Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Tro, politik, mediekritik och samhällsanalyser

Föreställningen ”Växtvärk”

Stanna eller växa vidare och mognas?

Av Andréas Glandberger

Fredagen den 25 januari besökte jag Korskyrkan här i Uppsala, och det var det andra besöket på några dagar där. Under måndagen lyssnade jag till en predikan av Christopher Alam som talade på ett inspirerande och utmanande sätt om att sprida evangeliet, men vi får återkomma till Alam en annan gång då denna artikel handlar om något helt annat, om än minst lika utmanande i och för sig.

Tidningen Dagen har en reporter som för många inte är helt okänd och som gör mer än att intervjua och skriva artiklar, något som visade sig denna fredagskväll i Korskyrkan i Uppsala. Carl-Henric Jaktlund är reportern jag syftar till, och som tillsammans med musikern Michael Johnson producerat föreställningen ’Växtvärk’. De presenteras på följande sätt i introduktionen till ’Växtvärk’:

Växtvärk är en föreställning av och med Michael Johnson och Carl-Henric Jaktlund om att ta steget från barnatro till vuxentro. Hur får man som vuxen tro?”

Det var med både förväntan och skepsis jag intog platsen på andra raden i Korskyrkans lokaler efter en iskall promenad från hemmet nära två kilometer längre bort. Jag måste ärligt medge att jag haft funderingar med syftet bakom denna föreställning där Dagens ”stjärnreporter”, som han kallats ibland, var en av huvudrollsinnehavarna. Var detta endast ett sätt att profilera sig själv och egna karriären, eller fanns det något annat som drev dessa människor att sätta upp föreställningen ’Växtvärk’? Kyrkan var nästan helt full av människor från alla möjliga sammanhang, och åldrarna varierade från tonåringar till pensionärer.

Jaktlund började med att berätta om sin barndoms trygga minnen, där bibelberättelserna ofta illustrerades med hjälp av flanellografen och där Jesus i många fall avbildades med lamm, lamm och åter lamm. När han drog på sig en väldigt tight collagetröja med en färg som lätt förde tankarna till DDR, eller som Carl-Henric sa, ”DDR-Sverige”, satt skrattet löst hos de av oss som igenkände det som illustrerades och berättades om från scenen. Detta var just kvällen för igenkännande för många av de närvarande, men det var även en kväll för djupare reflektion över både tro och tvivel.

Carl-Henric Jaktlund

Carl-Henric Jaktlund och flanellografen. Foto: Andy

För precis som namnet på föreställningen, handlar även det kristna livet om växtvärk. Hur blir det med vår tro när åren går och livets verkligheter visar sig vara svårare att hantera än det trodde det skulle vara? ”- Hur får man som vuxen tro?”, frågades det om i introduktionen till föreställningen. Jag skulle vilja tillägga följande fråga: Får man som vuxen kristen tvivla, och kanske till och med ifrågasätta det man trott på och sett på som givna sanningar?

I detta fall handlade inte ifrågasättandet om församlingars olika läror eller förhållande till övriga kyrkosamfund, för där har många av oss redan ifrågasatt friskt under ett antal år. Det handlade om att ifrågasätta och tillåtas tvivla på det som av de flesta av oss helt självklart betraktar som bibliska sanningar. Detta tema ska jag återkomma till under våren, för jag har under de senaste åren tillägnat mig en del erfarenheter som fört till att jag verkligen fått gräva djupare i både tron och själen än jag någonsin trodde var möjligt.

Jaktlund berättade om en radikalitet i ungdomsåren som var väldigt svart/vit, och hur kärlekslöst man faktiskt relaterade till andra människor som inte delade den kristna tron. När de framförde drama under evangelisationen dömde de snabbt och frimodigt ofrälsta till helvetes eviga plågor. Det vare sig om du rökte, spelade på hästar eller gillade att flirta. Det sistnämnda lades fram på ett sådant sätt att flirting ledde till hiv och en säker död. ”Turn or burn” var ett ofta använt uttryck som jag själv minns från denna tid.

Men eftersom tiden gick försvann både tramset och radikaliteten, och livets stormar skakade om det som tidigare varit det trygga och säkra. Nu skulle man stå på egna ben, och det fanns inga ungdomsledare att ta han om dig längre. Vart tog Gud vägen då? Under stormarna kom också tvivel, och frågan som många ställt sig, och som måste få ställas var – ”Finns han verkligen på riktigt, eller är det hela över och förbi nu?” Tvivel och kritiska funderingar kring tro har vi varit dåliga på att hantera inom den karismatiska kristenheten. Äkta tvivel kring existentiella frågor såsom Gud, vad bibeln lär kontra verklighetens erfarenheter måste tas på allra största allvar. Det kan antingen sluta med att vår tro blir mer äkta och djup, eller att man väljer att stiga åt sidan och säga att den kristna tron var inget för mig. Personligen tror jag att tvivlets utgång beror mycket på hur tvivlaren bemöts. Jag kommer att skriva lite mer om tvivel under året, och delge er en del tankar som bygger på personliga erfarenheter, för hur går man på vattnet och ler mitt i stormen utan att för den skull förlora sin tro?

