Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Tro, politik, mediekritik och samhällsanalyser

Upplevelsekristendomens dilemma

Vi har under åren sett många exempel på predikanter som i huvudsak spelar på människors upplevelser. Detta är naturligtvis ett problem. Men upplevelsekristendomens största problem är idag inte att en och annan predikant går över gränsen. Problematiken med upplevelsekristendomen är mycket allvarligare än så. Den håller på att helt rasera kopplingen till vad som är en biblisk linje och själva grundförhållandet till sanningen. I botten på den här problematiken ligger starka filosofiska strömningar som påverkat frikyrkofolket mer än de vill veta om och mer än som hade varit nödvändigt. (Läs gärna Francis Schaeffer i ämnet.)Om vi går tillbaka i tiden till första delen av 1900-talet så kan vi se att pingströrelsen här i Sverige hade några viktiga käpphästar. En av dessa var de andliga nådegåvorna. Nådegåva på grekiska blir karisma. Alltså kan man säga att pingströrelsen var karismatisk.

Men pingströrelsen hade också andra käpphästar. En av de viktigaste var att man skulle återvända till urförsamlingens sätt att leva och verka. Nådegåvorna var bara en av de saker som man hämtade från urförsamlingen så som de skildras i Bibeln, främst då i 1 Kor. Syftet med karismatiken i pingst var alltså att mer efterlikna den bibliska urförsamlingen. Det tog sig också i uttryck genom de autonoma församlingarna som lokalt mobiliserade enligt bästa förmåga genom att studera Ordet.

Därför var den tidiga pingströrelsen ett läsande folk som genom bibelstudier sökte vägledning för fortsatt markvinnande i strävan att bli så lika den första församlingen som möjligt. Men dagens pingströrelse har inte det upplägget. Men det är inte under de senaste åren som den förändringen skett. Istället kan det finnas anledning att backa tillbaka ända till 50-talet. Efter att pingströrelsen gått igenom sin kanske svåraste kris i samband med att Lewi Pethrus och Sven Lidman kommit i storgräl, kallade Lewi Pethrus hit en del amerikanska helandeevangelister. (Jag kommer i en senare bloggpost att återkomma till den frågan som på ett utmärkt vis belyses i Nils-Eije Stävares bok om Georg Gustafsson.)

Dessa helandeevangelister flyttade fokuset för pingstfolket bort från önskan att likna den urkristna församlingen in i en upplevelsekristendom och därmed en jakt på upplevelser snarare än ett sökande efter sanningen om den första församlingen. När sedan den karismatiska väckelsen bröt ut på 60-talet så legitimerades nya sätt att se sin position med karismatiska argument. Det behövdes inte längre ett legitimerande med sanningar ur Bibeln utan det var viktigare vilka andliga upplevelser som gjordes. Pingstvännerna jublade eftersom de trodde att det var de som överförde karismatiken till de traditionella kyrkorna.

Pingströrelsen gjorde sedan ytterligare felbedömningar och hamnade under 80-talet i opposition mot allt möjligt karismatiskt av det enkla skälet att man ville markera ett avstånd från Livets Ord och trosrörelsen. Många församlingar som hade årtionden av erfarenhet av de andliga gåvorna tystnade och överlät all karismatik till trosröreslen och dess sammanhang. Istället kunde församlingarna söndag efter söndag få lyssna till bittra predikanter som klagade på de olika sakernas tillstånd.

Det karismatiska beteendet har alltså gått från att vara en av flera upptäckter i utforskningen av den urkristna församlingen, till att nu leva sitt eget liv utan större krav på vare sig verklig autenticitet eller biblisk sanning. Detta gör att vi idag och framgent kommer att få se det ena fenomenet efter det andra i en kapplöpning med känslorna och förståndet som inte alls liknar det som ursprungligen var en av flera viktiga upptäckter om den urkristna församlingen.

Den nye ledaren för pingströrelsen efter Sten-Gunnar Hedin (Pelle Hörnmark är den ende nominerade) kommer att kunna ta ställning i dessa frågor. Det kommer att bli en stor skillnad om pingströrelsen menar sig vilja gå tillbaka till att söka rötterna i urförsamlingen och därifrån återupptäcka flera sanningar som man tappat på vägen. Eller om man försöker placera sig i en evangelikal tradition och i första hand sträva efter konsensus med andra samfund.

Med den förstnämnda riktningen kommer pingströrelsen i Sverige att på nytt få en betydelse för hela världen och på nytt bli en plåga för dem som vill ha en ekumenisk enhet som syftar till att kontrollera hela kristenheten och dess aktiviteter. Med den sistnämnda riktningen kommer pingströrelsen att få klämma sig in mellan stolarna som idag besitts av Ulf Ekman och Stefan Swärd.

=>

Ämne: Ledarskap

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial

Känner du andra som borde läsa detta?