Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Tro, politik, mediekritik och samhällsanalyser

Ulf Ekman i Dagen.

Sverige har en del kristna tidningar av olik kvalitet, men i mina ögon står Dagen i en klass för sig. De har gått från att vara en förhållandevis tråkig och konservativ religiös tidning, till att bli en tidning man verkligen ser fram emot att läsa. Orsakerna är nog flera än de jag känner till, men att de har några utomordentligt duktiga journalister som bidrar till att göra dem så attraktiva som de blivit. Carl-Henric Jaktlunds artiklar har alltid lästs extra noggrant då de innehållsmässigt består av så många kvalitativa ingredienser att man bara måste läsa de flera gånger. Artiklarna om Livets Ord är sådana, och de ska jag kommentera i denna artikel.

Då jag själv uttalat mig i en del av artiklarna har jag medvetet valt att inte delta för mycket i debatten runt dessa medan det pågick. Anser jag att den bild som framkommer i artiklarna förmedlar en sann bild av Livets Ords 25 åriga historia? Delvis. Men att ta för sig Livets Ord i en artikelserie a´la det Jaktlund gjorde är krävande. Mycket krävande. I sina artiklar berörde han det mest väsentliga, men som det hav LO är tar det tid att på djupet förstå vad som skett under de år de existerat, samt förstå varför det är så många människor som fallit av också. Ett varningens ord med det samma: Detta blir nog den längsta artikel jag skrivit, men jag väljer ändå att inte dela upp den i flera delar. Det finns så många andra ämnen jag behöver dyka ned i under sommaren och hösten, så därför får du allt på en gång. I denna artikel kommer jag tala i klartext, och för en del kan det verka provocerande. Målet är inte provokation i sig, men snarare en återblick över en del av de reflektioner jag gjort mig under de år jag var en del av trosrörelsen, den rörelse Ulf Ekman nu påstår sig lämnat. Vad han menar med det kan man undra, för han startade ju den.

Frukten.
När man framför kritik gentemot Livets Ord bemöts man ofta med meningar liknande ”ser du inte all den fantastiska frukt Livets Ord producerat! Alla missionärer som skickats ut, alla som blivit frälsta” osv. Jo, jag ser det jag fått presenterat i de olika media Livets Ord har, och mycket av det har givetvis varit bra. Men det man aldrig fokuserar på, och som man helst inte vill prata om, är fallfrukten -den frukt som föll ned, som försvann och ruttnade bort. Det vill man helst glömma för det är inget Livets Ord vill synonymiseras med. Men realiteterna kommer aldrig försvinna hur mycket man än skulle önska det. Jag fick en fråga av en Facebookvän för en tid tillbaka. Personen ifråga ställde följande fråga: ”De flesta av dina vänner som var med på LO på den tiden, är inte längre med. Intressant! Hur kommer det sig tror du, ärligt?”

Denna fråga har jag funderat på under många år och det finns inget kort och enkelt svar på denna fråga. Det är däremot krävande att besvara frågor av denna karaktären offentligt liknande det jag gör nu, för det skapar reaktioner, negativa reaktioner. Men jag vill besvara denna fråga så långt det är möjligt, för alla de människor jag varit i kontakt med under många års tid förtjänar upprättelse. Människor som på det grövsta trampats på, som oavsett omvändelse bestraffades på ett sätt där de förnedrades och stämplades med etiketter som för alltid klistrades på dem. Kan man förvänta att dessa ska: a) fortsätta vara en del av Livets Ord. b) orka att ens vara kristna? För de som inte förstår något av det jag säger nu verkar detta vara ännu ett osmakligt påhopp mot Livets Ord, men det är det inte. Det jag refererar till är det som föregick bakom stängda dörrar, och det inkluderar de flesta av ledarna på Livets Ord under 90 talet. Jag ska lägga ut delar av ett mail jag fick från en person som upplevde det jag nämner ovanför:

”Man var tidigt stämplad som upprorisk, oren, eller en gammal favorit; man var full av gyckel! När jag var 14 år sa studierektorn till mig att jag var som en rutten sjö med inget utlopp, bara ett inlopp. Eftersom jag inte var ute och knackade dörr och vittnade! ”Som en försurad sjö”. Kommer ihåg att det gjorde ont att höra.

