Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Tro, politik, mediekritik och samhällsanalyser

Ulf Ekman: lämna det som ni trott på!

Gästblogg av S-E Daniel Nilsson


För 29 år sedan presenterade Ulf Ekman ett koncept.

Nu har han presenterat ett nytt, ett helt annat koncept, nämligen i ett 22 minuter långt anförande på Bjärka-Säby den 21 maj 2012. Då, på 80-talet, valde det evangelikala och pingst-karismatiska kollektivet generellt sett konfrontation och inget annat än konfrontation, och det var mycket sorgligt att uppleva.

Det finns alltid plats för två. Det finns plats för en Petrus och en Paulus. Det finns utrymme för olika ingångar – om än inte slutpunkter – till förståelse av Guds uppenbarelse i Bibeln. Det finns även plats för het debatt och för skarpa reprimander. Men hur ska det bli den här gången? Kärlekslös fördömelse från två håll?

Det var en del smått sensationella saker han sa:

  1. Det är dags för ett biskopsämbete inom den pingst-karismatiska kretsen.
  2. Det ska innefatta ansvaret för läror och former (och därmed även efterföljelsen av dem).
  3. Jesus gav inte Petrus ett ämbete enbart för sin livstid utan han gav den globala församlingen ett centralt ämbete, en ledare över alla.
  4. Tiden är nu inne att gå in i närmandet med de historiska samfunden och överge gamla förhållningssätt.

(Lyssna till ljudfilen längst ner. Notera minut och sekund på ställen du vill hitta igen.)

Min tes i den här artikeln är att det evangelikala och pingst-karismatiska kollektivet behöver åta sig arbetet med att påminna sig om sin egen hittillsvarade förståelse av Guds Ord – och inte ta någon levande kunskap om den för given, så som man gjorde på 80-talet. Sker inte det, står Ulf Ekmans koncept åter, visserligen hett omdebatterat, utan hänvisning till ett levande alternativ. Det här alternativa synsättet är inte minst viktigt för den del av kollektivet som hittills vandrat med Ulf i en evangelikal föreställningsvärld, men som nu matas med en ny, en där liturgi, sakrament, relation till de historiska samfunden och erkännande av påven ingår som överdimensionerade delar. Alla måste förstå att de står inför ett paradigmskifte. De kan inte behålla det gamla när detta nya anammas (bit för bit).


Det är omsorg över kollektivet och särskilt den pingst-karismatiska delen av det som motiverar mig och får mig att skriva artiklar, insändare och bloggposter. För de pingst-karismatiska består tillsammans med övriga evangelikaler av ”väckelsekristna”, de som överallt i världen ibland får se Anden komma med väckelser – vilket sällan kan sägas om de gamla historiska samfunden.

Jag är alltså orolig för att den som följer Ulf Ekmans nya koncept och känner sig pliktig att hålla sig till det, kanske rädd att stå på egna ben, kommer finna att när väckelsens fria forsar äntligen kommer, finner de inte vägen in genom den egna dörren eftersom forsens utmaning först måste hinna utvärderas i Uppsala.

Alltså:

  1. Tror vi som Ulf Ekman att den Helige Andes ordning för kyrkan handlar om att ha en biskop som ledare, en som även är lärans övervakare? Eller tycker vi att Ordet talar om apostlar/missionärer, profeter, evangelister, herdar och lärare, som även kan råka vara biskopar, men mer sekundärt? Den kristna gemenskap som identifierar sig med Apostlagärningarnas kyrka värjer sig för det förra. Om vi föreställer oss att Ulf Ekman menar att det bara är ett annat ordval – biskopen som främste företrädare istället för aposteln – skulle han själv med hänvisning till det här anförandet säga att vi missuppfattat honom.
  2. Att koppla biskopens roll till att vara lärans förvaltare och övervakare är inte självklar. Ser vi inte att i moderna samfund har man stadgar, styrelse och en förste företrädare? Men man har inte en biskop som bestämmer stadgarna, styr styrelsen och dessutom är samfundets primus.
  3. Håller vi med Ulf Ekman om att Bibeln säger att Jesus instiftade ett ämbete, ett petrusämbete, som ett hela kyrkans ledarämbete? Eller var det så att Jesus gav ett uppdrag till Petrus för hans livstid? Ulf Ekman skulle tveklöst i sitt anförande ha garderat sig mot sina lyssnares slutsats att denna ledare då måste vara påven, om detta inte verkligen var hans syftning.
  4. Anförandet avslutas med ord om att tiden för att gå in i detta (närmandet till de historiska kyrkornas ordningar) är nu. Måste det här tolkas dramatiskt? Ja, som slutord i ett anförande som detta, som kommer efter åratal av att vägra tala klarspråk, är det en tydlig indikation om att nu kommer en tid av tydliga förändringar. Tre gånger talar Ulf om att lämna gamla förhållningssätt. Det sker vid dessa tillfällen i talet: 9’10-9’32, 10’56, 21’39 (hela anförandet här, mp3).

Vad tror vi leder till väckelse och mognad? Att vi övergår till att betona en mystisk, sakramental, kyrkans närvaro i världen där Guds nåd kommer genom själva dess väsen och genom heliga handlingar (dop och nattvard och annat)? Eller tror vi att Guds nåd gör sina under främst genom den tro som kommer till av Ordet? Bibelns ord har ju en sakramental verkan. Är det inte tron i de heligas gemenskap, tron i mottagandet av dopet och nattvarden som är Andens främsta väg till oss och genom oss till världen? Är det inte den enskildes förvaltning av Ordet som står i centrum i Bibeln? Nej, inte den enskilde ensam, men i djup församlingsgemenskap med andra som tror.

S-E Daniel Nilsson


Hela ljudklippet, Ulf Ekman – ”Kyrkan, Anden, Ämbetet” – seminarium på Nya Slottet i regi av Johannesakademin

Bloggar över samma ämne: Aletheia, Apg29, Håkan Sunnlinden, Bengt Malmgren, Sub umbra

 

 

=>

Ämne: Gästblogg, Ledarskap, Nya Ekumeniken, OPINION & DEBATT, Övrigt

Nyckelord: , , , , , ,

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial

Känner du andra som borde läsa detta?