Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Kommentarer

- Gästblogg av Mia

Tevens bedövande brus har just tystnat. Det är mörkt ute, och efter midnatt. Jag sitter uppe och pratar med min bror om tider som flytt. Funderar på varför intresset att blicka bakåt, växer ju äldre man blir. Grubblar över rotsystem som plötsligt pockar på uppmärksamhet, både inom familjen och inom kyrkan.

Efter att ha läst Göran Lennartssons bok; Inympad – Om kristendomens judiska rötter, har jag svårt att sluta tänka på den kristna församlingens rotsystem. Han skriver:

”Församlingen i Jerusalem har stått modell för väckelserörelser under alla tider. Idealen för sann kristendom, urkristen församlingsordning och kristet liv präglat av Anden, har hämtats från Apostlagärningarna. Men en viktig aspekt har vi ibland glömt bort. Församlingen i Jerusalem bestod uteslutande av judar. Det är viktigt att minnas, dels för att förstå kristendomens historiska framväxt, dels för att vi ska kunna förstå vår egen identitet som kristna.”

Att söka förstå sin identitet är viktigt. För mig har sökandet efter rötterna – både inom familjen och församlingen, blivit allt viktigare. Varför det, kan man fråga sig. Jo, för att jag där hittar näring och helande för min trasiga själ. Hur kan då detta ske?

Min erfarenhet är att ju mer jag lär mig om mitt rotsystem, ju mer förstår jag mig själv, och vem jag är. Och när jag förstår mig själv lite bättre, har jag lättare att förlåta och älska mig själv. När jag börjar kunna älska mig själv, växer min förmåga att älska andra.

När jag på ett mer helhjärtat sätt börjar älska andra, kan jag börja uppleva kärleken från Gud på ett mer påtagligt sätt. När sedan kärleken till Gud växer i mitt hjärta, kan jag börja att leva ut ett liv i kärlek, och när jag gör det uppfyller jag lagen och profeterna. Det står i Bibeln (Matteus 22:37-40) att:

”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, och av hela din själ, och av hela ditt förstånd. /…/ Du ska älska din nästa som dig själv. På dessa bud vilar lagen och profeterna.”

För att älska Gud med hela mitt förstånd, måste jag förstå. Och för att verkligen förstå det sätt som Gud tog sin form i, när han blev människa, behöver jag lära mig mer om det sammanhang Jesus föddes in i. Jesus var jude. Han delade sitt folks seder, levnadsvillkor och andliga arv. Han kom inte för att upphäva lagen, utan för att fullborda den (Matteus 5:17).

Som kristna på 2000-talet har vi all orsak att söka vårt ursprung. Vi har inte råd att vara utan det.

Den kristna rörelsen sprang fram ur Gamla testamentet och den judiska miljön. För vår egen identitets skull bör vi återupptäcka och bejaka det judiska elementet i de nytestamentliga skrifterna. Bara så kan vi rätt tillgodogöra oss Jesu och apostlarnas undervisning.

Som kristna har vi också ett ansvar att hela den brustna relationen till judarna. I den processen är det avgörande att sätta sig in i varför det gick som det gick i historien, och vilka orsakerna var. Bara genom att förstå var det brast, kan relationen helas (Lennartsson, 1995, sidan 150).

Många är de år jag slösat bort på grubblerier kring mitt förflutna. I takt som förståelsen för omständigheterna i min barndom ökat, har även min egen upprättelse och förmåga att förlåta tagit ny fart. Kanske gäller samma princip förståelsen av församlingens rötter, och försoningen med judarna (kyrkans barndom)? Är det så att nyckeln till den kristna kyrkans upprättelse finns att hämta i dess vagga?

Både judar och kristna väntar på Messias och upprättandet av fredsriket. Om vi för samman våra olika delar av skattkartan, kanske vi hittar det vi söker…

/Mia