Så klart att man blir skärrad! Allvarligt, just studierektorn; han var en av de värsta! Han var en arrogant översittare. Kallade mig tidigt för ögontjänare och tryckte ner mig i skosulorna. Jag blev avstängd 2 veckor i gymnasiet, för att jag varit ”så redlöst berusad att jag inte kunde gå”! Detta hade en spion sagt till honom! Sanningen är att när vi tältade med ”Berta” och hennes kompis, så drack de sin sprit och jag tog EN klunk av en öl! En klunk! Jag sa detta, men fick till svar att; ”det är lika stor synd det!” Suck. Jag blev utkastad ur skolan och församlingen när de skulle statuera ett exempel, och behandlingen av mig under den tiden var tragisk. När jag upprepade nätter hört min mor gråta sig till sömns, så gjorde jag som pastorerna sa till mig. Jag sökte upp Ulf, Stefan och studierektorn, sade förlåt och sa att det inte skulle hända igen o.s.v.

Studierektorn hade lovat att det var enda sättet för mig att komma tillbaka och ta examen.
Fast fick jag komma tillbaka efter detta? Fick jag nåd när JAG sträckte ut min hand? Nej, de trampade på mig och min familj, sket i allt vad jag sa, för de hade redan bestämt sig! Jag ansågs väl som förlorad, fullpackad med demoner!!! Sunt att växa upp så…
Ja, som du säger, man kan räkna upp hur mycket som helst!!! Det känns faktiskt skönt att skriva av sig sådant här. Jag går nästan aldrig och tänker på det, men ibland så kommer man ihåg hur kontrollerad man var. Jag är ändå stolt över att jag inte lät mig knäckas. För det var en sån miljö; ”Kom som du är, men bli som oss. ANNARS…annars spyr Gud ut dej ur sin mun!” Sinnessjukt…”

”Alla i skolan hade ju skrivit ett kontrakt att vi skulle avhålla oss från tobak, alkohol och sex. Detta var ju ett solklart kontraktsbrott! Jag som trodde att det fanns förlåtelse för alla. Nej, jag skulle straffas! Tiden som följde var ingen lätt tid. Fast det gjorde mig bara starkare, och mer självständig som person. Idag tål jag inte att folk försöker säga åt mej hur jag ska leva mitt liv. Jag har blivit tillräckligt styrd och kontrollerad. Trots all skit så har jag aldrig blivit bitter på Gud, bara så otroligt kränkt av dessa människor med ”makt.””

Det finns många liknande historier och jag själv har upplevt en del av det samma. Kontroll av privatliv, spioner som rapporterade till pastorer och som därefter handlade utifrån de rapporter de fick, offentlig uthängning av personer som inte höll den standard som förväntades. Listan kan göras mycket lång och jag kunde lagt ut flera historier här som illustrerar och underbygger det jag säger, men då jag inte har tillstånd av de det gäller att referera till något av det jag menar illustrerar de värsta övergreppen, kan jag inte göra det. Denna får räcka i denna omgång. Det tragikomiska i allt detta är den information jag har angående en del av pastorsbarnen som absolut inte var några änglar. Kanske de en dag själva väljer att stå fram med sina historier, för de fick en helt annan behandling än andra. Med bakgrund i delar av ovan nämnda historia är det förundrande att pastorerna som var med på detta då det skedde fortfarande kan uttala sig som de gjorde i bla Dagens artikel om makt: ”Om människor upplever att de blivit illa behandlade så är vi öppna för att prata. Det är inte alltid man kommer överens om vad som hänt, man kan ju ha olika minnesbilder, men att mötas för att samtala är inga problem.” Samma pastor sa också följande till mig under ett telefonsamtal i novenmber 2006:En del kräver att vi ska be om förlåtelse, men det är lite svårt. Vad ska vi be om förlåtelse för?”

Följande kommentar gick att läsa i Dagens.se där de ställde frågan ”Hur har din inställning till Livets ord förändrats under årens lopp?”

”Artiklarna om LO i Dagen har varit intressanta men inte särskilt nyanserade eller journalistiskt granskande. Jag vill påstå exempelvis att de flesta som gått LOs bibelskola idag är avfälliga eller brända/stukade kristna som skäms för sina år på LO. Trosrörelsen i Sverige är ju som ett torkat russin.”

