lördag, oktober 3rd, 2009...9:48 f m
Föreningsmedlemmar.
I en artikel i Dagen diskuteras en bok av Carl-Henric Jaktlund.
I boken delar han sina tankar om varför så få ungdomar väljer ett liv som leder till aktivt deltagande i en församling och mognande från barnatro till vuxen tro.
Jag citerar helt kort från Dagen-artikeln:
- Barn som fått frågan vem som är deras största föredöme i trosfrågor, svarar konsekvent att föräldrarna är de största föredömena, sedan följer pastorn, söndagsskolan, far- och morföräldrar och långt ner på tionde plats kommer ungdomsledaren.
- Det är då det behövs något mer, egen bibelkunskap och egen erfarenhet av tron som håller inte bara känslomässigt utan också förnuftsmässigt.
- Vuxna förebilder behövs, men också en mer nyanserad förkunnelse för tonåringarna. Den får inte vara svart-vit och bara bygga på känslor. Även om det appellerar till tonåringarna just då, behöver förkunnelsen ha fast grund i evangeliet, vara en första byggsten till en vuxen mogen tro.
Slut citat.
Det låter som en intressant och relevant bok att läsa. Tills vidare får jag nöja mej med att vittna om egna erfarenheter i sambandet.
Uppvuxen i en skyddad omgivning med flera syskon, morföräldrar och en mosters familj på samma tomt. Från och med 8 års ålder började en tid med många flyttar varvid bara kärnfamiljen utgjorde min värld. Pappa var ofta på resande fot så det blev Mamma och vi barn som fick växa upp tillsammans.
Tron fanns givetvis med i sammanhanget hela tiden i valet av litteratur och levnadsregler och tankesystem. Redan tidigt visste jag att man var en syndare och avfälling om man drack ett glas öl, tittade på en film eller dansade.
Pappa var aktivt engagerad i flera verksamheter i församlingen. Bland annat var han söndagsskoleföreståndare. Söndagsskolan var alltså obligatorisk och jag minns hur jag avskydde den. Det fanns absolut ingen utmaning att tänka själv i det barnsliga urvattnade och förtuggade budskap som förmedlades där och hamrades in med larviga sånger med tvivelaktigt budskap.
Vid 10 års ålder fick jag mitt minsta syskon. Ett Guds underverk. En söt liten flicka som blev som en dotter för mej. Det är inte ovanligt i familjer där åldersskillnaderna är stora. Och med Pappa ofta på resa var jag familjens mansperson. Inte visste jag det då. Och inte kunde jag förstå konsekvenserna då. Men det är en annan historia.
Men jag visste att förr eller senare skulle jag bli tvungen att välja själv att bli ett Guds barn. Jag visste att tiden som Guds barnbarn var begränsad.
När vi bodde i små städer, som t.ex. Arboga, där alla kände alla, blev jag mobbad för att man ansåg mej vara ”en högfärdig storstadsunge”. Det var föga lockande att därtill bli kallad ”kristna åsna” för att skolkompisarna såg mej gå med föräldrarna till Filadelfia på Söndagen. När vi bodde i storstaden var jag ”en ###### bondunge”. [ordet ###### passar sig inte att skriva eller uttala och har censurerats].
Det fanns ingen rationell orsak till att jag helst ville skjuta steget att bli Guds barn på framtiden. Efteråt förstår jag att det handlade om andliga realiteter.
Hur som helst tvingades jag vid 14 års ålder inse att ville jag vara säker så måste jag välja ”nu”. Idag om ni får höra Hans röst …” Min tre år yngre bror gjorde en varndring i hemmets närhet och kördes ihjäl av en ung man som samma dag utkvitterat sitt körkort. Ingen av oss vet om vi kommer att leva i morgon.
Vi bodde i Spånga och hörde därmed till utposten Bromma-Vällingby. Bibeln, med skinnpärm och mitt eget namn i guldtext på pärmens framsida hade jag fått när jag var 10 år gammal på söndagsskolfesten i Bromma Pingstkyrka. Den kunde jag nu ta med mej till ungdomssamlingar och möten. För en Bibel skulle man ha med sig. Det var självklart.
Den likaledes läderbundna segertoner med guldtextat namn var givetvis en bra statussymbol. Medlemskortet kunde man ha med sig som bokinlägg.
Det fanns de som hade tre datum skrivna i bibeln på pärmens insida. Det skulle man ha, vid sidan av medlemskortet, för att kunna visa att man var frälst på riktigt. Det var omvändelsedagen, gärna med klockslag. Det var vattendopets dag och det var ”andedopets” dag gärna med plats och klockslag…… Andedopet ansågs uteslutande kunna bekräftas genom tungotal och var inofficiellt frälsningsgrundande.
