Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Kommentarer

Här kommer fortsättnigen, till förordet på Herrens romanserie om sin Frälsare:

Del 9 ”Mitt liv som nyfödd bebis, avsnitt 3″
Del 1 kan du läsa här!
Del 2 kan du läsa här!
Del 4 kan du läsa här!
Del 5 kan du läsa här!

En julkrubba Sukka i vildmarken…

Sommaren kom och gick.
Miriam blev allt större samtidigt som de började planera sin årliga resa till Jerusalem. Snart var det den stora festligheten som toppade bådas favorithändelse varje år. Sukkot, Lövhyddohögtiden.
Dessutom skulle de göra ett extra stopp i Betlehem i år.
Anledningen var att Ceasar Augustus hade nämligen, nu i sitt 25 regeringsår, bestämt sig för att hela imperiet skulle registreras och skattskrivas.

Att det skulle ske efter skörden och innan vintern tyckte Joef var ett klokt besked.
Det var nog med att resa med Miriam som det var… med mage och allt. Faktum var att han redan i våras hade insett att när Elisabeth och Sakarias hade fågg Yochanan, att sex månader senare när det var deras tur, så var man mitt uppe i festligheterna i Jerusalem.
Men, konstigt nog kände han ändå ingen oro.

Ceasar Augustus

Alla, nästan märkliga, omständigheter kring denne deras snart nyfödde son, var allt för mäktigta…
Det blir nästan svårare Josef att smälta nu såhär snart inpå. Gång på gång tänker han på drömmen han hade på bordet i sin verkstad. Särskilt orden att ”…allt skall ske för det skall bli uppfyllt som Herren sagt genom profeten”.

Kvällen innan de skulle ge sig av mot Jerusalem och Betlehem, pratade Miriam och Josef om resan… och det som verkar bli det oundvikliga…
”Du älskling”, sa han och tog Miriams hand. ”Tänker du som jag? Du vet… Betlehem?”
Miriams ögon vattenfylldes. Hon blickade upp i taket för att hålla lyckotårarna tillbaka. Sedan tittade hon rakt in i sin älskades, Joespfs, mörka näthinnor.
En tår av lycka gjorde sig ändå fri och rann ner för hennes kind.
”Ja, tänk… tänk… att vi får vara med om detta,” sa hon medan hon torkade ögonen. ”Tänk att Miriam fick vara med och ta hand om Mose, Israels folks frälsare… Får jag vara med om att ta hand om vår Yeshua?”
Frågan liksom stannade i rummet och nästan hängde påtagligt i luften. Hon började gråta och Joseph gick fram och höll om henne.
”Tänk om han kommer att födas i Betlehem,(4) brödets stad”, fortsatte hon.
Joseph stod tyst och höll om henne. Han kunde inte heller hålla tårarna borta. Han kände hur barnet sparkade. Det var som om den lille ofödde pojken ville vara med i detta, för dem stora stunden.
Han tänkte på storheten i profetens ord, att han skulle få auktoriteten Emmanuel, Gud med oss. Skulle han nu födas i samband med denna tabernaklets högtid? Bara tanken hissnade för honom.
”Tänk bara på Jesajas ord, om barnet som skall bli Israel givet. Han som skall bära alla titlarna: Under, Rådgivare, Mäktig, Elohim, Evig, Fader, Fridsfuste…” Han pausade trotts sin iver, innan han fortsatte. ” Allt detta över Davids kungarike… är det han… Miriam?”
”Det är ju titlar som många har haft innan honom… men jag tror att han som skall återupprätta Israel kommer bära alla dessa profetiska titlar och bilder i sig. I sin person. Jag tror han kommer vara som om Guds Ord i levande form.”

Hon tänkte på det som hon spontant utbrustit hemma hos Elisabeth… hur det blev så påtagligt när hon utropat: ”Min själ prisar Herren och min ande gläder sig i Elohim, min Frälsare”
Det blev så dubbelbottnat på något sätt, nu när hon stod där. Skall han bli både sin egen personlige frälsare, samt hela Israel och mänsklighetens…?

”Ack att vi enkla syndiga människor funnit sådan nåd”, sa hon när hon gick för att avsluta det sista inför morgondagens resa.

Vädret var så där underbart. Klarblå himmel och inte allt för varmt, när de anslöt på leden som vätte upp mot Jerusalem denna höstmorgon. Tusentals människor var på väg för att fira denna glädjens Högtid och stämningen var på topp. Folk sjöng, prisade Gud och var glada. Det var Glädjens Högtid, Nationernas Högtid…
Josef ville ropa högt och ära Honom Gud, för att berätta för alla vad som skulle ske. Men han andades in djupt och stämde dansande in i sången med sällskapet som gick framför dem.

