Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Tro, politik, mediekritik och samhällsanalyser

Mångårig anställd på Livets Ord talar ut

Jon Andersen

Skärmdump fråmFacebook. Används med tillstånd.

[Personligt, Livets Ord/Trosrörelsen]

”Mitt namn är Jon Andersen. Jag är från Norge, men jag bor för tillfället i Uppsala, Sverige. Jag har varit medlem i församlingen Livets Ord sedan 1995. Jag har också varit anställd av församlingen i många år, först som en fältarbetare för Operation Jabotinsky i Ryssland, sedan på kontoret i Uppsala, och jag tillbringade också ett halvår där jag arbetade för Livets Ords kontor i Jerusalem, Israel.

En gång i tiden, när jag arbetade för Operation Jabotinsky i Ryssland, trodde jag verkligen att Livets Ord förmodligen var den bästa kyrkan i hela världen. Jag älskade verkligen min kyrka, och jag var så tacksam för att kunna arbeta för kyrkan. Om möjligt, skulle jag ha varit villig att arbeta som volontär för Livets Ord kyrka för resten av mitt liv. Sedan den tiden, på grund av en rad negativa händelser, jag är ledsen att säga att detta inte längre är fallet.”

Så inleds en lång och mycket personlig skrivelse[1] där en av Livets Ords tidigare medarbetare valt att berätta om sin tid i den församling han en gång ansåg vara världens bästa, men som efter hand visade sig från en annan sida än den som presenteras under konferenserna. Det är till tider sorgligt att läsa om hur Livets Ord behandlat och svikit en trogen och överlåten medarbetare som gett allt för sin församling och uppdragsgivare.

Under åtta år bodde Andersen över stora delar av det gamla Sovjet där han på olika sätt utförde uppdrag för Livets Ord. Det var alltifrån informationsarbete för Operation Jabotinsky[2], ett arbete som innebar mycket resande för att informera och undervisa, men också som PR-man där han skrev artiklar både för OJ och Livets Ords tidning Magazinet.

Inget lyxliv

Andersen berättar att livet som missionär var en tid där han fick offra mycket av det jordiska, något han givetvis inte hade problem med, men när jag läser hans historia får jag intryck av att hans offer inte var stora och bra nog för hans uppdragsgivare. Han berättar att avtalet med Livets Ord innebar att han skulle jobba 80% med OJ och 20% med att översätta böcker. Översättningsjobbet skulle ge honom en liten inkomst att leva av, men han skriver att han jobbade så mycket med OJ att det inte fanns speciellt med tid över att kunna tjäna lite pengar.

”Jag var ursprungligen en volontär som arbetade heltid för Livets Ord. Några år senare ändrades kontraktet retroaktivt till ett kontrakt som heltidsarbetande med en lön på 0 (det är noll, inte den 15: e bokstaven i alfabetet). Mitt första avtalet var att Livets Ord skulle betala mina visumkostnader, en sjukförsäkring, och tågbiljetter inom Ryssland. Men av någon anledning, fick jag inte en försäkring. Sju månader efter att jag blev en missionär blev jag riktigt sjuk (delvis därför att balkongdörren i mitt sovrum drog väldigt), och jag hade inga pengar till läkare eller ens för läkemedel. En vän till mig hade några riktigt kraftfulla ’pain killers’, och jag ”föreskrev” en dubbel dos för mig själv. Det var den enda ”vården” som jag hade råd med.”

När Jon Andersen reste runt för Livets Ord fick han under den första tiden själv stå för utgifterna, och han berättar om de svårigheter detta medförde både ekonomiskt och med tanke på korruption och maffia i de forna sovjetstaterna. Det var med livet som insats att han jobbade, och han berättar om de många hot han utsattes för under sin tid i det forna Sovjet. Efter ett år började Livets Ord omsider betala försäkring för honom och tog även på sig kostnaderna för de resor han gjorde under sina uppdrag åt dem. Några år senare betalade de även hans hyra.

