Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Tro, politik, mediekritik och samhällsanalyser

Vem är min nästa?

Jag tror att vi kommer att få se stora förändringar inom de närmaste åren, inte minst genom att många frikyrkor inte längre känns angelägna för vår tids människor. Därför tror jag att människor kommer att söka sig till något som bättre motsvarar de förväntningar de har på det andliga området än det som levereras av ren slentrian i många församlingar. Jag tycker mig se lite nya trender som bättre än andra kommer att fånga in dagens förväntningar och därmed bilda riktningar för händelsekedjor som kommer att forma morgondagens andliga beteenden och trossystem.

samaritan
Men en samarier som var på resa kom och fick se
honom ligga där, och han fylldes av medlidande.

När svensk frikyrkorörelse växte fram vid förra sekelskiftet så var det tydligt att det handlade om en människoförvandlande rörelse som skapade ordning och sedlighet i ett samhälle som var på väg utför. När en familjefar gick från brännvin och kortspel till bibelläsning och bön så förändrades levnadsvillkoren för en rad människor runt omkring denne. När hela byar upplevde sådana moraliska resningar påverkades naturligtvis hela samhället i stort. Självklart upplevdes dessa församlingars möten som angelägna så länge som det skedde människoförvandlande omvändelser och så länge som dessa omvändelser levde i gott minne. 

Men vad blev sedan kvar när inga nya omvändelser resulterade i människoförvandlingar i församlingen eller i samhället? Vad fanns kvar när generationen som sett förvandlingarna hos sina föräldrar försvann? Och vad finns kvar nu? 

De flesta frikyrkoförsamlingar har idag tömts på det innehåll som en gång gjorde dem mer angelägna än vad den statliga kyrkan var på den tiden. Idag är det istället Svenska kyrkan som vårdar kontakterna med de människor som far illa av ett dekadent liv. Må vara att omvändelser inte alltid är i centrum, men den kyrkan befinner sig faktiskt oftare på de ställen Jesus skulle ha befunnit sig än frikyrkofolket, som med sina tillställningar för medelklassens kvasireligiösa snobbism eller med sina samlingar för att konservera den unga generationens kyrksamhet har upp över öronen fullt med introverta aktiviteter. Skulle de någon gång nå folk utanför den egna kretsen av kyrkobesökare, så skalar de omedelbart bort allt som kunde tänkas väcka någon som helst liten gnutta till syndanöd hos de nya gästerna. Då jonglerar man hellre med bollar eller sjunger om julgranar

Självklart så ser en modern människa med någorlunda kritiskt tänkande igenom denna andefattigdom. Därför kan vi inte heller förvänta oss några mirakler vad gäller uppslutningen kring dessa kyrkor. Visst kan det ske lite förbättringar här och lite förnyelse där, men i stort sett är tiden för frikyrkan i dess nuvarande form passé tror jag. Faktum är att frikyrkan istället för att vända tillbaka till sin ursprungliga uppgift, i sina dödsryckningar, söker tröst hos andra förtorkade ben och livlösa traditioner. 

Och därmed har vi kommit in på en av de trender som vi kan se idag: sökandet efter rötter som inte påminner det dåliga samvetet om den förlorade omvändelsekristendomen; sökandet efter traditionens, mystikens och det inre livets rötter. 

Någonstans har någon frikyrkopotentat tänkt tanken att om vi istället för omvändelsekristendomen kunde skapa en tydligare och synlig allians med traditionens och mystikens kristendom så skulle kanske allt ordna upp sig till slut ändå. Om man inte uppfyllde Matt 28, så trodde man att man kunde uppfylla Joh 17. (Observera: ”trodde man”!) Detta skulle alltså – trots tidigare erfarenheter med omvändelse som förvandlat samhällen – numera vara den rätta vägen för de fromma att gå. 

När frikyrkofolket idag sitter på läktaren tillsammans med katolska biskopar och hånar Svenska kyrkans arbete bland dagens dekadenta människor, så intar man en position man aldrig tidigare haft. Förmodligen känns det hedersamt, förnämt och småheligt att tillsammans med successionsordningens människor få begabba dem som man menar står för den mest avskyvärda hållningen på denna jord: omsorgen om dem som farit mest illa. 

Jag tror inte vi skall underskatta de känslor dessa frireligiösa ledare erfar när de känner de historiska vingslagen från sina nya vänners atmosfärer och den glans av högtidlighet och helighet som de får bli en del av. När flygets och hotellens konstgjorda sublima upphöjelse för ockerpris blivit tristess, så behöver livet fyllas av något ännu mer sublimt, något ännu mer upphöjt och något med reell succession. På vägen till att själva bli gudar så måste väl dessa ledare unnas att spegla sig lite i sin gudomlighet på vägen dit. 

Eftersom man idag inte finns mitt i bland dem människor som mest behöver ett omvändelseevangelium som är människoförvandlande, så har man bytt position från att vara som samariten till att bli som prästen och leviten i Luk 10. Både prästen och leviten hade sina goda skäl till att inte hjälpa till. Om de på vägen till tjänstgöringen i templet skulle råka på någon som var död, så skulle de behöva gå tillbaka hela vägen till Jeriko för att rena sig på nytt och detta skulle få allvarliga konsekvenser för deras tjänstgöring i templet. 

Säkert finns det goda skäl även för dem som placerats på frikyrkofolkets utvalda prästtjänster att sitta på läktaren med successionsordningens folk och smida vackra planer för de framtida gudstjänsterna. Säkert finns det goda skäl att inte smutsa ned sina fingrar med fel sorts människor. Men i ivern att uppfylla Joh 17 och att själva bli gudar så kanske de har glömt vem som är deras nästa.

/Haggaj

 
 
 

 

=>

Ämne: Ledarskap

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial

Känner du andra som borde läsa detta?