Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Tro, politik, mediekritik och samhällsanalyser

Några tankar om konvertering till romersk katolska kyrkan – del 2

Peter Ljunggren konvertering

Av Peter Ljunggren

Petrus i Rom?

Det finns inte objektiva bevis att Petrus besökte Rom. Vi vet att Paulus var i Rom, kanske Petrus också, men det är inte säkert. De första omnämnandena att Petrus skulle vara kopplad till Rom är från ungefär 150 år efter hans död. De som skrev tidigare, exempelvis Clement of Rome, Ignatius of Antiochia och Polykarp nämnde aldrig att Petrus var i Rom. I sin bok ’Keepers of the keys of heaven – A history of the papal sea’[1](Sv Väktare av himmelrikets nycklar – en historia av påvedömet), skriver Roger Collens, professor vid Edinburgh University om de benfragment som hittades i början på 1940-talet, och som enligt RKK ska ha tillhört Simon Petrus. Hela historien om dessa ben är minst sagt makaber och inte trovärdig, men vad som är ännu mer makabert är när kristna media rapporterar att svenska predikanter står vid dessa delar av ett lik och känner en ”stark smörjelse”. Var finns rösterna som ifrågasätter sådant anti-evangeliskt prat?

Tradition är bra – men vilken?

En vanlig poäng ifrån konverterarna är att vi evangelikala förlitar oss endast på Bibeln och inte på kyrkans tradition, att vi gått för långt på ”Sola Scriptura”, skriften alléna. Jag är medveten att Gud använde traditionen för att ge oss Bibeln, och jag tror inte många evangelikala är respektlösa
gentemot traditionen, det är den Romersk Katolska traditionen vi avvisar pa grund av 1700 år av allt mer Bibelfrånvända doktriner som lagts till evangeliet.

Att någon skulle uppleva en välsignelse i handpåläggning i den apostoliska successionen är märkligt. I den långa rad av påvar som lagt händerna på nästkommande generation har vi Stephanus VII, som ledde kardaversynoden där man grävde upp den tidigare påven Formosus ruttnande kropp för att ställa honom tillrätta för villoläror. Man tog av hans gravkläder och klädde honom i påvedräkten, satte honom på tronen, där han dömdes till helvetet. Detta skedde två gånger och var gång kastades han i floden Tiber, den flod man nu använder för att symboliskt tala om konverteringen till Rom, “korsa över Tiberfloden“.

Sedan har vi Johannes XII, som förblindade en kardinal och kastrerade en annan, eller Innocent III, som anses ha varit skyldig till att ha dödat en miljon människor under en 20-årsperiod. Det är i denna successionen av handpåläggning man vill ställa sig. Själv föredrar jag en personlig upplevelse av Jesus Kristus. För mer om påvedömet läs ’Dark History of the Popes: Vice, Murder and Corruption in the Vatican’.[2]

Ett annat problem ibland konvertiterna är att man inte tycks ha förstått att när Bibeln översattes till svenska eller engelska fanns det ord som aldrig översattes. I Sverige försvenskade man till grekiska eller latinska ord. Bland dessa ord märker vi apostel, pastor, dop och biskop. Biskop betyder “övervakare“, alltså den som har det övergripande ansvaret. Apostel betyder, den som är utsänd, pastor betyder herde, och dop kommer från doppa och liknas vid begravning – vi är begravna med Kristus. När Karlendal säger att frälsningen
är i dopet tycks han inte ha insett att det grekiska ordet “baptizó“ inte alltid handlar om vattendop, utan lika ofta
om att vi är begravna med Kristus. Då är det sant att frälsningen är i dopet; vi – vårt gamla jag, vår skuld och synd – är begravna med Kristus.

Lyd Gud – Lyd Biskopen?

Enligt kyrkohistorien var Ignatius av Antiokia, ungefär 75 år efter Jesu uppståndelse, den som ändrade den nytestamentliga bilden på biskopen från en andlig funktion till också en positionstitel. En biskop var nu en auktoritet, som krävde diktatorisk lydnad. Ingnatius skrev att den som lyder Gud lyder biskopen, och att den som älskar Gud älskar biskopen. Gud och biskopen blev synonyma. Om vi tänker på hur snabbt kristna traditioner kan förändras på några årtionden
i vår tid, blir vi inte förvånade över hur snabbt förändringen kom efter Paulus och apostlarna dog.

Pedofila präster

Kristna tidningar i Sverige tycks helt blunda för varningar som är vanliga i andra länder. Jag tänker då på hur många präster som varit involverade i pedofili. I boken ’Sex, priests, and secret codes’,[3] dokumenterar författarna Thomas Doyle, Richard Snipe och Patrick Wall att detta varit ett välkänt problem i RKK sedan 300-talet. Varje gång det har blivit allmänt känt lovar RKK att få slut på detta onda, men så snart den första chocken har gått över börjar man täcka upp det igen.

Doyle är en dominikansk präst med stor erfarenhet Vatikanens ambassad i Washington, och har gjort intervjuer i mer än 2000 fall, där barn har utnyttjats sexuellt av präster. Snipe var en benedektinermunk i arton år och har sedan dess varit professor på katolska universitet. Han har givit expertvittnesmål i mer än 200 fall där barn har utnyttjats sexuellt av präster. Wall har också varit benedektinermunk och är medlem av den katolska institutionen, Cannon Law of America. Även han har gett vittnesmål i mer än 200 fall där barn har utsatts för pedofili. Att alla dessa författare har varit och är ledare i RKK ger tyngd till bokens historiska vittnesbörd. Böcker som denna, och det finns många, borde komma ut på svenska eller åtministone rescenseras i kristen press i Sverige.

Del 3: Konvertering andra vägen, och andlig fattigdom.

Läs MissionsVisionen här:

Referenser

[1] Keepers of the keys of heaven, av Roger Collens, utgiven på Basics Books, New York.

[2] Dark History of the Popes: Vice, Murder and Corruption in the Vatican, av Brenda Ralph Lewis, Metro Books, New York.

[3] Sex, priests, and secret codes, av Thomas Doyle, Richard Snipe och Patrick Wall

=>

Ämne: Nya Ekumeniken, TRADITION & TEOLOGI, Villoläror

Nyckelord: , , , , , , , ,

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial

Känner du andra som borde läsa detta?