Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Tro, politik, mediekritik och samhällsanalyser

När blev det fel att säga förlåt?

Av Andréas Glandberger

Skärmdump från Världen idag

Skärmdump från Världen idag

Tidningen Dagen publicerade en mycket intressant och välformulerad artikel i fredagens upplaga skriven av reportern Carl-Henric Jaktlund, där han reflekterar över Uppsala Nya Tidnings artikelserie om Livets Ord och Ulf Ekmans vägran till intervju. Under rubriken ”Det som ligger kvar flyter upp” tar Jaktlund till orda för att Livets Ord skulle tjäna på att göra upp med sin egen historia. När jag först såg rubriken på framsidan i Dagens papperstidning blev jag först fundersam över vad som kunde stå i själva artikeln, men efter att ha läst hela artikeln fylldes jag av både tacksamhet och glädje över att det finns fler som ser behovet och värdet i att gå förlåtelsens väg. Inte så mycket för min egen skull, men för alla människor som jag under åren haft och har kontakt med och som skadats av olika ledare inom Livets Ord.

20130610_172430-1

Angående Livets Ords beslut att vägra UNT en intervju, skriver Jaktlund följande:

”UNT bad, i god journalistisk anda, om en intervju med församlingens grundare och odiskutabelt starke man som motvikt. Men Ulf Ekman avböjde och förklarade beslutet på Twitter med flera tweets, bland annat denna: ”När ställer man inte upp i media? När det inte finns något som helst intresse för det man säger eller står för. När syftet är enbart negativt.” Kanske ett rimligt beslut, kanske logiskt utifrån UNT:s artiklar både förr och nu gentemot Livets ord. Jag vet inte, har inte läst tillräckligt för att bedöma det. Hur som helst är det beklagligt. Här fanns kanske inte chansen att få tala om allt det andra som Ulf Ekman hellre talar om, det positiva i hans livsverk, men här fanns möjligheten att tydligt få uttala omsorg om de som lämnat Livets ord och bär på kritiska berättelser. Här fanns chansen att uttala ett förlåt för felsteg, snedbetoningar och osund teologi genom åren. Här fanns möjligheten att göra upp med baksidor från förr så att historien kan läggas till just historien i stället för att som nu ständigt flyta upp till ytan. Jag kan förstå irritationen över att dessa berättelser alltid dyker upp men det är naturligt så länge de tillåts ligga kvar där i havet år efter år. Så fungerar det.”

Det är många fler än Carl-Henric Jaktlund som uttryckt förvåning över Livets Ords oerhört negativa inställning till en intervju med UNT, en intervju där de kunde tagit ett steg närmare en början till en försoningsprocess, både på det individuella och offentliga planet. Man gjorde alltså inte detta då irritationen över att UNT tillät ”en handfull kritiker” komma till tals. Saken är den att de kritiker jag känner har en sak gemensamt, och det är att så gott som alla av hjärtat välkomnar att Livets Ord visar tecken till att söka förlåtelse och försoning. Om det så bara vore en handräckning. Detta vill man alltså inte göra. Jag har ärligt talat svårt att tro att alla pastorer, ledare och andra involverade på Livets Ord har ett så hårt hjärta att man inte vill arbeta för förlåtelse och försoning. Jag tror det mest beror på okunskap, att man helt enkelt inte känner till mycket av det negativa som hänt och att det som framkommer i kritiken känns både overkligt och lögnaktigt.

Förra fredagen träffade jag och John Nilsson en av Livets Ords pastorer på stan här i Uppsala. Personen ifråga var mycket upprörd över artiklarna i UNT och vilka stämplar medlemmarna får klistrade på sig. Jag håller absolut med att påståenden om andlig våldtäkt måste kännas otroligt sårande, speciellt om man tror att det som framkommit i kritiken aldrig ägt rum. Att höra vilka konsekvenser UNT’s artiklar fått för den aktuelle pastorn gjorde mig uppriktigt ledsen. Jag förstår till viss grad hur han kände det, för när det stormade som värst på 80-talet fick jag själv känna hur det var att få alla dessa etiketter klistrade på sig. En otäck episod var då ett ungdomsgäng pressade upp mig i ett hörn på skolan jag gick på, och satte en stilettkniv mot min hals och hotade döda mig. Till denne pastors försvar vill jag säga att jag helt uppriktigt tror att han inte känner till vad som hänt och i vilket omfång det skett. Jag hoppas på sikt kunna sitta ned med honom och andra pastorer på Livets Ord, och få tala med dem hjärta till hjärta utan att vi dömer varandra.

