Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Tro, politik, mediekritik och samhällsanalyser

Varför är förlåtelsens väg omöjlig att gå för Livets Ord?

Av Andréas Glandberger

Livets Ord i Uppsala har i helgen firat 30 år som församling, och i samband med detta jubileum har Uppsala Nya Tidning publicerat en serie artiklar där både kritiker och medlemmar av församlingen fått komma till tals. Två av de som intervjuades var John Nilsson och Andréas Glandberger, båda medarbetare här på Aletheia Blogg & Tankesmedja. I två artiklar skriver undertecknad och John lite om intervjuerna i UNT, och ställer några frågor kring det som framkommit i artikelserien. Den första ligger redan ute, och här kommer den andra. För de som endast deltagit i församlingens konferenser och möten, och inte sett och upplevt det som hände bakom kulisserna, kan det kännas surrealistiskt och mindre trevligt att läsa om den kritik vi och andra lagt fram.

Faksimil från unt.se 25 maj 2013.

Faksimil från unt.se 25 maj 2013.

 Lördagens rubrik i UNT var av typen krigsrubrik. Där stod det med feta bokstäver ”Utövar andlig våldtäkt”, en rubrik som för mig var helt främmande och långt ifrån det vi talade om under intervjun (som rubrik alltså). Jag talade om det som hade hänt och sa inget om att Livets Ord utövar andlig våldtäkt idag, så den första rubriken blev lite väl dramatisk även för mig. Själva artikeln fick en något mildare rubrik som man kan se på bilden här under. Under det första samtalet jag hade med journalisterna talade jag mycket om förlåtelse, och då speciellt frågan varför man på Livets Ord verkar ha en ovilja att erkänna att man skadat människor och utifrån detta be om förlåtelse. Om det skulle vara så att det inte vore Livets Ords fel att många människor mår dåligt efter tiden där, vore det väl ändå en prioriteringsfråga att bidra till att förlåtelse ges och att man kan uppnå någon form för försoning, eller?

I samband med att vi talade om detta sa jag att jag inte kunde förstå att de som kallar sig kristna pastorer och ledare inte önskar gå förlåtelsens väg, och det var just ’förlåtelsens väg’ den ena journalisten tyckte kunde vara en passande rubrik. Nu var det andra än journalisterna som bestämde rubrikerna, men med tanke på egna upplevelser och vad jag vet att andra upplevt på Livets Ord, är inte rubriken missvisande. Det handlar i många fall om just själslig/andlig våldtäkt av människor, och jag ska försöka förklara och exemplifiera kort lite längre ned i artikeln varför så kraftiga ord må till.

Faksimil från unt.se 25 maj 2013.

Faksimil från unt.se 25 maj 2013.

Det är intressant att notera sig att Ulf Ekman avbokade intervjun med UNT då han fick höra att tidningen intervjuat kritiker, men förvånande är det ju inte. Livets Ord vill upprätthålla den glorifierade bilden av sin egen organisation, och de människor som säger sig ha farit illa passar helt enkelt inte in i denna bild. Kallt, cyniskt och totalt kärlekslöst, men detta är tyvärr Livets Ord. Lyft fram de olika pastorernas resor runt omkring hela världen, visa häftiga videopresentationer så att alla ska förstå hur lyckligt lottade de är som får vara en del av något så fantastiskt, och framförallt att de får vara med och ge pengar till detta. För de insamlade pengarna går ju till mission och Guds verk, eller? Inte till att finansiera höga pastorslöner, firmabilar, lyxresor och liknande? Jag välkomnar en grundlig granskning av Livets Ord ekonomi och vad de insamlade pengarna verkligen gått till. Vilka ekonomiska förmåner har egentligen pastorer inom Livets Ord, och tål det dagens ljus?

En sak är i alla fall säkert, och det är det att det inte är en handfull sårade som kastats på ’Livets Ords avfallsplats’. Det är snarare ett hundratal, om inte ännu fler.

Faksimil från UNT 27 maj 2013.

Faksimil från UNT 27 maj 2013.

