Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Tro, politik, mediekritik och samhällsanalyser

OBRUTEN APOSTOLISK SUCCESSION?

Apostolic-Succession-Laying-on-of-Hands

[TRADITION & TEOLOGI, Villoläror] Påståendet att påvarna är efterträdare till aposteln Petrus är den romerska katolicismens hörnsten. Utan den skulle kyrkan förlora sin unika ställning och den skulle inte kunna fungera. Därför måste vi ta oss tid och undersöka detta påstående noggrant. Finns det verkligen en obruten kedja av 262, [idag 264], påvar som har efterträtt Petrus?

För att apostolisk succession skall kunna förekomma så måste varje påve välja sin efterträdare och personligen lägga händerna på honom och ordinera honom. Detta var den procedur som användes när Paulus och Barnabas sändes ut på sin första missionsresa av församlingen i Antiokia (Apg 13:3). När Timoteus utsågs till tjänst skedde det också genom att de äldste lade sina händer på honom (1 Tim 4:14), vilket också Paulus gjorde när han överförde en andlig gåva till Timoteus (2 Tim 1:6). Denna bibliska procedur har dock aldrig följts när det gäller efterträdarna till biskoparna i Rom eller påvarna. En påves efterträdare är inte utvald av honom, utan efter hans död av andra; och det har ofta gjorts på de mest ogudaktiga sätt, som vi kommer att se av det följande.

Dessutom så finns det inget bevis på att Petrus någonsin var biskop i Rom. Irenaeus, biskop i Lyon (178-200), har försett oss med en lista över de första 12 biskoparna i Rom. Linus var den förste. Petrus namn förekommer inte. Eusebius från Caesarea, kyrkohistoriens fader, omnämner aldrig Petrus som biskop i Rom. Han säger bara att Petrus kom till Rom ”ungefär vid slutet av sina dagar” och blev korsfäst där. Paulus, när han skriver Romarbrevet, hälsar till många människor med deras namn, men inte till Petrus. Det skulle vara en märklig lapsus om Petrus skulle ha bott i Rom, och speciellt om han hade varit biskop!

Felande länkar i den ”obrutna kedjan” 

Vatikanen har offentliggjort en officiell lista på påvarna, godtyckligt börjande med Petrus och fortsättande till dags datum. Det har funnits åtskilliga sådana listor som uppenbarligen har ansetts korrekta vid en viss tidpunkt, men som sedermera har blivit tvungna att revideras – och nu står de i konflikt med varandra. De tidigaste listorna kom från Liber Pontificalis (Påveboken), som antas ha författats under påven Hormisdus tid (514-23), fast till och med Catholic Encyclopedia tvivlar på dess trovärdighet, och de flesta forskare är idag överens om att den har blandat fakta och fiktion. Vilka de verkliga romerska biskoparna var kan inte avgöras med säkerhet så här långt efteråt. Även New Catholic Encyclopedia, publicerad av Catholic University of America, erkänner detta faktum:

Men det måste öppet erkännas att tendentiösa eller bristfälliga källor gör det omöjligt i vissa fall att avgöra om kandidaterna var påvar eller motpåvar.1

Den enkla sanningen är den att den Romerskt-katolska kyrkan själv, med alla sina arkiv, inte kan verifiera en korrekt och fullständig påvelista. Den påstådda ”obrutna kedjan ända tillbaka till Petrus” är därför endast fiktion. Vem som helst som tar sig tid att seriöst försöka verifiera dess korrekthet kommer att dra slutsatsen att Kyrkan har fabricerat en officiell påvelista för att rättfärdiggöra påvedömet och dess anspråk. Roms biskop blev inte heller ansedd att vara påve för den universella kyrkan förrän ungefär 1 000 år efter pingstdagen!

Apostolisk succession?

Under århundraden så ansåg staden Roms medborgare att det var deras rätt att välja Roms biskop. Denna sedvänja är i sig bevis för att Roms biskop bara hade bestämmanderätt över det territoriet, för om han hade haft bestämmanderätt över hela kyrkan, så skulle hela kyrkan har varit involverad i att utse honom, såsom det sker idag. När rätten att välja biskop ibland förvägrades medborgarna i Rom så revolterade de och påtvingade sin vilja på de civila och religiösa myndigheterna. Hur kan sådan press från massans våld kallas apostolisk succession genom ledning av den Helige Ande?

