Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Tro, politik, mediekritik och samhällsanalyser

När blev det fel att säga förlåt?

Av Andréas Glandberger

Skärmdump från Världen idag

Skärmdump från Världen idag

Tidningen Dagen publicerade en mycket intressant och välformulerad artikel i fredagens upplaga skriven av reportern Carl-Henric Jaktlund, där han reflekterar över Uppsala Nya Tidnings artikelserie om Livets Ord och Ulf Ekmans vägran till intervju. Under rubriken ”Det som ligger kvar flyter upp” tar Jaktlund till orda för att Livets Ord skulle tjäna på att göra upp med sin egen historia. När jag först såg rubriken på framsidan i Dagens papperstidning blev jag först fundersam över vad som kunde stå i själva artikeln, men efter att ha läst hela artikeln fylldes jag av både tacksamhet och glädje över att det finns fler som ser behovet och värdet i att gå förlåtelsens väg. Inte så mycket för min egen skull, men för alla människor som jag under åren haft och har kontakt med och som skadats av olika ledare inom Livets Ord.

20130610_172430-1

Angående Livets Ords beslut att vägra UNT en intervju, skriver Jaktlund följande:

”UNT bad, i god journalistisk anda, om en intervju med församlingens grundare och odiskutabelt starke man som motvikt. Men Ulf Ekman avböjde och förklarade beslutet på Twitter med flera tweets, bland annat denna: ”När ställer man inte upp i media? När det inte finns något som helst intresse för det man säger eller står för. När syftet är enbart negativt.” Kanske ett rimligt beslut, kanske logiskt utifrån UNT:s artiklar både förr och nu gentemot Livets ord. Jag vet inte, har inte läst tillräckligt för att bedöma det. Hur som helst är det beklagligt. Här fanns kanske inte chansen att få tala om allt det andra som Ulf Ekman hellre talar om, det positiva i hans livsverk, men här fanns möjligheten att tydligt få uttala omsorg om de som lämnat Livets ord och bär på kritiska berättelser. Här fanns chansen att uttala ett förlåt för felsteg, snedbetoningar och osund teologi genom åren. Här fanns möjligheten att göra upp med baksidor från förr så att historien kan läggas till just historien i stället för att som nu ständigt flyta upp till ytan. Jag kan förstå irritationen över att dessa berättelser alltid dyker upp men det är naturligt så länge de tillåts ligga kvar där i havet år efter år. Så fungerar det.”

Det är många fler än Carl-Henric Jaktlund som uttryckt förvåning över Livets Ords oerhört negativa inställning till en intervju med UNT, en intervju där de kunde tagit ett steg närmare en början till en försoningsprocess, både på det individuella och offentliga planet. Man gjorde alltså inte detta då irritationen över att UNT tillät ”en handfull kritiker” komma till tals. Saken är den att de kritiker jag känner har en sak gemensamt, och det är att så gott som alla av hjärtat välkomnar att Livets Ord visar tecken till att söka förlåtelse och försoning. Om det så bara vore en handräckning. Detta vill man alltså inte göra. Jag har ärligt talat svårt att tro att alla pastorer, ledare och andra involverade på Livets Ord har ett så hårt hjärta att man inte vill arbeta för förlåtelse och försoning. Jag tror det mest beror på okunskap, att man helt enkelt inte känner till mycket av det negativa som hänt och att det som framkommer i kritiken känns både overkligt och lögnaktigt.

Förra fredagen träffade jag och John Nilsson en av Livets Ords pastorer på stan här i Uppsala. Personen ifråga var mycket upprörd över artiklarna i UNT och vilka stämplar medlemmarna får klistrade på sig. Jag håller absolut med att påståenden om andlig våldtäkt måste kännas otroligt sårande, speciellt om man tror att det som framkommit i kritiken aldrig ägt rum. Att höra vilka konsekvenser UNT’s artiklar fått för den aktuelle pastorn gjorde mig uppriktigt ledsen. Jag förstår till viss grad hur han kände det, för när det stormade som värst på 80-talet fick jag själv känna hur det var att få alla dessa etiketter klistrade på sig. En otäck episod var då ett ungdomsgäng pressade upp mig i ett hörn på skolan jag gick på, och satte en stilettkniv mot min hals och hotade döda mig. Till denne pastors försvar vill jag säga att jag helt uppriktigt tror att han inte känner till vad som hänt och i vilket omfång det skett. Jag hoppas på sikt kunna sitta ned med honom och andra pastorer på Livets Ord, och få tala med dem hjärta till hjärta utan att vi dömer varandra.

