fredag, november 13th, 2009...5:29 e m
Del 3: Petrus grav funnen i Jerusalem?
Fortsättning på http://aletheia.se/2009/11/11/del-2-petrus-grav-funnen-i-jerusalem/ (Sista delen)
av F. PAUL PETERSON
Den katolska kyrkan säger att Petrus var påve i Rom från 41 till 66 AD, en tid av tjugofem år, men Bibeln visar en annan historia. Apostlagärningarna (i antingen den katolska eller protestantiska Bibeln) redovisar följande: Petrus predikade evangelium för de omskurna (judarna) i Caesarea och Jaffa i Palestina, betjänade Cornelius hushåll , som ligger ca 2880 km från Rom (Apg 10:23, 24). Strax efter/omkring år 44 e.Kr. (Apg 12), kastades Petrus i fängelse i Jerusalem av Herodes, men han släpptes av en ängel. Från 46 till 52 AD, läser vi i kap 13 att han var i Jerusalem och predikade skillnaden mellan lag och nåd. Saul omvändes 34 AD och blev Paulus (Apg 9). Paulus säger att tre år efter sin omvändelse, 37 AD, ”gick han upp till Jerusalem för att se Petrus” (Galaterbrevet 1:18), och år 51 e.Kr., fjorton år senare, gick han åter upp till Jerusalem (Gal. 2: 1, 8), Petrus nämns här igen. Strax efter att han (Paulus) träffade Petrus i Antiokia, uttalar Paulus följande, ”Men när Kefas kom till Antiokia gick jag öppet emot honom, eftersom han stod där dömd.” Gal. 2:11. Bevisen är rikliga, Guds Ord går att lita på. Paulus djärvhet i hanteringen av Petrus är slående. Mycket få har under historiens lopp vågat trotsa en påve och leva (utom i dessa dagar då alla verkar motstå honom). Om Petrus var påve hade det varit annorlunda. Paul går inte endast emot Petrus utan tillrättavisar honom och anklagar honom för att ha fel.
Detta påminner mig om mitt besök i St Angelo Castle i Rom. Detta slott, vilket är en mycket stark fästning, är knuten till Vatikanen med en stor välvd viadukt nästan 2 km lång över vilka påvar har flytt i tid av fara. Den romersk-katolska guiden visade mig ett fängelse rum som hade en liten lufttät kammare i det. Han berättade att en kardinal som hade tvistat med en påves doktrin kastades i denna lufttäta kammare i nästan två timmar tills han kom väldigt nära att kvävas till döds. Sedan fördes han till giljotinen några meter bort och halshöggs. En annan sak gjorde stort intryck på mig; Guiden visade mig genom lägenheterna där olika påvar tidvis hade tagit sin tillflykt. I samtliga fall visade han mig även älskarinnornas bostäder för varje påve. Jag blev förvånad att han inte gjort något försök att dölja detta.
Jag frågade honom ”Är du inte katolik?”
Han svarade ödmjukt: ”Ja, jag är katolik, men jag skäms många av dessa påvar, men jag litar på att våra moderna påvar är bättre.”
Jag frågade honom: ”Ni känner säkert till kärleks-affären mellan Pope Pius XII och hans hushållerska?” Många i Rom säger att hon hade stort inflytande över påven och Vatikanen också.
Han hängde med huvudet i skam och sorgset sade: ”Ja, jag vet.”
Allt detta förklarar varför den katolska kyrkan har varit så noga med att hålla tyst om denna upptäckt. De var framgångsrika i att göra just detta från 1953 då den upptäcktes av franciskanerna på sin egen klostergård, fram till 1959. Efter att så länge lyckats hålla upptäckten tyst som påven hade förmanat, var munkarna inte på sin vakt, när en till synes menlös man började ställa frågor. De anade inte att den här mannen skulle publicera nyheten överallt. (På Svenska Aletheia 50 år senare! Övers. anm)
Som jag har nämnt, hade jag ett mycket angenämt samtal med Fader Milik, men jag har inte haft möjlighet att träffa Fader Bagatti medan jag befann mig i Jerusalem. Jag skrev till honom den 15 Mars, 1960, följande: ”Jag har talat med ett antal Franciscan präster och munkar och de har berättat om dig och den bok som du är co-writer till. Jag hade hoppats att se dig och gratulera dig till en sådan stor upptäckt. Med alla bevis är jag övertygad, med dig, om att begravningsplatsen med texten ”Simon bar Jona”, skrivet på arameiska, på en av sarkofagerna verkligen är Petrus.” Det är anmärkningsvärt att han i sitt svar inte motsäger mitt uttalande.
