måndag, december 14th, 2009...6:41 f m

Vad hände på Röda Havets strand?

Kommentarer Läs med webReader

Gästblogg av Pastor Berndt Isaksson, Metodistkyrkan – Vetlanda

Händelsen då israelerna under Mose ledning lämnade faraos Egypten, för att efter en tid upptäcka att faraos härar på nytt var dem i hälarna, har alltid fascinerat bibelläsare. Israelerna förstod att farao hade bestämt sig för att återföra dem till fångenskapen i Egypten. Precis när denna situation uppstår så befinner sig israelerna vi Röda havets strand. Eftersom de inte hade några båtar eller någon frälsningsark att sätta sig i så var de nu fångade i en till synes hopplös situation. Faraos härar kom stormades bakom dem och framför dem hade de Röda havet. Vi känner till berättelsen om hur Mose fick slå med staven på havet, hur det delade sig och blev till en farbar väg där vattnet stod som en mur på var sida. Genom denna öppnade väg, rakt igenom havet, förväntades israelerna att vandra ut? 

Men vad var det som fick dem att våga göra det? Var det övermod, dumdristighet, överandlighet eller var det en blind lydnad där de bara följde Mose befallning? Förmodligen är inget av de alternativen förklaringen. Jag tror inte israelerna hade vågat vandra ut i vägen genom havet om de ”bara” förstått att Gud är allsmäktig. Det hade inte räckt till för att våga gå rakt igenom något så skrämmande som ett hav som stod som en vattenmur på var sida om vägen. -  Tänk om havet går ihop när vi är mitt där ute någonstans… och vi dränks. Vad har vi för garantier att denna farbara väg genom havet består? – Ja, så borde ju många ha tänkt.

Men de gick, säkert inte helt utan rädsla men ändå med så mycket mod att de gick. Vad var det som drabbade israelernas hjärtan? Ju, mer jag funderar över den där händelse så tror jag att de åtminstone för ett ögonblick drabbades av en insikt om att Israels Gud inte bara är Allsmäktig utan också är den omsorgsfulla Kärleken. Kärlekens kraft MÅSTE till för att driva ut rädslan och oron ur en människas hjärta.

2 Mos 14:13-14 ”Mose svarade folket: ”Var inte rädda! Stanna upp och bevittna den frälsning som HERREN i dag skall ge er. Ty så som ni ser egyptierna i dag, skall ni aldrig någonsin se dem igen. 14 HERREN skall strida för er, och ni skall hålla er stilla.”

Alltså Mose budskap från Gud landande verkligen den dagen i israelernas hjärtan, där de stod på Röda havets strand. Budskapet att mitt i denna hotfulla och extremt komplicerade och utsatta livssituation vi nu har hamnat i, så kan vi ändå vara helt förtröstansfulla om att Gud kommer strida för oss i detta, att han älskar oss med en evig omsorg. De såg för ett ögonblick Guds kärlek och omsorg, och då blev det inte längre något hotfullt att vandra rakt in i det hav som stod av Guds vind som en dånande mur på var sida. Fria från rädsla gick de ut i tron på Guds kärleksfulla omsorg. Enbart tron på hans Allmakt hade aldrig förmått de att gå, men tron på att den Allsmäktige också är en god och kärleksfull far, gjorde något med deras annars rädda hjärtan. Många hundra år senare skulle aposteln Johannes skriva: ”Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan.”

Nu kan man ju då invända med frågan: vad var det då som gjorde att faraos härar inte heller de tvekade att ge sig ut i den skrämmande vägen genom Röda havet? Varför stannande inte heller de upp och tänkte: – detta är livsfarligt, tänk om dessa båda vattenmurar, en på var sida om vägen, faller igen när vi är mitt ute i havet? – Den frågan borde väl ha varit nära till hands när man såg detta fenomen där genom havet, något som stred mot alla naturlagar – havsvatten som delat sig och som stod som en mur på var sida. Inget som tillhör det naturliga, precis, utan något som måste ha varit skrämmande och inget man vandrar ut i.

Jag tror att svaret på varför de marscherade ut i havet ligger i orden i v. 17-18

”Se, jag skall förhärda egyptiernas hjärtan, så att de följer efter dem, och jag skall förhärliga mig på farao och hela hans här, på hans vagnar och ryttare. 18 Egyptierna skall inse att jag är HERREN, när jag förhärligar mig på farao, på hans vagnar och ryttare.”

Alltså, Gud färhärdade farao och hans härar så att de blev så förblindade i sitt hat mot Guds folk, att de inte längre förstod bättre än att gå rakt ut i havet som sedan blev deras massgrav. Detta hade då föregåtts av många, många försök av Gud att förmå farao och egyptierna att släppa israelerna fria, men man hade vägrat, trots alla domskatastrofer som kommit över Egypten som Guds varnade signaler om att de skulle ge hans folk fria. Men farao hade gång på gång förhärdat sitt hjärta.

Gud är långmodig och god, men det finns en gräns för hans barmhärtighet. De som förhärdar sig själva blir tillslut förhärdade av Gud. Det sista innebär att man inte längre kan vända om, att man inte längre kan tro, inte längre kan se Guds handlade. Förhärdelsens slutstadium när ingen frälsning längre kan nå människan.

Gammaltestamentliga berättelser har ju alltid ett budskap som pekar fram emot nytestamentliga sanningar. För mig är berättelsen om israelerna som stod inför det tillsyne oöverkomliga hindret Röda havet, en bild på hur Guds folk i ändetiden kommer ställas inför Vedermödans hot och mänskligt sett omöjliga livssituation. Antikristliga härar (påbud och krav) kommer vara Guds folk i hälarna och vi kommer bli trängda på många olika sätt, om vi vill vara Herren trogna och inte böja oss för faraos (Antikrists) krav om lojalitet och tillbedjan.

Likväl vill jag hävda att vi har absolut inget att vara rädda för, vare sig nu eller när de dagarna kommer. Gud frågar bara efter vår kärlek och trohet till honom och så kommer han sedan att med den kärlek som han själv är fylla oss med allt det mod vi någonsin kan tänkas behöva när de svåra dagarna kommer. Blir det martyrskap så kommer vi få all kraft vi behöver för att kunna möta det utan att vi andligen behöver kapitulera inför Antikrists anspråk på vår själ. Andra kommer inte behöva möta martyrskap, utan de kommer få uppleva Gus omsorg genom övernaturliga ingripanden och beskydd för både kropp, själ och ande och gå segrande igenom ändetidens Röda hav, den stora Vedermödan. Men oavsett vilket kommer de som vill vara Herren trogna att mötas på andra sidan Vedermödans strand, i det nya livets verkligheter. Men det mötet blir däremot inte början på en ökenvandring, som det ju var för israelerna efter det att de tågat genom Röda havets prövning. Då väntade en lång ökenvandring innan de slutligen kunde få vandra in i löfteslandet. Men efter ändetidens Vedermöda och stora prövning, väntar inte en ökenvandring med nya prövningar, utan där väntar en vandrlig på evigt gröna ängar, där Jesus själv är Herden som leder oss till Livets vattenkällor.

Berndt Isaksson
metodistpastor

Dela med dig/tipsa någon:
  • Print this article!
  • Facebook
  • E-mail this story to a friend!
  • Turn this article into a PDF!
  • RSS
  • TwitThis
  • Google Bookmarks

27 kommentarer

Kategoriserad som Berndt Isaksson, Gästblogg

27 kommentarer

Svara