Under Sukkot, Lövhyddohögtiden, är det full fart uppe i Jerusalem

Det gick långsamt och de fick stanna ofta för att Miriam behövde vila. När de väl kom till Betlehem var det redan mörkt. Alla hade redan anlänt och naturligtvis var det redan fullt på värdshusen.
En vänlig själ upplät dock sin Sukka(5) han hade låtit bygga. Miriam hade den sista biten känt hur det krämpade och Josef hade försökt tala lugnt till henne… så gott det gick…  Han var nämligen inte så lugn själv…

Nu, äntligen framme och väl inne under tak ropade hon på Joseph, som just gått ut för att hämta packningen. Han rusade in och fick nu vara med om den största stunden i sitt liv. Nu skulle han födas… detta märkliga barn som himlarnas sändebud så ivrigt engagerat sig i.
Där, i Sukkan, såg han världen för första gången. Detta lilla gossebarn som blivit till genom ett mirakel.
Josef skyndade sig till packningen och plockade fram tygtrasorna de tagit med sig och skulle användas till ljusen uppe i Jerusalem, under högtiden.
De lindade in det lilla gossebarnet med dem samtidigt som de båda prisade Gud av lycka och tackade Herren för att allt gått bra.

I samma stund, ute på fälten kring Betlehem, satt traktens herdar och pratade om hur de snart skulle bli för kallt för att ligga ute med flocken. Om bara några veckor kom vintern och säsongen var över.
”Ja, än så länge går det bra”, sa en av dem och kastade in en pinne till i elden. ”Men bara om si så där…”
Han blev abrupt avbruten.
Plötsligt sken marken upp runt omkring dem. En märklig man kom fram och började prata. Skräckslagna, liggande på marken stirrade de upp och hörde honom säga: ”Var inte förskräckta! Se, jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren. Och detta är tecknet: Ni skall finna ett nyfött barn som är lindat i tygstycken och ligger i en Sukka”.

Som på ett ögonblick fylldes skyn med änglar som sjöng för fulla halsar:
”Ära vare Gud i höjden och shalom på jorden, till människor hans välbehag.”

Budskapet kom till de enkla herdarna först

Herden som blivit avbruten reste sig och tog täten. De andra rusade i full fart efter honom in mot Betlehem och fann Miriam, Joseph och den lille nyfödde bebisen, precis som himmelen deklarerat.

Miriam satt och försökte samla sina tankar.
Hon kunde inte släppa berättelsen som Mose förmedlat, när fadern Isak kallade hem sin son Jakob till landet och det första han gjorde var att ordna en sukka åt sin flock, och hur platsen för denna händelse fick namnet Sukkot.
Hon vände sig till Josef och sa:
”Tänk att nu när vår Fader på ett förunderligt sätt sänder sin son till Landet i samband med sukkot, lövhyddohögtiden, så sitter vi nu här i en sukka. Jag menar…”
Mer han hon inte säga förrän de hörde ljudet av springande fötter kom allt närmare. Sen hörde de någon ropa:
”Där, titta! Här borta måste det vara.”
Josef och Miriam tittade skrämt på varandra, undrande vad som stod på, medan rösten ropade i öppningen:
”Frid. Det är inte så att det finns ett nyfött barn här inne?”

I ett par timmar satt herdarna och trängdes samtidigt som de lyssnade till berättelsen om hur det hela började när Gabriel hade kommit till henne under Ljuset högtid och hur hon genom ett mirakel blivit havande och burit han som skulle bli Världens Ljus.
Hur han nu, i brödets stad, Betlehem, kommit till världen.
Hur han som uppfyller Guds Ord, blivit kött och tagit sin boning bland oss under Tabernaklets Högtid (6).

Joseph fyllde i och konstaterade tacksamt hur Herren är trogen detaljerna i sitt Ord, för att vi skall kunna identifiera när han gör något, så vi kan leva i Ande och Sanning.

-Fredrik

—-

4) Betlehem  -En ihopsättning av två ord: Beit -hus och Lechem -Bröd Beitlechem
5) Sukka    -Tabernakel, tält, stall eller koja på Hebreiska. Ordet som används för krubba, phatn’e, används även för ”stall” (Luk
13:15) eller Sukka där man har sin boskap (1 Mos 33:17). Än idag byggs Sukkor i Israel som man bor i under
Lövhyddohögtiden/Sukkot.

En klassisk julkrubba/sukka

6) Tabernakla -Ta sin boning bland…