Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Tro, politik, mediekritik och samhällsanalyser

Ulf Ekman är inte ensam

“När jag läser ditt brev så tycker jag att det är ungefär som att du hade bråttom, att du ska få in all skit du bara kan hitta och slänga va. Och i de här grejorna finns då allt ifrån guldkorn till sopor tycker jag. Om du får ursäkta mig. Det är på nåt sätt som om du vill dra den sista sparken. Då tänker jag okej, vill han prata med mig, eller är det så att han egentligen bara vill offentliggöra de här spottloskorna och sen är han nöjd?”

Ulf Ekman predikar i Oslo år 2007 (foto lånat av Carl-Henric Jaktlund)

Det borde kännas annorlunda.

Under de dryga 20 minuter det tar för mig att gå till Gränby Centrum var det främst den tanken som slog mig.

Ulf Ekman hade, överraskande och från vad som kändes som ingenstans, mejlat och föreslagit att träffas för samtal. Jag förvånades över initiativet, förstod att det förmodligen berodde på det öppna brev som jag hade skrivit till honom ett par månader tidigare, dock utan svar och från början utan hopp om just det. Så varför nu, när stormen efter Uppdrag Granskning och övriga skandaler verkade ha lagt sig?

År 2007 stod jag inne i Livets Ords stora församlingslokal och svarade på frågor inför ett långt P3-program. Vakten hade känt igen mig, släppt in mig och min följeslagare och höll ett öga mot oss medan vi gick omkring med en mikrofon mot min mun. Intervjuaren frågade om jag upplevde det här som mitt andra hem, om jag nu inne i möteslokalen kände att jag efter alla år hade kommit hem igen. Jag svarade nej, kort efter att ha råkat skratta åt henne. Nej, så var det inte — men jag förstod ju vad hon fiskade efter.

Sedan jag fyra år tidigare skrivit om min uppväxt på deras skola hade jag hunnit vänja mig vid stämplarna. Det är förstås en sak att med Livets Ord-bakgrund leva med att människor tror att spår av hjärntvätt finns kvar, att man exempelvis inte tål svordomar eller genomgående är känslig i ämnen som religion, sex, vetenskap, abort, Israel eller homosexualitet, och det är något helt annat när någon utgår från att man som ex-medlem måste vara trasig och behandlas därefter.

När jag skrev manus till Sommar i P1 — en två timmar genomarbetad inblick i hur jag tycker att det var att växa upp på Livets Ord, som jag själv blev nöjd med och senare valde att släppa på egen hand — fick jag kritik för att det, bland mycket annat, inte var tillräckligt sorgligt, att humorn och tonen inte passade, att jag var för försiktig och inte verkade ha förstått vad jag hade varit med om. För att enklare placeras i ett av facken känns det ibland som om man helst aggressivt bör hata och förkasta allt som har med Livets Ord, medlemmarna och gärna Gud att göra, eller så ska man vara det fördärvade offret som behöver en kram och lite post it-pepping. Att offentliggöra åsikter i ämnet innebär fördomar och stigmatisering i en bredd som kan kännas som det mesta mellan ödmjukande, berörande, komiskt, sorgligt eller tröttsamt.

Gemensamt är väl att det sällan är så mycket att göra något åt. Folk hör av sig om att be om ursäkt till Ulf, att sluta vända Gud ryggen, att inte krångla till saker, att Guds beskydd mot sjukdomar och annat elände inte längre kommer gälla mig, att jag tänker för mycket, att jag styrs av den ena eller andra sidan och borde passa mig. Eller så är det bara så onödigt, något som borde lämnas ifred. Jag borde förlåta istället, be istället, dö istället. Eller så gör jag helt rätt, bara för lite. Ibland så lite eller så mjukt att jag är en idiot, dessutom en idiot som skyddar och legitimerar både Livets Ord och Ulf Ekman som i sin tur förstör och utnyttjar människor så samvetslöst att de förtjänar att dö de också.

