Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Tro, politik, mediekritik och samhällsanalyser

F.d. katolsk präst ger sin syn på kvinnan i Uppenbarelseboken 17

 

Harlot-Babylon

I tider då en och annan fått för sig att ”korsa Tibern” kan det vara intressant att lyssna till dem som gjort en omvänd resa.

Undervisningen i sin helhet skriven av en f.d. katolsk präst, Richard Bennett. Han driver numera organisationen Berean Beacon. Den aktuella artikel har ursprungligen den engelska titeln ”A Portrayal of the Woman of Revelation Chapter Seventeen”. Ett stort tack till Torbjörn Göransson för arbetet med översättningen! (Red. Anm.)

Ett porträtt av kvinnan i Uppenbarelseboken kapitel 17

I Uppenbarelsebokens 17:e kapitel beskriver den Helige Ande på ett livfullt sätt kännetecknen för den avfallna kyrkan. Aposteln Johannes såg ett vilddjur med tio hornen, som på sin rygg hade en kvinna klädd i purpur och scharlakan, hon var täckt med guld, ädla stenar och pärlor, en sköka  och mor till skökorna och skändligheterna på jorden. Hon är älskarinna till kungar, utan barmhärtighet och berusad av de heligas blod och Jesu vittnens (martyrernas) blod. Dessa symboler är briljant avbildade. ”De sju huvudena är sju berg som kvinnan sitter på” (v. 9). Detta klargör den Helige Ande genom att proklamera, ”kvinnan som du såg är den stora staden, som regerar över konungarna på jorden” (v. 18). Staden är utan tvekan Rom. Namnet på skökans panna är ”en hemlighet/mysterium” (v. 5). Hon kan inte vara hedniska Rom, ty inget hemlighetsfullt gällde denna stads karaktär, tvärtom. ”Kristna Rom” är emellertid en hemlighet/mysterium, ty hon är inte vad hon tycks vara. Babylon i Uppenbarelseboken är en stad och en sköka. Jerusalem i samma bok är en stad och en brud. Babylon är jordiska kungars bedrägliga älskarinna; Jerusalem är den rena bruden till Konungarnas Konung. Jämförelsen avser den trogna kyrkan och den avfallna kyrkan. Kapitel 17 beskriver alltså i detalj den avfallna kyrkans karaktär.

Religiös makt styr världslig makt

Kvinnan sågs ”sitta på ett scharlakansrött vilddjur” (v. 3). Kvinnan, påvliga Rom, sitter på en scharlakansrött vilddjur, den civila/världsliga makten. Hon kontrollerar och styr för sina egen syftens skull den civila makten, på vilken hon rider. Den civila makten är underordnad det avfallna Roms andliga kontroll och är påvens nödvändiga verktyg, som används för att uppfylla det han strävar efter och har som mål. Detta är exakt den påvliga kyrkans historia.

Påvekyrkan uppkom till följd av att den gynnades av kejsarna i det gamla kejserliga romerska imperiet. Konstantin, som år 313 e.kr utropade kristendomen till statsreligion i det romerska imperiet, lade grunden härtill. Dessförinnan var kyrkan en gemenskap av troende under en ledare, Herren Jesus Kristus, och verkade under sina pastorer genom auktoriteten hos det skrivna Ordet enligt evangeliet om Herrens liv, samt apostlarnas skrifter tillsammans med Gamla Testamentet. Den kyrka som Konstantin skapade blev emellertid organiserad och styrd enligt det kejserliga romerska imperiets modell.  Sålunda delades styret av kyrkan upp i fyra stora provinser och en biskop i varje provins upphöjdes över sina bröder. Historiskt sett ökade makten hos biskopen i Rom i takt med att kejsarnas makt minskade.Vid sidan av Justinianus edikt år 538 e.kr., proklamerades genom edikten av kejsarna Theodosius II och Valentinius III Roms biskop vara ”föreståndare för hela kyrkan.” Det är sålunda genom civila makters edikt och genom de italienska biskoparnas medgivande som Roms biskop blev ledare för västra Europas prästerskap. Men vid den tiden pågick sönderfallet av det kejserliga romerska Imperiet och man kunde ha trott att statskyrkan skulle falla tillsammans med Imperiet. Emellertid gjorde biskopen i Rom anspråk på en auktoritet högre än den som erhölls genom civil makt så att hans position skulle säkras för evigt. Med skicklighet lade han beslag på det verktyg, titeln aposteln Petrus efterträdare, genom vilket han gjorde anspråk på att ha blivit beklädd med den Helige Gudens auktoritet. Genom att göra detta steg han till en position långt över patriarker och kejsare. Wylie sammanfattar:

”Genom att hävda denna dogm fullbordades påvemakten i sina huvuddrag inklusive det läromässiga, men ännu inte i praktiken. Den måste vänta på att iden om ställföreträdarskap helt utvecklades, vilket inte skedde förrän under Gregorius VII. Men här har vi nämligen det första fröet från vilket påvemaktens väldiga struktur kan härledas. Det är detta som planteras i centrum av en föregivet gudomlig rättsskipning, och placerar påven över alla biskopar med sina hjordar och alla kungar med sina underlydande. Det är detta som ger påven två svärd …. Dagen när denna dogm proklamerades var påvemaktens egentliga födelse. Biskopen i Rom hade fram till dess suttit på kejsarnas tron; hädanefter skulle han sitta på Guds tron.”

För att åstadkomma detta krävdes naturligtvis intriger, bedrägeri, undertryckande av Bibeln och evangeliet – allt detta fullbordades under tidens gång så att det vid tiden för de stora reformatorerna under femtonhundratalet var självklart att påvekyrkan var kvinnan som rider på vilddjuret. Bland oss i dag gör samma kyrka, den romersk katolska kyrkan, fortfarande anspråk på samma auktoritet och följer fortfarande samma agenda.

I Daniels bok, kapitel 7 förföljde det lilla hornet, symboliserande påvemakten, de heliga och talade mot ”Den Högste”, men skulle sluta efter 1260 år. Detta inträffade år 1798 genom arresteringen av påve Pius VI 1260 år efter Justinius edikt från år 538 e.kr. Påvekyrkan tynade bort och förlorade sin civila makt för lång tid framöver. Men Uppenbarelseboken kapitel 13 förklarar att samma politiska-religiösa institution kommer att återuppstå som en makt under den sista tiden, ”Ett av dess huvuden såg ut som det hade blivit slaktat och dödat, men dess dödliga sår hade läkts. Hela jorden förundrade sig över vilddjuret och följde efter det.” Detta förverkligades, precis som Skriften hade förutsagt. År 1929 undertecknade Mussolini Lateranfördraget med påve Pius XI, och denne beviljades officiellt Vaticanus Mons (Vatican Hill) av Italien. Såret hade läkts! Genom den civila maktens handlande hade påvekyrkan åter igen dykt upp som en jordägande teokrati, som fortfarande gjorde anspråk på titlarna aposteln Petrus efterträdare och Kristi ställföreträdare.

Medan hon blev den minsta oberoende staten i världen (108 acres) blev hon igen en av de största vad gäller politisk intrig; med Lord Actons ord ”djävulen smygande bakom krucifixet.” Därför att hon har etablerats genom civil makt samt är en suverän stat utövar hon stort inflytande på nationell och internationell lag, särskilt inom de nationer i vilka hon har påvliga sändebud som ambassadörer. För närvarande uppehåller hon civila relationer på ambassadnivå med 172 länder. Enligt den katolska kalendern har ett apostoliskt sändebud den diplomatiska rangen av extraordinär och befullmäktigad ambassadör … ett sådant sändebud har företräde bland diplomater i landet, han är ackrediterad och tjänar som dekanus i den diplomatiska kåren vid nationella högtidligheter. Påvliga Roms historia, hennes skenbara död samt hennes nuvarande position i världen, visar att hon passar in på vad den Helige Ande avslöjar i Uppenbarelseboken kapitel 17.

