lördag, augusti 29th, 2009...2:06 e m

Blås i silvertrumpeterna!

Kommentarer Läs med webReader

Om vi läser Guds ord och granskar vad som sägs om krig, så kommer vi att kunna se att det finns åtminstone två olika typer av krig beskrivna i Torahn. I den ena typen av krig förväntas en fullständig seger självklar, Gud ger Israel dem deras fiender och de kan ta fångar. Det verkar vara självklara segrar som beskrivs.

yumkippurwar
Bild från Yum Kippur-kriget.

Vi kan i veckans text (5 Mos 21:10 – 25:19) se en sådan beskrivning: När du drar ut till strid mot dina fiender och Herren, din Gud, ger dem i ditt våld och du tar fångar … (5 Mos 21:10) Men om man läser en annan text så verkar kriget inte vara lika lätt: När ni drar ut till strid i ert eget land mot en fiende som angriper er skall ni blåsa larmsignal med [silver]trumpeterna. Då skall Herren, er Gud, tänka på er, och ni kommer att räddas från era fiender. (4 Mos 10:9)

Vad ser vi för omedelbara skillnader på dessa krig? För mig är kriget i 5 Mos 21 ett krig som förväntas bli en seger, en total seger, utgången är aldrig oviss. Gud är med från början och det blir sen seger mot fienden. Det andra kriget i 4 Mos 10 däremot ser ut att gå överstyr. Det är först när det blåses i silvertrumpeterna som Guds medkänsla väcks och de blir räddade från sina fiender.

Det finns också en annan viktig skillnad. I det förts beskrivna kriget så drar Israel ut i strid mot sina fiender på deras territorium. I det andra beskrivna kriget så drar de ut mot fienden i sitt eget land, en fiende som nu angriper dem innifrån. Det finns alltså en bakgrund till att de här två olika typerna förekommer. En god jämförelse med modern tid görs av Rabbi Chaim Richman som förklarar att sexdagarskriget inleddes med en attack mot fienden i preventivt syfte och blev en total seger, medan kriget på Yum Kippur höll på att sluta i katastrof. Ledarna såg hur fienden byggde upp sina styrkor, men valde ändå att inte agera.

Oktoberkriget

Den 5 oktober 1973 fick Israels premiärminister Golda Meir bekräftat att Syriens styrkor hade grupperats på Golanhöjderna. Situationen påminde om vad som hände precis före sexdagarskriget. Men hennes rådgivare försäkrade henne att hon inte behövde vara orolig, de skulle få mer adekvata besked innan något krig skulle kunna bryta ut. Det var ossanolikt efter Israels seger i sexdagarskriget att araberna skulle anfalla igen. Snart blev det dock tydligt att det skulle bli krig. Sex timmar före krigsutbrottet träffade Golda Meir försvarsminister Moshe Dayan general David Elazar. Medan Dayan fortsatte att argumenta för att kriget var osannolikt och endast ta ut flygvapnet och två divisioner, så förespråkade Elazar at inleda en fullskalig attack på de syriska styrkorna.

Meir ställde sig på sin försvarsministers sida. Hon gjorde det för att hon fruktade en utebliven hjälp från USA om Israel inledde fientligheterna med ett förebyggande anfall. Hon informerade Washington om sitt beslut. Senare har Henry Kissinger bekräftat att om Israel inlett med ett förebyggande angrepp så skulle de inte ens fått ”så mycket som en spik”.

Golda Meir avgick året efter kriget. Hon hade visserligen blivit friad från direkt ansvar av den kommission som granskat hennes agerande, men hon böjde sig till slut för det som hon kallade ”folkets vilja”.  

Israel klarade sig till slut. Jag har själv varit upp på höjderna och fått förklarat stridsförloppet i norr för mig av en israelisk general. Någonting hände med fiendens styrkor så att Israel kunde räddas. Kanske hade de blåst i silvertrumpeterna, för läget såg mycket allvarligt ut. Tanksen rullade söderut in i Israel. Men av någon anledning stannade de. Kanske tappade de radiokontakt med ledningen? Men någonting konstigt hände enligt det jag fick berättat för mig.

Andligt krig

Men jag vill inte stanna där. Jämförelsen måste också kunna göras med ett andligt krig. Vi kan inte bara tänka gott om allt vi ser runt omkring oss. Det sker drastiska förändringar i vår omgivning. Om vi försöker förhålla oss till dessa förändringar på ett politiskt korrekt sätt, rädda för att stöta oss med omgivningen, så kommer vi att få fienden ”inne i landet”. När vi väl släppt in fienden i landet så har vi inga löften om total seger eller att våra fiender skall besegras. Vi kan endast hoppas på att Guds medkänsla väcks, trots vår olydnad, och att vi blir räddade från våra fiender, inte att vi besegrar dem.

Blås i silvertrumpeterna! Vi har släppt in fienden, som nu angriper oss inne i landet.

/Haggaj

Dela med dig/tipsa någon:
  • Print this article!
  • Facebook
  • E-mail this story to a friend!
  • Turn this article into a PDF!
  • RSS
  • TwitThis
  • Google Bookmarks

22 kommentarer

Kategoriserad som Våra Hebreiska rötter

22 kommentarer

Svara