Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Tro, politik, mediekritik och samhällsanalyser

När vi vandra genom tåredalen

Natural FountainL

… göra vi den rik på källor!

[Personligt, Vittnesbörd, Gästblogg] 1983 kom Jesus in i mitt liv och förvandlade precis allt. Salig på min barnatro som fått ord, form och uttryck gick jag glad i hågen till olika församlingar där mina nyfunna syskon samlades. Inte hade jag någon kyrklig fostran som sade mig att det skulle vara vattentäta skott emellan kyrkväggarna. Att teologin var olika, att Jesus inte var densamme överallt. Jag var bara en desperat sökande tonåring som hade blivit funnen. Det var nog. En vis äldstebroder klappade mig på axeln när jag delade kunskapens ord utan att veta att nådegåvorna minsann inte bara var något man fick utan vidare. Han sa: – Jadu, det där går över med åren! Jodå, entusiasmen lade sig. Han hade rätt den där äldstebrodern. Den lade sig när jag fick veta att ”Guds familj” – det är man bara efter naturliga blodsband, popularitet i den lokala församlingen och om man har rätt påbrå rent allmänt. Är du egenföretagare som ger mycket i kollekten är du per automatik extra omtyckt.

Vi

Entusiasmen lade sig när jag såg hur utarmade mina kära andliga föräldrar kände sig, de som fött mig genom ihärdiga böner och omsorg. Men så hände något i den kristna världen – Livets Ord startade. Där fanns drag i galoscherna, luft under vingarna, mat och dryck för alla som hungrade och törstade! Äntligen var det rätt att lyfta händerna i lovsången – vilken kramp det var som förlöstes hos stela kyrksvenskar – och nådegåvorna skulle självklart fungera och bönebruset ljuda högt. Vi skulle inta landet för Gud! Vi. Vi. Tillsammans var vi ett folk. Vi var faktiskt en Guds familj. Eller snarare armé. Familjekänslan ville inte riktigt infinna sig för en outsider som mig som inte hade någon släkting att relatera till i den lokala pingstförsamlingen där kyrkkaffet var rena släktträffen. Men på Livets Ord samlades ungdomar från hela världen. Predikanter från Långt-bort-ifrån med sagolika uppenbarelser. En del kunde blåsa omkull folk så de föll som käglor. Musiken var bra mycket trallvänligare och det gick att strutta runt lite också om man ville.

Rättfärdig

Det var en behaglig tid när Ulf Ekman predikade rättfärdiggörelse genom tro. Saligt. Det räddade mig. Det räddade många att få höra detta enkla budskap om hur Paulus tog sig över från kapitel 7 till kapitel 8 i Romarbrevet. Sen började det bli väldigt mycket mer än så att hålla reda på. Inte minst hur alla 10 steg till framgång i böneliv, ekonomi, äktenskap, föräldraskap etc skulle göra mig mer frälst på något sätt. Tungviktarna intog scenen, oftast från USA. Det blev sån fart på allt och så mycket att göra att somliga var på randen till utbrändhet konstant. Började känna fruktan. Kanske var det demoner i farten? Jo, så kunde det ju vara. Inte minst om man funderade på att lämna hela cirkusen. Då lämnade man ju Församlingen och gick ur Guds beskydd också. Och det behövde man ju mer än väl. Det finurliga var bara att om man såg till att ge minst 10 % av sin inkomst till Livets Ord så var man på det torra.