För min egen del vill jag påstå att åren på Livets Ord var bedrövliga, och speciellt de tre åren jag tillbringade på kristna skolan. Där var det ofta mer fokus på det andliga än själva lärandet, och om en morgonandakt tog flera timmar var inte så noga. Vid ett tillfälle när vi hade en gemensam samling för hela högstadiet, pekade ungdomspastorn ut mig och sa att jag var full av orenhet. Hade jag haft en son som fick uppleva detta idag, hade jag anmält personen ifråga för mobbning och kränkning. Jag fick en stämpel på mig inför hela skolan, och denna stämpel gick inte att tvätta bort. En annan gång knackade det på dörren till vårt klassrum, och där stod en av ungdomspastorns medarbetare med besked om att jag skulle infinna mig på ungdomspastorns kontor omgående. Där fick jag en utskällning för att jag var vän med en av motsatt kön, och han läste högt från predikaren om en man som går på de prostituerades väg och påföljande utskällning för att denna tjej var på besök hos mig med jämna mellanrum. Att jämföras med en horkarl som 16-åring kändes så otroligt förnedrande, och speciellt då det inte fanns någon som helst relevans och sanning i hans anklagelser. Maktmissbruk var vad det handlade om.

Jag tappade räkningen hur många gånger jag kallades till ungdomspastorns kontor under skoltid, men många var det, och det handlade om samma sak varje gång – nämligen att trycka ned och visa att han hade makt över oss tonåringar. En kristen ledare ska väl i utgångspunkten hjälpa och betjäna människor, eller kanske även det är en missuppfattning? Tänk om man istället hade fått en kärleksfull kram med en ärlig fråga hur man mådde istället för de förhörsliknande frågorna man ofta mötte. Jag skulle kunna berätta mycket mer om vad som hänt, men då måste jag vara väldigt personlig, och jag sparar det till boken som kommer på sikt.

Jag har fortfarande svårt att förstå hur en vuxen person som ska vara en omsorgsperson, speciellt i tonårstiden då man behöver stöd mer än någonsin, kan använda sin position till att tycka ned och kränka andra. Det man längtade efter var att de som skulle vara ens herdar skulle lägga armen kring en och av hjärtat fråga hur man hade det. Inte ställa frågor på ett sätt som om man vore misstänkt för något, för så vet jag att många upplevde den ’pastorala omsorgen’ på Livets Ord. Då jag vet att man uppmanades ange vänner och medlemmar som avvek från den norm som var gällande på den tiden, vågar jag påstå att nästan alla pastorer på Livets Ord saknade de egenskaper som en herde i Guds församling bör ha. De var väldigt effektiva i sitt arbeta att skuldbelägga människor.

Om man som pastor vet om och erkänner att man förstört många människors liv, och inte gör något med det, måste jag säga att man har ett hjärta av sten om man inte gör någonting åt det.

Jag ska berätta lite om en kille jag känner, och låta hans historia illustrera något det sjuka som gjordes mot många ungdomar på Livets Ord. Han fick relativt ofta höra från ungdomspastorn att han hade ’onanidemoner’ i sig, och hur tror ni det kändes för en tonåring att uppleva en sådan avskyvärd kränkning? Han berättar att skuld och skam har präglat hans liv sedan barndomen, och att det han upplevt med maktpersoner i Livets Ord förstört hans liv. Att som ung tonåring få höra att man var besatt av djävulen och har demoner i sig är inget ett barn eller tonåring någonsin borde få höra. Det trasar sönder ens själsliv och kan ge psykiska problem för resten av livet. Han berättade vidare att han tidigt fick en rädsla för att göra fel, för nästan allt man gjorde och sa fördömdes och demoniserades. Man såg demoner i allt som inte stämde med Livets Ords världsuppfattning, och min vän berättade att detta släckte hans initiativförmåga och krossade hans självkänsla totalt.