Livets Ord har mycket fallfrukt, och det faktum att människor lämnat både församlingen och Gud borde tas på större allvar än pastorerna ger uttryck för. Med den teologiska grund de haft för hur livet skulle levas har de genom omänskliga krav bidragit till att människor mött väggen på ett sätt som satt livslånga spår. Ofta har de själva bidragit till detta genom att vara den vägg dessa människor mött, och stickord som kontroll, spioner, maktmissbruk, kärlekslös, hård, arrogant, diktatorisk, etc talar också sitt tydliga språk. Vart var de omsorgsfulla herdarna som lämnade de 99 för att leta efter den ene som var borta? På Livets Ord upplevdes detta helt motsatt, för där var det flera som kände att ledarna var glada när någon försvann. Ett problem och en bitter kritiker mindre. Att de lämnade Gud var ju trots allt deras eget fel… Beskrivningen ovanför med de ord som använts är ord som inte borde existera i en kristen församling, men praktiserandet av detta har fört till att Livets Ord faktiskt har mycket rutten frukt, men genom ensidigt fokus på det positiva har man trott det negativa skulle falla i glömskans hav. Jag tror på förlåtelse, men vill gärna se att ledare inom Livets Ord av hjärtat omvänder sig och gör upp det förflutna. Förkunnelsen är en sak, men det som skedde bakom stängda dörrar är obeskrivligt. Läs gärna John Nilssons mycket sakliga och realistiska reflektion över samma tema.

Ekumeniken och påven.
Dagens avslutande artikel om ekumeniken var särdeles intressant, och med utgångspunkt i den vill jag poängtera en del av det som framkom där. Många av oss har ju efterfrågat Ulf Ekmans förhållande till Petri ämbete, alltså påven. Han uttalar sig själv i artikeln som tydliggör mycket av det vi sökt svar på, och låt oss gå rakt på sak.

”Jag tror att påven har något att säga till alla kristna, han är ledare för den största och äldsta kristna kyrkan. Det finns något unikt med detta ämbete, något centralt. Vi protestanter har inte följt honom på 500 år så vi har ett inbyggt motstånd. Men det kanske är dags att börja lyssna till vad han har att säga i alla fall.” (Ulf Ekman i artikeln om Ekumeniken)

Under ett panelsamtal med bl.a Peter Halldorf och Ulf Ekman, uttalade förstnämnda att det ”är nödvändigt att böja sin nacke under kyrkan och bejaka Petrusämbetets legitimitet.” Under det samtal Ulf Ekman hade med biskop Arborelius påpekade biskopen petriämbetets roll som en samlande gestalt för enhet. Ulf Ekman höll i stillhet med. Att erkännandet av just påvens roll som Petri efterträdare står centralt i arbetet för enhet är säkerligen något de flesta med intresse för dessa frågor känner till, och enligt flera av våra läsare har Ulf Ekman uttalat sig om Petri ämbete i tidningen Världen idag tidigare. Han lär ha sagt något om att de som ordinerade lutherska präster var en del av detta ämbete. Om det finns någon av våra läsare som besitter en faksimil av den artikel där detta nämns vore det intressant att ta del av innehållet. Maila den iså fall till andy [at] aletheia.se Att Världen idags chefredaktör Carin Stenström föreslog Ulf Ekman som ärkebiskop tidigare var och är fortfarande anmärkningsvärt, men dock inte förvånande. Man måste trots allt komma ihåg vart Ekman, Ekh och Svante Rumar har sina teologiska rötter, och det är inte i frikyrkan. Vad är deras förhållande till frikyrkan egentligen? Det kunder vara intressant att få ett förtydligande på m.t.p alla de frikyrkomedlemmar som ser upp till Ulf Ekman och hans lära. I Norge har det nyligen bildats en predikantförening där utgångspunkten är just Ekmans lära, och behöver man egentligen säga något mer?

Maria som evigt förblivande jungfru.