Bibelskola

För att klara av alla dessa krav behövde man ju till slut gå Bibelskola. Livets Ord hade ryktet om sig att vara en andlig arméskola. Det måste ju vara bra. Vi befann ju oss i konstant krig, så mycket att frukta! Orenhet i världen, på TV som man måste fasta ifrån och noga kontrollera Disneyfilmernas dolda budskap. Bäst att välja rätt. Två år inför Ekmans fötter fick det bli. Det var också en fantastisk tid med många Gudstilltal, mirakler och förunderliga upplevelser där man fick lära sig stå i tro. Vid ett tillfälle stod jag rejält på Ordet. Behövde ett riktigt stort mirakel. Talade ut Guds Ord om och om igen. Plötsligt var det som om någon knackade mig i huvudet och frågade: – Och vad tror du att du håller på med? Är mitt Ord en kokbok med magiska formler som du kan använda sådär? Det där stämde ju inte så bra med Hagins och Copelands böcker. Men jag trodde hellre på Rösten från Ovan. Det var min Gud som talade, min Jesus som jag kände igen rösten på. Ett litet ettrigt kritiskt frö var sått i mitt hjärta. Intagen av denna Isebels ande ifrågasatte jag det mesta, prövade mot min 1917 års Bibeln som byttes ut mot Svenska Folkbibeln – predikantversionen. Den dyraste. Klirr i kassan på Livets Ords Bokaffär som även slukat flera andra tusenlappar, men idag ligger i jordhögen på soptippen. Det blir väl gödning till slut ändå på något sätt. I mitt hjärtas åker såddes ett och annat ogräs. Men det var inte så djupgående rötter som på många av mina bibelskolekamrater. Vid några tillfällen sprack fasaden för våra bibelskolelärare. Det gick ut i köttet helt enkelt. Hur var det möjligt? Hela den kristna världsbilden rubbades. Lite konstiga rykten. Några åsikter om diktatorrollen Ulf hade. Märkliga profetior. Besynnerliga vittnesbörd om hus och bilar som skänktes hit och dit. Rena bytesaffärerna för att slippa skatt, visade det sig. Sånt där kan man sätta upp skygglappar för, det viktiga var ju Församlingen – Guds verktyg på jorden. Och Isebels ande ska man akta sig för så kritiska röster ska antingen tystas, uteslutas eller ignoreras. För det kan ju inte vara Gud som talar emot allt detta fantastiska?

Församlingsliv

Det fanns andra församlingar som kopierade allt detta ganska bra. Ett dukat bord med vit linneduk och finporslin till Pastorerna skulle det vara. För så ärade man Gud. En Pastor ska ha Rolexklocka, Armanikostym och köra Mercedes. För så äras Gud. Jag tyckte nog att det var lite ont om guld och diamanter men det prydde kanske mest Pastorsfruarna. De shoppade kläder i England i alla fall, om det var något med dem. Det gjorde inte vi vanliga dödliga som skänkte tiotusentals kronor från morsarv och annat, samtidigt som vi ställde upp med att renovera pastorns bostad, fixa församlingslokalen, baka bullar, städa toaletter… Dessa välsignade toalettstädningar som skulle ta dig upp, upp, upp och in i din egentliga Kallelse! Med lite extra flit kunde det sluta med att man fick hämta predikanter vid Arlanda och bära deras väska. Fast det gällde förstås bara män. Rani Sebastian var inte så rumsren på något sätt. Men visst överseende kunde man ju ha, hon var ju från Malaysia. Fast hon hade mage att mena på att hon – trots att hon var kvinna – skulle sträva efter att bli Jesus lik till 100 %. – Kvinnliga pastorer, sa Ulf, kan nog mycket väl uppleva Guds kallelse. Punkt. Stor punkt. Den saken var känslig och den talar man inte om offentligt, bara ett kort svar i en liten grupp på bibelskolan i ett svagt tillfälle. Pastor Frideborgs son satt vid ljudbordet.

Ekonomi

Det fanns mer känsliga saker. Så mycket att jag blir matt av att ens försöka ta upp allt. Ekonomichefer som gav upp, revisorer som ifrågasatte om det verkligen var saligare att taga än att giva? Och ska de där 40 000 kronorna verkligen inte deklareras? Jag slutade ge alls och besöka trosförsamlingar för över 15 år sedan, med ett litet besöksåterfall för några år sedan. Tiden hade stått stilla. Pastor Jansson har det bra, det är bara att fråga Ulf vad man ska säga på söndag så ordnar sig allt. Andens röst blir tydligare så kanske? Tiondet från den lilla utposten ska ju till Uppsala trots allt. Jag orkade inte höra på mer. Efter att ha stöttat gråtande, knäckta, trosvacklande medsyskon i många år genom att peka på vad ORDET säger, fick jag nog. Så fort jag öppnade Bibeln jagade rösterna mig: – Så här ska detta tolkas, så här menar Jesus egentligen, så här måste du göra för att bli välsignad, ge tionde, offra, offra, jobba, jobba… Alla dessa Pastorer nedgraderade jag till skickliga retoriker rätt och slätt. Bibeln fick ligga orörd ett halvår. Jag behövde en andlig detox. Fruktan kröp sig på vid första influensan efter brytningen: – Ja, så här går det när man lämnar Församlingen och går ur Beskyddet! Var det så där jag lärt mig tänka? Det blev en kort mening i en Kathryn Kulhmanbok som fick mig på rätt köl: ”Jesus ÄR vår TRO!” Amen, syster! Därefter lade sig Hinn på hennes grav. Pinsamt.

