Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Tro, politik, mediekritik och samhällsanalyser

När vi vandra genom tåredalen

Natural FountainL

… göra vi den rik på källor!

[Personligt, Vittnesbörd, Gästblogg] 1983 kom Jesus in i mitt liv och förvandlade precis allt. Salig på min barnatro som fått ord, form och uttryck gick jag glad i hågen till olika församlingar där mina nyfunna syskon samlades. Inte hade jag någon kyrklig fostran som sade mig att det skulle vara vattentäta skott emellan kyrkväggarna. Att teologin var olika, att Jesus inte var densamme överallt. Jag var bara en desperat sökande tonåring som hade blivit funnen. Det var nog. En vis äldstebroder klappade mig på axeln när jag delade kunskapens ord utan att veta att nådegåvorna minsann inte bara var något man fick utan vidare. Han sa: – Jadu, det där går över med åren! Jodå, entusiasmen lade sig. Han hade rätt den där äldstebrodern. Den lade sig när jag fick veta att ”Guds familj” – det är man bara efter naturliga blodsband, popularitet i den lokala församlingen och om man har rätt påbrå rent allmänt. Är du egenföretagare som ger mycket i kollekten är du per automatik extra omtyckt.

Vi

Entusiasmen lade sig när jag såg hur utarmade mina kära andliga föräldrar kände sig, de som fött mig genom ihärdiga böner och omsorg. Men så hände något i den kristna världen – Livets Ord startade. Där fanns drag i galoscherna, luft under vingarna, mat och dryck för alla som hungrade och törstade! Äntligen var det rätt att lyfta händerna i lovsången – vilken kramp det var som förlöstes hos stela kyrksvenskar – och nådegåvorna skulle självklart fungera och bönebruset ljuda högt. Vi skulle inta landet för Gud! Vi. Vi. Tillsammans var vi ett folk. Vi var faktiskt en Guds familj. Eller snarare armé. Familjekänslan ville inte riktigt infinna sig för en outsider som mig som inte hade någon släkting att relatera till i den lokala pingstförsamlingen där kyrkkaffet var rena släktträffen. Men på Livets Ord samlades ungdomar från hela världen. Predikanter från Långt-bort-ifrån med sagolika uppenbarelser. En del kunde blåsa omkull folk så de föll som käglor. Musiken var bra mycket trallvänligare och det gick att strutta runt lite också om man ville.

Rättfärdig

Det var en behaglig tid när Ulf Ekman predikade rättfärdiggörelse genom tro. Saligt. Det räddade mig. Det räddade många att få höra detta enkla budskap om hur Paulus tog sig över från kapitel 7 till kapitel 8 i Romarbrevet. Sen började det bli väldigt mycket mer än så att hålla reda på. Inte minst hur alla 10 steg till framgång i böneliv, ekonomi, äktenskap, föräldraskap etc skulle göra mig mer frälst på något sätt. Tungviktarna intog scenen, oftast från USA. Det blev sån fart på allt och så mycket att göra att somliga var på randen till utbrändhet konstant. Började känna fruktan. Kanske var det demoner i farten? Jo, så kunde det ju vara. Inte minst om man funderade på att lämna hela cirkusen. Då lämnade man ju Församlingen och gick ur Guds beskydd också. Och det behövde man ju mer än väl. Det finurliga var bara att om man såg till att ge minst 10 % av sin inkomst till Livets Ord så var man på det torra.

Bibelskola

För att klara av alla dessa krav behövde man ju till slut gå Bibelskola. Livets Ord hade ryktet om sig att vara en andlig arméskola. Det måste ju vara bra. Vi befann ju oss i konstant krig, så mycket att frukta! Orenhet i världen, på TV som man måste fasta ifrån och noga kontrollera Disneyfilmernas dolda budskap. Bäst att välja rätt. Två år inför Ekmans fötter fick det bli. Det var också en fantastisk tid med många Gudstilltal, mirakler och förunderliga upplevelser där man fick lära sig stå i tro. Vid ett tillfälle stod jag rejält på Ordet. Behövde ett riktigt stort mirakel. Talade ut Guds Ord om och om igen. Plötsligt var det som om någon knackade mig i huvudet och frågade: – Och vad tror du att du håller på med? Är mitt Ord en kokbok med magiska formler som du kan använda sådär? Det där stämde ju inte så bra med Hagins och Copelands böcker. Men jag trodde hellre på Rösten från Ovan. Det var min Gud som talade, min Jesus som jag kände igen rösten på. Ett litet ettrigt kritiskt frö var sått i mitt hjärta. Intagen av denna Isebels ande ifrågasatte jag det mesta, prövade mot min 1917 års Bibeln som byttes ut mot Svenska Folkbibeln – predikantversionen. Den dyraste. Klirr i kassan på Livets Ords Bokaffär som även slukat flera andra tusenlappar, men idag ligger i jordhögen på soptippen. Det blir väl gödning till slut ändå på något sätt. I mitt hjärtas åker såddes ett och annat ogräs. Men det var inte så djupgående rötter som på många av mina bibelskolekamrater. Vid några tillfällen sprack fasaden för våra bibelskolelärare. Det gick ut i köttet helt enkelt. Hur var det möjligt? Hela den kristna världsbilden rubbades. Lite konstiga rykten. Några åsikter om diktatorrollen Ulf hade. Märkliga profetior. Besynnerliga vittnesbörd om hus och bilar som skänktes hit och dit. Rena bytesaffärerna för att slippa skatt, visade det sig. Sånt där kan man sätta upp skygglappar för, det viktiga var ju Församlingen – Guds verktyg på jorden. Och Isebels ande ska man akta sig för så kritiska röster ska antingen tystas, uteslutas eller ignoreras. För det kan ju inte vara Gud som talar emot allt detta fantastiska?

