Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Tro, politik, mediekritik och samhällsanalyser

Lärostrider

gospel-fightSV

[TRADITION & TEOLOGI] Före reformationen var Bibeln verkligen en kyrkans skrift – betoning på skrift. Det kan ge skenet av att Bibelns budskap inte heller var tillgänglig för folket. Man kan lätt förledas att tro att Gudsordet i sig självt kräver att Ordet måste vara hårt granskat, kontrollerat och stadfäst av kyrkans auktoriteter innan det sprids som läror. Men stämmer detta?

De första troende var judar vilka börjat vandra på ”Den Vägen”. Det var greker som anslöt sig med sin vana trogen att debattera utifrån logiska principer. Och samarier som djärvt tog av smulorna som föll från barnens bord, gjorde det till sitt eget budskap om befrielse från etniskt förtryck och fann sina egna gudstjänstformer. Evangeliet har förmågan att vara en frälsande kraft för alla oavsett tid, rum, etnisk, könsmässig eller kulturell tillhörighet. Det är följsamt på så sätt och söker inte sitt, uthärdar allt, men förändrar trots detta allt i sin väg utifrån de grundbultar som utgår ifrån Guds rättfärdiga natur.

Begreppet ”de heliga Skrifterna” var främmande för de hedningar som fick ta emot evangeliet först. Det utgjorde dock inget problem; skriftens innehåll och budskap kunde reciteras eller utläggas så att det centrala budskapet framgick (jmf Filippos utläggning av Jesaja för Hövitsmannen) av troende som var rotade och grundade i kärlek och tro. I urkristen tid fanns ingen hierarkisk kyrka i den form vi känner den i dag, ingen intellektuell elit av lärda teologer med monopol på budskapet. Detta fenomen inträdde först då kyrkans status ökade och fick ett slags erkännande i den profana världen och en markplätt i Rom. Detta förintade inte tron, vilket var dåtidens världsliga makthavares önskan. Det korrumperade somliga, men försvann inte. Och ändå var det ännu långt kvar till Gutenbergs tryckpressar…

Muntlig recitation av Jesu lära var i högsta grad levande bland lärjungar av folket. De hade inte behov av skrifterna och inte användning för det heller. De flesta var analfabeter eller åtminstone inte kunniga i det religiösa skriftspråket. Men de hade en kulturellt kontrollerad vana av att ”inte ändra i en bra berättelse”. Tack vare denna tillförlitliga tradition av korrekt återberättande i generationer, kan vi t.ex. ta del av gudsmänniskors erfarenheter, i dag i bokform. Döda Havsrullarna bekräftade inte bara texternas oförändrade skick trots tidens gång, utan även de muntliga traditionernas oföränderlighet i dessa regioner. Ord talade av Gud ändrar man bara inte på. Jesu teologiska gärning, som åt oss bevarats i evangelierna, var även den en muntlig framställning av Guds vilja för människorna. På folkets språk arameiska, inte Skrifternas och de lärdes språk. Detta gav denna praktiska teologi möjligheten till effektiv spridning, från hus till hus, från familj till familj, från by till by. Kvinnans erfarenheter vid Sykars brunn nådde tusentals på kort tid.

En rad teologers och skrifttolkares bidrag till kyrkan har i generationer orsakat fraktioner där lärostrider uppstått. Det mesta har gått över huvudet på vanligt folk. Lekmän har brutit sig ur etablissemanget för att de önskat se en levandegjord lära med Jesus i centrum. I tid till annan har dessa lärostrider fallit makthavare i händerna, vilka gjort kyrkan till en slav för världsliga intressen. Däremellan har kyrkans egna företrädare, och även kyrkans fotfolk, bidragit genom att anamma den ena eller den andra lärofadern, precis som de troende i Korint gjorde. När Ordet predikades var det inte sällan utan en grad av kyrkopolitisk korrekthet.