Fejder pågick mellan mäktiga familjer (Colonna, Annibaldi, Conti, Caetani m.fl.), som utkämpade krig om påvedömet under århundraden Exempelvis måste Bonifacius VII, en Caetani, slåss mot Colonnas för att hålla sig kvar vid makten. När han stod på sin höjdpunkt så kom hela kristenheten i väster till Rom för det stora jubiléet år 1300. Men 1303 greps han av utsända från Filip den sköne, Frankrikes kung, och Rom kom i fransk ägo. Som en konsekvens av detta flyttades påvedömet till Frankrike, och under perioden 1309-1377 var påvarna franska och hade sitt residens i Avignon. Sådana politiska manövrar kan knappast utgöra apostolisk succession!

Påvar både installerades och avsattes av kejserliga arméer eller romerska folkmassor. Vissa blev mördade. Fler än en påve avrättades av svartsjuka äkta män som hade funnit honom i sängen med sin egen hustru – knappast apostolisk succession. Pengar och/eller våld bestämde oftast vem som skulle bli ”Petri efterträdare”. Inte att undra på att det i konkordatet i Worms, (mellan påven Calixtus II och kejsaren Henrik V den 23 september 1122), avtvingades av påven att svära på att valen av biskopar och abbotar skulle ske ”utan mutor och utan något våld”2, vilket alltför ofta avgjorde Kyrkans angelägenheter.

Vid vissa tidpunkter fanns det flera rivaler som var och en gjorde anspråk på att ha blivit lagligt valda av ett lagligt kyrkomöte. Ett av de tidigaste exemplen på plurala påvar skapades genom att val hölls samtidigt av rivaliserande grupperingar som antingen höll Ursinus som påve eller Damasus som påve. Den förstnämndes anhängare lyckades, efter mycket våld, installera honom som påve. Senare, efter ett tre dagar långt slag, så framträdde Damasus, med kejsarens stöd, som segrare och fortsatte som Kristi ställföreträdare under 18 år (366-84). Så ”apostolisk succession” i en ”obruten kedja från Petrus” sköttes genom vapenmakt? Jaså, verkligen?

Ironiskt nog så var det Damasus som första gången använde frasen ”du är Petrus och på denna klippa skall jag bygga min församling” för att göra anspråk på absolut andlig auktoritet. Detta skedde år 382. Med blod på händerna, förmögen, mäktig, och ytterligt korrupt, omgav sig Damasus med lyx som skulle ha kunnat få en kejsare att blekna. Det finns inget sätt att rättfärdiga något samband mellan honom och Kristus. Trots det så är han en länk i den påstådda obrutna successionen tillbaka till Petrus.

Våld, intrig och mutor

Stefanus VII (896-97), som lät gräva upp påven Formosus och lät döma kroppen för villolära i en skenrättegång, blev strax därefter strypt av fanatiker som var emot honom. Hans parti lät snabbt välja kardinal Sergius till påve, men han blev utjagad ur Rom av en rivaliserande gruppering som hade valt Romanus som sin ”Kristi ställföreträdare”. En historiker har skrivit följande om det underliga sätt som påvarna följde varandra i en ”obruten kedja av apostolisk succession från Petrus”:

Under de följande tolv månaderna så trängde sig fyra påvar fram till den blodbestänkta [påvliga] tronen. De höll sig kvar med möda ett fåtal veckor – eller till och med dagar – innan de själva blev kastade i sina gravar.

