Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Tro, politik, mediekritik och samhällsanalyser

Stefan Swärd: Brist på sund självkritik har hämmat Livets Ord

Stefan Swärd - Livets Ord

Pastor Swärd i samtal med pastor Ekman (okänt årtal)

Pastor Stefan Swärd:

(Kursiv text redigering av aletheia.se)

Som en stormvind kom Ulf Ekman och trosrörelsen in i svensk kristenhet 1982. Många smittades av den dynamiska och trosfriska förkunnelsen medan andra blev väldigt irriterade. … Budskapet spreds över landet lavinartat och redan vid mitten av åttiotalet hade åtskilliga trosförsamlingar bildats runt om i Sverige, och elevantalet på Livets Ords bibelskolor slog alla rekord. I dag när rörelsen är officiellt etablerad som ett samfund bland de andra i Sverige kan det vara värdefullt med en viss reflektion och analys över vad som har hänt under dessa tjugo år. …Jag tycker att det är en nödvändig och sund utveckling att Livets Ord i dag är accepterat i breda grupper av svensk kristenhet som en kristen rörelse med vilken man kan ha normala ekumeniska relationer.

Det finns dock en viktig aspekt att komma ihåg när relationerna mellan Livets Ord och övriga kristenheten normaliseras. Det är de tusentals människor som har varit med i Livets Ord under dessa tjugo år men hoppat av eller lämnat av olika anledningar. De före detta medlemmarna är en mycket brokig skara av människor. Jag räknar själv in mig i denna kategori…   

För min personliga del är jag besviken över rörelsens utveckling i Sverige. Den andliga vitaliteten hos Livets Ord i Sverige var större 1985 än i dag. Livets Ord har dessutom under de senaste tio åren nästan stagnerat när det gäller att grunda nya församlingar i Sverige. Det var fler med i predikantorganisationen för tio år sedan än i dag. Antalet svenska elever på bibelskolans första årskurs var betydligt fler 1985 än i dag. Jag är också besviken över att de Livets Ords församlingar vi har i Sverige i så stor utsträckning har rekryterat sina medlemmar från de etablerade kristna samfunden, och Uppsalaförsamlingen har rekryterat sina medlemmar i stor utsträckning från andra trosförsamlingar i Norden. När det gäller förnyelse av evangelisationen i Sverige har Livets Ord gett ett ganska svagt bidrag.

Att i detta läge jämföra Ulf Ekman och Livets Ord med de andra stora svenska väckelserörelserna är historielöst. Svenska Missionsförbundet hade efter tio år 50 000 medlemmar, och pingströrelsen nådde den nivån redan på trettiotalet. Det ska jämföras med Livets Ords cirka 6 000 medlemmar i drygt 35 församlingar runt om i Sverige. Det som kanske är mest stötande med detta är frånvaron av självkritik – varför försöka skapa en bild av att man är en unik väckelserörelse när man inte är det?  En mer korrekt beskrivning av Livets Ord i Sverige i dag är att det är ett samfund bland andra samfund som kämpar lika mycket som alla vi andra… …Det som har varit det olösliga dilemmat för många före detta anhängare av Livets Ord är spänningen mellan det som är väldigt bra och det man inte alls kan acceptera, spänningen mellan vad som sägs officiellt och vad som sägs enskilt. Man fascinerades av lovsången, entusiasmen, segertron, missions-ivern, den frimodiga förkunnelsen, handlings-kraften. Samtidigt blev man skrämd av de dömande attityderna, hårdheten, kraven på underkastelse, ledarkulten, frånvaro av sund självkritik, raljerandet över andra kristna. Dessa negativa sidor finns utvecklat som en inofficiell kultur – och utövas sällan offentligt. Denna dubbelhet finns även hos Ulf Ekman som person, en enastående charm och fantastiska predikningar kan blandas med att vara arrogant och hänsynslöst döma ut personer och sammanhang. För mig blev det omöjligt att alliera mig med en rörelse som visade en sådan brist på renhet och förkrosselse.1982–1983 kändes det som om fräscha och frimodiga ledare i trosrörelsen var ett bra alternativ till den karismatiska försiktigheten. Men detta utvecklades i vissa fall till ledarkult och personfixering. En allmän inställning hos många Livets Ordare under alla dessa år är att graden av andlighet beror på hur lojal man är till Livets Ord och Ulf Ekman. Är man skeptisk och ställer frågor är man en upprorisk kristen som inte förstår vad Gud gör.  Att åka upp till Uppsala och böja sig och omvända sig har varit det inofficiella budskapet, och det är inget som tyder på att man i grunden har gjort upp med detta.Livets Ords enorma framgångar under åttiotalet ledde tyvärr till att högmod och överlägsenhet smög sig in i rörelsen.  [Läs hela debattartikeln från tidningen Dagen 20021129 här]

MyTwoCents/Daniel:

Ja så lät det för ca 10 år sedan när Stefan Swärd analyserade fenomenet Livets Ord.  Jag minns så väl när pastor Swärd fick den sedvanliga inbjudan till Ekmans skinnfåtöljer på Livets Ords-scenen för några år sedan.  Samma scen där den ena kritiska rösten efter den andra tystats på. Andra kritiska röster har tystats genom att få lite uppmärksamhet i LO tidningen Världen idag.  Listan kan göras lång på ”kändispredikanter” som efter en tid på estraden tystnat i sitt ifrågasättande av Livets Ords märkliga ledarkultur.  Faktum är att jag skrev en ifrågasättande bloggpost kring just Swärds besök på LO och huruvida han skulle infoga sig i ledet.

Att döma av Swärds bloggposter om Livets Ord och trosrörelsen idag kan mina farhågor mycket väl besannats.  Stefans bloggpost igår hamnar långt ifrån den skarpa analys han gjorde innan inbjudan till Livets Ord.  Numera låter det så här;

”Det är sant att jag under en rad år hade problem i min relation med trosrörelsen, men det berodde inte på en massa kritik mot förkunnelsen, utan att jag levde som pastor i kölvattnen av Södermalmskyrkan, som var en extremt framgångsrik församling under andra halvan av åttiotalet, och det var inte särskilt lätt att leva i skuggan av denna kyrka. Problemen för mig var mer sociologiska och relationsmässiga mer än teologiska.”

Alltså – kritiken mot bristen att se ”de tusentals människor som har varit med i Livets Ord under dessa tjugo år men hoppat av” , ”frånvaron av självkritik”,  ”hårdheten, kraven på underkastelse, ledarkulten, frånvaro av sund självkritik”, ”ledarkult och personfixering” o.s.v. lyser med sin frånvaro i Swärds nya analyser av Livets Ord.  Att det tidigare kritiken inte skulle bottna teologi utan endast ”sociologiska och relationsmässiga” förefaller som en efterkonstruktion.

Swärds tidigare inställning var ju ”Att åka upp till Uppsala och böja sig och omvända sig har varit det inofficiella budskapet, och det är inget som tyder på att man i grunden har gjort upp med detta”.

Säkerligen skulle det kunna bli många följdfrågor, men om jag skulle ställa en enda fråga till Pastor Swärd, vars engagemang jag i övrigt uppskattar i olika sammanhang, vore det:

På vilket sätt har Livets Ord idag ”gjort upp med” det ständiga arbetet med att få tongivande röster såsom du själv att ”åka upp till Uppsala och böja sig och omvända sig”?

Over and out

MyTwoCents

=>

Ämne: Ledarskap, Livets Ord/Trosrörelsen, Mediekritik, TRADITION & TEOLOGI, Villoläror

Nyckelord: , , , , ,

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial

Känner du andra som borde läsa detta?