Församlingsliv

Det fanns andra församlingar som kopierade allt detta ganska bra. Ett dukat bord med vit linneduk och finporslin till Pastorerna skulle det vara. För så ärade man Gud. En Pastor ska ha Rolexklocka, Armanikostym och köra Mercedes. För så äras Gud. Jag tyckte nog att det var lite ont om guld och diamanter men det prydde kanske mest Pastorsfruarna. De shoppade kläder i England i alla fall, om det var något med dem. Det gjorde inte vi vanliga dödliga som skänkte tiotusentals kronor från morsarv och annat, samtidigt som vi ställde upp med att renovera pastorns bostad, fixa församlingslokalen, baka bullar, städa toaletter… Dessa välsignade toalettstädningar som skulle ta dig upp, upp, upp och in i din egentliga Kallelse! Med lite extra flit kunde det sluta med att man fick hämta predikanter vid Arlanda och bära deras väska. Fast det gällde förstås bara män. Rani Sebastian var inte så rumsren på något sätt. Men visst överseende kunde man ju ha, hon var ju från Malaysia. Fast hon hade mage att mena på att hon – trots att hon var kvinna – skulle sträva efter att bli Jesus lik till 100 %. – Kvinnliga pastorer, sa Ulf, kan nog mycket väl uppleva Guds kallelse. Punkt. Stor punkt. Den saken var känslig och den talar man inte om offentligt, bara ett kort svar i en liten grupp på bibelskolan i ett svagt tillfälle. Pastor Frideborgs son satt vid ljudbordet.

Ekonomi

Det fanns mer känsliga saker. Så mycket att jag blir matt av att ens försöka ta upp allt. Ekonomichefer som gav upp, revisorer som ifrågasatte om det verkligen var saligare att taga än att giva? Och ska de där 40 000 kronorna verkligen inte deklareras? Jag slutade ge alls och besöka trosförsamlingar för över 15 år sedan, med ett litet besöksåterfall för några år sedan. Tiden hade stått stilla. Pastor Jansson har det bra, det är bara att fråga Ulf vad man ska säga på söndag så ordnar sig allt. Andens röst blir tydligare så kanske? Tiondet från den lilla utposten ska ju till Uppsala trots allt. Jag orkade inte höra på mer. Efter att ha stöttat gråtande, knäckta, trosvacklande medsyskon i många år genom att peka på vad ORDET säger, fick jag nog. Så fort jag öppnade Bibeln jagade rösterna mig: – Så här ska detta tolkas, så här menar Jesus egentligen, så här måste du göra för att bli välsignad, ge tionde, offra, offra, jobba, jobba… Alla dessa Pastorer nedgraderade jag till skickliga retoriker rätt och slätt. Bibeln fick ligga orörd ett halvår. Jag behövde en andlig detox. Fruktan kröp sig på vid första influensan efter brytningen: – Ja, så här går det när man lämnar Församlingen och går ur Beskyddet! Var det så där jag lärt mig tänka? Det blev en kort mening i en Kathryn Kulhmanbok som fick mig på rätt köl: ”Jesus ÄR vår TRO!” Amen, syster! Därefter lade sig Hinn på hennes grav. Pinsamt.

Frihet kostar

Till slut öppnade jag Bibeln igen. Redan första versen slog upp med gnistrande kraft: ”Du arma, som har blivit så hemsökt av stormar utan att få någon tröst, med blyglans skall jag nu mura dina stenar och ge dig grundvalar av safirer”. Jesaja 54:11 Fortsatte läsa mina favoritställen som blivit så förvanskade förut. Men nu såg jag min kära, älskade Jesus igen! Denne underbare Immanuel som blev Gud mitt ibland oss, som aktade sin härlighet för intet för att bli en tjänare för oss! Denne Jesus som upprättar alla som kommer till Honom, som inte piskar och slår sina får. Som förbinder och lyfter och älskar! Denne Son vars Fader inte har anseende till person. Den vishetens Heliga Ande som föder oss på nytt och låter ljus gå upp i mörker. Men allt har sitt pris. Det fanns nog inte en enda församlingsmedlem som inte fått höra att man inte skulle umgås med en sån som mig. En liten fjant till pastor tog mobiltelefonen och skällde ut mig i över två timmar på församlingens bekostnad och avslutade det hela med att svära en harang åt mig. Då lade jag på.