Betydelsen av belägenhet, klädsel och egendomar

Påvekyrkans hemvist är det ingen tvekan om, ”de sju huvudena är sju berg som kvinnan sitter på” (v. 9). Själva systemet inryms fortfarande i området för Vatikanstaten. ”… Det är inom staden Rom, kallad de sju kullarnas stad, som hela Vatikanstaten faktiskt nu är belägen …”. Uppenbarelsen från Gud avslöjar det avfallna systemets klädsel och ägodelar, ”Kvinnan var klädd i purpur och scharlakan och smyckad med guld, ädelstenar och pärlor. I handen hade hon en guldbägare, full av skändligheter och smuts från hennes otukt” (v. 4). Scharlakan, den sedvanliga färgen på kungars och soldaters dräkter, var och är fortfarande påvliga Roms favoritfärg. Till exempel är kardinalers utstyrsel helt scharlakansröd. Påvliga patriarker, ärkebiskopar i storstäder, vanliga ärkebiskopar och biskopar bär purpurfärgad utstyrsel och ett kors hängande över bröstet. Detta kors skall enligt Romkyrkan vara utsmyckat med ädelstenar; biskopars kors innehåller vanligen reliker från en martyr. För påvliga Rom är ”den gyllene bägaren” ett nattvardskärl på altaret och det måste vara av guld eller vara guldpläterat. Bibliskt representerar guld fullkomlighet och de ting som tillhör Gud. På ett bedrägligt sätt försöker sig Romkyrkan på en ”ren” uppvisning, men när det gäller dess användning vid Eukaristin förklarar hon, ”… vid mässoffret offras vår Herre.” I Skriften beskrivs Herren Jesus Kristus perfekta offer som en engångshändelse. Den gyllene bägare, som hon håller upp som centrum i hennes tillbedjan av Gud, är sålunda fylld med de mest avskyvärda styggelser, en skicklig avbild som visar på hennes avgudadyrkan och vidskepelse.

Beskrivning av den inre karaktären

Vers 5 beskriver hennes inre karaktär;

”På hennes panna var skrivet ett namn, en HEMLIGHET: DET STORA BABYLON, MODERN TILL SKÖKORNA OCH SKÄNDLIGHETERNA PÅ JORDEN.”

Hon kallas ”stor” på grund av omfattningen av det påvliga inflytandet, och på grund av det stora antal kungar, furstar och presidenter som hon har ”affärer” med. Påvekyrkan bär också titeln, ”Hemligheten/mysteriet det stora Babylon”. Genom historien har hon varit en gåta. Hon fortsätter att vara detta, även för de som finns inom hennes egen sfär. I sanning beskriver Guds ord henne som en ”hemlighet /mysterium.” Hon kallas ”Babylon” eftersom hon är en exakt kopia av sin föregångare det gamla Babylon vad gäller avguderi och grymhet. Det forntida Babylon var endast ett färgporträtt i miniatyr av henne. ”Det stora Babylon” titulerar sig själv som ”Helig moderkyrka.” Hon har fräckheten att förkunna, ”Ingen kan ha Gud till Far som inte har kyrkan som mor.” I sanning har Bibeln uppenbarat hennes inre karaktär som, ”modern till skökorna och skändligheterna på jorden” (v. 5). Påven och hans kyrka inför vid tillbedjan av Gud en tillbedjan av nattvardsbrödet och Maria som ”Barmhärtighetens Moder, den Allra Heligaste,” och påven själv betecknad som den ”Heligaste.” ”Den Heliga moderkyrkan” har enligt traditionen som del av Gudstillbedjan också inkluderat det frustrerande celibatet för män och kvinnor, och värst av allt har hon tagit in det  avguderi som Gud hatar. Ikoner och helgonens ben dyrkas. Påvliga Rom uppmuntrar människor att kontakta de döda. Hon lär, ”Pilgrimskyrkan är starkt medveten om denna gemenskap med hela Jesu Kristi mystiska kropp. Från kristendomens äldsta tid har hon hållit minnet av de döda i stor vördnad … Vår bön för dem kan inte bara hjälpa dem utan också göra deras förbön för oss verksam” (fr. kat. katekesen).  Som initiativtagare till detta skändliga beteende till följd av hennes oheliga traditioners seder och bruk, fanns det inte en mer uttrycksfull och lämplig titel som getts henne än den som genom den Helige Ande nedtecknats av aposteln Johannes.

