Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Kommentarer

Lövhyddohögtiden stod för dörren. Jesus befann sig i Galileen. Han ville inte vara i Judéen eftersom de judiska ledarna var ute efter att döda honom. Jesu bröder, som inte trodde honom, försökte ändå förmå honom att bege sig till Jerusalem. De hade retat sig på honom och ville nu provocera honom till att visa sina mirakel i huvudstaden. Ingen blir ju riktigt känd genom att bara vara lokal. Kanske skulle han kunna utföra sin mirakel för hela världen. Det var ändå hundratusentals judar som besökte Lövhyddohögtiden. Bröderna drev med Jesus och han sa till dem att den rätta tiden för honom ännu inte hade kommit. Men för hans bröder var det ju alltid rätt tid. De hade ju alltid rätt. Brorsorna. De som var någonting. Själv hade ju Jesus gått på vatten och mättat 5000 män, förutom kvinnor och barn med fem bröd och två fiskar. Men det hade ju brorsorna skrattat åt.

”Världen kan inte hata er, men mig hatar den.”

Jesus sa till dem: ”Världen kan inte hata er, men mig hatar den, därför att jag vittnar om att dess gärningar är onda. Gå ni upp till högtiden. Jag går ännu inte upp till den här högtiden, eftersom min tid ännu inte är inne”.  Sedan väntade han tills sina bröder hade gått iväg och troligen kommit upp till högtiden. Då började även han att gå för upp till högtiden i hemlighet.

Under Lövhyddohögtiden hade man en speciell ceremoni. Varje dag höll man en sorts hyllning till vattnet från Siloadammen som hämtades av några präster. De gick från templet med folket i släptåg och när de kom till Moriabergets fot, till Sioadammens källa, så fyllde de en guldflaska med ungefär en halvliter vatten. Vattnet i Siloa betraktades som mycket rent och hade haft viktiga andliga betydelser för Israel genom tiderna. Det var Jerusalems ursprungliga vatten och källan var ett naturligt flöde. På väg upp till templet igen så sjöng hela folket med en enorm upprymdhet. Det var en glädje som endast kommer från att uppfylla den Heliges vilja. Sedan, när de kom tillbaka innanför murarna genom Vattenporten så möttes de av ljudet av trumpeter och shofarer. Man menade sig uppfylla profeten Jesajas ord: ”Med fröjd skall ni ösa vatten ur frälsningens källor.” (Jes 12:3)

Den silverkopp som var mest västerut var avsedd endast för denna tjänst på Lövhyddohögtiden.

När prästen som fått äran för dagen att bära upp guldflaskan till altarrampen kom högst upp, vände han sig till vänster. Eftersom rampen ligger söder om altaret, innebär det att prästen nu står i det sydvästra hörnet. Det är där som dryckesoffret hälls på altaret. I detta hörn satt också två silverkoppar i toppen av altaret. Den silverkopp som var mest västerut var avsedd endast för denna tjänst på Lövhyddohögtiden. Den andra var ämnad för det dagliga offret. Denna procedur försiggick varje dag under högtiden, sju dagar i rad, precis som varven runt Jeriko.

Den här högtiden var de ledande judarna sysselsatta även med en del annat än de vanligtvis var sysselsatta med. De letade nämligen efter Jesus. Folket som besökte högtiden undrade också var han var. Men ingen vågade säga någonting öppet om detta eftersom de var rädda för de judiska ledarna. Men när halva högtiden hade gått så gick Jesus upp till tempelplatsen.

Sedan, när de kom tillbaka innanför murarna genom Vattenporten så möttes de av ljudet av trumpeter och shofarer.

Jesus följde det stora skådespel som skedde med vattnet från Siloakällan. Det var en stå stor glädje och fest kring denna procedur och Jesus hade hört många historier om varför denna glädje var så stor. Någon av de lärde hade sagt att den som aldrig har sett firandet av festivalen för dryckesoffer hade aldrig upplevt sann glädje i sitt liv. Ju mer glädje som förknippats med proceduren, desto mer gåtfulla talesätt hade tillkommit. För inte var det så att några flaskor med vatten i sig kunde vara upphovet till glädjen. Någon hade sagt att kung Davids ord ”Att vara i Guds närhet är lycka för mig” var det riktiga svaret. Människan, är en mycket begränsad och ändlig varelse i jämförelse med att vara i Guds närhet. I templet så var det inte bara människan som sökte lära känna skaparen, utan Skaparen själv sökte också människan. Vattendryckesoffret var alltså en symbol på närheten till Gud.