Stigmat av att vara en fd. Livetsordare var inte så bra att ha med i bagaget när man försökte närma sig en vanlig baptistkyrka. Svenska Kyrkan är vänlig, tillmötesgående – men avvaktande. Baptisterna däremot hade fått sin beskärda inspiration av trosrörelsen och förväntningarna var stora på nykomlingarna. Vi måste ju leva upp till att vara andligt välutrustade, sprängfulla av visdom från Uppsala. Eller så var man precis så där otäck som man trodde, en sån där hårdhjärtad Livetsordare som menade att handikapp var från djävulen. Ut därifrån och tillbaka till Bibeln med kompletterande kyrkohistoriska skrifter, pålitliga teologer med inte mindre än professorsgrad, inga hemmasnickrade grejor. Fråga rabbinerna på nätet, idéhistoriker… Gud, hur menade du att det skulle funka det här?! Kyrkan före och efter 300-talet. Brytpunkt. Första ögonvittnena? Första församlingen, Jerusalem eller Korint? Vad hände i Rom? Vad gör man nu, tänder shabbatljus och går in i vila redan på fredag kväll? Bönegrupper med diverse andra församlingstvivlare, outcasts och såna som har gått på rosor och törnen och minfält genom trosrörelsesvängen. Vi finner nu varandra som aldrig förr och det intressanta är att fler ansluter som kommer ifrån vanliga sammanhang. Men de samma längtan efter att få vara en Jesu lärjunge – en som gör och inte bara hör. Inte bara värma kyrkbänken och kaffet. Inte jaga efter de 10 steg till Fulländning som ändå aldrig funkar. Vi ser ett förnyelseskede eller ursprungligt eller något som aldrig skådats? Vi vill förlora oss i kärleken till Jesus igen, i omsorgen om varandra. Kärlekens lov är inte bara vackra ord, det är teologi i praktik.

Och nu förväntar sig några att vi ska blicka mot Rom och glo på ikoner? Tro det.

Min Jesus lever, därför vill jag leva. Min Jesus lever, därför är jag trygg. Jag säkert vet, att Han mig leder. Mitt liv är värt att leva för Han älskar mig.

Katarina

– – – – – – – – – – – – – – – –

Om skribenten

Signaturen Katarina är till vardags en mångsysslare med bredd. Hon är kommunikationsvetare med beteendevetenskaplig och journalistisk bakgrund, pedagog och föreläsare inom medier/it och kommunikation. Därutöver även skribent och författare inom andlig uppbyggelselitteratur och ägnar stor tid åt att läsa på inför olika uppdrag. Mor till tre barn, gift sedan 25 år, gillar Science Fiction-film och älskar naturen och vad den ger.

=>

Ämne: Gästblogg, Personligt

  • Birgit Hedström

    Kära, dyrbara syster! Det var ett mycket berörande vittnesbörd! Tack för att du så ärligt och naket delar din smärtsamma väg!!! Vill ge dig ett starkt ord 1Petr 2:25 ”Ni va som vilsegångna får, men nu har ni vänt om till era själars herde och vårdare.” Jesus, din gode Herde är den som till fullo kan hela de sår och slag du fått! Du är hans högt älskade dotter som han gläder sig så över! Du är hans!

    Gud välsigne dig Katarina med sin underbara frid!

    Birgit

  • Birgit Severin

    Tack min älskade syster för detta vittnesbörd som berör mig mycket starkt!
    Hesekiel 34:11 kommer starkt för mig:
    ”Ty så säger Herren, Herren: Se, jag skall själv ta mig an mina får och leta dem tillsammans.”

  • Katarina

    Känns gott att du hade behållning av detta! Det är naken som du skriver och det är det på grund av att det är helat och läkt, upprättat och befriat. Det är bara då vi kan stå nakna inför varandra, vilket ju var de första människornas bittra erfarenhet. Amen, våra själars herde och vårdare förmår att leda alla rätt. Vi behöver be för ”alla de heliga” som Ordet uppmanar oss att göra, därför att inte alla har sina öron vända till Honom i förtröstan och tillit. Det är lätt att fästa sina öron och ögon vid människor, för det kräver inte att man vandrar en egen väg. Det är en fälla som vår själafiende har lurat in Guds folk i. Ensam är inte stark, men det är inte en massa svaga heller, bara för att de är tillsammans. Kroppen är byggd av miljontals kraftfulla små celler – en mycket, mycket finurlig konstruktion av vår Skapare!