Vår korrespondans bekräftar samtalet jag hade med den franciskanska munken i Betlehem och den historia han berättade för mig om Priest Bagattis möte med påven tillsammans med informationen om upptäckten av Petri grav i Jerusalem. Han kunde inte heller gå emot vad han hade skrivit redan 1953, vid tiden för upptäckten av den kristna-judiska begravningsplatsen, eller vad han hade sagt till den franciskanska munken om sitt besök till påven. Däremot väcker han en fråga som hjälper honom att backa något, utan att helt motsäga sig själv. Han skrev: ”Låt oss säga att det är ”Jona” (på sarkofagen) vilket jag tror, kan det även vara någon släkting till Petrus eftersom namn ärvdes från familj till familj. För att fastställa graven som Petrus grav måste vi gå emot en lång tradition, som har sitt eget värde. Hursom helst, kommer snart en uppföjning på boken som kommer att visa att kyrkogården var kristen och från mellan det första och andra århundradet e.Kr.
Det är också mycket intressant att Fader Bagatti, i sina försök att neutralisera sin ursprungliga uppgift om upptäckten säger att, ”Det kan även vara någon släkting till Petrus, eftersom namn ärvdes från generation till generation.” Med andra ord säger han att Petri namn, Simon bar Jona kunde ha ärvts från en släkting med samma namn som generationer före honom, eller, skulle kunna tillhöra en släkting efter Petrus generation. Båda spekulationer är omöjliga att ta till sig. Att namnet tillhört en släkting före Petrus stämmer ej, då gravplatsen var uteslutande kristen begravningsplats och bara kunde ha kommit till stånd efter Jesu liv och död. Titus förstörde Jerusalem år 70 e.Kr. och lämnade det öde. Därför är det omöjligt att inskriptionen skulle kunna hänvisa till en släkting efter Petrus tid. Encyklopedin förklarar förstörelsen med dessa ord, ”Med denna händelse kom det antika Jerusalem till sitt slut, för det lämnades öde och dess invånare spreds utomlands.” Mycket tyder på att Petrus var ungefär femtio år gammal när Jesus kallade honom och han dog omkring 82 år gammal, eller omkring år 62 e.Kr. Eftersom det bara var bara åtta år mellan Petrus död och förstörelsen av Jerusalem, var det då omöjligt att inskriptionen skulle tillhöra någon generation efter Petrus. [pg. 16] Detta uråldriga kristna gravfält visar att Petrus dog och begravdes i Jerusalem, vilket är lätt att förstå eftersom varken historien eller Bibeln styrker att Petrus bodde i Rom. För att göra saken tydligare, berättar Bibeln att Petrus var judarnas apostel. Det var Paul som var hedningarnas apostel, och både historia och Bibeln berättar att han däremot var i Rom.
Inte undra på att Katolska biskopen Strossmayers i sitt stora tal mot Ofelbarhetsdogmen 1870 sade: ”Den mycket lärde Scaliger, tvekade inte att säga att Petrus biskopsämbete och vistelse i Rom borde klassas som löjliga legender. ” Eusebius, en av de mest lärda män av sin tid, nedtecknade kyrkohistoria fram till år 325 e.Kr. Han sa att Petrus var aldrig i Rom. Denna kyrkans historia har översatts av Jerome från grekiska, men i sin översättning tillade han en fantastisk historia om Petrus bosatt i Rom. Detta var en vanlig metod för att försöka skapa trovärdiga i sina läror, med hjälp av falska uppgifter, falska brev och förfalskade historia. Detta är ytterligare en anledning till varför vi inte kan lita på tradition, men endast på Guds ofelbara ord. Hemlighetsmakeriet kring det här fallet är häpnadsväckande, men förståeligt eftersom katoliker till stor del grundar sin tro på antagandet att Petrus var deras första påve och att han blev martyr och begravdes där. Jag kommer inte ifrån tanken att de franciskanska prästerna skulle vara glada att se sanningen proklamerad, även om det misshagade dem som står över dem.