Den berömde Hillel hade några år för Jesus sagt att den Helige säger: ”Om du kommer till mitt hus, så kommer jag till ditt hus. Och om du inte kommer till mitt hus, så kommer jag inte att komma till ditt. Med detta uttalande anspelade han på 2 Mos 20:2: ”Folket stod på avstånd, medan Mose gick närmare töcknet där Gud var.” Hillel anspelade alltså på att våga närma sig Gud. Kanske pratade Jesus med sina bröder om detta efter det att den bedrövliga relationen dem emellan som rådde före Lövhyddohögtiden hade förbättrats. Jakob, Jesu broder, säger i alla fall ”Närma er Gud, så skall han närma sig er.” (Jak 4:8)

Mitt i detta storsvullna firande så befinner sig Jesus som i hemlighet har tagit sig till Jerusalem. Men det dröjer inte länge för han börjar undervisa folket runt om sig. De judiska ledarna hörde honom och blev med ens förvånade över hans kunskap om skrifterna. De undrade hur han som inte hade studerat kunde känna skrifterna så väl. Då kommer Jesus med en viktig sanning som varje självgod predikant borde lyssna till. Men för att inte förlora sammanhanget släpper vi vår tids predikanter för tillfället och lyssnar till vad Jesus sa:

”Min lära är inte min, utan hans som har sänt mig. Om någon vill göra hans vilja, skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv. Den som talar av sig själv söker sin egen ära, men den som söker hans ära som har sänt honom, han talar sanning, och ingen orättfärdighet finns i honom. Har inte Mose gett er lagen? Och ingen av er håller lagen. Varför vill ni döda mig?”

OK då! Vi ser vad vår tids predikanter borde reagera på. Till att börja med så måste man förstå att ingen lära som är från Gud hör till någon enskild predikant. Det finns de predikanter som tycker att en viss typ av undervisning är deras. Men alla de som tänker så och på det viset söker sin egen ära, de missar därmed sanningen. Jesus säger det i alla fall. Sanningen tillhör oss alla. Men den som vill göra Guds vilja kan förstå skillnaden. Det finns mer att säga om detta men vi fortsätter in i de händelser som är så otroligt spännande …

Jesus blir alltså utsatt för frågor om hur han som inte studerat skrifterna kunde känna den så väl. Tänk på att Jesus var äldst i sin syskonskara. Därmed var han inte aktuell för studier. Han skulle främst lära sig sin faders hantverk för att kunna fortsätta försörja familjen. Förmodligen var det Jakob som kunde studera under en Rabbi och därmed få den vederbörliga undervisning som krävdes för att undervisa andra. Men lyssna till vad Jesus säger i slutet av detta citat: ” Har inte Mose gett er lagen? Och ingen av er håller lagen. Varför vill ni döda mig?”

Vad menar han med det? Jag vet inte. Och folket visste det inte. De undrade om han var besatt eftersom han trodde att någon ville döda honom. Men lite senare så undrade några jeruslaembor om han ändå inte var den mannen de hört att de judiska ledarna ville döda. Men eftersom Jesus talade helt öppet så trodde de att rådherrarna kanske hade blivit övertygade om att han verkligen var Messias. Men vissa judar sade att man inte skulle veta varifrån Messias kom. Men den här mannen visste man varifrån han kom, men när Messias kommer så vet ingen varifrån han kommer.

Till saken hör att Sukkot, Löhyddohögtiden, byggde sin glädje inte bara i ett teoretiserande i närmandet av Gud. Högtiden byggde på glädje, som hade sin källa i närmandet till Gud, men även till den effekt som denna glädje och närmande till Gud innebar: Den profetiska anden.

Judarna ansåg att när hjärtat frias och öppnas för en sann uppfyllelse av andlighet så kom den profetiska upplysningen. De lärde sa att profetian endast kom till stånd genom glädje. Den verkliga hemligheten med den festivalen med vattendryckesoffret är den stora glädjen i mottagandet av profetisk inspiration. På hebreiska så finns en ordlek kring ordet sho’eva som till sin innebörd både kan syfta till att hämta vatten och till att få profetisk upplysning. Vi skall inte stanna vid denna ordlek utan istället förflytta fokus till den verkligt spännande ordlek som förekommer i denna högtid. Högtiden pågår i sju dagar och på den sjunde dagen så är klimax.