  • Katarina

    Du nämner träffsäkert Hesekiel och det var just de profetorden som hjälpte flera av mina förvirrade trossyskon att våga ta steget ut i den blodköpta friheten istället för den dollargrinande tillvaron, om uttrycker ursäktas. Vi friköptes med Jesu dyrbara blod och ska inte låta oss nöja med något mindre, ty allt annat vanhedrar vår Fader och Skapare. Den Store Överherden som leder sina får är Psalmistens stora tröst och glädje, liksom vår!

  • Stefan

    Detta är inget ifrågasättande mot dej Katarina, bara rent allmänna tankar om hur jag som är positivt inställd till LO ser på endel,frågor.

    Jag är bara en amatör utan några större teologiska kunskaper, men det är ju sånna som jag som ändå behöver ta ställning till vad som kommer från Gud och vad som kanske bara är ett verk av mänsklig maktlystnad eller religiositet. Alla har inte förmågan eller gåvan att vara duktiga lärare eller teologer, men alla behöver ändå pröva vad som kommer från Gud. Alla Guds barn känner igen Andens röst så som fåren känner igen herdens röst. Ändå kan vi få olika uppfattningar om en församling och jag tror inte det behöver bero på att den ene inte känner igen Andens röst.

    De flesta som är kritiska mot Livets ord brukar också likt dej Katarina beskriva hur de även har fått mycket gott från den församlingen, och mött Gud.
    så jag funderar på vad det är som får två människor att få olika uppfattningar om en församling.

    Har den ene blivit sårad är det förstårligt att uppfattningarna kan gå isär. Det kan vara en sund inbyggd reflex man har, att man för ett tag stänger sej och blir vaksam mot det som har sårat en. Och då får man kanske söka Gud på andra platser.
    Men långt ifrån alla som kritiserar livets ord gör det pga att de blivit personligt sårade.

    När den ene menar att Livets ord är ett toppstyrt familjeföretag med pengar som främsta motiv, medans den andre ser samma församling som född av Gud med en tydlig ledare, kanske lite likt en miniatyr av Mose som tydligt fick leda en stor grupp människor från punkt A till punkt B, då är det inte så konstigt om dessa två hanterar frågetecknen på olika sätt.

    Om ledaren (jag tror att det ska finnas sådana) säger, att vi behöver gå mot punkt B, och några ifrågasätter detta. Då kan man ifrågasätta på olika sätt.

    När man ska ifrågasätta en ledare så måste man förstå att om en ledare ska kunna leda sin församling till ett mål, så måste församlingen hållas ihop för att vara effektiv. Och då måste man förstå att splittringar och grupperingar i en församling är något negativt. Detta behöver man ta hänsyn til när man ska framföra kritik. Om personen som kritiserar uppfattas försöka bilda opinion och grupperingar i församlingen eller i någon annan målinriktad organisation, då är det tyvärr ganska naturligt att relationerna kan bli stelare av detta bland de som inte håller med.

    Det finns de som menar att Gud till och med kan tillåta vissa saker som kan se väldigt konstiga ut i en församling för att då kommer de som oftast har en benägenhet att misstro och vilja kritisera lämna församlingen, vilket leder till att församlingen inte behöver lägga lika mycket energi till att laga sprickor i församlingen utan istället kunna fokusera på de uppgifter och mål som Gud har givit. Det är en sida av myntet man också kan tänka till på.
    Men nu menar jag inte att detta gäller någon som skriver på denna blogg.

    Jag skulle egentligen inte skriva mer här, men nu blev det så ändå…

  • Fd LO-medlem

    Stefan! Uppskattar ditt försök att förklara hur du tänker. Jag vill bara understryka att din teori om att ”Om personen som kritiserar uppfattas försöka bilda opinion och grupperingar i församlingen eller i någon annan målinriktad organisation, då är det tyvärr ganska naturligt att relationerna kan bli stelare av detta bland de som inte håller med.” inte stämmer med den verklighet som jag och många andra varit med om.

    Vi har inte lämnat Livets Ord utifrån att vi försökt bilda opinion eller skapa grupperingar med något visst mål. Vi har faktiskt bara reagerat på sådant som varken stämmer med bibelordet eller den anda och det beteende som man kan förvänta sig av ledare som säger sig vilja följa Jesus. Det vi då har mött har tyvärr inte hållit måttet på något plan, varken i relation till Ordet, kärleksfullt bemötande, allmänt hyfs, omsorg, transparens mm. Vi har med andra ord mötts av dålig teologi, hårdhet, ovänlighet, utfrysning, hemlighetsmakeri mm.

    Din andra teori är så huvudlös att jag inte kommenterar den vidare.