Hennes historia av förföljelse av sant troende

Den romerska kyrkan har använt kungar och furstar i sin förföljelseverksamhet. Först rannsakade och dömde hennes domstolar de troende, varefter de överlämnades till den civila myndigheten för att avrättas. I påvemaktens korståg mot bibeltrogna städer och territorier försäkrade sig Rom om hjälp från de civila makterna, kungar och furstar, med att utföra hennes illdåd. Under århundraden var det påvliga systemet ”berusat av de heligas blod, av Jesu vittnens blod” (v. 6). Korstågen mot Albigenserna och Waldenserna var fyllda av våldsamma massakrer och barbariskt beteende. Det personliga förföljandet av sant troende, som mynnade ut i fasansfull tortyr och död, utgör den dokumenterade historien för den påvliga statsreligionen. Genom Inkvisitionen organiserade hon under århundraden krig mot bibeltroende städer och territorier. I mitten av tolvhundratalet gav påve Innocent IV detaljerade anvisningar om hur de många inkvisitorerna skulle genomföra tortyr. ”Innocent IV gav detaljerade instruktioner gällande tortyrens genomförande i sin påvliga bulla Ad Extirpanda (1252). Denna reviderades och återutgavs av efterföljande påvar. Tortyr föreskrevs, men den skulle stoppas strax innan ben slets av eller innan den blev dödlig …  Ödeläggande straff förordnades för alla som härbärgerar, ger råd till eller hjälper kättare. Hur fullständigt det avskyvärda systemet direkt genomfördes av påvemakten visas av klausulen som säger att ingen förändring kunde göras utan särskild auktorisering av den Heliga Stolen.”

Det har uppskattats av noggranna och trovärdiga historiker att från påvemaktens födelse på 600-talet till nutid har genom påvliga förföljare mer än 50 miljoner människor blivit slaktade för brottet kätteri, ett genomsnitt av mer än 40 tusen religiösa mord under varje år av påvemaktens existens. Den romerskt katolske författaren Peter de Rosa skrev om det romerskt katolska tortyrmaskineriets illdåd,

”Dokumentationen från inkvisitionen skulle vara pinsam för vilken organisation som helst; för den katolska kyrkan är den förödande. I dag är denna kyrka stolt över, med stort berättigande, att hon är försvarare av den vanliga lagen och mänskliga rättigheter. Påvemakten i synnerhet tycker om att se sig själv som moralens väktare. Det som framgår av mer än sex århundradens oavbruten historia är att påvemakten har varit den svurne fienden till grundläggande rättvisa. Av 80 påvar i rad från och med 1200-talet har inte en enda av dem ogillat inkvisitionens teologi och verktyg. Tvärt om gjorde den ene efter den andre egna grymma tillägg till driften av detta dödliga maskineri.”

Påvemakten har chockerande nog levt upp till bilden från Uppenbarelseboken av den av blod berusade kvinnan efter sex århundradens mördande framfart. I Bibeln förutsade den Helige Ande hennes begär efter makt och blod. Historien har dokumenterat några av de kusliga detaljerna.

Sammanblandning av politisk och andlig makt

Hur skulle sammanblandningen av den politiska makten och påvekyrkans bedrägliga makt bättre kunna beskrivas än i Uppenbarelseboken 17? I hennes eviga utmaning av Herren Jesus Kristus avseende Hans värdighet och privilegium att råda över jordens kungar framhärdar hennes monarki och prästerskap i att umgås med härskare och regeringar alltmedan hon fortsätter att omättligt uppehålla förmågan att suveränt regera på jorden.

Allt eftersom Guds ord går i uppfyllelse och till dess att Herre Jesus Kristus återkommer är det de troendes uppdrag att varna varandra med samma klarhet som när Bibelns ord går ut. Det är de sant troendes plikt av avslöja uppfyllelsen av det som förutsades i Uppenbarelseboken 17. Sådan var föregående tiders övertygelse. Det är endast genom ett ärligt och troget vittnesbörd om den Helige Andes uppenbarelse som frihet från påvekyrkans herravälde kommer att bli en verklighet för dessa som för närvarande är fångade genom hennes lögner.

