Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Tro, politik, mediekritik och samhällsanalyser

Succé för franchisekyrkan Hillsong

Hillsong norra

Hillsong Märsta. Foto: Andréas Glandberger

[Personligt]

I söndags besökte jag Hillsong för första gången. Det var ett besök som jag länge tänkt göra men som aldrig blivit av, men nu äntligen var det dags.

Jag har under de år som Hillsong existerat gjort mig en del funderingar kring mötesform och stil, men tyckte att ett besök måste avläggas innan jag uttalade mig offentligt om de tankar jag haft. Det är dumt att låta fördomar styra en artikel, så därför var besöket idag väldigt spännande på många sätt.

Hillsong norra ligger strategiskt placerat utanför Märsta vid E4:an och det är lätt att ta sig dit oavsett om du kommer från Uppsala eller Stockholm. Redan på väg in i lokalen märkte man att detta inte var en vanlig, traditionell kyrka. Musiken som spelades medan vi gjorde entré var som hämtad från vilken som helst nattklubb. Lokalen där Hillsong Märsta har sina möten var mörklagd, så det var klart att man fick vissa associationer till utelivet en lördag kväll på stan.

Folk kom fram och hälsade och det var en varm och inkluderande atmosfär som mötte mig. Jag kände igen en del människor från min egen stad som verkar ha funnit ett nytt hem i församlingen i Märsta efter all turbulens som varit i Livets Ord i Uppsala de sista åren. Det är glädjande att se att människor hittar en plats där de verkligen trivs på alla sätt och vis, även om jag själv blivit en aning allergisk gentemot hyperkarismatik.

Show

Med en scenografi som hämtad ur Måns Zelmerlöfs melodifestivaluppträdande gick de unga lovsångarna igång, och det är helt klart en annan profil i Hillsong än i en traditionell frikyrka. Här varvas det mellan att sjunga på svenska och engelska, och musiken liknade väldigt mycket på musik som spelas på pubar och och uteställen på stan.

Jag skall erkänna att jag var på mötet väldigt mycket mer för att iaktta än delta just den här första gången. Ungdomarna som ledde lovsången gjorde det med stor iver och glädje, och det märktes på dem att de älskade det de gjorde, även om jag tyckte att det kändes en aning showpräglat.

För mig var ljudnivån långt över det jag tyckte var acceptabelt, och det är något jag vill rekommendera Hillsong att fundera över. Det var onödigt hög decibelnivå, och jag lade märke till att det var fler än jag som hade problem med detta. Nästa gång blir det öronproppar helt enkelt.

Liturgiskt befriade

Hillsong är ingen kyrka för dig som älskar liturgi och högkyrkliga ceremonier. Här finns det inga överstepräster med speciella egenskaper för att leda församlingen, utan här tar man i bruk helt andra medel för att föra fram budskapet. Visst känner man igen vissa saker som jag alltid ogillat i trosrörelsen och som jag tycker Hillsong också kunde vara förutan. Jag tänker på tituleringen av församlingens lead pastor, Andreas Nielsen, som konsekvent titulerades ’pastor Andreas’, och jag anser att det är en överdriven respekt för en pastor och som jag menar inte har något stöd i bibeln (se bland annat i Matt 23:8-12).

Hillsong norra 3Andreas Nielsen var för övrigt inte fysiskt närvarande i kyrkan i Märsta, utan predikade i Hillsongs lokal i Stockholm city och videoöverfördes till storskärmen på scenen i Märsta.

Jag har för liten inblick i Hillsongs teologiska grund, men intrycket hittills är att det verkar tunt. Det är mycket show, ’nattklubbsmusik’ och snabba repliker som fångar åhörarna. Att konceptet skulle kunna fungera för en kampanj är en sak, men att bygga församlingar på Hillsongs koncept gör mig aningen fundersam. Personer jag talade med i söndags sade att människor blir frälsta och att Hillsong är en fantastisk plats att vara en del av som kristen. Något jag tänkt på sedan mötet är hur vuxna och mogna troende är nöjda med det som jag uppfattar som showkristendom? Vill man inte ha mer substans än det mötena på Hillsong ger?

Sökarvänligt till varje pris?

Nu vill jag inte låta som en sur och gnällig gubbe, men jag måste vara ärlig. Hillsong attraherar säkerligen de som älskar überkarismatik med sin klubbstil med hög volym på musiken, men för mig känns det för ytligt. Skall inte församlingen vara ljus och salt i världen? Är det meningen att människor som är vana att hänga på nattklubbarna på Stureplan inte skall märka någon skillnad när de besöker ett möte på Hillsong? Är det viktigt att vara så relevant att skillnaderna mellan nattlivet och ett möte på Hillsong är så minimala för att man därigenom inte skall skrämma de som inte går till kyrkan?

Jag vet att de frågor jag nu ställer säkert sårar de som älskar Hillsong och allt vad denna kyrka står för. Jag vet också att ett besök på inget sätt visar helheten i Hillsong, men förstaintrycket gav mig i alla fall fler frågetecken än utropstecken. För mig kändes det hela allt för speedat.

Mer än spik i soppan?

Helheten kändes alltför tunn. Man kan inte bygga kyrka på cool musik, skön atmosfär och snabba repliker på en scen söndag efter söndag. Jag tror människor som varit troende länge vill ha mer än bara underhållning, även om jag med detta inte påstår att det endast är vad Hillsong gör. Med det sagt skulle jag skulle önska att det fanns ett större djup och substans än det jag sett hittills, så jag skall titta mer under de kommande besöken.

Det pågår en debatt inom frikyrkan kring förnyelse och liturgi, och den behövs verkligen. Om förnyelsen blir sådan att vi måste kopiera världen för att locka människor till himlen blir jag fundersam. Sökarvänligheten måste också ha sina gränser.

Andréas Aletheia profil

Andréas Glandberger

=>

Ämne: Personligt

Nyckelord: , , , , , , , , , , , , ,

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial

Känner du andra som borde läsa detta?