Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Tro, politik, mediekritik och samhällsanalyser

Svensk pingströrelse = förlorat pingsten & tappat rörelsen?

Missa inte teologen Nils-Olov Nilssons varningsklocka som infördes i tidningen Dagens opinion/insändarsida i förra veckan.

Saxat ur Nils-Olofs insändare:

…Och vi är oroliga inför det vägval som man nu gör på flera fronter. Det verkar som om man struntar blankt i dem som har andra åsikter. Utan tvekan ser vi en förvandling bort från folkrörelseidealet mot ett episkopalt styre där lekmännen mer och mer marginaliseras. Den nya hierarkin byggs för fullt.

Vi är många inom Pingst och frikyrkan som inte förstår varför vi över huvud taget ska samtala med en rörelse som orsakat så mycket lidande som Katolska kyrkan. Jag har sedan 1972 varit missionär i Spanien och Sydamerika och mycket noga följt de tragiska händelser som den kyrkan stått för. Många som sysslat med mission vet vad jag menar…

Läs hela insändaren här: http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=254251

Vi är nog många ”gamla pingstvänner” som lyfte på ögonbrynen över artikeln som Nils-Olof kommenterade.   Att Sten-Gunnar Hedin och flera i det ”gamla gardet” bländats av skenet från Rom har vi kanske lärt oss att acceptera.  Att karismatiska ledare utanför pingst såsom Ulf Ekman fångats av Rom-kyrkans storhet har vi också vant oss vid.  Att Pelle Hörnmark nu inställer sig i ledet är en stor besvikelse.   Jag tillhör dem som skrivit flera positiva bloggposter om Hörnmark och försökt att förstå hans hjärta och ledarskapsstil

Är pingströrelsens agerande resultatet av bristande kunskap om reformationen?  Var Reformationen onödig?  Frågorna är många.  Besvikelsen stor.

Så skrev Krister Holmström i Trons Värld något år innan han gick hem till Herren:

Under senare år har det blivit allt vanligare att man bland svenska evangeliska kristna knyter an till katolsk och ortodox teologi, där varken nåden, tron eller Skriften har samma framträdande ställning som i de evangeliska kyrkorna. Där är traditionen viktigare, liksom formerna för gudstjänster och böneliv. Som en motreaktion mot stel och förtorkad frikyrkotradition, och mot överdriven och missbrukad karismatisk andlighet, vänds blicken mot helgon och tidiga kyrkliga traditioner.

Risken är stor att detta är en återvändsgränd, att dessa influenser bara leder till en tillfällig ökad känsla av andlig äkthet, men i själva verket inte öppnar för den Helige Andes kraft.
Jag tror istället, att om svenska evangeliska kristna ska ha en chans att på nytt vara med om en väckelse där många människor kommer till tro på Jesus, är det nödvändigt att vi håller fast vid Nåden, Tron och Skriften.

Jag befarar, som rubriken föreslår, att svensk pingströrelse har både tappat pingsten och förlorat rörelsen.

HUR HITTAR VI TILLBAKA?

Over and out

MyTwoCents

Svenska pingströrelsens grundare får slutordet (tack Berno):

Pingstväckelsens grundare och mångårige ledare Lewi Pethrus skrev i Evangelii Härold 1925: ”Katolikerna är mästare i att arbeta bakom kulisserna och det är icke tu tal om att icke ett sådant arbete pågår också i Sverige. Den dag vi stryka flagg inför dessa påtryckningar har pingstväckelsen fått sin dödsdom!

 

Haggaj om fallet Pelle Hörnmark & Rom:  http://www.mamres.net/?p=3864

=>

Ämne: Kristendomens historia, Nya Ekumeniken, TRADITION & TEOLOGI

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial

Känner du andra som borde läsa detta?