Sju påvar och en motpåve hade framträtt på lite drygt sex år när … kardinal Sergius återvände efter sju års exil, uppbackad av en feodalherre som genom svärdsmakt såg möjligheten att kunna komma in i Rom. Den regerande påven Leo V (903) hamnade i graven, slakten i staden nådde sin klimax, och sedan framträdde kardinal Sergius som påven Sergius III (904-11), den ende överlevande av pretendenterna och nu suverän påve.3

Nikolaus II (1059-61) försökte 1059 etablera en stabilitet i utväljande av påvar och ”definierade kardinalernas roll i påvevalsprocessen. Under det Tredje Laterankonciliet 1179 så begränsade Alexander III (1159-81) påvevalen till att omfatta bara kardinalerna.” Det var knappast en förbättring. Som en 1800-talshistoriker framhöll: ”Få påveval, om ens något, har varit annat än simoni [köpt för pengar] … Införandet av det Heliga Kollegiet [av kardinaler] har, på det hela taget, varit den kanske mest gynnsamma korruptionskällan i Kyrkan. Många kardinaler reste till konklaven i Rom med sina bankmän.”5

God inblick i den typen av korruption får vi från John Burchards dagböcker. Som ceremonimästare vid den konklav som valde Rodrigo Borgia (påve Alexander VI [1492-1503]) så drar John Burchard slutsatsen att endast fem röster inte var köpta vid valet. ”Den unge kardinalen Giovanni de´ Medici, som hade vägrat att sälja sin röst, ansåg det lämpligast att genast lämna Rom.”6 Pengar flödade in från hela Europa för att backa olika favoritkandidater. Borgia köpte påvestolen med ”villor, städer och klosterkyrkor … [och] fyra mulåsnor lastade med silver till sin främste rival, kardinal Sforza, för att förmå honom att lägga ned sin kandidatur.” Peter de Rosa anmärker syrligt:

Det är instruktivt att med hjälp av Burchards dagböcker lägga märke till hur den Helige Ande går till väga när han utväljer Sankt Petrus efterträdare.7

Theodora_Cover

Sex och successionen

Vissa påvar insattes i sitt ämbete genom sina älskarinnor – sex av dem genom ett mor-och-dotterpar prostituerade. Theodora av Rom, (hustru till en mäktig romersk senator), var den mest framgångsrika i denna typ av strategi. Hon manipulerade romersk politik genom att utnyttja att hennes dotter, Marozia, var älskarinna till påven Sergius III. Känd som ”mätressen av Rom” så tvekade inte Marozia att mörda för att uppnå sina ambitioner. Theodora var själv älskarinna till två prästmän som hon i kvick följd, efter Sergius död, manövrerade upp på ”Petri stol” – påvarna Anastasius III (911-913) och Lando (913-14). När hon sedan blev kär i en präst från Ravenna, så manövrerade hon också honom upp på påvens tron.

Att prostituerade bestämde vilka som skulle bli påve kan knappast anses vara ”apostolisk succession”! Om denna remarkabla mamma och hennes dotter skrev Edward Gibbon i sin bok ”Romarrikets nedgång och fall”:

Det inflytande som två prostituerade, Marozia och Theodora, hade grundades på deras rikedom och skönhet, och deras politiska och amorösa intriger. De mest aktiva av deras älskare belönades med den romerska mitran … Marozias oäkta son, hennes sonson och hennes sonsons son – en ovanlig genealogi – placerades på St. Petrus stol.8

Alberic, som var en annan av Marozias söner, kontrollerade i praktiken Rom med sina beväpnade hejdukar. Han fick de romerska ledarna att svära på att välja hans son (Marozias sonson) Octavianus inte bara som efterträdare till den civila tronen, utan i händelse av påvens död, också till det högsta religiösa ämbetet. Och så skedde det. Octavianus kallade sig själv påve Johannes XII, medan han samtidigt behöll namnet Octavianus som prins. Sålunda förenades både den civila och den kyrkliga makten hos honom.

Johannes XII (955-963) var till och med mer besatt av olaglig sex än vad han var av makt. Fast han hade många reguljära älskarinnor så var de inte tillräckligt för honom. Det var inte längre säkert för någon kvinna att komma in i Peterskyrkan! Biskop Liudprand från Cremona, påvlig observatör och krönikör från denna tid, berättar att påven ”var så blint förälskad i [en mätress] att han gjorde henne till styresman i flera städer – och till och med gav henne St. Petrus gyllene kors och bägare.” Romerska folkmassor som hade stött honom och inte brytt sig om hans amorösa affärer blev uppretade på grund av förlusten av egendom som romarna hade räknat som en del av deras kulturarv.