Nuvarande läge

Påvliga Rom har stått i direkt opposition till Kristi evangelium. Därför kommer Guds dom att drabba henne. Det har därför aldrig tidigare funnits en mer uppenbar skyldighet att lämna påvliga Rom och hennes ekumeniska efterföljare. Hennes orättfärdighet korrumperar och förgiftar nationerna med en falsk ledare för kyrkan, ett bedrägligt evangelium och hon gör sitt yttersta för att ödelägga Guds rättvisa och rättfärdiga lag! Herrens röst ljuder starkt från de avslutande kapitlen i Bibeln och genljuder utöver världen, ”Gå ut från henne, mitt folk, så att ni inte tar del i hennes synder och drabbas av hennes plågor.” Som Herren har sagt att hon skall kommer kvinnan som sitter på det scharlakansröda vilddjuret att fortsätta att växa sig stark och dra till sitt sköte folkmassor, nationer och världens makt och ära,. Emellertid är den slutgiltiga domen mot henne och de som följer henne redan skriven, ”Fallet , fallet är det stora Babylon! … Ty av hennes otukts vredesvin har alla folk druckit.” Guds återhållna vrede, Hans bestraffande rättvisa och Hans fientlighet mot synd kommer att uppenbaras för hela världen. Det påvliga Roms undergång kommer att utgå från Hans makts härlighet. ”Den som … han skall själv få dricka av Guds vredes vin, som oblandat hälls i Guds vredes bägare.” Avgudadyrkan är en avskyvärd synd hos den mänskliga naturen. I närvaro av den Frälsare som de har ignorerat och förskjutit kommer det att visa sig ödesdigert för dessa som framhärdar i den.

Äldre tiders bibeltroende igenkände den avfallna kyrkan när de studerade Skriften och var beredda att både avslöja henne och konfrontera henne genom den styrka och vishet som Herren gav. Bland många andra kan nämnas John Wycliff, John Huss och Savonarola. Under reformationen fanns bl.a. Martin Luther, William Tyndale, John Calvin, Thomas Cranmer, Hugh Latimer, Nicholas Ridley, John Bradford och John Fox. På sexton – och sjuttonhundratalet fanns troende som John Bunyan, översättarna av King James Bibel, och de män som publicerade ”Westminster och Baptist Confessions of Faith.” Till listan kan även läggas Sir Isaac Newton, Jonathan Edwards, George Whitfield, och John Wesley. Från senare tid fanns män som Charles Spurgeon, biskop J.C. Ryle och dr. Martyn Lloyd Jones. Alla dessa män och många fler kände till Skriftens tillförlitlighet vad gäller både Kristi brud och den avfallna kvinnan som är ”berusad av de heligas blod, av Jesu vittnens blod.” Det skrivna Ordet har gått i uppfyllelse under historiens gång, under både goda och onda tider. Likt äldre tiders troende måste vi delta i kampen. Han är med oss och vi kommer att segra till sist. Vi upprepar apostelns ord, ”… sedan ni fullgjort allt. Stå alltså fasta.” Vissheten om den slutlig segern borde uppliva oss i våra ansträngningar och inge oss mod i vår kamp. Den bestraffning som Kristus Jesus kommer att utdela genom ”Guds vredes vin” upprepas i The Battle Hymn of the Republic: ”Mine eyes have seen the glory of the coming of the Lord; He is trampling out the vintage where the grapes of wrath are stored; He hath loosed the fateful lightning of His terrible swift sword; His truth is marching on …. Glory! Glory! Hallelujah! His truth is marching on … He has sounded forth the trumpet that shall never call retreat; He is sifting out the hearts of men before His judgement seat; Oh, be swift, my soul, to answer Him! Be jubilant, my feet; Our God is marching on. Glory! Glory! Hallelujah! Glory! Glory! Hallelujah! Glory! Glory! Hallelujah! His truth is marching on.”

Roman Catholicism Expert talks about Pope Francis background and agenda

Why Did 50 Priests Leave the Roman Catholic Church?

=>

Ämne: Andakt / Predikan, Kristendomens historia, Livets Ord/Trosrörelsen, Nya Ekumeniken, TRADITION & TEOLOGI, Villoläror

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial

Känner du andra som borde läsa detta?