    Men jag är glad att du försöker sätta dig in i hur de som lämnat Livets Ord tänker och hur de har upplevt och upplever att de tidigare nära syskonen så kärlekslöst har ignorerat deras lidande och inte frågat dem själva vad de har varit med om. Undantag finns givetvis under så lång tid, men den stora majoriteten har tyvärr valt att blunda för detta. Denna likgiltighet brukar med Livets Ords egen terminologi kallas kärlekslöshet. Åtminstone när det gäller andra än dem själva…

  • Stefan

    Jag vill inte tala emot dej, men jag menar att den sida av myntet som jag försökte beskriva också finns och är värd att nämnas.

    Frid

  • berno

    Tack Katarina, värdefull balanserad läsning.

  • Birgit Severin

    Hesekiel 34 tycks stämma bra med tonvikt vers 4 ”…med förtryck och hårdhet for ni fram mot dem.”

  • Micael

    Tack ”Gästbloggaren”
    Det du beskrivit är nästan exakt samma resa jag gjort. Jag valde dock att aldrig gå bibelskolan. Hade sökt in, men ångrade mig en vecka innan upprop.

    Idag känns det som om jag varit otrogen Fadern, när jag följt alla dessa s.k. ”framgångsteologer”.

    Var välsignad i din vandring.

  • Ulrika

    Min kommentar fastnade hos moderatorn i morse. Länkade till Bibelord som jag anser mycket viktiga i sammanhanget.

    Please…..=D

  • Runo o Kristina Strömmare

    Vilket underbart starkt vittnesbörd som berör. Tror du talar för många som kan känna igen sig och delar din upplevelse. Vi behöver höra fler liknande vittnesbörd vilket jag tror det finns gott om i kristenheten.
    Ett stort tack till dig syster med önskan om Guds fortsatta Välsignelse över ditt liv och din gärning.

  • MyTwoCents – aletheia.se

    Tusen tack för ditt nakna vittnesbörd. Kan inte låta bli att tänka på denna gamla väckelsesång jag hittat i Bällstaförsamlingens ”Särlaregn”:

    1.
    Jag kan aldrig, aldrig glömma då jag fick frid med Gud, och blev klädd i högtidsskrud som en Jesu Kristi brud. När mitt hjärta renat blev, uti Jesu dyra blod och han gav mig liv, ja liv i överflöd.

    Kör:
    Jag är härligt löst och fri ifrån syndens slaveri, nådens sol för mig upprann och jag vet att det är
    sant. Vandrar jag i tåredalen friska källsprång porlar fram. Sorgens toner byts i jubel till Guds Lamm.

    2.
    Jag har valt att följa Jesus på livets smala stig. Om än motgång möter mig, löftets stjärna slocknar ej. Snart skall jag få möta Jesus i härlighet och makt. Han skall hämta mig från jorden, har han sagt.

    3.
    Vägen går mot ljusa höjder och ned i sorgens dal. Ifrån glädje och till kval, men till slut i himlens sal, där skall bröllopsfesten firas och jag får vara med. Vid den tanken blir mitt hjärta fyllt av frid.

  • Lilly Torva

    Tack till skribenten! Jag känner igen mig i allt, förutom att mina päron inte var kristna.

  • Katarina

    Tack, det är först när man kan vara ärlig och öppen som man lever i det ljus Jesus talar om att vi ska vandra i. Att vara genomlyst av Gud innebär att inte dölja något. Det skapar frihet även när det handlar om att lyfta fram saker som inte är så vackra att se på. Men evangeliet är inte ”vackert” i den bemärkelsen – det är Sanning. Det är många, många troende och ”fd. troende” som behöver få höra lite annat än bara ”tjo och tjim”. Välsignelser!

  • Katarina

    Nej, du ska inte bära skam för vad andra har gjort dig – man gör så gott man kan här i livet. Ibland blir det fel. Just därför har Herren alltid en ”back-up”-plan och låter oss veta var vi ska gå istället. Ingen lärdom är förgäves – se på mitt galna vittnesbörd bara 😉

  • Katarina

    Då plockar jag gärna en nyckelvers där: Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd.

    Om man vänder på versen, börjar med att Jesu blod renar oss från all synd, ser vi att det är grunden och förutsättningen för att vi ska kunna se på varandra med så förlåtande ögon att vi tål att genomlysas!

  • Katarina

    Tack, Berno!

  • Katarina

    Tyvärr, jag ser LO-hjärntvätten så tydligt i resonemanget. Splittringar och grupperingar är inte enbart av ondo, det är interna ifrågasättande som rensar precis som tarmsystemets bakterier och rörelser rensar kroppen på sånt som ska ut. Vi måste ha KROPPEN för ögonen när vi ser på församlingen – inte den senaste, smartaste managementstilen som råder på LO och i många andra församlingar i dag tyvärr. Det är inget annat än världsligt styresskick som Jesus inte alls lärde sina lärjungar. Att hålla andra förmer, att inte sätta de förnämsta främst, att inte ha anseende till person etc etc.