I en tid där man behövde uppmuntran av vuxna rollmodeller för att utvecklas på ett sunt sätt i ungdomstiden, trycktes man ned gång på gång och kränktes på det grövsta. Det värsta är att detta gjordes i Guds namn av personer med pastorstitlar och deras undersåtar, och det gör saken mycket allvarlig. En pastor ska man kunna lita på, det ska vara en person man har förtroende för och som man kan få hjälp och tröst av vid behov. Ingen av pastorerna gick att lita på i Livets Ord. Det skvallrades och angavs, och tystnadsplikt och integritet var främmande ord för de flesta ledare där.

Under samtalet med min vän, som för övrigt ägde rum häromdagen, sade han att han i många år varit ledsen för det som hände honom, och att han fortfarande gråter och är arg. Han upplever att de drömmar han hade för livet, och de gåvor han har, aldrig fick blomma ut på grund av att han sårades så djupt i sin själ under åren i Livets Ord. I flera år har han gått till psykolog för att få hjälp med att hantera känslor och tankar efter det han beskriver som ’psykisk våld’.

Han hade läst intervjun med mig i UNT och tyckte rubriken var en helt korrekt beskrivning av det som hände många av oss, för det var just andliga våldtäkter många utsattes för. Han säger vidare att han är trött på alla som säger att man måste förlåta och det han kallar en ’förlåtelseteologi’, att man ska vara som Jesus som förlät sina fiender. Om man inte har förmågan att förlåta dessa som kränkt så många, stämplas man snabbt som besviken och bitter och kan skylla sig själv för att man mår dåligt. Det är ungefär kontentan av vissa människors resonemang, men är det inte märkligt att det nästan alltid är offret som ska förlåta övergriparna medan övergriparna går fria och hyllas som hjältar istället? Hur många kräver att en flicka som utsatts för en fysisk våldtäkt ska gå till gärningsmannen och säga att hon förlåter honom? Troligen bara de mest extrema.

Nu är det givetvis så att man slutligen hoppas komma till en punkt att man kan förlåta, men andra ska inte bestämma att någon ska förlåta sin övergripare om inte personen ifråga nått en sådan mogenhet i processen att man klarar av att göra det. En stor och väsentlig del av problemet är att de övergrepp som skedde inte var enstaka misstag. Det var ett repeterande och systematiskt mönster i en kultur där det som finns nämnt i denna artikel var en del av det acceptabla och normativa så som jag ser det.

Min vän avslutade vårt samtal med att säga att det är dags att ta bladet från munnen och börja berätta, och att han vill bli lyssnad på. Det var inte ok det som hände med honom och många andra på Livets Ord. De gick över människors gränser, och det är allt för många som håller tyst och bär sitt bagage år efter år. Han sa att ”det här är min sanning och så här har jag upplevt det och så här har jag det idag! Det handlar om att sätta ett värde på sig själv, känna efter vad som har hänt och få ut det!

Jag håller med och gråter i mitt hjärta. Det var inte ok och kommer heller aldrig vara ok att kränka människor. Oavsett hur mycket man sopar det under mattan och lyfter fram en glorifierad bild av Livets Ord, så finns den negativa historien kvar. En historia där maktmissbruk, kontroll, kränkningar, angiveri och förstörda liv är den del av de sidor som inte finns med i jubileumsböckerna. Att de inte finns med där betyder inte att det inte har hänt, och jag tror historien hinner ifatt de högmodiga.

Därmed inte sagt att det finns positiva element i Livets Ord såsom deras sociala arbete, men det är inte vad denna artikel handlar om.

Här kommer en annan historia från en av mina vänner från tiden i Livets Ord, och som visar hur det var att gå på Livets Ords skola, och hur församlingen gick hand i han med skolan i att trycka ned människor. Nåd har varit ett främmande ord på Livets Ord tyvärr.

