Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Kommentarer

Den här veckan är det tid för en av bibelns huvudpersoner att presentera sig. Abraham nämns visserligen i förbigående redan i slutet på 1 Mos 11, men det är i denna veckas läsning – från kapitel tolv – som vi får stifta närmare bekantskap med denne man. Mannen som kallades Guds vän.

Abraham och Melkisedek (Rubens)

För att förstå hela sammanhanget med Abraham och hans förbund med Gud, så behöver vi ta in information från både Torahläsningen (Moseböckerna) och haftarahläsningen (profeterna), men vi hittar kanske den allra bästa sammanfattningen om Abraham och hans förbund i början på ett av evangelierna.

Vi läser först en vers från profeten Jesaja: Israel, du min tjänare, Jakob, som jag har utvalt, ättling till Abraham, min vän. (Jes 41:8) Abrahams vänskap med Gud bygger på en ömsesidig kärlek, som leder till att Gud väljer ut Abraham och för honom ut ur Ur i Kaldeen. Du är Herren Gud, som utvalde Abram, som förde honom från Ur i Kaldeen och gav honom namnet Abraham. (Neh 9:7)

När man skapade ett förbund på den tiden, så brukade man skära sig med ett vasst föremål och utbyta blod med varandra, dessutom brukade man byta stavelser ur sina namn med varandra, för att riktigt bekräfta att det var något varaktigt som hade slutits emellan parterna.

När Abram fick det nya namnet Abraham, så vet ni att Guds namn stavas YHWH יהוה . Bokstäverna i det antika hebreiska språket representerade alltid en betydelse.

När således Abraham får ett h mitt i sitt namn, så får också Sara detsamma: שרי blir שרה. Båda får var sitt h ה från Guds namn. ה i sin tur har betydelsen ”skåda” eller ”se” alternativt ”uppmärksamma”. Både mannen och hustrun får alltså tecken från förbundet med Gud som anspelar på att de skall vara uppmärksamma eller möjligtvis att de har varit uppmärksamma.

I Psalm 119 så leker psalmisten med det hebreiska alfabetets bokstäver och börjar åtta verser i rad med var och en bokstav. Det är mycket möjligt att de ord som psalmisten använder, ger oss ledtrådar till bokstävernas metabetydelser. Så här börjar de åtta verserna 33-40 i Psalm 119:

Visa mig

Ge mig förstånd

Led min vandring

Vänd min håg till dina lagbud

Vänd min blick från det meningslösa

Håll ditt löfte till din tjänare

Ta bort vanäran

Jag längtar till dina befallningar

Om vi kan stämma in i dessa metabetydelser av bokstaven h ה, som gavs till Abraham och hans hustru Sara, så vet vi att vi är i harmoni med Guds vän.

Därför är det mycket intressant att läsa när Sakarias,  Johannes döparens far, bli uppfylld av helig Ande och profeterar:

”Välsignad är Herren, Israels Gud, som besöker sitt folk och ger det frihet. Han reser för oss frälsningens horn i sin tjänare Davids släkt, så som han för länge sedan lovat genom sina heliga profeter, frälsning från våra fiender och alla som hatar oss. Han visar barmhärtighet mot våra fäder och står fast vid sitt heliga förbund, den ed han svor vår fader Abraham: att rycka oss ur våra fienders hand och låta oss tjäna honom utan fruktan, rena och rättfärdiga inför honom i alla våra dagar.

Och du, mitt barn, skall kallas den Högstes profet, ty du skall gå före Herren och bana väg för honom. Så skall hans folk få veta att frälsningen är här med förlåtelse för deras synder genom vår Guds barmhärtighet och mildhet. Han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg.” (Luk 1:68-79)

Frälsningens horn återfinns alltså i Davids släkt. Frälsningen för Israel. Frälsningen från deras fiender och de som hatar dem. Den ed som han svor Abraham står han fast vid. Varje gång ni ser att Abraham stavas med ett h i mitten, så anspelar hans namn på förbundet med Gud och att detta fortfarande gäller i allra högsta grad.

När Sakarias talar om att frälsningen är här med förlåtelse för alla deras synder, talar vi alltså om Israels förlåtelse för synder. Likaså talas det om Israel när Han skall komma ned från höjden och styra deras fötter in på fredens väg.

Tror vi på Sakarias profetia? Tror ni att den har slagit in ännu? Strax efter det att Jesus kommit, och det var ju det som Sakarias syftade på, så hamnade judarna återigen i strider som resulterade i att templet förstördes och Jerusalem förstördes.

Så antingen har Sakarias profetia slagit in – och då hade ersättningsteologerna rätt – eller så har inte Sakarias profetia slagit in ännu, och då kan vi förvänta oss att han som kommer ned från höjden skall styra in Israels fötter på fredens väg.

Att sedan vi hedningar också har tillträde till dessa profetior – det är bara nåd, bara nåd. Denna nåd som åsyftas stavas på hebreiska חסד, vilket skulle kunna få betydelsen att ”uppenbarelsen stöds av spiken”: ח = uppenbarelsen ס= stöds ד=spik. Men ordet חסד chesed (nåd) kanske vi får anledning at komma tillbaka till. Det är ju ingalunda något exklusivt för Nya Testamentet.

/Haggaj

 

PS. Enligt den judiska traditionen så var Melkisedek (som också nämns i denna veckas text) densamma som Set, en av Noas söner. Därför är det rätt intressant att notera att Hebreerbrevets författare skriver att Melkisedek inte hade något stamträd: ”Han har ingen far, ingen mor och inget stamträd. Hans dagar har ingen början, hans liv inget slut. Han är lik Guds son: han förblir präst för alltid.” (Heb 7:3)

Det betyder antingen att Hebreerbrevets författare inte kände till den judiska traditionen eller att han eller hon underkände den. Det kan alltså helt enkelt vara så att Hebreerbrevet skulle vara skrivet av en hednakristen och därmed en som inte förstått att denne tagit ställning i frågan. Den tredje förklaringen är att den judiska traditionen utvecklats i en riktning i efterhand för att utmana den kristna tron och i det här fallet Hebreerbrevet.

Själv har jag inte klart tagit ställning. Men jag lutar åt att den judiska traditionen i detta fall tagit parti emot Hebreerbrevet. Men därom vet jag för lite för att våga säga något bestämt. DS.