Omgiven av den uppretade massan som nu var ivrig att få bort honom, och belägrad utifrån av den nye italienske kungen och hans arméer, så gav Octavianus upp sin position som civil härskare, men han ville inte ge upp det mer lukrativa och inflytelserika påvedömet, fast han inte gjorde några som helst anspråk på att vara en religiös man, eller ännu mindre en sann kristen. Påvedömet hade fortfarande makten att kröna kejsare så påven kallade Otto, den tyske [saxiske] kungen och Europas mäktigaste monark, till Rom för att bli krönt till det Heliga Romerska rikets kejsare. Otto kom i stor hast med sin armé till den belägrade påvens undsättning.

Efter att ha blivit krönt av Johannes XII så försökte Otto läxa upp den unge påven när det gällde hans utsvävande liv. Johannes XII låtsades efterkomma råden. Men efter det att Otto och hans arméer hade lämnat så erbjöd påven, som var ovillig att överge sina sexuella erövringar, den kejserliga kronan till Berenger, som var samme fiende vars arméer hade plundrat norra Italien och vars hot varit orsaken till att han hade vädjat till Otto.

Även om Berenger var frestad av erbjudandet som dinglades framför honom så avböjde han eftersom han visste att hans militärstyrkor inte var någon match för Ottos. Den panikslagne påven vädjade då till alla, från saracener till hunner, att rädda honom från den man som han just hade krönt till det Heliga Romerska rikets kejsare, och som han hade svurit på att uppliva det gamla partnerskapet mellan påve och kejsare som en gång hade fungerat så väl mellan Leo III och Karl den store.

 Påvlig variant på Hela havet stormar

När Otto återvände med sin armé för att göra upp räkningen med Johannes XII så flydde han från Rom till Tivoli med så mycket av Vatikanens skatter som han kunde få med sig. Otto öppnade en synod för att bestämma Johannes öde. Biskop Liudprand tjänstgjorde som ordförande i kejsarens namn och antecknade vad som hände. Vittnen inkallades och påvens brott slogs fast, allt från otukt med otaliga kvinnor som namngavs, att ha bländat Benedictus, hans andlige fader och mordet på en kardinal Johannes, till att ha skålat för Satan på St. Peters altare. Men innan Otto kunde utkräva rättvisa så blev påve Johannes XII dödad av en äkta make som fann den hårdnackade pontiffen i säng med sin egen hustru. Trots det så finns Johannes XII på den officiella romersk-katolska listan över påvarna, som var och en är kända som ”Hans Helighet, Kristi Ställföreträdare”.

Inte så långt efter Ottos död i Tyskland så kom påvedömet i händerna på en mäktig familj av krigsherrar i de Albanska bergen. Klanens ledare; Gregorius från Tusculum, placerade genom svärdets och rikedomens makt två av sina tre söner och en sonson (den ene efterträdande den andre) på påvestolen. Alberic-familjen från Tusculum kunde till slut skryta med att 40 kardinaler, 3 motpåvar och 13 påvar härstammade från samma familj. Det skulle vara ett hån att påstå att den rikedom och makt som producerade detta remarkabla familjenätverk av påvar hade något att göra med apostolisk succession.

Dollinger

Om denna period skriver kyrkohistorikern von Dollinger, som själv var en hängiven katolik, följande:

 … den Romerska kyrkan förslavades och förödmjukades alltmedan det Apostoliska ämbetet blev ett byte och en leksak för rivaliserande grupperingar av adelsmän, och under en lång tid också för ambitiösa och omoraliska kvinnor. Det blev bara återställt under ett kort mellanspel (997-1003) genom personer som Gregorius V och Sylvester II, med hjälp av den saxiske kejsarens inflytande.