Man var tidigt stämplad som upprorisk, oren, eller en gammal favorit; man var full av gyckel! När jag var 14 år sa studierektorn till mig att jag var som en rutten sjö med inget utlopp, bara ett inlopp. Eftersom jag inte var ute och knackade dörr och vittnade! ”Som en försurad sjö”. Kommer ihåg att det gjorde ont att höra.Så klart att man blir skärrad! Allvarligt, just studierektorn; han var en av de värsta! Han var en arrogant översittare. Kallade mig tidigt för ögontjänare och tryckte ner mig i skosulorna. Jag blev avstängd 2 veckor i gymnasiet, för att jag varit ”så redlöst berusad att jag inte kunde gå”! Detta hade en spion sagt till honom! Sanningen är att när vi tältade med ”Berta” och hennes kompis, så drack de sin sprit och jag tog EN klunk av en öl! En klunk! Jag sa detta, men fick till svar att; ”det är lika stor synd det!” Suck. Jag blev utkastad ur skolan och församlingen när de skulle statuera ett exempel, och behandlingen av mig under den tiden var tragisk. När jag upprepade nätter hört min mor gråta sig till sömns, så gjorde jag som pastorerna sa till mig. Jag sökte upp Ulf, Stefan och studierektorn, sade förlåt och sa att det inte skulle hända igen o.s.v.

Studierektorn hade lovat att det var enda sättet för mig att komma tillbaka och ta examen. Fast fick jag komma tillbaka efter detta? Fick jag nåd när JAG sträckte ut min hand? Nej, de trampade på mig och min familj, sket i allt vad jag sa, för de hade redan bestämt sig! Jag ansågs väl som förlorad, fullpackad med demoner!!! Sunt att växa upp så…

Ja, som du säger, man kan räkna upp hur mycket som helst!!! Det känns faktiskt skönt att skriva av sig sådant här. Jag går nästan aldrig och tänker på det, men ibland så kommer man ihåg hur kontrollerad man var. Jag är ändå stolt över att jag inte lät mig knäckas. För det var en sån miljö; ”Kom som du är, men bli som oss. ANNARS…annars spyr Gud ut dej ur sin mun!” Sinnessjukt…

Alla i skolan hade ju skrivit ett kontrakt att vi skulle avhålla oss från tobak, alkohol och sex. Detta var ju ett solklart kontraktsbrott! Jag som trodde att det fanns förlåtelse för alla. Nej, jag skulle straffas! Tiden som följde var ingen lätt tid. Fast det gjorde mig bara starkare, och mer självständig som person. Idag tål jag inte att folk försöker säga åt mej hur jag ska leva mitt liv. Jag har blivit tillräckligt styrd och kontrollerad. Trots all skit så har jag aldrig blivit bitter på Gud, bara så otroligt kränkt av dessa människor med ”makt.”

"Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör."  Foto: Andréas Glandberger

”Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.”
Foto: Andréas Glandberger

Nu är det dags att ta nya steg, för Livets Ord kommer troligen aldrig att be om förlåtelse till alla människor de lämnat sönderslagna i rännstenen. Man vill inte helt enkelt. Jag varken förväntar eller kräver det heller, men vaknar de mot förmodan upp och en sann och äkta omvändelse sker, ska jag vara den första som välkomnar det.

Jag fick ett mejl idag från en tidigare medlem och tillika tidigare elev på Livets Ords Kristna Skola som jag tycker var glädjande. Vi är inte en ”handfull kritiker” som farit illa på Livets Ord, utan det är många. Jag ser positivt på framtiden med tanke på processen vidare för de som farit illa i Livets Ord, och på sikt ska jag berätta varför. Personen i fråga skrev i alla fall bland annat följande:

Lycka till med det du gör! Det är otroligt viktigt! Vi är många som farit illa och vi står bakom dig!”

Har du farit illa under tiden i Livets Ord är du välkommen att ta kontakt med undertecknad eller John Nilsson. Mig når du på andyglandy[at] gmail.com

 

Länkar

Intervjun med mig i UNT läser du här.

På uppdrag från Gud

Livets Ord fyller 30 år

”Ledningen lever i lyx”

24UNT Livets Ord 30

Carl-Henric Jaktlund: Det som ligger kvar flyter upp

=>

Ämne: Ledarskap, Mediekritik, NYHETER, OPINION & DEBATT, Personligt

Nyckelord: , , , , , , ,

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial

Känner du andra som borde läsa detta?