    Det finns människor som har en egen personlig ambition och driver sin lobbyrörelse i vissa församlingar för att de vill ha en liten krets omkring sig. Men vet du vad? Det förekommer endast i sammanghang/organisationer/företag där sådant beteende redan råder i det formella ledarskiktet. Sug på den lite…

  • Katarina

    Saliga ord från en salig människa som låtit sig tändas av Guds Andes eld! Tack! Särlaregn och Segertoner – en härlig skatt!

  • Katarina

    Jag hade det som en förklaring, en ursäkt å andras vägnar, under några år… att mina päron inte var kristna förstod jag sedan inte var något som helst hinder på vägen, märkligt nog.

  • Viola

    Starkt syster! Så uppriktigt.

    ”Det är naken som du skriver och det är det på grund av att det är helat och läkt, upprättat och befriat. Det är bara då vi kan stå nakna inför varandra, vilket ju var de första människornas bittra erfarenhet. Amen, våra själars herde och vårdare förmår att leda alla rätt.”

    Tänk när vi kommit så långt i vårt förhållande till andra syskon att vi vågar stå nakna inför varandra och tro oss om att kunna FÖRA HELANDE TILL VARANDRA genom Jeshuas försoningsverk! Utan att först behöva skyla oss och vara rädda att blotta oss.
    Utan att vara rädda att få en smäll i stället för en uträckt hand av läkedom.
    Oh vad jag längtar till den dagen!

    Önskar dig en underbar framtid och fortsatt läkedom Katarina.

  • Viola

    Ja, tyvärr finns det alltför många ledare som går fram på detta sätt.

  • stefan

    Jag ska suga på den lite, om du funderar på Lucifers försök till opinionsbildning i himmelen och det formella ledarskiktet där.

  • Lilly Torva

    Vad jag menade var att för min del, så var jag så pass färsk, i den kristna gemenskapen, att jag hade inget att falla tillbaka på när jag inte klarade av mer info från vare sig personal eller vänner, som var djupare involverade än jag, på LO. Du vet själv hur det var, den där känslan av obehag, utan att kunna säga exakt vad det var som var fel. .,,,det var fruktansvärt.

    Fast från början var det ju toppen! Jag gick i en underbar böngrupp i Storvreta under våren -83. Några jämnåriga pratade om Ulf Ekmans bibelskola de skulle söka till. Jag fick själv en kallelse att börja hösten -83 och det var det härligt! Visst fanns det saker och situationer och uttalanden som jag fann konstiga och gav mig en känsla av fördömelse. Jag svalde snacket om att det var mig det var fel på, jag visste inget annat.

    När Gud flyttade mig och dåvarande maken till Norrland, direkt efter bibelskolans slut -84, var jag upprörd på Gud, jag ville ju vara kvar. Det skulle dröja många år innan jag förstod att det var ett beskydd.

    Men jag hade vänner som var kvar. Genom en av dem som stod mig väldigt nära styrdes jag faktiskt i i över 10 år och berördes väldigt illa av alla predikningar jag fick höra om och personens reflektioner över mitt liv.

    Visst har man ett eget ansvar, jajamen, men när man inte vet så överväldigande mycket, står i ständig kamp på livets alla områden, har noll andra vänner, så är man inte kräsen. Tyvärr!

    Pga, troligtvis, min jobbiga uppväxt, samt felaktigheter från undervisningen på bibelskolan, trodde jag hela tiden att jag var en misslyckad nolla, eftersom alla områden i mitt liv ständigt bestod av hård strid. Jag trodde att jag på något sätt hade mig själv att skylla, eftersom om man gav allt man hade till Gud, dvs. (pastorerna och församlingen) , och talade ut alla bibelorden, så skulle ju allt vara så bra. Jag visste inte då att just detta, bla, är prestationskristendom.

    På plats igen, U-a 2002-2003. Hade ett barn med dispens att gå bibelskolan och övriga gick på LOKS. Själv mådde jag så dåligt i kontakten med LO och deras pastorer. De kränkte en för att sätta en på plats, för att jag fattade beslut som var BRA för mig och barnen. Bara att vistas i lokalerna, se och förstå, vilka rävspel som förekom bakom kulissena, uoaha!

    Gud öppnade, eller rättare, fick mig att börja öppna ögonen till åtminstone springstorlek det året, för han ville att jag skulle förstå hur styrt av fruktan allting med detta imperium var och att det fastnat på mig. Obehags känslan fick två namn fruktan och kontroll.

