Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Tro, politik, mediekritik och samhällsanalyser

Tillbaka till ”rötterna”, du liksom

angst

David Åleskjær i S:t Peterskyrkan i Rom. Privat foto.

[Opinion & Debatt, Kristendomens historia, Nya Ekumeniken, Villoläror]

Många medier spår olika trender under 2016, och den kristna pressen är inget undantag. Norska Dagen spår att det är tio trender som kommer prägla norska församlingar 2016. Bland trenderna hittar vi följande på fjärde plats:

Tillbaka till rötterna. Efter att den svenska pingstvännen Peter Halldorf klädde sig i munkkåpa, har en rad skandinaviska kristna ledare fått upp ögonen för kyrkofäderna och sett behovet för att hitta sin plats i kyrkohistorien. Om inte alla går lika långt som Ulf Ekman, kommer definitivt många gräva fram ord, begrepp och tankar från den tidigare kristendomen. Vi får höra om neoliturgi och ny-monastiska rörelser.”

”Tillbaka till rötterna” har varit frikyrkans viktigaste angelägenhet i alla tider, men under de sista åren har det skett en märklig hållningsändring i en del frikyrkliga sammanhang. Det deras företrädare gjorde uppror emot räknas numera som själva ”rötterna”. Därmed hamnar man i praktiken någonstans mitt på stammen och pratar om ”rötterna” man har upptäckt. En del av församlingarna som till exempel hade den tidigare pastorn i Livets ord, Ulf Ekman, som sin stora förebild, har nu en kvasi-katolsk liturgi som vare sig är fågel eller fisk.

Mitt i allt detta talar man alltså samtidigt om att ha funnit ”rötterna”

Varför stanna mitt på stammen? Borde det inte hellre handla om att leva ut själva evangeliet i sin egen tid och kultur istället för en eller annan gammal ”tradition” man plötsligt upptäckt? Historiens kristna hjältar har redan utfört sina uppdrag, och även om vi har all orsak att vara tacksamma för deras insats ärar vi dem inte genom att stå på deras axlar.

Nej, vi ärar dem bäst genom att omedelbart hoppa ner från deras axlar och placera fötterna på själva Klippan – Jesus – och på nytt förkunna det enkla evangeliet som de allra första kristna förmedlade – som även de nämnda hjältarna genom kyrkohistorien försökte göra.

Det närmaste man kommer en så kallad ”apostolisk succession”, är att man i sin egen generation och samtid hittar tillbaka till just det apostlarna stod för och implementerar det i sin egen kultur – istället för att vidareföra och vara stolt över en kyrkohistorisk röd tråd som är mer färgad av blod på egna händer än av Jesu blod. Den ”officiella” kyrkohistorien tjänar mer som varning än som förebild. Förebilderna hittar vi faktiskt flest av bland de som bröt med traditionerna.

Den romersk katolska kyrkan är medveten om att väldigt många påvar genom historien inte precis kan beskrivas som förebilder. Därför är de noga med att poängtera att den nya påven inte är en fortsättning av den förra, men att varje ny påve är en direkt fortsättning av aposteln Petrus, oberoende av den tidigare påven. En finurlig lösning.

Samma princip borde självklart gälla oss anti-påvliga: Det vi gör måste ha sin källa i det ursprungliga. Paulus förmanade sina läsare att förbli rotade i själva Kristus. Det är i honom kristna bör ha sina rötter. Som troende bör vi sluta tala mer om ”kyrkan” och ”traditionen” än om Jesus, för utan honom finns det ingen kyrka.

Skall vi verkligen tillbaka till rötterna, hjälper det inte att vi till exempel i frikyrkliga sammanhang inför ett slags altare till nattvarden, med vackra stearinljus runt brödet som vi plötsligt börjar behandla och omtala med en mystisk för m av respekt. Nej, skall vi tillbaka till rötterna skall vi ha den form för nattvard där vi måste be folk om att inte dricka sig fulla – för det var den slags problemställningar man hade i kyrkans första tid, på den tiden nattvarden var en stor och troligtvis livlig gemensam måltid, och inte bara några sorgliga smakprov ”förrättade” av en präst efter gammaltestamentligt mönster.

Den stora ironin i det som pågår nu, är att många frikyrkliga i praktiken var långt närmare rötterna innan de blev så upptagna av ”rötter”!

Ja, ironin är total. I flera generationer har man i dessa sammanhang kommit mycket närmare det enkla evangeliet, själva originalet, genom att ta en uppgörelse med rent mänskliga traditioner. Så kommer plötsligt någon med en helt annan agenda, men som också använder begreppet ”rötter”. Deras syfte är att få dessa sammanhang tillbaka till den punkt de var för några generationer sedan – precis innan de upptäckte de verkliga kristna rötterna.

På så sätt blir flera generationers kamp för att hitta tillbaka till de ursprungliga rötterna nollställt och omintetgjort av någon som åberopar sig just ”rötter”.

Som sagt: Ironin är total.

/David Åleskjær

Om författaren
David Åleskjær är författare, filmskapare och bloggare. Han har studerat teologi vid Det teologiske Menighetsfakultet i Oslo. Han beskriver sig själv som en som ”har en stark tro på Jesus Kristus, och en motsvarande stark avsky för mycket av kristendomen.”

Artikeln återges med författarens tillstånd och finns publicerad på norska på Davids blogg – http://www.davidsliv.com
Svensk översättning av Andréas Glandberger

Se också http://www.davidsliv.com/?p=8805

Ämne: Kristendomens historia, Nya Ekumeniken, OPINION & DEBATT, Villoläror

Nyckelord: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,