande s:n intygar att personen i fråga ber till Jesus och ger då möjlighet att samtidigt göra något annat. Pastorer gör ofta så samtidigt som de sitter och läser något. De som är än mer vågade rablar lite tungotal samtidigt som de gör något annat. Då kan de till och med gå runt i bänkarna och kika. Ingen kan ju fråga vad de vill … 🙂

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial

Känner du andra som borde läsa detta?