Jaktlund avslutar sin krönika med att efterlysa en ärlig uppgörelse med det som varit fel på Livets Ord, och ska en sådan få positiv effekt är det nödvändigt att det finns en vilja hos pastorernas hjärtan att gå in i samtal med förlåtelse och försoning som mål. Att sitta och anklaga varandra leder inte till något gott, men att öppna sitt hjärta och lyssna och försöka förstå att många av oss kritiker och de som sårats, faktiskt inte hatar Livets Ord.

Oavsett vad som sker framöver, har en del av oss som drivit dessa frågor under ett antal år bestämt oss att själva börja gå förlåtelsens väg. Vad vi rent konkret menar med det kommer vi på sikt att delge er läsare här på Aletheia. Vi kan inte kräva av andra något vi själva inte gör, och hur vi än skulle önska att det vore annorlunda så börjar förlåtelse med oss själva. Jaktlund skriver vidare i sin krönika:

”Så att efterlysa en rejäl uppgörelse med det som varit snett på Livets ord är inte peka finger och säga att de är sämre, det är att utmana dem att vara förebilder genom att ta tag i sin historia tidigare än många andra gjort. Fram till dess kommer nog dessvärre berättelserna från dem som lämnat tillåtas definiera församlingen för väldigt många. Och det känns det svårt att se poängen i.
Livets ord är ju mycket mer än så.”

Så långt Carl-Henric Jaktlund och hans reflektioner om vad som skulle behövas. En annan skribent som verkar ha intagit en försvarsadvokats jobb i att ställa sig på Livets Ords sida i den aktuella frågan, är författaren, motivatören och bloggaren Tommy Dahlman. Med stor frimodighet och övertygelse om att han och Livets Ord har rätt i att det inte behövs något förlåt från Ulf Ekman och Livets Ords sida, far han i mina ögon fram med en okänslighet som även får okristna att reagera. Åtminstone om man ska döma efter twitterflödet som florerat under den gångna helgen. I en bloggpost hos den kristna tidningen Världen idag, där Dahlman fått en plattform, ger han starkt uttryck för att Ekman absolut inte ska be om förlåtelse, eller ‘avbön’, som han uttrycker det.

I de olika twittersamtalen som jag refererade till här ovan, ger Dahlman uttryck för att han är väl insatt i vad kritiken handlar om, och jag antar att hans agerande därmed har sin grund i detta. När han då så aktivt väljer att försvara Livets Ord, och säger sig vara insatt i vad som ”sägs och skrivs”, får han finna sig i att bemötas som att han vet vad som hänt.

Skärmdump från Twitter

Skärmdump från Twitter

Att offentligt skriva att Ulf Ekman inte ska be om förlåtelse kan av många uppfattas som mycket hårt och totalt kärlekslöst. Jesus bad till och med på korset att Fadern skulle förlåta de som korsfäste honom, och jag ställer frågan vem eller vad som inspirerat Tommy Dahlman att göra det motsatta? Jag finner det ytterst allvarligt att uppmana människor att inte be om förlåtelse!

Sedan när blev det fel att säga förlåt?

Dahlman målar i klassisk stil upp en svart/vit bild där man antingen är för eller emot Livets Ord. De som kritiserar församlingen och det som hänt i negativ bemärkelse anses enligt Tommys retorik, som fiender. Även Jaktlund dras med som medskyldig i ‘drevet’ mot Livets Ord, och det finns ingen som helst vilja i att se att ”besvikna och sårade” människorna själva inte valt att bli sårade, men att det faktiskt finns en reell orsak till att de är sårade och till sist och slutligen lät sig intervjuas av UNT.

”Att sekulära tidningar använder sig av besvikna och sårade människor för att rigga ett drev hör till vanligheterna, men att tidningen Dagen med CHJ vid rodret vill spä på och gå denna kampanjs ärende var för mig oväntat. Det är nämligen så jag läser hans artikel.”

Det handlar inte om ett drev mot Livets Ord, utan det handlar om att väldigt många människor försökt alla andra möjliga vägar för att söka förlåtelse och försoning, men att det inte funnits något som helst erkännande från Livets Ord tidigare. Man anser i stor grad att man helt enkelt inte gjort några fel som förtjänas att be om förlåtelse för. För mig är det helt ok att man menar så. Då vet vi vad vi har att förhålla oss till i alla fall, och på sätt och vis är ju det en ärlig attityd, även om förnekelsen av det som jag och många vet har inträffat känns milt sagt oärlig.

