Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Tro, politik, mediekritik och samhällsanalyser

Förlåtelse, våldtäkter och kobror

Ulf Ekman: ”Det finns alltid kritik emot ett stort och växande arbete, som i vårt fall har varit helt unikt. Mycket av denna kritik tar jag med ro. Kraven att vi ska gå ut och be allmänt om förlåtelse kan ibland vara kyrkopolitiskt betingade. Det finns ju de som faktiskt, av olika skäl, helt enkelt inte tycker om oss. Förlåtelse och upprättelse bör ske i det enskilda samtalet.”
ulf

Det händer att människor frågar mig vad jag är ute efter egentligen, då jag envist fortsätter med att kritisera Livets Ord för länge sedan begångna synder. Är det en personlig ursäkt till alla som känt sig kränkta och sårade?

Nej.

För drygt fem år sedan träffade jag min fru, som då var en aktiv medlem i Livets Ord. Trots att det från både församlingsledning och cellgruppsnivå utfördes små sabotageförsök riktat emot vår relation, bestämde jag mig för att försöka ge Livets Ord ett vitt papper och se Livets Ord genom min fästmös ögon. Jag började blogga, och försökte vara nyanserad. Jag öppnade mig för Gud på Livets Ords möten och hade inga problem att möta Gud där, som i mitt vardagsrum. Inte ens när Livets Ord ifrågasatte relationen, lät jag pappret bli svart eller ens grått. Jag fick en hel del kritik av avhoppare för min nya mjukare linje.

Men bloggen gjorde att jag åter fick kontakt med en mängd människor som farit illa på Livets Ord. Dessa var inte samma människor som jag i över ett decennium ägnat stor del av min fritid till att hjälpa. Berättelserna var inte ifrån 80-talet eller ens 90-talet. Jag började bli bekymrad, och bekymren växte till en bekräftelse av att mycket tyvärr bara förändrats på ytan.

Kränkt?
Är det något jag har lärt mig i min tid inom studentpolitiken är det att människor kan uppleva sig kränkta över precis vad som helst. Det behöver inte finnas någon rim eller reson bakom upplevelsen. Det är därför orimligt att förvänta sig att t.ex Ulf Ekman ska sitta och gissa sig till vem som eventuellt blivit kränkt över vad.

Något som däremot är rimligt anser jag, är att man tar ansvar för vetskapen om att det finns mängder av människor som upplever sig ha blivit kränkta eller dåligt behandlade. Detta gäller helt oavsett om man tycker att de har skäl att känna eller tycka så. Som kristen tar man det ansvaret, man inbjuder till försoning, man söker att ställa till rätta. Eftersom Livets Ord och samtliga i styrelsen för Livets Ord är fullt medvetna om att det existerar ganska många sådana människor är deras tystnad inte bara opassande utan helt orimlig. Detta anstår helt enkelt inte en kristen församling, och det blir inte bättre när man mot bättre vetande öppet påstår att de som drabbats är få.

”Men vad ska vi be om förlåtelse för då??”
Visst har det hänt att styrelsemedlemmar citerats av journalister där de lär ha sagt att de inte vet vad de ska be om förlåtelse för. Men eftersom man helst inte vill misstänka ren lögn, utgår man ju till en början ifrån att detta antingen är slarviga citat alternativt att tungan sluntit av misstag. Dock har jag träffat många som personligen berättat för ledningen hur de känt och fått kalla handen, alternativt förväntats komma till Livets Ord på samtal (hur bakvänt är inte detta?). Ärligt talat tror jag inte att ens distriktspastorerna känner till en bråkdel av de kontaktförsök som gjorts till högsta ledningen.

Detta bekräftas bland annat av Torgny Nilssons beskrivning av ett toppstyrt Livets Ord i en nylig intervju. När någon samvetsgrann distriktspastor frågar om detta tror jag att han får svar som inte överensstämmer med sanningen. Tyvärr tror jag detta. Samtidigt kan man lätt se att det finns många vanliga medlemmar som utför ett gott arbete med ärligt hjärta.

Få öppna kritiker?
Det har även många gånger upprepats ifrån livetsordare, både medlemmar och ledare, att det enbart rör sig om högst en dryg handfull människor som upplevt Livets Ord på detta sätt. Här måste jag ganska skarpt angripa denna allvarliga missuppfattning.

Kostnaden
De som haft förmånen att studera det fantastiska ämnet psykologi, minns kanske ifrån föreläsningarna alla de gånger normalfördelningskurvan skulle nötas in i psykologistudenternas världsbild. Enligt en normalfördelningskurva som är mått på motstånd respektive medhåll, är det bara mellan 1 och 3 procent av alla som upplever en kraftig motgång som också protesterar, förutsatt att kostnaden för protest är hög. Ibland kan det vara ännu lägre procentandel, t.ex i totalitära stater som Nordkorea eller Saudiarabien.

Jag skulle vilja påstå att kostnaden för att protestera emot Livets Ord är väldigt hög och tidigare varit extremt hög. På 80-talet var sådant detsamma som att förlora i princip alla sina vänner. Om detta har många vittnat genom åren. Jag har förstått att detta även gällt senare årtionden även om jag är osäker på hur pass utbrett detta är i dagsläget. Att det fortfarande förekommer vet jag dock genom flera vittnesmål.

Dessutom är det inte bara vännerna man riskerar. Men även om det bara vore det sociala livet man satte på spel, ska man ha i minne att människor ofta nästan jämställer komplett förlust av social gemenskap med förlust av liv och lem. Varför det är på detta sätt är ett ämne för socialpsykologin, men kanske kan detta förklaras av gruppens starka bidrag till individens överlevnad.