Från insidan är de vanligaste reaktionerna, förutom de från pastorer eller andra med ledaransvar som skriver att de gärna vill träffas och prata “men främst bara lyssna”, just det där om att försöka förlåta och gå vidare. Är man kritisk så har man i värsta fall vänt Gud ryggen, är bitter och fast, verkar inte kunna tänka på nåt annat och behöver hjälp att släppas ur sina bojor. I nåt slags omedveten härskarteknik vänds kritikern till att vara den svage i sammanhanget hur situationen eller kritiken än må se ut, som om det rätta att göra oavsett vad som händer är att underkasta sig ledaren.

Några dagar efter Ulfs första mejl hade vi kommit överens om träff, ett datum över en månad senare på grund av mig som strax skulle iväg och därför inte kunde tidigare. På min Facebook berättade jag om det kommande mötet i hopp om att få “hjälp med fler frågor, händelser och berättelser”. Som vanligt gav det en fascinerande mångfald reaktioner.

Ett egentligen tacksamt utgångsläge med lång betänketid innan samtalet alltså, flera veckor av att strukturera upp ett frågeträd för att optimerat effektivisera det hela, få ut det bästa av den timme eller två som vi skulle få.

Så borde jag ha resonerat, men promenaden var snart slut, jag hade så gott som ingenting förberett och jag kände främst att det borde kännas annorlunda. Jag borde bry mig mer. Jag borde förstå ansvaret. Jag borde vara nervös.

För mig som uppvuxen på hans skola har Ulf sedan barndomen självklart varit en mytologiserad gestalt i mitt och i nästan alla mina närmaste vänners liv. Även idag med distans till det hela härmar vi honom, säger “väldiväldi” eller“hem och be!”, citerar vissa klassiska uttryck från scenen eller bryter ut i hanskarakteristiska tungotal. En av mina bästa vänner piper “papa” när hon hör honom prata. Hur passé, uttjatat eller ointressant ämnet numera än må kännas så är Ulf en lika ofrånkomlig del av livet som ämnet Zlatan är om man vill prata svensk landslagsfotboll. Och i sammanhanget minst lika inflytelserik, älskad och beundrad.

Men framförallt har ju Ulfs läror format oss, och vi har sett hur vuxna människor har betett sig i närheten av honom, såväl föräldrar, lärare eller andra som vi har respekterat. Blicken de får, rösten när de pratar om honom, de årliga julkorten på honom och hans fru Birgitta omsorgsfullt placerade på kylskåpen. Vi födda på 70- eller 80-talet har vuxit upp med att höra hans röst från bandspelare på en nivå som känslomässigt närmast kan liknas vid sportnördens koppling till Arne Hegerfors eller Bosse Hansson, med den stora skillnaden att Ulfs expertis varit allomfattande.

Jag har sett barns blick mot verklighetens Zlatan, jag har sett tårögda amerikanska krigsveteraner närmast tillbe Trump, och jag har sett småflickor halvt svimma över att skymta nån Hollywood-kändis i Cannes. Ulf var Guds man i vårat lilla Uppsala, respekterad, känd och älskad över hela världen. Carola må ha vunnit den internationella melodifestivalen — Ulf var bästis med den eviga Gud som hade skapat oss, såg allt och kunde göra vad han ville med oss. Han kunde hela människor från sjukdomar, vi visste att predikanter kunde återuppväcka döda, se in i framtiden och höra Guds röst berätta alla möjliga hemligheter. Kanske visste Ulf vad jag tänkte, vad den tjej jag var kär i tänkte, vad hon tänkte om mig — kanske visste han till och med att Sverige en dag skulle vinna VM-brons i fotboll, kanske att Tomas Brolin skulle tas ut i världslaget och kanske var Ulf inte ens nervös under straffarna mot Rumänien. Som barn på Livets Ords skola tror jag inte att det hade varit möjligt att konkurrera ut honom som mänsklig idol nummer ett, inte ens för en nutida Zlatan. Och ändå var det ju främst de vuxna som älskade honom.

Att den förtrollningen för egen del hade brutits skulle jag snart få bevis för. Det kändes nästan fult, divigt och bortskämt att inte riktigt se storheten, inte minst om jag tänkte på de mejl/mess jag fått med lyckönskningar om hur häftigt det var att jag “fick träffa honom”, den store ledaren. Oftast från kvinnor 50+. Tänk om de visste att det var Ulf som hade tagit initiativet, eller att jag hade svarat ja till förslag från tillräckligt många pastorer som “gärna vill prata men främst bara lyssna”, oftast utan att något sedan hänt, att jag även till Ulf skrev att jag “vill inte att detta ska bli snack utan verkstad” som så många gånger förut. Eller som jag — inte för första gången — svarade hans efterträdare Joakim på ett liknande förslag i höstas: “Likt många andra som i dessa dagar etiketteras “avhoppare” har jag svårt med snack utan verkstad, så vill du det på riktigt så hojta bara till sen när du tycker det passar så hittar vi en tid.”.