Tommy och jag utväxlade några rader på Facebook, och bland annat skrev han att ”Själen har dåligt läkekött! Så vi ska inte sarga oss i onödan. Ska du och jag läka måste vi gå den vägen som enskilda. Svårt, smärtsamt -ja! ”

Har man ont i kroppen kan man ta piller för att lindra smärtan. Det kan man inte med själsliga sår. Medicinen för helande på insidan heter bland annat förlåtelse, och jag får intryck av att Tommy Dahlman aktivt vill förhindra att någon sådan medicin utdelas. Jag hoppas och vill verkligen tro att Tommy inte menar detta, och att det som av många tolkas som hårt och kärlekslöst från hans sida, egentligen beror på att han inte känner till så mycket som han gett uttryck för under helgen. Därför är det nästan lite skrämmande att se vilken försvarsroll han så frimodigt tagit på sig, men jag tror att han tyvärr gör mer skada än nytta för Livets Ord. En medlem i församlingen gav också uttryck för detta på Twitter under helgens pågående samtal, då det faktiskt finns medlemmar som ser behovet att göra upp det negativa förflutna som förföljer Livets Ord år ut och år in. Tommy Dahlman har för övrigt publicerat denna persons tweet i en av sina bloggposter:

”Vi på Livets Ord klarar oss utan den vänskap du givit och mår bättre av den typen CHJ har gett. Förstår du nu?”

Om Ulf Ekman och Livets Ord ber om förlåtelse offentligt menar Tommy Dahlman baserat på sina erfarenheter, att en sådan kommer att missbrukas. Jag tror personligen att Livets Ord har absolut allt att vinna på att be om förlåtelse, både offentligt och i privata samtal med människor. Båda dessa alternativ vore på sin plats.

”En offentlig avbön kommer att missbrukas.

Däremot är pågående samtal, undervisning, artiklar, böcker och livet i sig själv korrigerande. Den som har öron och ögon både hör och ser.”

Dagen skriver idag på ledarplats kring det som tagits upp i denna artikel, och det är bra att det är fler som reagerar på Dahlmans regelrätta trams, för det är precis vad det är. För att återupprepa frågan jag ställde här ovan undrar jag på vilket sätt det vore fel att säga förlåt? Ett ärligt förlåt skulle kunna bidra till väldigt mycket gott för många människor. Att det finns pastorer, ledare och medlemmar i Livets Ord som framhejar Dahlman i det han nu sysslar med, förstår jag och många med mig inte överhuvudtaget. Det är direkt antikristligt i mina ögon att uppmana människor att inte be om förlåtelse. Här är ett utdrag från Dagens ledare idag:

”Om någon frågar mig om Ulf Ekman har jag mycket gott att säga. Från mitt perspektiv är vår relation god, och det vill jag inte ändra på! Det jag däremot har svårt att förstå är oviljan till uppgörelse med det förflutna, som Jaktlund sammanfattar det. Hur man som kristen ledare kan finna stöd för att inte klara ut missförhållanden och sår är svårt att förstå. Tommy Dahlman gör en ansats till förklaring som jag vill höra mer om, “en offentlig avbön kommer att missbrukas”, skriver han. Och jag undrar, på vilket sätt då?

Dahlman hämtar detta “kunskapskorn” från “30 års kommunikation med människor, församlingar och organisationer”. Jag måste erkänna att jag helt missat denna insikt själv. Jag har ännu aldrig sett hur ett uppriktigt “förlåt” missbrukats, tvärt om har jag sett många sår helas, människor försonas, vänskapsband knytas. Just på grund av att någon bryter stoltheten, eller vad det nu kan vara. Och det har även skett offentligt. Ett förlåt gör något med människor!”

Ett förlåt från hjärtat kan vara livsförvandlande för människor, och vill du verkligen förhindra detta Tommy Dahlman? Om ditt svar är nej faller det på sin egen orimlighet att du publicerade din artikel. Ta inte på dig försvarsrollen för Livets Ords ovilja att göra upp med den negativa historien, och framställ dig inte som ett offer när folk argumenterar emot dig och ditt sätt att argumentera på. Bygg inga fler bommar och murar på förlåtelsens väg, men bidra till att riva ned dessa istället. Det leder till något som är så mycket bättre än det du har gjort de sista dagarna på nätet.