Jaktlund avslutar sin krönika med att efterlysa en ärlig uppgörelse med det som varit fel på Livets Ord, och ska en sådan få positiv effekt är det nödvändigt att det finns en vilja hos pastorernas hjärtan att gå in i samtal med förlåtelse och försoning som mål. Att sitta och anklaga varandra leder inte till något gott, men att öppna sitt hjärta och lyssna och försöka förstå att många av oss kritiker och de som sårats, faktiskt inte hatar Livets Ord.

Oavsett vad som sker framöver, har en del av oss som drivit dessa frågor under ett antal år bestämt oss att själva börja gå förlåtelsens väg. Vad vi rent konkret menar med det kommer vi på sikt att delge er läsare här på Aletheia. Vi kan inte kräva av andra något vi själva inte gör, och hur vi än skulle önska att det vore annorlunda så börjar förlåtelse med oss själva. Jaktlund skriver vidare i sin krönika:

”Så att efterlysa en rejäl uppgörelse med det som varit snett på Livets ord är inte peka finger och säga att de är sämre, det är att utmana dem att vara förebilder genom att ta tag i sin historia tidigare än många andra gjort. Fram till dess kommer nog dessvärre berättelserna från dem som lämnat tillåtas definiera församlingen för väldigt många. Och det känns det svårt att se poängen i.
Livets ord är ju mycket mer än så.”

Så långt Carl-Henric Jaktlund och hans reflektioner om vad som skulle behövas. En annan skribent som verkar ha intagit en försvarsadvokats jobb i att ställa sig på Livets Ords sida i den aktuella frågan, är författaren, motivatören och bloggaren Tommy Dahlman. Med stor frimodighet och övertygelse om att han och Livets Ord har rätt i att det inte behövs något förlåt från Ulf Ekman och Livets Ords sida, far han i mina ögon fram med en okänslighet som även får okristna att reagera. Åtminstone om man ska döma efter twitterflödet som florerat under den gångna helgen. I en bloggpost hos den kristna tidningen Världen idag, där Dahlman fått en plattform, ger han starkt uttryck för att Ekman absolut inte ska be om förlåtelse, eller ’avbön’, som han uttrycker det.

I de olika twittersamtalen som jag refererade till här ovan, ger Dahlman uttryck för att han är väl insatt i vad kritiken handlar om, och jag antar att hans agerande därmed har sin grund i detta. När han då så aktivt väljer att försvara Livets Ord, och säger sig vara insatt i vad som ”sägs och skrivs”, får han finna sig i att bemötas som att han vet vad som hänt.

Skärmdump från Twitter

Skärmdump från Twitter

Att offentligt skriva att Ulf Ekman inte ska be om förlåtelse kan av många uppfattas som mycket hårt och totalt kärlekslöst. Jesus bad till och med på korset att Fadern skulle förlåta de som korsfäste honom, och jag ställer frågan vem eller vad som inspirerat Tommy Dahlman att göra det motsatta? Jag finner det ytterst allvarligt att uppmana människor att inte be om förlåtelse!

Sedan när blev det fel att säga förlåt?

Dahlman målar i klassisk stil upp en svart/vit bild där man antingen är för eller emot Livets Ord. De som kritiserar församlingen och det som hänt i negativ bemärkelse anses enligt Tommys retorik, som fiender. Även Jaktlund dras med som medskyldig i ’drevet’ mot Livets Ord, och det finns ingen som helst vilja i att se att ”besvikna och sårade” människorna själva inte valt att bli sårade, men att det faktiskt finns en reell orsak till att de är sårade och till sist och slutligen lät sig intervjuas av UNT.

”Att sekulära tidningar använder sig av besvikna och sårade människor för att rigga ett drev hör till vanligheterna, men att tidningen Dagen med CHJ vid rodret vill spä på och gå denna kampanjs ärende var för mig oväntat. Det är nämligen så jag läser hans artikel.”

Det handlar inte om ett drev mot Livets Ord, utan det handlar om att väldigt många människor försökt alla andra möjliga vägar för att söka förlåtelse och försoning, men att det inte funnits något som helst erkännande från Livets Ord tidigare. Man anser i stor grad att man helt enkelt inte gjort några fel som förtjänas att be om förlåtelse för. För mig är det helt ok att man menar så. Då vet vi vad vi har att förhålla oss till i alla fall, och på sätt och vis är ju det en ärlig attityd, även om förnekelsen av det som jag och många vet har inträffat känns milt sagt oärlig.