Istället gick jag där mot Ulf och, utan att knappt alls ha gett träffen tankar under månaden innan, lyssnade på en amerikansk politikpodcast, tuggade på nåt godis och tänkte på samma gamla tjej. Det var ju på hans initiativ, han som uppenbarligen ville något och jag, som allt tydligare förstod att jag saknade agenda, borde försöka få honom avslappnad så att samtalet kunde ge något. En märklig känsla förstås: jag tänkte att jag borde vara tyst om de hemligheter jag vet, inte gå till attack, helt undvika att avslöja källor, bara vara trevlig och enkel och ställa svårare frågor först när — eller om — han verkade öppen.

Med andra ord skulle jag ta chansen att, likt under veckorna innan i möten med Hillary, Trump, Cruz och övriga i presidentkandidatsgänget, försöka läsa honom så gott jag kunde nu när jag hade honom nära. Kanske skulle jag då också bättre förstå vilka hans motiv kunde vara. Det kändes manipulativt.

Samtidigt kände jag ju mig manipulerad. Ville han och de andra “främst bara lyssna” — om förslagen till samtal inte snarare var kosmetika i förhoppningen att för stunden superlimma ihop truten på mig — så finns ju den där genomarbetade berättelsen om min skolgång redan serverad. Jag hade under höstens mejldiskussion återigen tipsat om den till Joakim, faktiskt gett honom chansen att lyssna på en förhandsversion av det då hemlighållna Sommar i P1-anpassade pratet redan året innan, och jag gjorde detsamma i mitt första svar till Ulf.

Jag kom några minuter sent, såg honom sittandes på en bänk med blicken åt andra hållet, la min hand på hans axel och fick två varma hej medan jag bad om ursäkt för förseningen. Artighetsfraser, några skämt, han undrade “du är journalist va?”, vi hittade ett fik, beställde, satte oss, diskuterade om man blir mest kissnödig av te eller av kaffe. Högt tempo, högt till tak och ansträngt avslappnat.

Efter småprat och en ingående diskussion kring det amerikanska valet — Ulf hängde med oväntat bra, vi diskuterade den Chris Christie vi bägge tycker om, spekulerade kring Trump, jag berättade om mina patriotiska hjältedåd vad gällde Marco Rubio — så tog han en allvarligare ton.

Anledningen till att han ville träffa mig var “det där brevet”, sa han och höll kvar ögonkontakten. Han hade inte Facebook, hade hört från folk att jag hade publicerat det öppna brevet där, han ville “inte tjafsa eller peka eller bråka överhuvudtaget nu”, men han ville träffa mig eftersom han inte trodde att vi någonsin hade pratat mellan fyra ögon och inte riktigt visste vem jag var. Jag sa att det ju inte var konstigt att vi inte hade några längre samtal i och med att jag då var barn, att han nu fick bråka hur mycket han ville — tyvärr verkade han inte se nån glimt i mitt öga just då — och att jag redan i nämnda brev hade varit rak med att jag skulle publicera det öppet. Det spelade ingen roll, sa han — jag hade ju full frihet att lägga ut vad jag ville.

Vi kom in på ämnet, Ulf ställde frågor, jag försökte likt så många gånger förr sammanfatta och förenkla med att inledningsvis ta upp hur det var att som barn till skillnad från vuxen ta in hans läror. Att vara rädd för demoner hela tiden, jordens undergång, utanförskapet, att gå och tänka på att man alltid har en kamera mot sig från både Gud och Djävulen, hur det korrumperar själen på en, om skulden, om hur ingen idag riktigt vet hur han resonerar i dessa frågor.

