Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Tro, politik, mediekritik och samhällsanalyser

Det finns något osunt med den kristna kändiskulten

Birro Ekman

Skärmdump Google

[Opinion & Debatt, Gästblogg, Ledarskap, Nya Ekumeniken]

I kölvattnet av makarna Ekmans bokturné i mitt eget samfund, det katolska, känner jag att det finns en sak, ett problem, som jag måste få sätta fingret på, som präglat hela den uppståndelse som följt deras konversion.

Ibland hörs röster om att vi katoliker, genom att be om förbön från de som är i himlen (helgonen), dyrkar människor och inte Gud. Och visst ska det kritiseras när människor blir viktigare än Jesus. Jag kan dock uppleva samma sak när jag följer den kristna debatten i tidningar som Inblick, Dagen och Världen idag, eller tittar på kristna TV-kanaler.

Jag tänker på liberalteologen och äktenskapsbrytaren Marcus Birro, som man knappast behöver vara skolad i teologi för att kunna skärskåda som en skojig gubbe (jag skulle kunna uttrycka mig starkare). För ett par år sedan skrev han i en krönika i Expressen om att Jesus och Petrus var i Rom (!) där Peterskyrkan nu står. Han skrev också i en annan artikel om att skilsmässor är en krigsförklaring mot barnen. Två år senare hade Gud tydligen ändrat sig efter att Birro träffat en snygg gift katolsk småbarnsmamma, och nu plötsligt är ”det inte Gud som ställer upp ramar och regler” för vem Birro får ligga med.

På Birros gamla arbetsplatser, Inblick och Livets Ord-grundade Världen Idag, har avståndstagandena varit i mildaste laget. Det skarpaste hans forna kollegor haft att säga om det han gjort har varit i stil med ”vi är affärsmän” eller ”vänner gör ibland livsval som man inte kan ställa sig bakom.”. Den Jesus som drev månglarna ur templet med gisslet lyser med sin frånvaro. Istället tonar en politiskt korrekt ”Snäll-Jesus” fram, han som gärna säger ”du är förlåten” men aldrig ”gå och synda inte mer”, som aldrig moraliserar eftersom vi alla gör fel då och då. En Jesus som inte finns med i bibeln.

Frågan är förstås om andra äktenskapsbrytare inom den pingstkarismatiska rörelsen hade bemöts på samma sätt. Jag har mina aningar.

En av många som Birro frotterat med och lyfts upp b l a i sitt egna tv-program är min numera trosfrände Ulf Ekman. I hans TV-soffa fick Birro breda ut sig och framställas som en konservativ försvarare av familjen som förtrycks för sina åsikter. Och det slutar inte där. I kanal efter kanal som mainstream-kristenheten upplever som ”konservativa” eller (ve och fasa!) ”kristen höger” får Birro breda ut sig. Det blir artiklar, poddradio och TV-program. Inga kritiska frågor ställs om de år han ljugit om att han varit katolik fast han inte är det (han är medlem i Svenska kyrkan, vilket torde passa honom utmärkt teologiskt) eller den artikel han skrev i DN om att ”hans kyrka” (d v s den katolska, som inte alls är hans) förtrycker homosexuella och har ett preventivmedelsförbud som är ”stenålder och människofientligt”. Är det för att Birro omvänt sig – vilket han ju inte alls verkar ha gjort – eller hade det mer att göra med att man inte ville stöta sig med ett känt ansikte som kan ge uppmärksamhet och dra in intäkter?

Under samma tid har Ulf Ekman gått och blivit katolik, på riktigt. Jag ska inte sticka under stol med att jag blev glad när jag hörde detta. Rent strategiskt vore det klokt att hålla klaffen och tacka och ta emot. Det här kunde ju vara ett utmärkt tillfälle att fördjupa kontakterna mellan samfunden (kan det synas, åtminstone) i denna ödesmättade tid för Sverige och Europas kristna. Det är också ett utmärkt tillfälle att uppmärksamma att det finns många pingst-karismatiska kristna inom den katolska kyrkan och kanske få pro-palestinska katoliker (som tyvärr inte är få) att tänka om gällande Israel, som ju Ulf varit en fenomenal apologet för.

Tyvärr kan jag inte bara hålla klaffen och tacka och ta emot. Det är lite för många frågetecken som svävar över vad som skett. Nu hävdas det att det hela var en öppen process, som ägt rum enda sedan mitten av 2000-talet.