”Den konfrontation och rättframhet, även gentemot andra kristna, som tidigare kännetecknade Ulf Ekman är alltså kraftigt dämpad i dag. Nu ligger fokus mer på att lyssna och lära, hitta det gemensamma och tillsammans visa omvärlden vem Jesus är. Det är i det ljuset, menar han, som man ska se exempelvis samtalskvällen med Anders Arborelius där Ekman mer nyfiket undrade kring synen på Maria, och gjorde en del bifall, än markerade någon avvikande syn. Det är inte tid för debatt just nu, menar Ekman.”
(Från artikeln ”Ekumeniken.”)

Just Ekmans fokus på Maria som evigt förblivande jungfru är också något många bemärkt och som flera menar är ett sätt att närma sig de historiska kyrkorna på. Det var inte bara under sin predikan i Östanbäck detta nämndes, men även i artikeln om ekumeniken i Dagen förespråkar Ekman hennes eviga jungfrulighet. I vanlig stil säger han inte detta rätt ut, men det ska inte så mycket fantasi till för att förstå budskapet. Tala tydligare Ulf!

”Alla reformatorer, fram till att liberalteologerna slog igenom på 1800-talet, såg henne som evig jungfru. Sedan har protestanter dissat henne totalt, sett henne som endast ett stuprör. Jag tycker inte att det vore konstigt om hon var reserverad, helgad för detta enda uppdrag. Och jag är tveksam till att hon födde andra barn. Det finns massor med intressant att fundera kring detta, det är något man kan tänka och tycka annorlunda kring. Det är ingen central fråga för mig på något sätt. Vill man veta var jag står kan man läsa böckerna och lyssna till predikningar – där tydliggörs var jag lägger fokus.”

Det är kanske ingen central fråga för Ekman själv, men alla dessa små frågorna leder till andra större frågor, och hans agerande i en del fall leder i sin tur till slutsatsen om att vandringen gentemot Rom och påven absolut inte är en konspirationsteori. När Ulf Ekman också på sitt typiska sätt bemöter kritiken angående den nya nattvardsteologin med argument att ”Min bok om nattvarden, ”Tag och ät”, har fått beröm från ärkelutherskt håll så det där är inte enbart katolskt, som många fått för sig…”, och tror att folk är helt omedvetna om de olika ”nattvardsdogmerna” som finns, ja då behöver vi kanske upprepa vissa fakta. Luther ville egentligen inte bryta med kyrkan, och att hans nattvardssyn inte på ett markant sätt skiljer sig från det katolska borde alltså inte vara överraskande för någon. Själv är jag ingen teologisk expert, men skillnaderna verkar vara minimala.

  • Transsubstantiation – Det katolska kyrkans lära. Katekesen säger följande: ”Genom konsekrationen sker transsubstantiationen, väsensförvandlingen, av bröd och vin till Kristi kropp och blod. Under de konsekrerade gestalterna av bröd och vin är Kristus själv, levande och ärorik, närvarande på ett sant, verkligt och substantiellt eller väsensmässigt sätt, hans kropp och blod är närvarande, tillsammans med hans själ och hans gudom.” (Källa: Katekesen)
  • Konsubstantiation – Den Lutherska kyrkan syn.
    Detta säger Svenska kyrkan om sin syn:
    ”Transsubstantiationen (! – min kommentar) är alltså läran om hur brödet och vinet förvandlas till Kristi kropp och blod utan förändrad smak, färg och form. Luther menade att detta verkligen händer under nattvarden och vi verkligen tar emot Kristi kropp och blod. Luther utrycker det som att vi tar emot Kristi kropp och blod i, med och under bröd och vin. Det vill säga att brödet och vinet har kvar sin yttre form och om vi analyserar det kemiskt så kommer vi fram till att det är bröd och vin, men likväl tar vi emot Kristi kropp och blod. Låter det invecklat? Det är det och samtidigt ett mysterium.”
  • Realpresens. Detta syn är numera det gällande på Livets Ord, och Wikipedia säger följande: ”Realpresens, term inom i synnerhet luthersk teologitradition för Kristi kropps och blods ”sanna” eller ”verkliga” närvaro i nattvardens bröd och vin. Realpresensen anses inträda vid instiftelseordens läsande. Den innebär att brödet och vinet förvandlas till Kristi kropp och blod även om de behåller sina yttre egenskaper.”

