Anmäl överträdelse av kommentarsregel

Tag gärna min mail-adress via webmaster så samtalar jag gärna vidare.

Allt Gott!
MS

Anmäl överträdelse av kommentarsregel

Hade redan postat i 500-salen men på Haggajs inbjudan blir det en dubbelpost )

Jag tänker skriva ner några tankar och funderingar, fritt ut. Det handlar om mej personligen, men kanske du kan känna igen vissa saker från din egen erfarenhet.

Första och största frågan som infinner sig är mycket viktig: ”Gud, för såvitt jag idag är på Din väg, hur är det möjligt att detta blivit resultatet av både min egen och omgivningens villfarelser och synder?”

Andra frågan blir i mitt fall: ”Gud, du som till och med använde ”Din tjänare Nebukadnessar” till att utföra Ditt verk, hur kan jag vara säker på att jag är ett nådens, och inte ett vredens, kärl?”

Den tredje frågan är aktuell: ”Gud, om jag av nåd får vara Din och av nåd har fått hittat vägen till Dig fastän jag hamnade i en församling där inte allt gick rätt till, hur kan jag då bedöma vad frukten kommer att bli i församlingar som jag idag menar mig kunna klassificera som villolärande församlingar?”

Och i samband med denna tanke en sista fråga: ”Gud, var skulle jag idag ha varit om mina föräldrar inte hade varit troende och aktiva deltagare i den församling jag växte upp i? Och, varför jag. när mina syskon valde att bryta med allt och kalla sig allt från ateister till ny-andliga?”

Mikael, detta har jag skrivit eftersom Johannes uppmanar oss i sitt första brev att ”vandra i ljuset”. Jag tycker att du handlat på samma sätt med dina inlägg i lepra-bloggen.

Vem som helst är naturligtvis välkommen med insikter och åsikter.

Anmäl överträdelse av kommentarsregel

Fortsätt ni! På ett eller annat sätt så tycker jag kanske de här frågorna i allra högsta grad berör det som bloggposten handlar om. Utanförskap och sanna eller upplevda diagnoser. Vägen tillbaka. etc. etc.

Anmäl överträdelse av kommentarsregel

Jag delar en hel del av dina personliga erfarenheter. Ryss-skräcken som rader av självutnämda profeter skapade gjorde att jag lärde mej Ryska i gymnasiet och senare att jag flyttade från Sverige.

Skräcken att bli ensam kvarlämnad efter att föräldrarna ”uppryckts” var en djup och mycket traumatisk skräck. Jag kan inte inse att detta ledde till någon välsignelse, bara förbannelse och forserade beslut att ”låta omvända sig”. Neuroser och skenhelighet, bundenhet och förlamning, dömande och fariseism, det finns ingen ände på listan.

Som jag redan skrev skulle jag välkomna ett fortsatt, öppet delande och behandlande av dessa faktiska problem, fast det kanske behöver en egen tråd, eller eventuellt 500-salen.

Anmäl överträdelse av kommentarsregel

Tack för det du delar med dig.
Tror du är inne på viktiga saker såsom att man inte ska bygga sin tro på sitt känsloliv (vilket så många uppmanar till!), och att det finns risker för grupptryck inom frikyrkan att man ”måste uppleva si eller så, vara si eller så”.

Jesus ser dig, här har du en bra hemsida: http://fullbordat.nu/ – som inte bygger på överandlighet, utan kan vara till hjälp att se va Kristus och gjort för dig och mig.

Gud välsigna och bevara dig!

Anmäl överträdelse av kommentarsregel

Anmäl överträdelse av kommentarsregel

Har inte ställt någon specifik diagnos för någon enda bloggare.

Min egen diagnos, efter livslångt lidande kom jag på alldeles själv. Efter mycken självstudie började jag få en misstanke om ADHD. Ständigt dessa tankar, ständigt denna oro.
Fick sedermera detta bekräftat, vilket i bästa fall kan ge en viss avlastning åt självfördömelsen.

Men, beroende på min kristna uppväxt och att jag verkligen tagit denna på allvar och redan som barn skakat över filmer som ”En tjuv om Natten”, predikningar av G. Rosén och hans påstådda närvaro på sovjetiska dödslistor och den snara sovjetiska ockupationen av vårt land hade jag många sömnlösa nätter.
Eller när föräldrarna inte var hemma och jag ringde runt i hela församlingsmatrikeln utan att någon svarade, och var övertygad om att jag nu var ensam kvar p.g.a min ondska.
När jag som barn bad om Jesu frälsning upplevde jag inte den frid som alla talade om. Istället började jag inbilla mig att jag måste ha begått hädelsesynden, fast jag hade naturligtvis ingen aning vad den kunde handla om tills jag fick lite hjälp på traven och blev än räddare för att tänka de tankar som förslagen gick ut på.
Då jag som barn fick brännmärke på handloven var jag skräckslagen över att det var vilddjurets märke.
Ett tag var jag t.o.m inne på att kapa av genitalierna eftersom Jesus säger att det är bättre att riva ut ögat om det är till förförförelse än att hamna i det brinnande Gehenna.
Denna ständiga rädsla från barndomen gör sig på vissa sätt påmind idag, då tidstecknen pekar på slutet.

Ibland reagerar jag hårt när, vad som presenteras som vissa enkla andliga sanningar krockar med ett liv som, mycket beroende på bibelns ord, blev ”rätt”svårt.(Uttrycker mig säkert fel och onanserat och ber om ursäkt för de jag sårat.) Hoppas i slutänden på Guds nåd.

Mvh MS

Anmäl överträdelse av kommentarsregel

Jag har just lyssnat till ”mysige” Rabbi Chaim Richman. Han hinner under 10 minuter ge en klar bild av Guds ”uppfostran”.

Som Haggaj säger: ” denna undervisning behövs för att få klar balans”. (viktigt också med M.Judahs undervisning)
Det är lätt att flumma ut i andliga övertoner, typ religiösa bortförklaringar, om man inte har klarat grundfrågorna.

Anmäl överträdelse av kommentarsregel

Anmäl överträdelse av kommentarsregel