I denna högtid som judarna såg som en glädjefull högtid med vattendryckesoffer, närmande till Gud och profetisk upplysning, säger Jesus till dem att … tja, han skriker faktiskt till dem: ”Ja, mig känner ni och vet ifrån var jag är. Men jag har inte kommit av mig själv, utan det finns en som har sänt mig, en som är trovärdig och honom känner ni inte. Jag känner honom, eftersom jag är av honom och han har sänt mig.”

Tänk nu efter! När judarna känner sig som mest upprymda i det bästa ”eftermötet” på hela året så börjar Jesus tjafsa om att de inte känner … ja, för dem som tror Jesus så handlar det om Fadern, för dem som inte tror honom spelar det inte så stor roll.

Både den ene och den andre ville nu gripa honom. Förmodligen fanns det många även bland hans anhängare som nu önskade gripa honom.  Andra kom till tro på honom, men undrade om inte Messias skulle göra fler tecken än så här. Nu skickar översteprästerna och fariséerna ut tempelvakter för att gripa Jesus, men de gjorde inte det.

Innan vi går in i avslutningen skall vi komma ihåg att det man sjöng på dessa festivaler var Hallelpsalmerna: Psalm 113-118. Där sjunger man att om HERRENS port som de rättfärdiga går in genom. ”Jag tackar dig för att du svarade mig och blev min frälsning.” För att nu anknyta till ordlekar som jag nämnt ovan så är ordet för ”frälsning” detsamma som ”yeshua” [frälsning]. Det betyder att man i Hallelpsalmen tackar Gud för han att han blev deras yeshua. Men det som är märkligt, det är att judarna inte fattar att Yeshua är detsamma som yeshua. Man kan nu fundera om detta bara är en tillfällighet eller om Gud i sin noggranna planering gjorde en liten miss., råkade kalla ett så viktigt begrepp som frälsning för ”yeshua” och bland ihop det med sin sons namn, ”Yeshua”. Hade han inte kunnat kalla frälsning något annat? Eller hittat på ett annat namn på sin son, nu när han skrivit att han själv skall bli deras ”yeshua”.  För hur skall vi komma runt att Gud själv säger i Pasalm 118 att han skall bli deras Yeshua?

”Alltså, ok, det hebreiska ordet för frälsning har råkat bli yeshua, och jag som skall kalla min som Yeshua, hmmm … eftersom jag är noggrann med vem jag är så kanske jag borde ändra  … nej strunt i det. Han får heta Yeshua ändå.”

Jag tror nog inte det gått till så. Den bästa anledningen till det är vad som nu händer på Lövhyddohögtiden.

På den sista dagen. Klimax på vattendryckeofferfestivalen. Så samlas mer männsikor den dagen än någonsin under veckan. Det är flera hundratusentals människor innanför murarna i Jerusalem. Jesus ställer sig upp. Börjar skrika: ”Om någon törstar, så kom till mig och drick! Den som tror på mig, ur hans innersta skall strömmar av levande vatten flyta fram, som Skriften säger.”

Wow! Fattar ni? Jesus tar hela äran av alla vattenoffer, gudomlig närhet och profetisk upplysning på sig själv. Johannes säger att detta sade han om anden som de som trodde honom skulle få. Det stämmer i sådana fall med judarnas förväntningar på högtiden.

Då sa några ur folkhopen: ”Han är verkligen profeten”. Andra sade: ”Han är Messias”, och andra ”Inte kommer väl Messias från Galiléen”. Översteprästerna och fariséerna  frågade tempelvakterna varför de inte hade gripit Jesus. Då sa de att  ”Aldrig har någon människa talat som han.”

Ta detta mer er gott folk: ”Aldrig har någon människa talat som han.” Vad sa då Jesus?  ”Med fröjd skall ni ösa vatten ur Yeshuas källor.”  Därmed hade Yeshua/Jesus gjort alla anspråk man kunde göra: ”Om någon törstar, så kom till mig och drick! Den som tror på mig, ur hans innersta skall strömmar av levande vatten flyta fram, som Skriften säger.”

/Haggaj