Då hans motfrågor eller inlägg snart började kännas ungefär som de ofta gör från journalister eller oinsatta — har du pratat med dina föräldrar om det här?” eller olika sorters enkla förklaringar om att jag hade haft otur med mina lärare — så kände jag mig manad att ännu en gång flika in det gamla vanliga: vad jag än sa denna stund, hur länge vi än skulle prata, så gjordes det bättre i den inspelade tvåtimmarsberättelsen. Jag jobbade länge med den, är nöjd med den, men jag skulle såklart försöka svara så gott jag nu ändå kunde. Ganska omgående tog han, i form av det inledande citatet av denna text, uppmitt öppna brev till honom igen:

“När jag läser ditt brev så tycker jag att det är ungefär som att du hade bråttom, att du ska få in all skit du bara kan hitta och slänga va. Och i de här grejorna finns då allt ifrån guldkorn till sopor tycker jag. Om du får ursäkta mig. Det är på nåt sätt som om du vill dra den sista sparken. Då tänker jag okej, vill han prata med mig, eller är det så att han egentligen bara vill offentliggöra de här spottloskorna och sen är han nöjd?”

Jag log, erkände att jag inte hade trott på svar — har länge hört hur sällan han svarar andra — och att det väl var ganska lätt att förstå att jag just bara ville offentliggöra argumenten. Det behövdes: andra som fick chansen att på allvar prata med honom var för okunniga, kunde inte Livets Ord eller dess historia. Han höll med — “de är journalister” och “det tar tre minuter, sen är de inne i sina favoritgrejor och så kommer vi aldrig ur det”. Just därför tyckte jag att det behövdes, för dem som sätter sig ner för att ta del av en offentlig intervju “för att de kanske äntligen ska få höra dig prata om nånting, äntligen reflektera över nånting”, och så blir de tvärtom så himla besvikna för att det av intervjuaren tas om hand för dåligt.

“Jag tycker det är SÅ trist, allvarligt talat. Sen så finns det ju en gräns för dessa media, och det vet du ju.”

Vi kom tillbaka till skolgången, jag låtsades inte irriteras över att han inte istället hade lyssnat på uppväxtberättelsen utan försökte återigen förklara och sammanfatta så gott jag kunde. Den lärare som jag i både berättelsen och iflera texter tagit som exempel diskuterades, hon som anklagade många lågstadieelever för att vara demonbesatta och i omgångar tvingades sluta på skolan tack vare — så uppfattade jag det — att media hade blandat sig i. Ulf menade att han förstod, “då har vi ju ett problem här” och “då ser du ett system i det hela” vad gällde henne. Men det var det där brevet han ville ta oss tillbaka till:

“När jag läser ditt brev så är du väldigt klar över hur du tycker att det var. Så här var det, så här var det, så här var det. Och det du säger nu: så här har nån sagt, och så här är det, så här var det. Men när jag läser ditt brev, utan att ta ner det till detaljnivå, så finns det ett antal saker som du antar, eller hur ska man säga, proklamerar. Saker som inte är sanna, som du har missuppfattat.”

“Som vad?”

“Det finns mycket.”

“Som vad?”

“Jag vill inte gå in på det här och nu. Det jag vill fråga är så här: kan du tänka dig att en del av de saker du nämner inte är sanna?”

“Absolut! Det skulle bara vara väldigt intressant att höra vad i så fall.”

“Ja, och då menar jag så här: det klarar vi inte av på en timma nu. Men det finns alltså saker där du har fog för kritik, och det är grejor som är antingen överdrivna eller så finns nåt slags illvilja i det. Och det kan jag förstå alltså. Jag kan förstå det efter den här läraren, allt elände som har varit i ens liv — jag kan förstå det.”

“Men så känner jag ju inte. Det tror jag du märker också.”

“Men det kan ju vara känsligt.”

“Men jag kan tycka att det för ofta är för hjärtlöst, för bortviftat hela tiden. Och därför kan ju vissa texter kanske vara lite undermenat provokativa, ibland, för att väcka någon. Du vet ju själv hur det var när du stod och pratade om att du skulle konvertera — vissa människor reagerade ju så oerhört kraftfullt. Samtidigt som det finns människor, vad jag upplever som kloka människor, som fortfarande tycker att det inte har hänt nånting på Livets Ord som de anser uppseendeväckande. Allt det här såsom Uppdrag Granskning, pensionsavtal och andra saker som media tar fram — det är ingenting som anses nytt eller konstigt, de tycker att allt är fantastiskt som vanligt. Ni förblir vänner och allt är bra. Det kan bli frustrerande när det är en människa man bryr sig om som är så svartvit.Som Trump säger: han skulle kunna stå på femte avenyn och skjuta nån och han skulle ändå ha kvar sina supporters. Det kan ju kännas så ibland.”