För att avsluta dessa tre lärors gemensamma innebörd passar det med ett citat från filmen ”Mr. Bean i USA”: ”-Magic!

Ekman som den sanna lärans beskyddare.

”Vad som förvånat en del är att Keryx, samtidigt som man varit generös mot exempelvis ortodox och katolsk tro, gått desto hårdare åt den så kallade nådesförkunnelsen, företrädd av bland andra norrmannen Åge Åleskjær. Eftersom han tidigare haft ett nära samarbete med Ekman och Livets ord är det många som höjt på ögonbrynen. Ulf Ekman ser ingen motsättning. ”När man tittar i sitt eget sammanhang och märker läror som är udda, som vissa delar av extrem nådesförkunnelse, som menar att man inte ska läsa bergspredikan för att ’Jesus är så lagisk där’ eller att man inte bör läsa Judas brev eftersom det skrevs av en jude? då är det ens plikt att säga ’Men hallå, vänta lite här nu’.” (Från Dagens artikel om Ekumeniken)

Ulf Ekman använder mycket energi på att varna för denna förkunnelse, den nya farliga läran som kunde föra till andligt skeppsbrott. Han skrev artiklar i Keryx och Världen idag. Han undervisade mot detta under möteskampanjer både här i Norden och även i Asien hos Kong Hee i Singapore. För att inte tala om den propagandacd de delade ut gratis i tiotusentals ex. för att varna gentemot detta. Men stämmer det han säger om denna förkunnelse? Världen idag ville inte ta in genmäle från undertecknade pga min låga teologiska rang, för Ulf Ekman är ju trots allt Ulf Ekman. Jag fick inte motbevisa de sakfel jag ansåg Ekman framförde i sina artiklar, så för mig framstår Världen idag som en propagandatidning för Ulf Ekman och hans likasinnade.

Denna artikel avslutas med ett kort citat från Åge Åleskjærs bok ”Fullständig frihet” där du själv kan se att Jesu undervisning visst har betydelse för oss kristna. Där förklaras också varför en del av det vi läser om i bibeln måste förstås utifrån den kontext det handlar om. Det är inte villolära men logisk tankegång för att bäst förstå budskapet.

”Mycket av det som Jesus sa i vissa frågor måste också ses i ljuset av vem det blev sagt till. Han svarade ofta på frågor från fariseerna, och därför var Hans svar således riktade till judar under lagen, inte till kristna hedningar efter pingstdagen. Han sa ju tydligt och klart: ”Jag är sänd endast till de förlorade fåren av Israels hus.” Även en hel del av det som Han säger till sina lärjungar måste ses i ljuset av deras speciella uppdrag under perioden innan Andens utgjutande. De skulle inte ta med bagage, bröd eller pengar, och det var tidsbestämda befallningar under tiden efter Johannes, men innan Golgata. Självklart har Jesu undervisning direkt betydelse för oss idag, men vi måste bara lära oss att dela in Ordet på rätt sätt. Vi måste helt enkelt
se vilket sammanhang det står i.

  • ”Vem talar?”
  • ”Vem sägs det till?”
  • ”Vad talas det om?”

När Jesus till exempel säger till den rike mannen att man blir frälst genom att hålla buden, var det för att Han talade till judar i det gamla förbundet. Han visste att ingen klarade av att frälsa sig själv genom att följa lagen, men i situationen då detta blev sagt, förhöll han sig till Guds budskap till judarna. I dag hade Hans svar till den rike mannen varit helt annorlunda. Nu är budskapet: ”Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst.” (Romarbrevet 10:13)
”Tro på Herren Jesus så blir du frälst…” (Apostlagärningarna 16:31)

Jag lovar återkomma till detta outtömliga ämne om ekumenik och enhet. Här har jag bara berört en liten del av det som gick att läsa i Dagens artiklar. Jag vill avslutningsvis passa på att offentligt tacka Carl-Henric Jaktlund för det jobb han gjort med denna artikelserie, samt tacka för omnämnelsen av Aletheia i den sista artikeln, eller ”Alethia” som han skrev…

Se också Dagens chefredaktörs kommentar efter Jaktlunds artiklar. Se också detta!

=>

Ämne: Mediekritik

Nyckelord: , , , , , , , ,

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial

Känner du andra som borde läsa detta?