Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Tro, politik, mediekritik och samhällsanalyser

Lutherska Församlingsrådet: Alltså måste protesterna fortsätta mot den romersk-katolska kyrkan

Reformationen

Denna post i sin helhet, svar på Aletheia’s enkät 20130923 till svenska samfund, kyrkor, teologer och bibellärare

Aletheia Admin: Speciellt meddelande till våra kommentatorer. Samtal utanför den egna enkätens frågeställningar refuseras. Här ingår samfundsspecifika frågor såsom barndop kontra vuxendop, kvinnoprästfrågan, e.t.c som är ämnen i sig inför framtida samtal.

Har dagens protestanter något existensberättigande nu när lutheraner och katoliker åtminstone här i Skandinavien till synes är överens i frågan om rättfärdiggörelse?

De s.k. lutheranerna som undertecknat dokumentet om rättfärdiggörelsen tillsammans med företrädare för den romersk-katolska kyrkan är inga verkliga lutheraner. De använder det lutherska namnet, men har inte mycket gemensamt med Martin Luther eller de andra reformatorerna. Vad dessa kyrkoledare gör eller inte gör är helt ovidkommande för dem som tror på Bibeln som Guds inspirerade och ofelbara Skrift samt att de lutherska bekännelseskrifterna är en sann förklaring av Guds ords lära.

Vilka frågor kvarstår som tydliga skiljelinjer mellan katolsk och protestantisk tro?

Alla de frågor som föranledde reformationen kvarstår intill denna dag. Den romersk-katolska kyrkan förkastar alltjämt sola scriptura (Skriften allena) och sola fide (tron allena), reformationens formalprincip resp. materialprincip, till förmån för sina kyrkliga traditioner och gärningsläror. Den romersk-katolska kyrkan praktiserar också fortfarande de obibliska bruk som Luther m.fl. vände sig emot: helgonkult, mässoffer, avlat m.m. De lär fortfarande skärseldens faktum och det antikristliga påveämbetet har t.o.m. förstärkts. Till de senmedeltida villolärorna har under senare tid tillkommit bibelkritik, darwinism och synkretism. Den romersk-katolska kyrkan är alltså värre år 2013 än den var år 1517.

Var reformationen onödig med ”facit i hand” och det ljus vi har idag kring grundläggande läror?

Reformationen var naturligtvis inte onödig. Den var ett Guds eget verk och innebar att frälsningens budskap på nytt blev uppenbarat efter att ha fördunklats av människoläror och obibliska kyrkliga traditioner, som anhopats under århundraden.

Håller svensk kristenhet på att, som Krister Holmström uttryckte sig, tappa kontakten med reformationen?

Det är inte så att svensk kristenhet ”håller på” att förlora kontakten med reformationen. Det har skett för länge sedan. Kyrkosamfunden är djupt avfallna och mycket få kristna i vårt land står på samma linje som reformationens män. Det närmande till den romersk-katolska kyrkan vi ser idag är ett uttryck för detta.

Reformationens materialprincip, frälsning genom tron allena, är inte aktuell längre eftersom evighetsallvaret försvunnit. När det inte längre predikas om helvetet är det inga som frågar efter en nådig Gud och således blir frälsningen en ovidkommande fråga. Inomvärldsliga frågor som miljövård, mänskliga rättigheter m.m. tar överhand.

Reformationens formalprincip, Skriften allena som källa och norm för kyrkans lära och liv, har inte heller upprätthållits. Bibelkritiken har sedan länge gjort sitt intåg i de teologiska lärosätena och på senare tid präglar den även de friare teologiska högskolorna. Om Bibeln endast är människors tankar om Gud är den bristfällig och kan naturligtvis inte utgöra ofelbar norm för kyrkan. Så har man följaktligen infört obibliska ordningar som kvinnliga präster/pastorer och nu på senare år välsignelse av homosexuella par, som man i vissa kyrkor även ”viger” till äktenskapet.

Ser ni några baksidor eller faror med det pågående ekumeniska arbetet i Sverige?

David Hedegård talade på sin tid om ekumenik och ekumenism. Med ekumenik menade han det riktiga enhetssträvandet mellan samfund, där Bibelns sanning ligger till grund för enheten. Med ekumenism menade han det falska och obibliska enhetssträvande som sker genom Kyrkornas Världsråd och andra organisationer på internationell, nationell och regional nivå. I dessa sammanhang bortser man från läroskillnader och saknar den kärlek till sanningen, som borde känneteckna den kristna kyrkan.