    Lärarna på LOKS var schyssta och engagerade. 3 av 4 barn var mycket nöjda med sina lärare samt bemötandet på skolan. De hade kompisar där, de var välkomna! Mina kottar fanns på mellan- och högstadiet samt gymnasiet. Men mötena med högre uppsatt personal var inga höjdpunkter. Minns att jag reagerade när det uttalades ”profetior” om att ”allt står väl till”, fast jag visste att nej, det gör det inte. Men vart och vem jag än försökte vända mig till, fanns det ingen hjälp att få, alla var inkörda i sina spår. Den som är kritisk mot ledningen är demonisk, omogen, oandlig mm.

    När vi flyttade ner, då handlade allt om ”tro syster, tro, du måste tro,vi står med dig i tro”. Jahaja, men ingen lyfte ett finger för att hjälpa till med något. Det viktigaste var att vi skrev oss i U-a, så att skolan skulle få pengar fortast möjligt Jag blev chockad av det bemötande vi fick. Skuldbelägganden för det ena och andra.

    Trots att vi flyttade hem till Norrland igen, så tog det flera år till, innan jag blev fri från LO:s pastorers inflytande. Tack Gud, för befrielse, helande och upprättelse! Det tog lång tid för mig att bli kvitt deras tolkningar av bibeln och höra min Guds röst igen. Tänk att man som pastor, kan stå uppe på estraden och tala om för åhörarna att ”Gud hjälper inte dig om du inte betalar. Du måste offra, ge så att det känns i hjärtat och plånboken”! Jag håller hårt i plånkan nu för tiden. Särskilt när ledare eller pastorn för mötet börjar dilla om att det enda vi kan göra för Gud är att ge. Pengar! Ge hit och dit, ge,ge, ge! Jag är allergisk mot skitprat!

    Ja hör’ni, nu har jag fått berätta lite mer om min relation till LO. Tack för ordet och Gud välsigne er alla!

  • Birgit Severin

    Så sant Viola!

    Tack för responsen!

    Så väl att det finns vers 11 i samma kapitel.

  • Ulrika

    =D
    Fick egentligen också ögonen mest på versen om gemenskapen:))Det är i den vandringen som vi finner gemenskapen. När vi vandrar med Honom vars namn även är Ljuset. Och Kärlek (Gud är Kärlek) som inte rymmer någon rädsla.

    Om vi jämför dessa bibelställen med hur vi upplever och far illa på olika sätt i en församling, familj etc kan vi se om platsen är Guds eller inte.

  • Ulrika

    Och tack ska du ha!

    Om det är till någon tröst så faller alla lätt inför det nya och okända. När vi bara ser ytterförpackningarna tar det tid och en massa kraft att med tiden se vad som egentligen ligger inuti. För mig och min Gudfruktige vän tog det 9 månader att inse vilket sjukt sammanhang vi hamnat i. Det var inte LO men hade/har samma källa. Mitt misstag var att tro människorna om gott. Varför vara misstänksam?

    Nu har vi lärt oss att det finns skäl att vara vaksamma?

  • Lilly Torva

    Det är väl så, kanske framför allt när någon eller några ur ett sammanhang ger en ”bra vibrationer” så hakar man på karusellen.Ung och grön trodde jag också alla om gott, att de talade sanning. Men nu vet jag.

    Ja, absolut, nu är vi mer vaksamma!

  • Ulrika

    Tack,
    Förlåt att jag blir långtrådig men när vi ändå är i gång skulle jag vilja avsluta med en liten varning utifrån min erfarenhet (dyrköpta sådan)
    Håll i dig nu Lilly, men låt dig inte luras av att männsikor ser ut att ha en kritiskt/väktarmässigt sinne och intresse. Det var det som förde mig in i tron att jag hamnat i ett gott sammanhang. Sedan visade det sig att väkteriet mer var ett sätt att skapa sig en egen legitimitet för sina egna vilsna vägar. Gruppen jag talar om är mycket kritisk till tex LO samtidigt som de själva har uppblåsta, egenmäktiga profeter osv. Samma källa/ande som LO men under andra rubriker. Det är faktiskt så tydligt att jag ibland undrat om de har väkteriet eller Jesus som Gud.

    Låt dig alltså inte heller luras av att en människa verkar ha ett kritiskt sinnelag. Bakom kan det samtidigt saknas allt av sund självkritik osv

    När vi närmar oss nya människor och grupper så låt oss göra det varsamt och se på de verkliga frukterna i det vardagliga livet innan vi kastar in hela vårt hull o hår. Igen.

    Tack för en förhoppningsvis givande dialog.

  • Lilly Torva

    Tack, själv, det tycker jag att vi har haft. Meningsfull.

  • Gun-Britt Johansson

    Jag har inte varit med i LO men instämmer i tacken till dig som berättar. Däremot finns det väl knappast någon som undgått att beröras av rörelsen, på gott och ont. Många har nog inte farit väl där inne, och nu pågår en ny- och omskapande process där det kanske är för tidigt att yttra de här orden: släng inte ut barnet med badvattnet. Jds-läran var på sin tid farlig, sedan har många strömningar skett, men det måste finnas trosförkunnare, (observera att jag inte sa trosrörelseförkunnare) i vår tid, när så många backar och hellre ligger lågt. Hoppas på en tid när troende vågar och får inta mark i det här landet igen.