Stenhårt arbete men ingen inkomstpension

Under åren som missionär för Livets Ord betalades det ingen skatt till varken Sverige eller Norge av den minimala inkomst Andersen fick från församlingen i Uppsala, något som i sin tur resulterade i noll inkomstpension. Med bakgrund i de lukrativa pensionsavtal som nyligen avslöjades att den översta ledningen i Livets Ord gett sig själva, borde Jon Andersens historia få dem att må dåligt.

”Jag brukade jobba mycket. Den värsta perioden var troligen mellan januari till juni 2000. Under denna period, flyttade jag från Irkutsk till Novosibirsk, och jag startade fem distriktskontor i fem sibiriska städer. Detta innebar att jag var tvungen att resa ofta mellan alla dessa städer, predika och undervisa i kyrkorna, ordna seminarier för arbetare och volontärer, och utbilda personalen. Dessa fem städer var belägna över fyra tidszoner. Dessutom gjorde jag täta besök till Moskva, som var belägen ytterligare tre tidszoner åt det andra hållet.

Under dessa fem månader hade jag inte mer än en eller två dagar ledigt per månad. Jag arbetade ofta upp till 16 timmar per dag och tillbringade många nätter sittande på ett tåg, ett flygplan, en flygplats, eller fick stiga upp klockan tre på morgonen eftersom mitt flyg avgick vid 06:00. Eftersom mina resor på den tiden tog mig över sju tidszoner, fick jag i princip leva med nästan konstant jetlag, och ibland bytte jag tidszoner upp till fem gånger per vecka. […] Jag bodde i 15 olika lägenheter under dessa åtta år, vilket innebar att i genomsnitt flyttade jag var sjätte månad. När jag först kom till Sibirien, bodde jag i en $65 lägenhet, medan de flesta av mina medarbetare i andra ryska städer bodde i $300- $500 lägenheter.”

Livet som missionär för Livets Ord krävde enormt mycket av Jon Andersen, och att leva i konstant fattigdom, att vara sjuk utan nödvändiga mediciner och känna att han inte fick hjälp från sin uppdragsgivare måste ha känts väldigt otacksamt milt sagt. Det är inte för ingenting man ibland undrar vad alla miljoner kronor som samlats in till missionsarbete under åren gått till, för uppenbarligen har väldigt lite av pengarna kommit missionärerna till godo. Jag har personligen hört om många liknande fall under åren, och det är flera som uppmanat oss att gräva i hur Livets Ord behandlat sina missionärer.

Skev människosyn

Att läsa Jon Andersens historia är en stark men nödvändig upplevelse för att förstå hur ledningen i Livets Ord sett på och behandlat människor. Mitt intryck är att det ofta varit en rovdrift och ett utnyttjande av människor som av villigt hjärta gett sina liv till det de trodde på, men som i många fall kraschlandar i den brutala verkligheten totalt utmattade och slutkörda efter att ha utnyttjats och trampats på. I Andersens fall utan inkomstpension efter tio år i tjänst för den församling han en gång älskade så högt.

Andersens berättelse är tyvärr inte unik. Den visar enligt många jag talat med den verkliga sidan av Livets Ord och deras dna, något man inte ser och förstår om man besöker de proffsiga konferenserna med sina häftiga storbildspresentationer.

Jon Andersens historia är verklig, den är tragisk och osminkad, och inte minst borde den få nuvarande och tidigare ledare i Uppsalaförsamlingen att börja inse hur illa de behandlat människor och att det inte är ok. Människor är inte något man kan dra nytta av så länge det endast är till ens egen fördel för att sedan kasta dem på skräphögen.

Med detta sagt anser jag givetvis inte att Livets Ord bara är dåligt. Det finns många goda och helhjärtade människor i församlingen som gör mycket gott, men 30 år med Ulf Ekman har satt sina spår, spår som tar lång tid att tvätta bort om det ens är möjligt.