Märk väl, alla är överens om att Vatikanen och St Peterskyrkan byggdes på en hednisk begravningsplats. Detta var en mycket lämplig plats för dem att bygga då bl.a. kardinal Newman erkänt att det finns många hedniska förfaranden inom den romersk-katolska kyrkan. Du inser säkert att de kristna aldrig skulle begrava sina döda på en hednisk begravningsplats, och du kan vara mycket säker på att hedningar skulle aldrig tillåta en kristen att bli begravd i sin kyrkogård. Så även om Petrus dog i Rom, vilket är uteslutet, vore säkerligen den hedniska kyrkogården under Peterskyrkan det sista stället som han skulle ha varit begravd på. Dessutom tyder mycket på att Petrus blev över 80 och inte 65 år gammal.
År 1950, bara några år innan upptäckten av den kristna begravningsplatsen i Jerusalem, gjorde påven det märkliga uttalandet att Petrus ben hittats under Peterskyrkan i Rom. Uttalandet är högst märkligt med tanke på att allt sedan man började bygga kyrkan 1450 (färdig 1626) har man hänvisat platsen under Bernini’s serpentine pelare som Petrus gravplats. Miljontals människor har alltså blivit lurade att tro att resterna av Petrus var där, fast Vatikanen visste att så inte var fallet. Detta bevisas genom Påvens uttalande 1950. Följande publicerades i Newsweek på [PG. 18] 1 juli 1957:
”Det var 1950 som påven Pius XII i sin julhälsning meddelade att en grav i Peterskyrkan verkligen hade hittats, som traditionen sagt, under den väldiga kupolen på katedralen (det fanns dock inga bevis för att benen avslöjade det tillhörde själva martyren). ” Parentesen Newsweek’s.
Att göra ett dylikt uttalande när absolut ”inga bevis” finns är ganska löjligt, vilket också styrks av Time Magazine, 28 oktober 1957 (som ovan, citerar vi artikeln ordagrant).
”En ordentlig undersökning på engelska av upptäckterna under Petruskyrkan finns nu … av brittiska arkeologer Jocelyn Toynbee och John Ward Perkins. Författarna var inte med under utgrävningarna, men forskare Toynbee (katolik) och Perkins (en anglikansk) fick full tillgång till Vatikanens rapporter vilka de grundligt genomsökte. Deras oberoende slutsatser bekräftar inte påvens uttalande. ” (Påven uttalande att Petrus ben hittats under Petruskyrkan i Rom).
Utgrävningen under Petruskyrkan av Petrus ben pågår fortfarande i hemlighet, trots påvens uttalande från 1950. Sedan 1965, har en arkeolog vid Roms universitet, Prof. Margherita Guarducci, berättat om en ny uppsättning av ben som tillhör Petrus. Historien var fantastiskt, men blir droppen som får bägaren att rinna över vad gäller turerna kring Petrus. Palo Alto Times (Kalifornien), kom den 9 maj, 1967, ut med en artikel om ämnet, och jag citerar,
”Andra experter, bland dem Msgr. Joseph Ruysschaert, vice prefekt för Vatikanens bibliotek är inte övertygad av Miss Guarducci s bevis. ”Det finns för många frågetecken,” sa han till en reporter på en ny rundtur i Vatikanen, ”Vi kan inte spåra benen. Vi saknar historiska bevis. Benen kan ha tillhört vem som helst.” Vatikanen tycks vara på Monsignor sida eftersom de hittills inte officiellt erkänt dessa ben som Petrus, fortsätter artikeln. [En liknande artikel i the Valley Independent, Monessen Pa, 10 maj 1967]
De ben som Påven offentliggjordes 1950 visade sig senare vara resterna av en kvinna(!). Detta faktum kom ut i en artikel om [pg. 19] detta ämne i SF Chronicle, den 27 juni, 1968.