Den officiella traditionen var att det fanns en syndkatalog och en rättfärdighetskatalog. Det gällde naturligtvis att hålla eventuella synder hemliga för annars drabbades man av skvallercirkeln. Det skvallrades och fantiserades en hel del om dem som var på väg att bli avfällingar, eller kanske till och med var avfällingar. De hade setts i fel sällskap. Kanske med en cigarett i munnen. Kanske när de gick på bio. Eller kanske …….
De rätt-trogna ungdomarna aktade sig för att ses tillsammans med dessa skummisar. Man kunde annars själv bli slaktoffer för skvaller eller, ännu värre, bli kallad till ett samtal med en eller annan äldstebroder man inte hade en gnutta förtroende för. De var ju tillsatta som hantlangare för de officiella ståndpunkterna.
Och detta tror jag är en kärnpunkt i den problematik som Jaktlund behandlar i sin bok (som jag inte läst). Jag skall drista mej till att formulera det så:
Vem vill, i ett över-reglerat socialistiskt land, vara medlem i en reglerande förening där man endera föds in i, eller jobbar sig upp till den styrande eliten eller vegeterar som centralstyrd medlem? Visst var alla lika, men det fanns dem som var betydligt mer lika än andra.
Och nu skall jag visa på dem som spelat huvudroller i mitt val att förbli Guds barn och ha Hans Ord som mina fötters lykta.
Min Far,
läste Bibeln och hittade relevanta texter när man hade svåra frågor. Han var inte rädd för att ge både det officiella svaret och det svar han själv funnit. Jag fick välja själv vad jag tyckte verkade mest i enlighet med Skriften och den tro jag hade.
Min Mor,
hade praktiskt rollen som tröstare och förmanare. Hon hade en stor aversion mot ceremoni av alla slag. Jag har fått samma aversion och det är jag tacksam för.
Nils G. Andersson,
som kunde göra vilken bibeltext som helst till ett spännande äventyr. Och som hade förmågan att intrigera unga människor som ville tänka själva.
Anders Nilsson,
vår käre pastor i Bromma-Vällingbygruppen, som tog allt seriöst och hade en andlig djupgång som var utöver det vanliga. Precis motsatsen till de färdigskurna och förtuggade budskap som ungdomspastorer och söndagsskolelärare kom med. Det gällde att sätta alla sinnen på skarpt för att kunna ta lärdom av det Anders talade om.
Ingemar Person,
tillgiven, vänlig och humoristisk. Man var alltså inte tvungen att bära en svart slöja för att vara riktigt frälst. En stor inspiration till kreativitet och personligt vittnesbörd.
Pethrus Hammarberg,
som aldrig gick ur vägen för tonåringars spörsmål. Och som, liksom min Far, gav både sin egen tolkning och den officiella tolkningen. Inget avväpnar en upprorisk tonåring snabbare är ärliga svar. Speciellt om de behandlar livsdilemmor där församlingens officiella ståndpunkter bara irriterar. (Med eller utan rätta.)
En skara av original,
i form av kringresande predikanter och gäster. Och just det att dessa var, och fick vara, original, gav luft att andas. Speciellt för dem som avskyr den grå massans kvävande monotonitet.
Erik Ewalds,
gav mej en chock när jag lyssnade på en tejpad predikan. Den var så annorlunda att jag undrade om han var en farlig villolärare. Det gällde att lyssna flera gånger och jämföra med Bibelns ord för att kunna förstå hans allt annat än färdigskurna och förtuggade budskap. Erik hjälpte mej att se min egen fariseism.
C. S. Lewis,
är jag stort tack skyldig. Som han själv uttryckte det så är ”en långsam sluttning” den säkraste vägen till helvetet. Jag befann mej på den sluttningen när jag fick hans bok ”Kan man vara Kristen?” som födelsedagspresent. Den ledde mej till att läsa Bibeln på riktigt och gav mej intresse att studera även vad andra hade skrivit.
Sven Reichmann,
vars predikningar sporrar till djupdykning i Skriften och är både underhållande och lärorika. Hans balancerade och insiktsfulla analyser av tidsandan och kyrkohistorien kan jag rekommendera alla att ta del av. En nådesförkunnare som inte går ur vägen för förkunnandet av Historiens Gud och Hans förordningar och planer.
Frank Mangs,
som genom sina biografier visar att man inte slutar vara människa bara för att man vill vara Herrens tjänare.
Peter Kreeft,
som i mångt och mycket predikar den linje som kan dras via Chesterton och Lewis. Jag tilltalas av den klara logiken som inte försöker bortförklara svåra saker. Rakt på sak, utan krusiduller och ceremonier.
Om jag skulle försöka ange den viktigaste ingrediensen hos alla dessa som varit mej till ledning, förmaning och tröst, tror jag att det handlar just om deras förmåga och mod att tänka själva och stå för det.
Utspätt vatten tilltalar ingen. Bara levande vatten formar det egna valet och den egna tron.
/Kjell