Tommy och jag utväxlade några rader på Facebook, och bland annat skrev han att ”Själen har dåligt läkekött! Så vi ska inte sarga oss i onödan. Ska du och jag läka måste vi gå den vägen som enskilda. Svårt, smärtsamt -ja! ”

Har man ont i kroppen kan man ta piller för att lindra smärtan. Det kan man inte med själsliga sår. Medicinen för helande på insidan heter bland annat förlåtelse, och jag får intryck av att Tommy Dahlman aktivt vill förhindra att någon sådan medicin utdelas. Jag hoppas och vill verkligen tro att Tommy inte menar detta, och att det som av många tolkas som hårt och kärlekslöst från hans sida, egentligen beror på att han inte känner till så mycket som han gett uttryck för under helgen. Därför är det nästan lite skrämmande att se vilken försvarsroll han så frimodigt tagit på sig, men jag tror att han tyvärr gör mer skada än nytta för Livets Ord. En medlem i församlingen gav också uttryck för detta på Twitter under helgens pågående samtal, då det faktiskt finns medlemmar som ser behovet att göra upp det negativa förflutna som förföljer Livets Ord år ut och år in. Tommy Dahlman har för övrigt publicerat denna persons tweet i en av sina bloggposter:

”Vi på Livets Ord klarar oss utan den vänskap du givit och mår bättre av den typen CHJ har gett. Förstår du nu?”

Om Ulf Ekman och Livets Ord ber om förlåtelse offentligt menar Tommy Dahlman baserat på sina erfarenheter, att en sådan kommer att missbrukas. Jag tror personligen att Livets Ord har absolut allt att vinna på att be om förlåtelse, både offentligt och i privata samtal med människor. Båda dessa alternativ vore på sin plats.

”En offentlig avbön kommer att missbrukas.

Däremot är pågående samtal, undervisning, artiklar, böcker och livet i sig själv korrigerande. Den som har öron och ögon både hör och ser.”

Dagen skriver idag på ledarplats kring det som tagits upp i denna artikel, och det är bra att det är fler som reagerar på Dahlmans regelrätta trams, för det är precis vad det är. För att återupprepa frågan jag ställde här ovan undrar jag på vilket sätt det vore fel att säga förlåt? Ett ärligt förlåt skulle kunna bidra till väldigt mycket gott för många människor. Att det finns pastorer, ledare och medlemmar i Livets Ord som framhejar Dahlman i det han nu sysslar med, förstår jag och många med mig inte överhuvudtaget. Det är direkt antikristligt i mina ögon att uppmana människor att inte be om förlåtelse. Här är ett utdrag från Dagens ledare idag:

”Om någon frågar mig om Ulf Ekman har jag mycket gott att säga. Från mitt perspektiv är vår relation god, och det vill jag inte ändra på! Det jag däremot har svårt att förstå är oviljan till uppgörelse med det förflutna, som Jaktlund sammanfattar det. Hur man som kristen ledare kan finna stöd för att inte klara ut missförhållanden och sår är svårt att förstå. Tommy Dahlman gör en ansats till förklaring som jag vill höra mer om, “en offentlig avbön kommer att missbrukas”, skriver han. Och jag undrar, på vilket sätt då?

Dahlman hämtar detta “kunskapskorn” från “30 års kommunikation med människor, församlingar och organisationer”. Jag måste erkänna att jag helt missat denna insikt själv. Jag har ännu aldrig sett hur ett uppriktigt “förlåt” missbrukats, tvärt om har jag sett många sår helas, människor försonas, vänskapsband knytas. Just på grund av att någon bryter stoltheten, eller vad det nu kan vara. Och det har även skett offentligt. Ett förlåt gör något med människor!”

Ett förlåt från hjärtat kan vara livsförvandlande för människor, och vill du verkligen förhindra detta Tommy Dahlman? Om ditt svar är nej faller det på sin egen orimlighet att du publicerade din artikel. Ta inte på dig försvarsrollen för Livets Ords ovilja att göra upp med den negativa historien, och framställ dig inte som ett offer när folk argumenterar emot dig och ditt sätt att argumentera på. Bygg inga fler bommar och murar på förlåtelsens väg, men bidra till att riva ned dessa istället. Det leder till något som är så mycket bättre än det du har gjort de sista dagarna på nätet.

Jag vill avsluta med Carl-Henric Jaktlunds sista rader från hans sista bloggpost kring helgens bravader på Twitter och kring Livets Ord, och jag ställer mig helt och hållet bakom det han skriver:

”Vad nutiden och framtiden innebär avseende Livets ord och kritikerna vet jag inte, om det blir någon form av försoningsprocess (Dahlman skriver i bloggposten om ”avbön” men det är inte ett uttryck som jag använt) eller inte. Jag tror att det vore bra, men det måste ju förstås i så fall komma ur genuin och ömsesidig vilja. Finns det så hittas formerna och vägarna.”

Detta tror jag på och kommer arbeta för!

=>

Ämne: Ledarskap, Mediekritik, OPINION & DEBATT

Nyckelord: , , , , , , , , , ,

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial

Känner du andra som borde läsa detta?