Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Tro, politik, mediekritik och samhällsanalyser

Varför deltog pingströrelsens ledare på Pridefestivalen?

Pride

Skärmdump Google

[Opinion & Debatt, Gästblogg, Ledarskap]

Gästblogg av teologistuderande Jonas Rosendahl

Pingströrelsens ledare Pelle Hörnmark skriver i sin blogg att han deltagit i panelsamtal under prideveckan [1]. Hans motiv för att delta är enligt hans blogg att det är i denna tid och detta samhälle han lever och rörelsen är inte i samhällets utkant och marginal, rörelsen ska ta plats enligt Hörnmark.

Dessa argument är i sig inte särskilt kontroversiella. Sveriges frikyrkorörelse har en lång tradition av att ta plats i samhället och vara intresserad av många områden som berör samhällsutvecklingen. Detta har praktiskt utkristalliserat sig på många olika sätt inte minst i självaste riksdagen.

Under frikyrkorörelsens glansdagar hade dessa rörelser inte mindre än 43 ledamöter i andra kammaren i Sveriges riksdag år 1908 [2].

Hörnmark menar på att vi ska vara ”salt och ljus” och tycks vilja fortsätta pingströrelsens engagemang i samhället. Men den stora frågan vi kan ställa oss och ha olika åsikter om är då. Hur ÄR vi salt och ljus i just våran tid och i vårat samhälle?

Här blir jag lite konfunderad som traditionell bibeltroende om hur ledare resonerar. Jag har hört sägas saker från pingströrelsen såsom ”Vår uppgift är att predika evangeliet, inte att moralisera”. ”Vi ska inte predika om underlivsfrågor”.

Det vill säga, är kyrkans roll i samhället att vara ett vittnesbörd om Jesu liv endast? Det var just det ja, hur är man det rent praktiskt då? Här har kyrkan haft en ständig kamp genom historiens gång och hur man ska förhålla sig när samhället utvecklas.

Men frågan är väl djupare om man deltar på en pridefestival än att ”vi lever i denna tid”? Så hur gick dessa panelsamtal? Vittnade Hörnmark som sin tro och livet i Kristus eller svarade han på frågor om livsstil?

Salt & ljus

Jag vet inte svaret på detta för jag var inte där men jag kan ändå fundera över hur vi är salt och ljus och HUR Hörnmark menar att vi ska vara det.

Jag funderar även på signalvärdet av att delta i debatter som RFSL inbjuder till. Vad är syftet att vara med och vilka signaler sänds dels till de som deltar under prideveckan och dels till den rörelse som Hörnmark representerar?

Det är ingen hemlighet att pingströrelsen tillsammans med övriga frikyrkorörelser haft en traditionell bibeltolkning där en homosexuell utlevd livsstil inte har bejakats. Detta har även varit kyrkans gemensamma hållning bakåt i historien. Inte förrän liberalteologins intågande och framförallt dess intågande i vissa delar av frikyrkligheten har denna hållning börjat ifrågasättas.

Signalen för vägen framåt kan inte vara grön och röd samtidigt. Här är det viktigt att våra andliga ledare kommer med tydliga signaler om var rörelserna ska. Jag uppfattar signalerna som otydliga ibland och jag undrar varför? Vet de inte själva kanske?

Om det nu är så viktigt att delta mitt i samhällets skeenden då måste rimligen Hörnmark vara bekymrad över munkrörelser och stängda kommuniteter?

Klosterlivet blev ju redan tidigt kritiserat även av en protestant som Olaus Petri som inte ansåg klosterlivet vara varken heligt eller särskilt sunt, han kallade det till och med för ett ogudaktigt och skrymtligt väsende [3]. Men några liknande tydliga signaler har inte kommit från pingströrelsens ledare.

Vad handlar det om?

För mig är det uppenbart att när vi lever här och nu tycks våra andliga ledare ibland syssla med ett slags teologiskt ”plockepinn”. Man tager här och var lite pinnar med hopp om att pinnhögen inte ska rasa.

För vad handlar det om egentligen? Hörnmark väljer att citera Frank Bartleman som var en av hörnpelarna i det vi kallar Azusa Street väckelsen. ”Vi älskade alla människor” citerar Hörnmark Bartleman. Jag kan inte tolka annat än att vad det egentligen handlar om är att vi ser den subjektiva försoningslärans antågande in i även pingströrelsen [4].

Den så kallade försoningsstriden om denna lära varade i många år framförallt inom missionsförbundet. P.P. Waldenström den självklare ledaren för missionsförbundet kan sägas ha utvecklat en slags variant av den subjektiva försoningsläran.

Den lite kalla juridiska synen på försoningen behövde mjukas upp. Tanken från början är säkert god i detta och mycket har skrivits om denna försoningsstrid.

Kortfattat kan man säga att Guds helighet och ”krav” på människan tonas ned och istället så lyfts Guds kärlek och nåd fram. Waldenströms ”kom som du är” sätt att möta människor blev oerhört populär ute i landet.