Frihet kostar

Till slut öppnade jag Bibeln igen. Redan första versen slog upp med gnistrande kraft: ”Du arma, som har blivit så hemsökt av stormar utan att få någon tröst, med blyglans skall jag nu mura dina stenar och ge dig grundvalar av safirer”. Jesaja 54:11 Fortsatte läsa mina favoritställen som blivit så förvanskade förut. Men nu såg jag min kära, älskade Jesus igen! Denne underbare Immanuel som blev Gud mitt ibland oss, som aktade sin härlighet för intet för att bli en tjänare för oss! Denne Jesus som upprättar alla som kommer till Honom, som inte piskar och slår sina får. Som förbinder och lyfter och älskar! Denne Son vars Fader inte har anseende till person. Den vishetens Heliga Ande som föder oss på nytt och låter ljus gå upp i mörker. Men allt har sitt pris. Det fanns nog inte en enda församlingsmedlem som inte fått höra att man inte skulle umgås med en sån som mig. En liten fjant till pastor tog mobiltelefonen och skällde ut mig i över två timmar på församlingens bekostnad och avslutade det hela med att svära en harang åt mig. Då lade jag på.

Stigmat av att vara en fd. Livetsordare var inte så bra att ha med i bagaget när man försökte närma sig en vanlig baptistkyrka. Svenska Kyrkan är vänlig, tillmötesgående – men avvaktande. Baptisterna däremot hade fått sin beskärda inspiration av trosrörelsen och förväntningarna var stora på nykomlingarna. Vi måste ju leva upp till att vara andligt välutrustade, sprängfulla av visdom från Uppsala. Eller så var man precis så där otäck som man trodde, en sån där hårdhjärtad Livetsordare som menade att handikapp var från djävulen. Ut därifrån och tillbaka till Bibeln med kompletterande kyrkohistoriska skrifter, pålitliga teologer med inte mindre än professorsgrad, inga hemmasnickrade grejor. Fråga rabbinerna på nätet, idéhistoriker… Gud, hur menade du att det skulle funka det här?! Kyrkan före och efter 300-talet. Brytpunkt. Första ögonvittnena? Första församlingen, Jerusalem eller Korint? Vad hände i Rom? Vad gör man nu, tänder shabbatljus och går in i vila redan på fredag kväll? Bönegrupper med diverse andra församlingstvivlare, outcasts och såna som har gått på rosor och törnen och minfält genom trosrörelsesvängen. Vi finner nu varandra som aldrig förr och det intressanta är att fler ansluter som kommer ifrån vanliga sammanhang. Men de samma längtan efter att få vara en Jesu lärjunge – en som gör och inte bara hör. Inte bara värma kyrkbänken och kaffet. Inte jaga efter de 10 steg till Fulländning som ändå aldrig funkar. Vi ser ett förnyelseskede eller ursprungligt eller något som aldrig skådats? Vi vill förlora oss i kärleken till Jesus igen, i omsorgen om varandra. Kärlekens lov är inte bara vackra ord, det är teologi i praktik.

Och nu förväntar sig några att vi ska blicka mot Rom och glo på ikoner? Tro det.

Min Jesus lever, därför vill jag leva. Min Jesus lever, därför är jag trygg. Jag säkert vet, att Han mig leder. Mitt liv är värt att leva för Han älskar mig.

Katarina

– – – – – – – – – – – – – – – –

Om skribenten

Signaturen Katarina är till vardags en mångsysslare med bredd. Hon är kommunikationsvetare med beteendevetenskaplig och journalistisk bakgrund, pedagog och föreläsare inom medier/it och kommunikation. Därutöver även skribent och författare inom andlig uppbyggelselitteratur och ägnar stor tid åt att läsa på inför olika uppdrag. Mor till tre barn, gift sedan 25 år, gillar Science Fiction-film och älskar naturen och vad den ger.

=>

Ämne: Gästblogg, Personligt

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial

Känner du andra som borde läsa detta?