Efter det så sjönk påvedömet tillbaka i total förvirring och moralisk impotens; de toscanska grevarna gjorde det ärftligt i deras familj; gång efter gång innehades och utskämdes den Apostoliska stolen av utsvävande pojkar som Johannes XII [16 år när han blev påve] och Benedictus IX [som var 11 år]. [Den apostoliska stolen] köptes nu och såldes som en handelsvara. Till slut så slogs tre påvar om tiaran, till dess kejsar Henrik III gjorde slut på skandalen genom att upphöja en tysk biskop till det Romerska ämbetet.9

Ivägjagad från Rom av mobben 1045 flydde påven Benedictus IX (1032-44, 1045, 1047-48) till sin farbror greve Gregorius vars armé kontrollerade bergsområdet i Tusculum, för att få skydd. Under hans frånvaro intog Johannes, biskop i de Sabinska bergen, Rom och installerade sig själv som påve under namnet Sylvester III (1045). Han innehade ”Petri stol” futtiga tre månader innan Benedictus kom stormande tillbaka med fler svärd än Sylvester kunde skrapa ihop och började regera som påve igen. Trots det är båda dessa män på den officiella listan i Vatikanen över dem som anses värdiga titlarna ”Hans Helighet” och ”Kristi Ställföreträdare”.

page_detail_zoom_3136

Tröttnande på sitt ämbetes bördor och ivrig att ägna sig helt åt sin favoritälskare så sålde Benedictus påvestolen för 1500 pund i guld till sin gudfader Giovanni Gratiano, ärkepräst i St. Johannes kyrka vid Latinporten. Giovanni tog över påvestolen i maj 1045 under namnet Gregorius VI (1045-46). Benedictus återvände med ny beslutsamhet till Rom 1047 och inrättade sig som påve igen. Sammalunda gjorde Sylvester III. Nu fanns det tre påvar som var och en regerade över den del av Rom som deras privata armé kontrollerade. Var och en gjorde anspråk på att vara Kristi ställföreträdare och innehavare av himmelrikets nycklar på grundval av den apostoliska successionen.

Uttröttade på farsen så vädjade de desillusionerade och arga romerska medborgarna till kejsaren, Henrik III. Han marscherade in i Rom och ledde en synod som avsatte alla tre ”påvarna” och installerade den som kejsaren själv valde. Han kallade sig Clemens II (1046-47). Men Benedictus var inte så lätt att bli av med. Så snart som de kejserliga arméerna drog sig tillbaka så återvände han till Rom och lyckades med militärmakt regera som påve ytterligare åtta månader (1047-48), till dess Henrik återvände och jagade bort honom till de Albanska bergen en sista gång.

Man skulle tänka sig att den Romersk-katolska kyrkan skulle skämmas över sådana fiaskon och utplåna minnet av onda påvar och deras bedrägliga och ofta våldsbetonade sätt att erhålla och förlora och återta påvestolen. Och ändock trots sådan gudlös rivalitet och trots det faktum att deras pontifikat överlappade varandra (tidvis gjorde alla tre anspråk på att vara påve), så finns var och en av dessa rivaler om Petri stol på Vatikanens officiella lista över påvar idag.

(Kapitel 8 i Dave Hunts bok ”A Woman Rides the Beast” – 1994)

Översättning, Roland Jansson

1. New Catholic Encyclopedia (Catholic University of America, 1967), vol 1, s. 632.

2. Sidney Z. Ehler, John B. Morrall, eds, Church and State Through the Centuries (London,

    1954), s. 48.

3. E.R. Chamberlin, The Bad Popes (Barnes & Noble, 1969), s. 21.

4. James A. Coriden, Thomas J. Green, Donald E. Heintschel, eds, The Code of Canon Law

    (Paulist Press, 1985), Canon 332, s. 270.

5. T.A. Trollope, The Papal Conclaves, (1876), citerad i Peter de Rosa, Vicars of Christ: The

    Dark Side of the Papacy (Crown Publishers, 1988), s. 98.

6. Chamberlin, s. 172.

7. Peter de Rosa, Vicars of Christ: The Dark Side of the Papacy (Crown Publishers, 1988), s.

    104.

8. Edward Gibbon, The Decline and Fall of the Roman Empire (London, 1830), kapitel xlix.

9. J.H. Ignaz von Dollinger, The Pope and the Council (London, 1869), s. 81.

=>

Ämne: TRADITION & TEOLOGI, Villoläror

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial

Känner du andra som borde läsa detta?