Försöker nutida ledare göra en repris av Waldenström?

Frågan som diskuterats i vår frikyrkohistoria är vad leder denna betoning till och inte minst lyftes den fram under Waldenströms levnadstid. I William Bredbergs bok om Waldenström citeras C.O Berg som sa till Waldenström:

”Det är icke din lära jag fruktar – det är dina efterhärmare.” [5]

Så vad leder en alltför ensidig betoning och förhållningssätt oss till? Pingströrelsen är i omdaning, ett mjukare, folkvänligare sätt att förhålla sig tycks vara i antågande. Men vad leder det till om annat tonas ned? Detta behöver diskuteras!

Alla större svenska frikyrkorörelser utom än så länge pingströrelsen har gått samma väg och det är till en liberalisering i sin syn på livsstil. Har försoningssynen spelat en roll i detta, eller har bibelsynen gjort det? Här finns många frågeställningar!

Det är lite festligt att Hörnmark väljer att citera Frank Bartleman. Bartleman stod för någonting helt annat i övrigt än det citerade än vad Hörnmark representerar i sin roll.

Låt mig förklara. Bartleman efterlämnade en historieskrivning som finns i boken ”The Azusa Street Revival” [6]. Bartleman var en djupt troende karismatisk kristen som ägnade stor del av sin tid att vittna ute på barer och även bland prostituerade i Los Angeles.

Han delade ut traktater och bad för människor, ja han var vad vi med rätta traditionellt skulle kunna benämna som ”salt och ljus” i den moraliska förruttnelsen. Detta hade sitt pris, och Bartleman skriver själv om de långa nätter han bad sig igenom för att få se en väckelsens eld sprida sig inte bara i Los Angeles utan hela Kalifornien. Väckelsen i Wales hade haft stor påverkan på honom, och han manade de troende att betala ett pris för att få se samma sak hända i Kalifornien.

Men inte bara detta, han visade sig också vara en stor motståndaren till det Hörnmark som sagt företräder i sin roll som föreståndare för pingströrelsen, nämligen den organiserade kristenheten.

Låt mig citera från Bartlemans bok:

”Human organisation and human programme leave very little space to the free Spirit of God.”

”The prayer life is needed much more than even buildings or organizations”

” Souls are born into the kingdom only through prayer”

”We were delivered right there from ecclesiastical hierarchism and abuse. We wanted God”

”The organized church has largely proven a tremendous framework of form and cermony built up against God”

”Large churches, popular evangelism, sensational advertising , ”one man meetings”, order of services annonced beforehand. Is this pentecostal?!”

Frank Bartleman representerar från väckelserörelsen sålunda någonting mycket mer än att allmänt älska alla människor. Jag delar bävan tillsammans med Hörnmark och många andra i våra frikyrkorörelser frågan om hur framtiden ska bli. Men att vara alltför ensidig vad kan det leda till?

Har vi inte lärt av historien

Med frikyrkohistorien i backspegeln kan pingströrelsen bara följa de övriga rörelserna in i en liberaliserad bibelsyn och sluta som en förlegad institution fjärran från att kunna bli en väckelserörelse igen. Bartleman tycks dela en sådan syn vad gäller forna väckelserörelser. ”a revival almost always begins among the laity. The ecclesiastical leaders seldom welcome reformation. History repeats itself”.

MEN kyrkan är ingen exakt vetenskap så det går att visa på en tydligare väg till väckelse igen, och kanske finns det någonting i mer av Bartlemans ord att fundera över.

”The present leaders are too comfortably situated as a rule to desire innovation that might require sacrifice to on their part. And God’s fire only falls on sacrifice. Cold intellectualism, formal ecclesiasticism, and priestly domination are all outside the genius of the gospel”

Frank Bartleman hade utan tvekan klart för sig vad salt och ljus innebar i sin tid, och frågan är om det är så mycket annorlunda med synden och människan i vår tid. Vad salt och ljus är kanske ÄR något som behöver upptäckas på nytt?

Om skribenten

SONY DSCJonas Rosendahl arbetar som personalansvarig på ett företag i Stockholmsområdet. Studerar via Columbia Evangelical Seminary i USA. Är aktiv i församlingen New Life (EFK), Bromma. Driver bloggen Teologifunderingar.

 

 

 

Källor

[1] www.pingst.se

[2] Lydia Svärd ’Väckelserörelsens folk i Andra kammaren 1867-1911’, sid 85

[3] Olaus Petri ’Skrifter i urval’, sid 118

[4]  http://sv.wikipedia.org/wiki/Försoningslära

[5] William Bredberg ”P.P Waldenströms verksamhet till 1878”, sid 155

[6]  Azusa Street Revival Eyewitness 

=>

Ämne: Gästblogg, Ledarskap, OPINION & DEBATT

Nyckelord: , , , , , ,

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial

Känner du andra som borde läsa detta?