Det ekumenistiska arbetet har skiftat ansikte det senaste decenniet. Numera sker det mesta av betydelse på gräsrotsnivå. Vid sidan av kyrkomötesbeslut och biskoplig inblandning samlar organisationer som den inomkyrkliga OAS-rörelsen tusentals människor till stora möten där Livets Ord-pastorer, pingstpastorer, katoliker och ortodoxt kristna samsas om talarstolen med präster från Svenska kyrkan. Även detta är ”ekumenism”, enhetssträvande samarbete i dess negativa mening, eftersom det inte finns någon enhet i läran bland dem som undervisar mötesbesökarna – och att man inte heller upplever detta som något avgörande problem. En är barndöpare medan den andre förvägrar barnen dop, en ber till Maria och andra helgon medan den andre tar avstånd från sådant o.s.v. Det är inte läran eller sanningen som förenar dem utan upplevelsen – de känner det som att de är ett i Anden genom de karismatiska gudstjänsterna som firas på dessa möten. Kanske kan man se gräsrotsekumenismen som ett postmodernt fenomen: Man har gett upp tanken på en objektiv sanning, i alla fall en för oss åtkomlig sådan som man kan enas kring, och så förenas man istället genom upplevelsen, känslan.

Finns det någon anledning att fortsätta ”protestera” mot Romersk Katolicism 2013?

Som påpekats ovan är den romersk-katolska kyrkan av idag värre än den var på 1500-talet. Den romersk-katolska kyrkan saknar idag visserligen de möjligheter till yttre förtryck och tyranni som man hade till förfogande för fem hundra år sedan. Kättarbål och inkvisition åtföljd av tortyr är lyckligtvis ingenting vi möter idag. Men på teologins, lärans, område har man sedan 1500-talet infört obibliska Mariadogmer, förstärkt påvens maktanspråk och anammat bibelkritik, darwinism och synkretism. Vilken 1500-talspåve skulle kyssa Koranen, som Johannes Paulus II gjorde eller vilken 1500-talskatekes skulle likt Katolska Kyrkans Katekes från 1990-talet hävda att muslimer blir frälsta (st. 841)? Alltså måste protesterna fortsätta mot den romersk-katolska kyrkan. 

Egna funderingar eller kommentarer i största allmänhet över detta ämne som engagerar många mottages tacksamt.

Många förundras och förfäras över Livets Ords omsvängning i förhållande till den romersk-katolska kyrkan. Men egentligen är den inte förvånande. I sådana svärmiska sammanhang som Livets Ord har det hela tiden funnits en djupare samhörighet med den romersk-katolska kyrkan än vad många förstått. Såväl trosrörelsen som påvekyrkan (vars svärmeri – d.v.s. från Skriften emanciperade andlighet – skiljer sig från trosrörelsens genom att det är institutionaliserat) vill inte hålla sig till Kristi förtjänst utanför oss (extra nos) utan vill äga heligheten inom sig, vare sig man kallar det ”smörjelse” eller ”ingjuten nåd” (gratia infusa).

Luther såg detta andliga syskonskap mellan hans tids svärmare (vederdöparna) och påvekyrkan. I Stora Galaterbrevskommentaren skriver han:

”Det bör härav vara tydligt för envar, att vederdöparna icke äro besatta människor utan just onda andar, besatta av än värre andar. På liknande sätt fortsätta också papisterna alltjämt att framhäva gärningarna och personens värdighet mot nåden och åtminstone med sina ord kraftigt hjälpa sina bröder vederdöparna. Ty svansarna på dessa rävar äro sammanbundna, även om huvudena peka åtskils (Dom. 15, 4). Utåt ställa de sig som varandras argaste fiender, men ser man till sakens kärna, är det samma mening som de förfäkta mot den ende frälsaren Kristus, som ensam är vår rättfärdighet” (SkeabVerbum, s 14).

Luthers språkbruk är naturligtvis lite väl skarpt (om vederdöparna i citatets början), men annars är ju hans analys genial. På 1500-talet var dessa rörelser varandras bittra fiender (deras rävhuvuden pekade åt olika håll som Luther skriver), men deras andlighet var av samma slag (deras rävsvansar var sammanbundna). Skillnaden idag, i dessa kanske yttersta av tider, är att de bittra fienderna – fastän samma andas barn – har blivit vänner.

Det andliga läget är katastrofalt. Varje sann herde för Guds hjord borde brista ut såsom Jeremia: ”O, att mitt huvud vore en vattenbrunn och mina ögon en källa av tårar! Då skulle jag gråta dag och natt över de slagna hos dottern mitt folk” (Jer. 9:1). Det behövs reformation i vår tid, ett återvändande till Guds ord!

Luther är en av de största kyrkolärarna i kyrkohistorien, en man sänd av Gud. Men det är inte till Luther vi skall återvända, utan tillsammans med honom och andra goda lärare skall vi återvända till Bibeln. Ett initiativ till ett sådant återvändande till det bibliska evangeliet är konferensen Lutherdagar. Årets konferens börjar på fredag i Svärtinge kyrka utanför Norrköping. Välkomna alla att delta eller följa föredragen via Internet. Programmet och tidigare års inspelade föredrag finns här: http://www.lutherdagar.se/ .

Lars Borgström, präst i Lutherska Församlingen i Stockholmsområdet

=>

Ämne: OPINION & DEBATT

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial

Känner du andra som borde läsa detta?