Om jungfru Maria förblev oskuld hela livet eller inte, om dopet skulle ske som barn eller vuxen – alla lärostrider har haft en sak gemensamt: de har inte förenat människor som har haft det gemensamt att de bekänner sig till; Kristus som Immanuel (inkarnerad), Kristus som Guds Lamm (försoningsdöd) och De tio budorden (lagen).  Idag finner vi nya önskemål om att förnya kyrkans liv, ordningar och trosfundament. ”Tillbaka till rötterna” ställer oss dock inför den avgörande frågan: vilka rötter?

När Jesus betraktar trädet som inte bär frukt 12 gånger per år förvånas lärjungarna: ”Men det är inte säsong nu, Herre!” Eftersom Jesus rimligen bör ha förstått detta, måste vi anta att det som görs och sägs är en bild för en teologisk verklighet. Som en bild på en kyrka som sviker Trädgårdsmästaren är det en omskakande bild. Trädet som borde bära frukt, vara läkedom för folken och ha sina rötter i djup jord, bär inte frukt och drar Mästarens förbannelse över sig. Det är mycket allvarligt. Så det är viktigt att vi tar oss an frågan om vad vi menar med ”rötter”.

I västvärlden har vi matats med budskapet om att det är det skrivna Gudsordet allena som måste utgöra grunden för vår tro. Men stämmer detta? Svaret måste bli ett rungande nej! Varför? Därför att det aldrig har varit så, därför att muntlig tradition av återberättelse har varit hårt reglerat av mellanösterns medvetenhet kring att ”inte ändra på en god berättelse”. Nej, detta står inte i Bibeln. Det står skrivet i människor av kött och blod, i levande stenar som i generationer har varit synnerligen trogna det heliga Gudsordet, som förstår att tillämpa Gudsrikets principer utifrån en given förutsättning, utan att behöva en teologisk avhandling. Är den hårt granskade och noga efterforskade läran därmed onödig? Absolut inte! Men vi måste ställa det skrivna Gudsordet i relation till Bibelns folk i första hand och tillämpa det genom att tolka det in i våra dagars liv. Där anpassning krävs innebär det ett givet sätt att förhålla sig till budskapets kärna och förändra sitt sätt att tänka och relatera till detta.

Dopstriden är ett bra exempel för att illustrera detta. I västeuropa har två dopsyner i huvudsak fokuserat kring den troendes dop, dvs vuxendopet, och dopet för upptagande till kyrkan/Guds familj, genom barndopet. Evangelierna ger oss dock en ramberättelse där vi kan tolka dopsynen på apostlarnas tid. Vi har fångvaktaren i Filippi som lät ”döpa sig med allt sitt husfolk”. Det är nyckelversen för att förstå hela situationen. Men den står inte där ensam som vittne, utan vittnar gör även mellanösterns familjekultur, där heder och vanheder är avgörande för hur man agerar i det mesta. Den har inte nämnvärt förändrats på tusentals år och vi måste försöka förstå oss på det.

Vi har en fångvaktare, mellanöstern, Apostlagärningarnas tid. Han var i arbetsför ålder och hade ett husfolk. Vi kan på goda grunder anta att huset var fullt av barn i olika åldrar, liksom någon vuxen människa av annan religiös eller etnisk härkomst som tjänare. Vad innebär då detta? Jo, att alla som vistades under fångvaktarens tak fick acceptera husfaderns beslut om konvertering. Från den yngste till den äldste – alla. Inga undantag. Något annat hade dragit vanheder över familjen och det är fullkomligt otänkbart än i dag. Det innebär omedelbar uteslutning ur familjen och ur samhället, precis samma företeelse som vi möter i den förlorade sonen men där Fadern bryter emot kulturens normer och springer sonen till mötes. I detta familjedop ingick det yngsta barnet och den utländska hushållerskan. Så upprätthålls husets heder genom den sociokulturella fogligheten. Det vet kristna palestinier som arbetar för en jude på dagen och åker hem till sin ultramuslimska familj på kvällen. Man beräknar noga kostnaden och måste vara beredd att med livet som insats göra uppror genom att offentligt konvertera. För analfabeter blir änglauppenbarelser och möten med fysiska människor det sätt varpå Gud möter dem i deras längtan efter frälsning – inte genom en korrekt tillrättalagd bibeltext. Vi ska ha respekt för det skrivna Ordet och dem som gett sina hängivna liv åt att rätt tolka och förmedla. Men vi får inte luras till att avguda det. Ordet ska vara levande i våra hjärtan.

