Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Tro, politik, mediekritik och samhällsanalyser

Församlingens framtid i Sverige

D5

Skärmdumpar Dagen

Mitt i frikyrkliga kongresstider är det intressant att följa vad som sägs om hur man ser på framtiden för svensk frikyrklighet. Någon skriver en debattartikel om att nu måste vi starta nya församlingar. Någon uttrycker sig uppleva ett momentum i sin rörelse. Pelle Hörnmark meddelar att han slutar som pingstledare.[1]

Vilken framtid väntar oss?

På ett sätt är det inte så svårt att sia om framtiden, Ryssland som uppgraderar till en modernare stridsmakt, oroligheter i Mellanöstern. Mörka moln tonar upp på himlen och sen då vår egen frikyrkliga kristenhet som ständigt minskar, teologifrågor som bryts och bänds, och många är det som spekulerar om framtiden och försöker hitta lösningar.

Men frågan är kanske inte längre OM saker händer som skakar om framöver utan snarare NÄR. Då uppstår naturligt frågor som vad finns på agendan och hur behöver resurser prioriteras?

Utöver det vi ser händer i världen så finns även människor med erkända nådegåvor som talat om framtiden och om förändringar. Ibland får jag nästan en känsla av att andliga ledare är väldigt obekväm med det profetiska, det tydliga, det utpekande och stänger dörren till detta och kastar nyckeln: ”- Nu ska vi sluta vara negativa, nu ska vi sluta bråka, nu ska vi vara eniga. Nu ska vi bara titta framåt och nu ska vi tro om förändring och genombrott!”

För mig som fortfarande har svensk frikyrkohistoria relativt färskt i minnet, är det nästan komiskt att läsa att man kan uppleva ett momentum som det ser ut idag i svensk frikyrklighet. Men upplevelsen kan naturligtvis vara subjektiv men frågan är om den är särskilt andligt förankrad?

Klarar dagens ledare trycket?

När historieprofessorn Gunnar Westin satt och skrev sin bok om svensk frikyrkohistoria så kunde han inte låta bli att notera, den resning de andliga ledarna hade i Sverige som till och med urskiljde sig från de andra nordiska. Detta tog han som ett skäl till frikyrklighetens framväxt i Sverige under HÅRT motstånd. I nutid klarar knappt en svensk pastor av lite motstånd i media så har man ”ändrat sig”. Skillnaden är stor, då spelade det ingen roll om man passade in, numera gör man allt för att passa in. Hur man än vrider och vänder på det, är det en helt ohållbar hållning för en som på nåt sätt vill representera något som vill bli en väckelserörelse igen.

Så om det nu ska startas så många nya församlingar, så var finns alla de mogna äldste som ska klara av detta kan jag undra? Det räcker nämligen inte med lite hippa samlingar eller en grupp med diakonal omtanke för att klara en andlig kamp. Det räcker möjligen för en smågrupp men starta en församling? En andlig rustning handlar inte om att ha huvudet fullt av teologi, eller vara en idéspruta om hur man ska göra och landsätta nästa projekt.

Vägen till väckelse

Det finns ingen väckelse som kommit av ovan nämnda. Det finns bara en väg till väckelse och det är bönens väg. Vår egen frikyrkohistoria visar tydligt på detta, och även andra väckelser, som starten vid Azusa street. Det ska vara noterbart att bönen är en prioritet, det är ett gott tecken, inget annat! Då kan andlig mognad komma och man klarar den andliga kampen.

Nu har jag varit med så pass länge och hunnit lyssna på många andliga ledare som har kommit och gått och många visioner och tankar har funnits. Jag minns än idag om det var nyårsvakan på livets ord 94 eller 93 då Ulf Ekman sa att han trodde det skulle bryta igenom just det året, när jag många år senare lyssnade på honom igen så lät det till och med osäkert om det var i denna generation som väckelse skulle komma överhuvudtaget även om övertygelsen fanns att väckelse kommer.

Min tidigare pastor, Sten Gunnar Hedin i Filadelfiakyrkan Stockholm tog också stillsamt upp i en predikan i förbifarten, om 100-års andlig torka som kan komma som en konsekvens.

Så hur ska vi som frikyrkliga medlemmar förhålla oss till vad som sägs, målas upp, och vad som ska hända i framtiden?

Förberedelsetid

Låt oss först slå fast det grundläggande. Denna jord är inte vårt hem, vi är på väg till vårt himmelska hem. Därför kommer det på ett sätt alltid att var en slags rastlös tillvaro härnere på jorden och det kommer att finnas begränsade resurser. När nu tiderna helt uppenbart är på väg att förändras och frikyrkligheten också behöver formera om sig så handlar det om prioriteringar på agendan. Vilka sätter dessa? Och hur pekar färdriktningen framåt?

Jag tror det bästa sättet att förbereda sig för framtiden är att se till det enskilda perspektivet. Att leva i det eviga hoppet, vi är på genomfärd här, och att göra sin egen kallelse fast.
”Var desto ivrigare, mina bröder, att göra er kallelse och utkorelse fast. Gör ni det, skall ni aldrig någonsin snubbla och falla.” 2 Pet 1:10

När en storm är i antågande så beordrar inte kaptenen att färghinkarna ska fram och penslar delas ut till manskapet. Då beordrar han att lasten ska surras ordentligt. Liknelsevis, detta gäller var och en av oss också!

Oavsett vilka moln som tonar upp sig på himlen och kommer allt närmare framöver, så låt oss arbeta på att stå fasta själva. Sök Herren, vill han leda i ekonomiska beslut? Var ska du lägga dina prioriteringar någonstans, vad finns på din agenda?

Harmoniserar din agenda med Guds agenda?

Detta kommer att bli allt viktigare. En frikyrklig fladdrig livsstil kommer inte att fungera framöver. Andliga ledares visioner som inte är födda av Herren genom bön och åter bön kommer att falla ihop som korthus. Var beredd på detta och bli inte förvånad!

Till sist, du som funderar över enhet i Kristi kropp. Du behöver inte vara orolig, det kommer att bryta och bända som det gjort alltsedan Paulus skrev till Korinth församlingen, och jag tänker på det reformatorn Olaus Petri skrev på 1500-talet, kanske i rummet intill Gustav Vasa att, ”alltid förmoda oss motstånd” och ”alltid hava buller och ofrid” och om satan ”understundom efter världens anseende låter oss hava frid, så bedrager han oss då allrasnarast med lättja och försummelse”[2] och det är kanske i det sistnämnda vi är nu men när tiderna skiftar så behöver vi varandra mer än någonsin.

Då spelar inte kyrkogren någon roll, utan vad som spelar roll är ett öppet hjärta som söker Herren och som lyssnar och som vill stå fast och troget och så intill döden och tills det himmelska hemmet slår upp sina portar och evig fred och frid kommer råda överallt.

Jonas Rosendal, teologistuderande.

Länkar

[1] Pelle Hörnmark slutar som pingstledare

[2] Olavus Petris förmaning

=>

Ämne: Gästblogg

Nyckelord: , , , , , , , , ,

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial

Känner du andra som borde läsa detta?