Det finns så allt för många fall liknande Jon Andersen efter organisationens 30-åriga verksamhet, men detta är inget man vill tala om. Det är så mycket enklare att sopa saker och ting under mattan, låta människor försvinna i det tysta så att man kan gå vidare ’från härlighet till härlighet’. De som kritiserar karaktäriseras som besvikna och bittra, det är deras fel helt enkelt. Mycket tyder på att denna tankegång är ingjuten i väggarna och fortfarande existerar hos Uppsalaförsamlingen, något jag baserar på signaler vi får från många.

Missionärernas fattigdom vs ledarnas lyx

Medan människor gett sina liv ”på stridsfältets höjder” och offrat allt, har en del i ledningen i Uppsala åkt på lyxresor som de kallat ’missionsresor’. Att de rest med businessklass, bott på lyxhotell, och ätit på de dyraste restauranger medan missionärerna levt i fattigdom och misär, vittnar om att något varit fundamentalt fel. Baserat på det vi såg och hörde under vår resa till Donetsk i Ukraina i februari detta år, finns det mycket mer att skriva om Livets Ords ledares lyxresor kamouflerat som missionsresor och de ekonomiska frågetecknen kring vissa ageranden.

Öppet brev till Ulf Ekman och ledarskapet i Livets Ord

2014-12-17 17.28.29

Foto: Andréas Glandberger

Jon Andersen avslutar sin historia med ett öppet brev till både Ulf Ekman och Livets Ords nuvarande ledare där han skriver om vad de gjort fel och hur de bör gå tillväga vidare. I brevet till Ulf Ekman tar han upp det orätta i de stora löneskillnaderna och hur det ger utslag i pensionen. För Andersens del är det sorglig matematik, medan det för ledarna i Livets Ord med topplöner och egen beviljad tilläggspension är festliga siffror.

Dubbelmoralen verkar inte ha några gränser bland vissa i stiftelsen i Uppsala, och jag hoppas det på sikt får konsekvenser med tanke på församlingar de splittrat och förstört, bland annat Levende Ord i Bergen, i Norge och Livets Ord Donetsk i Ukraina. Med konsekvenser menar jag att medlemmarna får upp ögonen för den härskande maktkultur som varit så destruktiv för individer och församlingar, och att de röstar med plånboken och även fötterna.

 

Sanningen går inte att sopa under mattan i all evighet.

Andréas Glandberger
Aletheia Blogg & Tankesmedja
Logga-Aletheia

 

 

Fotnoter

[1] Jon Andersens hemsida där du hittar hela historien
[2]Från Livets Ords hemsida: ”1993 grundade Livets Ord organisationen Operation Jabotinsky för att bistå judar från tidigare Sovjetunionen som önskade immigrerade till Israel. Huvudkontoret och centret för organisationen är beläget i Uppsala, men det mesta av arbetet sker på fältet i OSS-länderna och i Israel.” Läs mer… 

Dokument Livets Ord Ukraina

Bakgrund: Dokument Livets Ord Ukraina – Historik

Del 1: Rysk frilansjournalist uttalar sig om Livets Ord i Öst

Del 2: Mångårig medlem: Varför kom inte Ulf Ekman själv?

Del 3: Carl-Gustaf Severin ger sig på pastorsbarnen

Del 4: – Varför höra från Gud när ni redan har ett ord från ledande Aposteln?

Del 5: Robert Ekh: – Om det rasar, låt det rasa!

Del 6: Pastor Padun själv svarar på anklagelserna

Ulf Ekmans nattsvarta bild av läget. Dokument Livets Ord Ukraina Del 7 – Haverirapport A

Robert Ekh om ukrainarna: ”- Cementhjärnor”. Dokument Livets Ord Ukraina Del 8 – Haverirapport B

=>

Ämne: Livets Ord/Trosrörelsen, Personligt

Nyckelord: , , , , , , , , , , ,

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial

Känner du andra som borde läsa detta?