Jag vill avsluta med Carl-Henric Jaktlunds sista rader från hans sista bloggpost kring helgens bravader på Twitter och kring Livets Ord, och jag ställer mig helt och hållet bakom det han skriver:

”Vad nutiden och framtiden innebär avseende Livets ord och kritikerna vet jag inte, om det blir någon form av försoningsprocess (Dahlman skriver i bloggposten om ”avbön” men det är inte ett uttryck som jag använt) eller inte. Jag tror att det vore bra, men det måste ju förstås i så fall komma ur genuin och ömsesidig vilja. Finns det så hittas formerna och vägarna.”

Detta tror jag på och kommer arbeta för!

=>

Ämne: Ledarskap, Mediekritik, OPINION & DEBATT

Nyckelord: , , , , , , , , , ,

  • Karin

    Innan dessa personer kan be om förlåtelse måste de lyssna. Och inte sluta lyssna. Overkligt känns det, att de ännu inte börjat göra det. Jag var med ”från början”” och tänkte då att det kommer väl att klarna för dem med tiden.
    Uppsala Nya skrev tidigt om elever som for illa i LO-situationen, men från podiet sa de: ”det är bara lögner. Tidnignarna skriver bara lögner.” Eftersom jag känt igen mig i artikeln var det skrämmande att höra, Men det ska väl mogna fram, trodde jag.
    Fortfarande lyssnar de inte av hjärtat, varför??
    Jag har för länge sedan lämnat LO bakom mig men läser ibland det som skrivs. Aktar mig för övrigt noga.

  • Theralen

    Tror att utifrån Ekman’s perspektiv så var man med om väckelse under 80 och 90 talet, och utifrån det så såg man nog de kritiska rösterna och kristenheten i allmänhet som de ”unormala”- och sig själv som ”de normala”. Tror de också är medvetna om att det till tider har ”kokt över”- men sätt utifrån svensk väckelsehistoria så är detta ingen ovanlighet…och just därför tror jag de själva tycker de inte har något att be om förlåtelse för…att de dessutom har blivit rumsrena och allmän kristna under senare år- gör nog inte behovet större från deras sida.

    Hade Livets Ord körd trosrörelsens olika läror ”soft version” typ Joel Osteen- så hade det nog inte blivit så många sårade och skadade människor…Men nu har ju faktiskt Livets Ord körd trosrörelsens läror ”hardcore version”- alla Åge Åleskjaer, Copeland, Haggin, you name it- och har man ”A” kurs kunskap i psykologi- så förstår man mycket väl att dessa läror inte kan leda till något annat än att man lämnar många trasiga människor efter sig (dvs frukten av dessa läror är psykiska problem och sjukdomar!).
    Så visst behöver dem göra upp med sitt förflutna!- Att det finns de som tillhör själva ”kärnan” av Livets Ord som har upplevd självmord bland sina närstående- självmord som kanske är en direkt konsekvens av deras läror (talar här om 80-90 talet)- gör inte saken mindre allvarligt. Finns det ingen som kan tala Ulf Ekman till rätta här? Det skulle ha varit så bra!- Tänk all bitterhet, hat, som plötsligt inte fick något att livnära sig på, tänk på alla glada hjärtan som kan kanske få smaka på lite upprättelse!- nej….

  • Anders R Pettersson

    Det är en svår väg att lämna en sekt. Det sociala nätverket rämnar och ensamheten blir tung och såren svider. Att leda sårade tillbaka till plågans uppkomst för att de undergivet ska ta emot ett påklistrat ursäktande, inte bara känns bakvänt – det är ett brutalt övergrepp på de som redan är slagna.

  • Mikael K

    Även på 00-talet och 10-talet gör man systematiskt folk illa, man har inte slutat för att man har en finare etikett.

  • Det har du rätt i. Kul att se dig tillbaka i kommentarsfältet! 🙂

  • Anders Gunnarsson

    Fantastiskt moget och bra skrivet.

    Allt Gott

  • Ludvig

    Att offentlig avbön ”kan missbrukas” tolkar jag som att de som redan hatar den karismatiska kristenheten kommer kunna säga ”vad var det jag sa!” ännu en gång.

    Precis som det var med Knutby så kommer detta bli ett ytterligare argument för de som redan hatar oss. Men alla tänkande med- och motmänniskor inser värdet i att gå tillrätta med det förflutna.