Många som lämnat Livets Ord bär med sig starka spår av magiska tankar, där de föreställer sig att Livets Ord eventuellt kanske ändå har rätt och man själv har fel. Att man mår så dåligt att man knappt orkar leva kanske bara är för att man är så konstig själv? Och i detta läget vill man inte riskera att gå emot Gud. Pastor Ulf Ekman har ju själv förklarat att det kan sluta med döden om man gör så. Jag hoppas att jag etablerat nu att kostnaden för motstånd i detta läge är högt!

Kan man på något sätt uppskatta hur många det rör sig om?
Om man då ponerar att det finns en dryg handfull som protesterat högljutt – låt säga 20-30 stycken – är dessa alltså sannolikt bara mellan 1 och 3 procent av dem som drabbats. De flesta lider i tysthet. Normalfördelningskurvan gör gällande att mellan 14 och 16 procent hjälper till att protestera om några andra drar lasset ett tag och tar de hårdaste smällarna.

Om vi räknar lågt representerar dessa 20 högljudda alltså i själva verket nästan 700 personer. Men då räknade jag alltså väldigt lågt. Siffran bekräftas även för mig när jag jämför namnen på dem jag hjälpt och som givit sin tillåtelse att jag rådfrågat andra hjälpare. Ganska sällan är det samma namn, när man jämför. Många av dem jag konsulterat har liksom mig hjälpt över hundra människor att komma över Livets Ord.

Medvetet ”omedvetna”?
Det går inte att gömma sig bakom det faktum att profilerade kritiker inte är fler än 20-30 stycken. Flera i Livets Ords ledning är mycket pålästa gällande gruppsykologi och därför fullt medvetna om det jag just sagt, att normalfördelningskurvan ser ut på detta sätt. När de säger till tidningar eller på möten att vi som är kritiska inte är så många, och de vilar påståendet på det synliga antalet protesterande, är detta att jämställa med medveten lögn.

Spottkobror
Vad som är värst med denna lögn är att man istället för att söka försoning och göra upp med sin gigantiska skuld, istället håller människor i fångenskap. Något som är hårresande är att denna osynliga massa människor ofta blir spottade i ansiktet dessutom. Jag ska ge ett exempel.

När människor som trasats sönder så pass att de varken kan förlåta sig själva för att de var så dumma att de gick på lögnen ifrån början, eller kan lita på några nya kristna igen så att de kan få hjälp, eller kan förlåta Livets Ords ledning för vad de gjort – får höra att det är deras ansvar som kristna att förlåta, vill jag tala om spott i ansiktet.

Spottet får ungefär samma effekt som giftet ifrån en spottkobra. Jag vet inte om avsikten är att döda eller förblinda dessa människor i betydelsen ”se till att de förblir tysta”, men jag nämner ändå gärna spottkobran som spottar sitt gift rakt emot ögonen oavsett om det är för att fälla byte eller för att förskrämt och reflexmässigt försvara sig.

Omedvetenhet och tillitsfullhet
En sak som gör mig frustrerad är att många som vill att de söndertrasade ska ”förlåta och gå vidare” inte till närmelsevis känner till graden av övergrepp de tycker att dessa ska förlåta. Inte heller kan de föreställa sig att många av dessa skador uppkommit med kall avsikt och inte alls av misstag. Det är lättare att förlåta någon som gjort ett misstag än någon som försökt krossa dig för att du ska hålla tyst resten av ditt liv. Återigen, jag vet inte om man ska läsa in en avsikt i en effekt som mycket intelligenta och begåvade människor skapat, upprepat och systematiserat. Ni får själva fundera över detta.

Vem bär ansvaret?
Vem bär ansvaret för att det sker försoning och förlåtelse här? Är det våldtäktsmännen eller de våldtagna? De andligt våldtagna är inte samma grupp som alla dem som upplevt sig lite klivna på tårna, dvs gruppen som jag inte tycker att en kristen ledare kan förväntas sniffa rätt på. Men var bör de börja med att sniffa, då?

Men var ska man börja städa upp efter sig då?
Man kan börja med att söka upp dem man vet att man skällt ut i tre timmar på sitt kontor och förklarat för usel. Man kan börja med tonåringen som man avsiktligt och offentligt stämplade som fylld av lusta utan tillstymmelsen till bevis. Man kan börja med alla dem som av olika skäl inte tvingade sig att följa mallen, och därmed stämplades som besatta av upprorsdemoner. Man kan börja med den talangfulle tonåring man berövade musikintresset då musiken förklarades komma ifrån djävulen eftersom den spelades med andra instrument än lovsångsbandet använde. Man kan börja med elvaåringen man tvingade att spy upp demoner i vita hinkar på golvet i Livets Ords möteshall på skoltid utan att informera föräldrarna på förhand (det var visst hela skolan förresten, så man kan nog hitta ganska många bara man läser gamla klasslistor). Har jag erfarit detta? Nej. Men hundratals om inte mer än tusen har. Däribland nära vänner som lånat mitt öra för förtvivlan timmar efter timmar efter timmar. Om ni börjar, tänk på att det är ni som ska besöka och söka upp dem och inte tvärt om. Detta är av större evighetsvärde än att bara tänka och bygga framåt.

jesus

Något som man aldrig, aldrig har rätt att göra om man inte vill svara för detta hyckleri inför Jesus Kristus, är att säga till dem som drabbats av övergreppen (eller ens tycka) att de ska förlåta och gå vidare. Detta kan offrens kristna syskon, psykologer och själavårdare säga. Punkt.

John Nilsson

UNT

 

=>

Ämne: Ledarskap, OPINION & DEBATT, Personligt

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial

Känner du andra som borde läsa detta?