  • Katarina

    Ja, du har sannerligen fått din beskärda del av rörelsen, förstår jag. Men dina erfarenheter har säkert redan visat sig vara värdefulla för andra och du utgör en pelare för tider som kommer, var så säker!! Glad att du tagit dig igenom allt och du har säkert också då som jag och många andra insett att man gör tåredalen rik på källor trots allt. Håll i plånkan du – liksom ditt hjärta! Tack för att du delade med dig – det betyder oerhört mycket för dem som läser utan att våga göra inlägg här…

  • Katarina

    Vägen är verkligen smal 😉

  • Katarina

    Problemet för Lucifer var att han ville ha Guds plats = inte vara de andras tjänare… sug lite till du 😉

  • Katarina

    Det är ytterst få tillfällen och små sammanhang med väl begprövade sjäalar som man ändock redan kan ana vad som kan komma ut av en sådan genomlyst gemenskap, men det händer som en välsignelse längst med livets väg ibland. Men vi lever ibland skuggorna här, som ofullgågna foster, i väntan på den Dagen – tack för dina ord som jag anar emellan raderna också! I just sådana hjärtan kan vår Frälsare göra sitt verk. Välsignade syster!

  • enkel vandringsman

    ”Mången själ vänt om, mången tystnad sång, allt mer ödslig gjort din stig”
    ”Genom tårad blick, uti hopplöst skick, syns den smala väg för dig”

    ”Lita på din Gud han är nära, över alla djup vill han bära. Fadershandens kraft aldrig sviker. Ljuvliga säkra tro.”
    Dessa rader kommer från en gammal sång som sjöngs i min hemförsamling. (Tyvärr lite för frejdigt och klämkäckt.) När jag drabbades av livets hårda strider mitt i livet och jag insåg att mycket inte var som jag trott och hoppats på så kom den att ”betjäna” mig på ett fantastiskt sätt.
    Går man i öknen så lär man sig att hitta källorna som aldrig sinar.
    Tack för allt du delar.

  • Viola

    Den versen är en tröst!.Har varit det många gånger.
    ”Ditt ORD är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.”
    Världen skulle vara en mycket bättre plats att leva på i väntan på den fullkomliga platsen, om ledare visade mera kärlek än att bara tala om den.
    Som vi alla.

  • Birgit Severin

    Så sant min vän och tack! Vi får krypa närmare Guds hjärta och finna ro som jag sjöng redan som barn:”Vid Jesu hjärta är min vilostad. Min trygga hamn där jag kan vara glad. Hur häftigt livets stormar skaka må. Den hamnen är beständigt lugn ändå.”
    Psalt. 131 och Höga Visan 8:3

  • MyTwoCents – aletheia.se

    Bra idé att skilja lite på trosförkunnare och trosrörelseförkunnare. Har länge grubblat på detta med att trosförkunnare bör vi ju vara allesammans!

  • Lilly Torva

    Tack, för dina ord, de betyder så mycket för mig!

  • Gun-Britt Johansson

    Tack! Ja, man ska ju inte behöva säga, nästan skamset, att man verkligen uppskattat en klar trosförkunnelse!Jag tycker att det är olika saker och vi har kanske lärt av historien och kan ta tillvara på det goda i balans med andra budskap.

  • Katarina

    Vilka källor du delar, så fjärran från snabbköps-kristendomen som bara kan svika!

  • Katarina

    Precis som du skriver är det fråga om en rörelse med ytterligheter som gör det hela så svårt att förhålla sig till. Vi är många som i många år har ”behållt det goda och lämnat det andra” men insett att även det är en snårig och tröttande väg att gå. En del uttrycker det som att ”det är så skönt att få komma till kyrkan och bara sitta ner och höra bibelordet läsas rakt upp och ned, utan tolkningar, utlägg eller himlastormande uppenbarelser med skrikande predikanter” – f.d. trosrörelsefolk som går till Svenska Kyrkan för lite andrum.
    ”Inta mark” gör vi bara genom att vara Kristi vittnen, som arvingar till Löftet. Inte till larmet av cymbaler med giriga vargar i spetsen. Guds rike är inte sådant… Vi förleds så lätt att gå efter det som är för ögonen och som kittlar våra köttsliga öron, därför har vi förletts av en rörelse som denna, dock i en ärlig längtan efter mer av Gud i våra liv och för vårt land. Men utan att ta korset på oss går det inte.Ja, vi behöver verkligen människor som förkunnar tro! En äkta tro som är identisk med Jesus / Jeshua.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial

Känner du andra som borde läsa detta?