  • Karin

    Nu såg jag att det är en till person som kommenterat under samma namn (så inläggen inte blandas ihop)…

    Vad gäller att säga förlåt offentligt så tror jag inte att så många som önskar att få en ursäkt kräver att detta ska ske via medier. De allra flesta önskar nog att få den via personliga samtal. Men för att en ursäkt ska nå alla de som behöver få höra den så räcker det inte med att LO säger det på ett möte eller skriver det i sina egna medier – för många som lämnat har lämnat helt.

    Sen finns det absolut andra sätt att nå ut om intresset finns. T ex gamla klasslistor, bibelskoleregister etc.

    Men till en början skulle ett lyssnande öra vara en bra början…

  • Elisheva

    Hej !

    Har läst en del av dessa kommentarer. Samma deg
    och ingen stuns. Många har väntat i nära 30 år på ett ‘förlåt’ från UE. Dags för dem att skaffa sig ett liv med Gud istället.

    Så länge KK är bossen i Ulfs hjärta, får nog alla
    se sig i månen efter en ursäkt. Han håller väl som bäst på att gå igenom den överfulla resväska av böcker han hade med sig från Vatikanen i våras.
    Gud välsigne er !

  • Maria

    Man bör aldrig tvinga någon att be om förlåtelse. För att ett förlåt skall betyda något för den som blivit sårad måste det ju komma från hjärtat, annars blir det bara tomma ord.

  • Helt i enlighet med vad jag och många andra sagt i flera år. Förlåtelse måste komma från hjärtat, annars är det meningslöst!

  • Anders R Pettersson

    Att försonas sker på många plan. Jag tänker skriva kort om den inre försoningens processen. Vi känner till att offret ofta skuld belägger sig själv, här gäller det att klargöra kognitivt att offret inte är orsaken till övergreppet. Att offret inte heller bär ansvar för andras handlande. När den utsatte ser detta är första steget till läkande taget. När överseende visas för gärningsmannens beteende, bryts offret åter ner och hamnar åter igen i eget skuldbeläggande. Nu har jag en fråga till er som ni kan fundera på. Varför vill Ulf E. ha enskilda samtal med offren.

  • Det där med ‘avbön’ är Tommy Dahlmans grej, och vad han vill blir man inte helt klok på. Förstår inte att Livets Ord tillåter hans framfärd, för han förstör mer än han anar. Ett förlåt från hjärtat vore helt på sin plats, men inte om det tvingas fram och inte kommer som ett resultat av en solid omvändelse och förkrosselse. Tänk om ett uppriktigt förlåt kan hjälpa sårade människor att släppa taget och gå vidare. Tänk om…

  • Tack Anders! Uppriktigt glad över det du skriver!

    Bless!

  • Har du möjlighet att konkretisera? Kanske du skulle kunna maila mig och berätta?

    Bless!

  • Jag tycker det är bra med enskilda samtal, men med tanke på många berättelser ifrån människor som gått på liknande samtal på Livets Ord säger jag: gå för allt i världen inte dit ensam, utan ta med en verbal god vän som är stadig i sin tro och kan sin bibel.

  • Birgit Severin

    Som uppvuxen i Bibeltrogna Vänner (ELM idag) kan jag varmt rekommendera denna artikel här omnämnd!

  • Birgit Severin

    Som jag understrukit tidigare så säger Guds Ord att det finns skäl att göra upp enllgt Matt.5:23 o.s.v.bara någon har något emot mig om jag vill undvika att hamna ”i fängelse”.

  • Anders R Pettersson

    Vem bör söka förlåtelse offer eller gärningsmanen.

  • Anders R Pettersson

    Det är syndaren som ber om förlåtelse inte tvärt om. Tid och plats för ett besök bestäms av offret inte förövaren. Att gå till förövarens näste är att till erkänna honom en ställning han inte har och nedvärdera sin egen position i fallet. Vi vet att man dyrkar ledare inom sekter och ger oförtjänt heder utifrån ett inlärt system som använder hjärntvätt och manipulation som verktyg för uppnå denna mind controll. Detta är ett hinder för läkande då offret hamnar i en förljugen verklighets uppfattning. Offret behöver insikt om lögnen den levt i för att växa ur bitterheten och placera förövaren på en nivå där han hör hemma. Offret blir fri att kunna förlåta först när förövarens nivå är rätt inställd. Då behövs heller inga samtal eftersom undergivenheten är bruten och offret har återtagit sin frihet.