Bibelns tillförlitlighet, textkritik, lärornas hemvist i Alexandria, Antiokia eller Rom utgör således inte de enda vittnen om vår tros rötter som vi söker eller behöver.  Vi har möjligheten att lära känna Bibelns folk och deras kultur mycket lättare nu med dagens teknik än vad som någonsin varit möjligt. I ett samtal med en muslim kan man få värdefulla insikter i Bibelns folk och en stunds vittnesmål om den tro man själv har. Vi har sett vad som händer då evangeliets frälsningsavgörande budskap slår ner i olika kulturer. Av nödvändighet sker viss kulturell synkronisering på mindre betydelsefulla områden, medan det på andra krävs totalt förkastande av gamla seder och bruk. Det sistnämnda har ibland urartat i fruktansvärda händelser, då kulturblinda fundamentalister kärlekslöst förlorat besinningen.  Den som bekänner sig till Jesus Kristus, Yeshua Hamaschiach, bör inte låta sig gå förlorad i lärostrider för sakens skull.

Det västerländska alfabetet är inte i sig självt vare sig Gud särskilt trogen eller för människor saliggörande. Det är människor som övervinner själafienden i kraft av Lammets blod och sitt vittnesbörds ord däremot, vilka möter sina trosfränder i sann Kristi kärlek med ett syskon för ögonen i första hand. Läran är viktig, men får inte användas som ett tillhygge för att befästa den egna glimten av sanning. Den enda sanning vi känner som varande Sanningen personifierad är Jesus. Inom alla kristna inriktningar har man funnit sanningar som i bästa fall utgår ifrån Sanningen, men äger därmed den inte till fullo. För vår kunskap är ett styckverk. Därför behöver vi söka oss fram i strävan efter ökad kunskap och inte låsa oss vid sådant som inte är frälsningsavgörande.  En värld som håller på att förgås väntar på oss. Tillbaka till rötterna betyder tillbaka till Folket, Landet och traditionen av hur man lär (dvs är en lärjunge), trohet till innebörd och praktisk tillämpning av Ordet i en vanlig, troendes vardag. För detta finns inte en enkel väg genom att om och om översätta, vrida och vända på diverse mer eller mindre bibeltrogna översättningar. Inte heller kyrkofäderna kan gå utan kritik eller upphöjas till ikonstatus. Ersättningsteologin har drivit oss till en punkt där Gud begär att vi vänder blicken ödmjukt tillbaka.

Länkar:

http://www.biblicalstudies.org.uk/article_tradition_bailey.html

http://www.midnattsropet.se/2010/05/den-ofelbara-kyrkan-kraver-monopol-pa.html

http://aletheia.se/2008/03/11/larostrider-och-rovarsynoder/

_________________________________________________________

Om Katarina

Signaturen Katarina är till vardags en mångsysslare med bredd. Hon är kommunikationsvetare med beteendevetenskaplig och journalistisk bakgrund, pedagog och föreläsare inom medier/it och kommunikation. Därutöver även skribent och författare inom andlig uppbyggelselitteratur och ägnar stor tid åt att läsa på inför olika uppdrag. Mor till tre barn, gift sedan 25 år, gillar Science Fiction-film och älskar naturen och vad den ger.

=>

Ämne: Kristendomens historia, TRADITION & TEOLOGI

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial

Känner du andra som borde läsa detta?