Jag började själv gå i läsning för att konvertera till katolicismen som 14-åring, det var 2008, och upplevde inte att Ulfs omvändelse var en ”öppen process”. Visst gick ryktet. Ulf hade varit i min församling och gjort korstecknet. Ulf drog med ”Abbe” (som vi kallar biskopen internt) på Livets Ord-möte, och Ulf försvarade katolska kyrkan från kritiska protestanter. Lite senare konverterade hans son. Men inte var det väl en öppen process att Ulf och Birgitta själva skulle konvertera? 2009 skriver Ulf att dylikt är ”spekulationer och fantasier”. Som jag minns det förnekades det enda tills det blev dags.

När det dock väl blev dags blev reaktionerna inte av denna värld. Inte bara hos hans närmaste vänner och kollegor, utan bland vanliga församlingsmedlemmar. Någons 16-åringa dotter bröt ihop och grät och frågade om Gud var förvirrad [nota bene: Gud, inte Ulf] som kallade Ulf till katolicismen. Kollegan Salomonsson frågar sig ”vad har vi då?”, ”när en ledare, som i allt har företrätt församlingen och skrivit dess urkunder, säger att [han] delar inte tron längre”. Det pratas om sorgearbete. Det är inte utan att jag tycker att det är konstigt om det kommer undrande frågor om det för Livets Ordarna varit Ulf eller Jesus som är vägen till frälsning? Hur kan en församling ha något annat än Jesus som sin ”urkund”?

Jag tror att det är ett symtom på samma osunda kändiskult som fått kristna tidningar och församlingar att finansiera en person som Birro. Inte för att jag tvivlar på att Ulf är kristen på riktigt, det gör jag inte, men för att vägen till Jesus tycks – trots att protestantismens grundlades som en reaktion på sånt – bero på vad som för tillfället pågår i olika kristna auktoriteters huvuden.

Ulf har lyft fram fler knasiga kompisar än Birro. 2010 – alltså mitt under hans vandring mot katolicismen – tog han Benny Hinn till Livets Ords årliga Europakonferens. Jag minns när efter att ha hört en predikan av Hinn (han har utan tvivel talets gåva) gick in på hans hemsida för att få veta med. Där möts jag av ett videoklipp. En man sitter och utlovar välsignelser från Gud – främst ekonomiska sådana – och hänvisar till lite hemmagjord esoterisk bibelläsning kopplat till att det snart är blodmåne, och avslutar med att Gud ska ge mig allt detta ”om [jag] offrar 300 dollar på pastor Hinns altare”. Jamen självklart. Och jag kan säkert vinna miljoner genom att skicka pengar till Nigeria också.

Det värsta med sånt här är inte att deras teologiska haverier, utan förstås att de knappast är de som redan är friska och lever i välstånd som kommer att ge stora summor pengar och hoppas på mirakler. Hinn har i sin tur ett långtgående samarbete med en pastor som heter Mike Murdock, som tar bondfångeriet till en helt ny nivå. Han har utvecklat en revolutionerande teologi som går ut på att man ska ge honom 1000 dollar och få uppleva mirakel. I ett klipp berättar han om hur han älskar att hålla i högar av pengar, att Gud kan få några släktingar till dig att dö så att du kan få deras hus om du ger honom pengar, och att kristna som ger till Gud utan att vilja få något tillbaka är dumma i huvudet. Med mera. Det är riktigt svårt att ta på allvar eftersom det lika gärna skulle kunna vara satir på giriga kristna tv-personligheter.

Kristna har ett ansvar för vilka man lyfter fram som förebilder och inspiratörer. I fallen Birro och Hinn gick det åt ett håll som är alldeles galet. Det är allvarligt, speciellt när man når ut till så många kristna. Jag tror att även många protestanter kan behöva tänka på att inte lyda människor före Gud. Det är inte vad som pågår i Ulfs huvud som är sanningen, vägen och livet. Det är bara Jesus som kommer döma över levande och döda.

Zeth Arkö Gogman, katolik

=>

Ämne: Gästblogg, Ledarskap, Nya Ekumeniken, OPINION & DEBATT

Nyckelord: , , , , , , , , , , ,

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial

Känner du andra som borde läsa detta?