  • Theralen

    Hej Helene,

    Du har helt rätt i att Livets Ord och Kristet Center Syd hade samma gemensam teologisk grund. Det är nog först och främst tacket vara denna teologi (framgångsteologin) som så många människor har farit illa inom trosrörelsen. När det är sagt så är inte dagens LO jämförbart med hur KCS har varit och agerat under 00-talet, då LO blir mindre och mindre sekteristisk, även om en del av den sekteristiska strukturen är kvar..
    Tycker du har helt rätt kring den lutherska (och reformerta) teologin!

  • Heléne

    Jag håller med om att LO inte alls går att jämföra med det jag läser i boken om KCS. Min erfarenhet är att en del mindre grupper, varit betydligt mer utspårade och extrema än vad LO någonsin varit. Jag har senast erfarenhet från LO runt mitten av 90-talet, och då var det inte alls på långa vägar lika sekteristiskt som den erfarenhet jag har från andra smågrupper med samma rötter.

  • Birgit Severin

    Gärningsmannen givetvis…

  • Birgit Severin

    Gärningsmannen givetvis!

  • Mycket insiktsfullt.

  • ps23enkristen

    Det tyckte jag var en vettig beskrivning…Och det har nog varit så med Livets Ord av och till hela tiden…Och att de verkligen velat gå med Gud och tjäna Gud hela tiden…Avsikten har var god för de mesta …Och gått in på fel väg ibland mer okunskap än med vet och vilja tror jag …Och kan nog var ett skäl att de inte är så öppna om felsetegen alltid heller …För de trott de handlat rätt precis som vi deltagit i deras gemmenskap och trott deras förkunnelse på rätt och fel vägar i god tro som dem…

    Och ibland alla oss som ifrågasatt dem finns ju sånt om vi tänker efter som vi inte vill allmänheten ska veta om… Från självårdsamtal och bönetillfällen under en mer eller mindre sund syn på tron från Livets Ord…Men ändå ett försök i god tro att hjälpa om man kunde ….

    Så avsikten har inte varit ond på något vis utan i god tro utifrån både sund tro och lära från Gud och sån som varit mindre sunt…

    Men det blev fel ibland och rejält somliga gånger med säkert med …Men efter som det handlade i god tro och avsikten var god …Så är det inte så grymt en del felsteg som man kan tycka …Vi får tänka på det som en möjligt med .Och som jag tror ligger nära sanningen själv …..

    Sen finns säkert mer allvarliga ,av enskild felaktiga handlingar på ledande nivå och i den kristna skolan…Men det är ju de som felar och inte hela kristna skolans lärarkår eller hela församlingens ledarskap…

    Det är ju de, och de, de behandlat fel ,som bör göra upp med Gud, och dem om det…

    Och inte hela Livets Ord med omvärlden…

    Det Livets Ord bör försöka göra är att korrigera sig om läran i tron efter behov…Och upplysa när insikten kommit, och de är redo, om lärofel och hur det bör vara istället i de frågor det gäller …Ett steg i taget och i de fall det är növändigt be församlingen om förlåt för det, och övrigt berörda på lämpligt vis …Och var villiga att ta det ansvar som krävs och när de gör det som Gud vill…

    Kommer han att förse med all den nåd som behövs för dem och de berörda ..

    Livets Ord har Ju predikat i 30 år nu…Och som mönstret var 80-och en bit in på 90-talet är det ju inte längre, och det har varit en del variation in till nu sen 90-talet …Så man måste tänka på det med när tar del av kritik mot Livets Ord och trosrörelsen …Att det handlat om olika läroepoker med …Så kritiken är mot olika läromönster i olika andliga frågor under 30 års tid , att gröta ihop det till att vara om samma sak tror jag är fel…Och gör det obegripligt och blir fel…För både berörda och utomstående …

    Så får vi klarhet om de skillnaderna och till sak och person …Då blir nog bilden mer Ljus om Livets Ord och trosrörelsen om vi skiljer på Ljuset och mörkret …För jag tror och hoppas då att oftast trosrörelsen haft goda avsikter och inte så fel…Även om det till slut blivit uppenbart att läran och den praktiska tillämpningen innehållit fel…Och det tror jag mest skett i god tro…Sen finns det ju rötägg över allt….