Jaktlund berättar om ungdomstidens trams och allvar

Jaktlund berättade om ungdomstidens trams och allvar. Foto: Andy

Carl-Henric talade om Emmausvandringen, där han i sin berättelse låter oss följa med under sin egen vandring, och där tro blandas med tvivel, rädsla och till slut en djup övertygelse om att Han faktiskt finns och älskar oss. Jaktlund fortsätte med att säga att han behövde ställa sig på sidan en period för att evaluera mycket från barn och ungdomstiden. ”– Vad är mitt och vad är äkta?”, frågade han sig. Jag tror många ställer dessa frågor för sig själva, och att man inte delar med sig av tvivel och ifrågasättande funderingar i rädsla för att bemötas hårt och dömande. Man bär tvivlet med sig och låter fröet växa till något stort som lätt kan leda till något negativt, istället för att tvivlets frö med rätt bemötande kunde vuxit till en stark, djup och äkta tro på Gud.

Jaktlund avslutade med att säga att även om du skulle gå in på en annan väg än Emmausvägen, så går inte Jesus förbi dig. Han sa också att han fortsätter att tro att det gör all skillnad i hela världen att ha med Jesus i båten när det stormar, men att han tillåter sig att läsa hela berättelsen som säger att lärjungarna faktiskt blev skräckslagna när det blåste upp till storm, och som var övertygade om att det var deras undergång. Jesus verkade ju som död där ute på vattnet.

Om jag ska summera föreställningen ”Växtvärk”, skulle jag vilja säga att den tar lyssnaren med på en resa från barndomens bekymmersfria och trygga tid, fortsätter genom de radikala och kompromisslösa ungdomsåren, för att slutligen hamna i livets verkliga stormar som sätter vår tro på prov. Livet och vandringen med Gud är inte bara halleluja, seger och framgång. Verkligheten ser betydligt annorlunda ut för många, och det ska finnas rum att ge uttryck för både tvivel och otro utan att för den skull bemötas med fördömande korrigeringar av pastorer eller av oss vanliga troende.

För min egen del måste jag säga att ”Växtvärk” var något av det bästa jag varit på i kristen regi. Varför? På grund av sin djupa ärlighet om tro och tvivel, om verklighetens realiteter och vad det gör med oss och vår tro på Gud. Detta var som sagt kvällen för igenkännande för många av oss som valde att komma till Korskyrkan. Om du liksom mig längtar efter det äkta och levande livet med Jesus, rekommenderar jag starkt att du tar reda på vart nästa föreställning sätts upp någonstans, för detta borde alla lyssna till oavsett samfundstillhörighet. Jag tror det var många som tog med sig något varaktigt hem efter denna kväll, och jag hoppas att ringarna på vattnet efter ”Växtvärk” sprider sig längre än långt, för detta är precis vad svensk frikyrklighet behöver.

En del av föreställningen var musik som framfördes av Michael Johnson, och det var samma djupa ärlighet i hans musik som i Carl-Henrics texter. Musiken som framfördes berörde verkligen mitt hjärta, och har du inte hört talas om Michael Johnson rekommenderar jag att du omgående skaffar hans skivor.

Michael Johnson (till höger) med band. Foto: Andy

Michael Johnson (till höger i bild) med band. Foto: And



Jag har själv gjort en liknande resa liknande den som Carl-Henric gjort. Den började med en genuin tro på Gud, fortsatte genom en ungdomstid med förtryck och brist på kärlek från de som skulle vara herdar i den viktigaste tiden i mitt liv, och just detta upplevde jag tog mycket av min tro på Jesus ifrån mig. Jag ska återkomma till en detaljerad historia om detta i bokform när tiden är inne för det, och hoppas att boken kan hjälpa andra som upplevt det samma som mig, så att de kan se att Jesus finns bortom hopplöshetens horisont och de falska herdarna som absolut inte förstått vilket ansvar de har för andra människors liv.

Jag vill inte sätta betyg på kvällen i form av tärningskast, för det återspeglar inte varken kvalitet eller det djup som förmedlades så ärligt och makalöst bra. Om jag ska sätta någon form för betyg så kan jag bara komma på ett enda ord:

Äkta!

=>

Ämne: Goda nyheter, Personligt

Nyckelord: , , , , , , , ,

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial

Känner du andra som borde läsa detta?