Men när den första uppsättningen av Petrus ben slutade så tragiskt, fanns det ett tomrum och något måste göras. Återigen vändes tankarna till Prof. Margherita Guarduccis benfynd. I dem fanns det en strimma av hopp då dessa ben, minus ett kranium, fungerade utmärkt tillsammans med berättelsen om den skalle som sedan århundraden varit bevakad i kyrkan San Giovanni i Laterano i Rom. Med en generös blandning av idéer, antaganden, teorier och önsketänkande, växte en ganska logisk berättelse fram. Det förklarades då av påven Paul som slutgiltig sanning, att dessa var sannerligen Petrus benknotor, och de flesta trogna katoliker har accepterat dem som sådana. Ett tag var allt bra tills nästa problem uppstod. Den här gången uppdagades att skallen som bevakades under århundraden som Petrus var oförenligt med de nyare ben som hitats i Petruskyrkan. Dilemmat var stort. De har jonglerat runt skallar i Petruskyrkan som orsakar förvirring. Valet stod nu mellan att proklamera professor Margheritas benknotsfynd som falskt, eller skallen som redan accepteras av massor av påvar som Petrus skalle (som falsk). De förkastade det förflutna snarare än att dra på sig åtlöje i nuet.
Prof. Margherita säger i en artikel som publicerades i Manchester Guardian i London, liksom SF Chronicle den 27 juni 1968, om den sedan länge accepterade skallen i Peterskyrkan;
”Den är en bluff.” … ”De hundratals påvar och miljontals katoliker som har accepterat och vördat denna skalle var oskyldiga offer för en annan tidig tradition.” [En liknande artikel i pressen Telegram, Long Beach Calif, 3 januari 1968]
Men det mest häpnadsväckande uttalandet är, ”Professorn tillät inte (Petrus ben) att moderna vetenskapliga tester utförs på benknotorna vilket skulle ha bestämt ungefärlig ålder, eftersom hon fruktade, att processen skulle ha förvandlat dem till stoft.” Hur kan någon seriös vetenskaplig undersökning av ben utföras utan att först vetenskapligt fastställa personens eller benens ålder? Detta skulle vara av största intresse och det viktigt för vidare forskning. Alla vet att man inte behöver lämna in hela skelettet för att testa och fastställa åldern. En del av skenbenet eller ett revben skulle räcka. Det visar sig att hon skyddar ”Petrus ben” från en annan [PG. 20] möjlig katastrof, som t.e.x. fel ålder på benknotorna skulle ha orsakat. Vatikanen och utomstående har beräknat genom all tillgänglig information att Petrus levde till omkring 80 - 82 år, och att han dog omkring år 62 eller 64 e.Kr. Denna bedömning av ålder och årtal stämmer väl med åldern på sarkofagen som hittats på den kristna begravningsplatsen på Oljeberget. Denna sarkofag som tydligt markerats med ”Simon bar Jona” på arameiska.
Följande togs från boken, Races of Mankind, sidan 161: ”Önskan att få Petrus, aposteln till hebréerna i öst, till Paulus territorium i Rom och lida martyrdöden kan inte på allvar övervägas i ljuset av den kunskap vi har idag. Vid hans ålder (82), skulle detta inte ha varit genomförbart. Ingen av Paulus skrifter innehåller minsta antydan om att Petrus någonsin varit eller var i denna stad. Alla uttalanden om motsatsen gjordes århundraden senare och är fantasifulla och hörsägen. Påvedömet organiserades inte förrän under andra hälften av den 8: e århundradet. Det bröt sig ur den östra kyrkan (i Ency. Brit., 13th ed., vol. 21, sid 636) under Pippin III, också Påve, genom Abbe Guette. ”
Den store historikern, Schaff, menar att idén om Petrus i Rom är oförenlig med Skriften. Se bara på Paulus brev till Romarna. År 58 skrev Paulus sitt brev till den Romerska Församlingen, men nämner inte Petrus! Däremot nämner han 28 ledare i kyrkan i Rom (Rom. 16:7). Vi tvingas därmed dra slutsatsen att Petrus aldrig var i Rom. Paulus levde och skrev i Rom, men gjorde det tydligt att ”endast Lukas är med mig.” [1 Tim. 4:11]
Trevlig helg / Shabbat Shalom
MyTwoCents
Källa (eng) F. PAUL PETERSON
Pingback: Aletheia — Blogg & Tankesmedja » Bloggarkiv » Del 2: Petrus grav funnen i Jerusalem?