    Men jag tror inte Livets Ord och Ulf Ekman hör ditt och inte Arken heller …Utan dom som haft goda avsikter men kommit in på fel väg i god tro…

    Det har i stort sett varit min tro om dem hela tiden utom nåt sämre ögonblik hos mig …

    Sen har jag tyckt de kunde mer ärligt och öppet erkänt hur fel de lärt ibland och att de inte förstod bättre…För Guds nåd är ju mer än nog för det med ….Men det är väl lika svårt kan var för en kristen ledare som andra att stå offentligt för sina felsteg…

    När man gör så i Sverige blir man ju offentligt avrättad med…Så det är ju ingen enkel sak att ta itu med …Krävs mycket mod och ödmjukhet för Gud att klara det…Och något har dom ju erkänt det som varit fel också ,även om inte så fördjupat till media och allmänheten…

    Och det är kanske på tiden gå mot försoning med Gud med dem för oss kritiker med … Så kommer det kanske gensvar från deras sida med …Och jag råder oss kritiker sidan det och även dom …Låt oss nalkas Gud så ska han nalkas oss….Gud välsigne er och Guds eviga frid med Gud om detta, och tron och livet överhuvudtaget som Gud vill och alla i Jesus namn ,amen Ronny ps 103

  • ps23enkristen

    Det var bra skrivet…Frid

  • elina

    Bra sagt Anders !

  • elina

    LO har medlemmar som hängivet har dyrkat sin ledare också. Dessa skulle behöva tänka sitt eget agerande mot andra. Det är ju människorna som är församlingen.

  • elina

    TACK syster !

  • Gudrun Swartling

    Innerligt tack till er John och Andreas! Känner så väl igen det ni beskriver. Vi har inte träffat samma personer, men berättelserna är ändå liknande.

    I många år har jag och min man försökt att hjälpa till när vi kontaktats av förtvivlade ex-livetsordare. Uttrycket ”andlig våldtäkt” har några använt, för att beskriva sin situation, långt innan UNT skrev så.

    Panikångest, mardrömmar, känsla av
    identitetsförlust, svårighet att kontrollera känslor, rädsla att förlora förståndet, psykosliknande tillstånd och självmordstankar är några av
    symtomen.

    Alla har inte tagit skada. Men många har berättat att det liksom inte ingick i ”konceptet” att bry sig om andra, som man visste hade det svårt. Man hade fullt upp med att alltid visa en positiv min för egen del.

    En ärligt menad, OFFENTLIG (SVT, DN, SVD) bön om förlåtelse från Ulf E. har också skrivits om tidigare. Det vore ett steg på vägen för ganska många människor.

  • Johannes

    ”Det handlar inte om något drev mot Livets Ord” Att fylla den här bloggen med artiklar och få artiklar i UNT om Livets Ords alla fel och behov att be om förlåtelse, kallar jag drev. Jesus säger till Petrus att han ska förlåta sin broder som gjort fel 70 ggr 7 dvs 490 gånger. Jesus säger i Matt 6:15 ”Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser” Kan man utifrån Skriften kräva förlåtelse? Nej! Jag har fått förlåta många som gjort illa mig utan att jag själv fått höra ordet förlåt. Ni pratar om förlåtelse av hjärtat! Har ni förlåtit dem som gjort fel mot er?

    Mvh Johannes

  • Johannes:

    Det är första gången vi var med i UNT, men f.ö. står det i vår programförklaring att Livets Ord är en del av det vi följer och skriver om. Att kämpa för upprättelse och förlåtelse kallas ett drev för vissa. Jag är av en annan uppfattning.

    Även Paulus upprördes av maktmänniskor som trampade på andra, och jag tror inte att kristna ska finna sig i att tryckas ned, trampas på och behandlas som om de inte vore något värda. Paulus sade att:

    Ni finner er i att man gör er till slavar, att man utnyttjar och utsuger er, att man uppträder utmanande och slår er i ansiktet. 2 Kor 11:20

    Personligen har jag sett för mycket hur människor behandlats oerhört fult av ledare i Livets Ord under så många år, att det vore fegt och fel att inte göra något åt det. Edin Lövaas skriver följande i sin bok ‘Maktmänniskan’:

    ”De flesta kristna är ju fostrade till känslighet för det som är oriktigt och fel. De är rädda för att synda och oroliga för att handla orätt eller göra fel. Får de då ett par skarpa ögon på sig och får höra att ”det där var dumt gjort” och liknande, så sätter det skräck i de flesta. Kristna människor är också många gånger fostrade till en ödmjukhet som gör att de är sena att försvara sig. När de ständigt utsätts för dramatiska beskyllningar och tillrättavisas för minsta småsak, blir de så småningom hudlösa och bryter ihop bara maktmänniskan skärper tonen det minsta. Till slut får de sjukliga skuldkänslor som får dem att känna sig orena till kropp, själ och ande.[…] ”De skuldkänslor som sårbara människor uppfylls av när de har utsatts för en maktmänniskas behandling kan skapa ett sjukligt och direkt skadligt behov av att få dennes förlåtelse. Offren kan börja att be till sin plågoande i stället för till Gud. Ett liknande beroendeförhållande uppstår ibland mellan en som torterar och den som torteras. Maktmänniskor kan använda samma metod mot svaga kristna som torterade använder mot folk de vill bryta ner. Tidvis lättar de på trycket. Då visar de i stället någonting som liknar ömhet och kärlek. Sedan sätter de igång att klandra och anklaga igen. I växlingen häremellan uppstår en längtan efter förlåtelse och vad den plågade kan uppleva som ömhet.”

    Det är många som nickar igenkännande när det läser denna bok och som ser de direkta parallellerna till hur det varit och troligen fortfarande är i Livets Ord. Detta får inte tystas ned år efter år i den ”kristna mesighetens namn”.

    Visst ska man förlåta, men man ska inte tiga där maktövergrepp sker, och där många människor trycks ned och behandlas som skit. Tycker du inte att Simon Wiesenthal borde ha slutat jaga nazister och förlåtit dem istället? Speciellt eftersom åren gick borde han väl gjort det, eller? I många kyrkliga miljöer har man haft inställningen att man ska tysta ned och i stället bara förlåta och gå vidare, och på så sätt håller man övergripare gående. De kan fortsätta sitt destruktiva beteende utan att någon säger ifrån att de gör fel, och att de får stå till svars för sina handlingar.

    För min egen del har jag inget behov av att Ulf säger förlåt, men det är för de andra hundratals människorna jag fortsätter kämpa för sanning och upprättelse. Att andra sedan tycker det är fel, att man är hatisk och bitter får så vara. Historien får visa vad som var rätt.

    Återkommer till det generella ämnet förlåtelse på sikt, bl.a. utifrån det bibliska perspektivet.

  • Johannes

    Snälla Andy, du är helt ute och cyklar. Blanda inte in nazister med Livets Ord. Jag vet inte allt som hänt och är inte ute efter det, men jag upplever att när ni som är så duktiga på att spotta ut Bibelord mot Livets Ord, Katolicismen mm inte är det när det kommer till förlåtelse. Det uppfattar jag som om ni är bittra. Du drar allt för långt och det ”goda” du tror dig lobba för kommer kväva dig. Jag tror på förlåtelse men inte att kräva den av min motpart! Vad säger Jesus om förlåtelse? Läs Hans Ord, det väger tyngst!

    Var välsignad!

    Mvh Johannes

  • Har aldrig krävt förlåtelse och kommer heller aldrig göra det. Läs artiklarna igen om du missat det. Kanske dåligt exempel med Wiesenthal, men poängen var att grova saker i både historia och nutid måste göras upp. Om du vill klistra bitterhetens etikett på oss är upp till dig. Det finns så många människor som behandlats så fruktansvärt illa inom Livets Ord, men du känner kanske inte till några av dessa? Hade du lyssnat till en tiondel av de historier jag hört, hade det gjort något med ditt hjärta också.

    Bless!

  • Ludvig

    Andy är inte känd för att ”spotta bibelord” på någon eller något. Och vad menar du egentligen med att kasta in en välsignelsehälsning efter så skarpa och oförsonliga rader?

  • Fd Lo-medlem

    Johannes! Istället för att utgå från att Andy och andra är bittra och inte vill förlåta kanske du skulle ägna ett ögonblick åt att försöka ta ”reda på allt som hänt” och vara ute efter det. Eller tycker du verkligen att det är okey att en uppburen kristen ledare inte själv aktivt och på eget initiativ skall försöka upprätta de inom Livets Ord som blivit slagna? (Läs gärna Hes 34 och Matt 18 som ju tar upp det mesta som denna fråga handlar om). Om du för ett ögonblick skulle försöka sätta dig in i hur de får som blivit slagna och lämnade efter vägen upplever det så kanske ditt eget hjärta skulle mjukna och kräva (!) att Ulf gör något åt det. Vi kan inte kräva av någon att de ber om förlåtelse, men i en kristen församling kan man utkräva ansvar för hur en pastor leder. Kan du det i Livets Ord (om du nu är med där)?

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial

Känner du andra som borde läsa detta?