“Du tror inte det kan vara så att det brister i din insikt?”

“Jag är kritisk mot när de inte själva överhuvudtaget verkar vara kritiska.”

“Ja, men de kanske har andra skäl?”

Det var ju just det. Vad kunde väl jag veta om människors orsaker, deras inre tankar och viljor, var deras gränser går?

Givetvis kan jag bara utgå från det jag har tagit del av, och där känner jag även många från insidan varav flera länge har reagerat. Besvikelsen över Ulfs konvertering, som vissa upplevde som ett stort förräderi, ledde till att en del av de hemligheter som länge burits på började komma till ytan — var han inte längre på samma tveklösa sätt Guds utvalde så fanns det ju heller inte samma självklara skäl att skydda honom. Pensionsavtalen, Ulfs nya företag,ekonomiskt fiffel och flera gamla synder där det förr lagts locket på viskades det om långt innan det nådde media. Det var även så Anna Lindman fick nys om det medan hon gjorde det kortare Den enda sanna vägen, bedömde att en större granskning var befogad och tipsade därför Uppdrag Granskning-redaktionen om ett samarbete.

“Det var inte roligt” menade Ulf flera gånger då jag frågade om programmet.“Bättre program har jag sett!”. Skvaller, illvilja, journalister som ville sätta dit honom till varje pris, utan underlag, lösryckt och ondskefullt. Anna körde sin söta stil för att dölja något annat.

“Men det kan väl inte ha varit roligt att se dig själv kalla henne gumman och lilla sötnos? Vad hände där?”

För första gången vacklade han ganska rejält, hittade inte orden — kanske skämdes han till och med. Skulle sanningen fram, sa han, så var det vad han brukade kalla barnbarnen, och av någon anledning hade det blivit vad som kom ur munnen.

Jag pratade med Anna om det hela i höstas, och precis som för henne var det fler som i det läget påmindes om skolgårdens våndor. Ulfs bortviftande och försök att med charmen komma undan brukar också vara det som rör upp känslorna hos de som har lämnat hans församling.

För egen del var det över tio år sedan jag kände nöden, desperationen, det där uppslukande behovet av att försöka förstå eller — framförallt — nå den älskade vän på insidan som vägrade att se det som jag tyckte mig se. Men det var så det började, med en familj och en tjej som jag älskade där inne, och jag minns därför hur det känns.

Ibland bränner det ändå till. När Ulf Ekman i samband med sin konvertering satt i medias morgonsoffor och återigen verkade skoja bort historien vet jag många som kände upprivna sår inom sig. Efterträdaren Joakim, som kom till Uppsala 1997, kallade anklagelserna mot tiden innan för “en skröna” i UppsalaTidningen. Det nya affischnamnet Marcus Birro skrev om Livets Ords 30 år på flera ställen, däribland i Världen Idag och i Expressen, och fastställde att “Livets Ord har ingenting att dölja”. Tack vare diverse bundsförvanter och via sina många mediekanaler pumpar de ut ett budskap som emellanåt känns historierevisionistiskt.

Sådant irriterar mig, liksom övrigt trivialiserande om att “människor kommer i kläm i alla sammanhang”, men när ämnet på riktigt greppat tag om mitt hjärta så har det varit på grund av den skrämmande kyla som visats gentemot de människor som farit som mest illa. Och därför, verkar det ofta som, helst förnekas, glöms bort eller vars öden förskönas. Jag har kokat inombords när jag har lyssnat på föräldrar eller pastorer, i enstaka fall långa predikningar, som handlat om hur Gud velat ha hem ett visst barn. En gång på ett sätt som kändes som om pappan, i dryga timmen, bara ville ta sympatipoäng av sin publik, använda sitt vuxna barns självmord för att vinna deras hjärtan. Utan att berätta om hur barnet beskyllt honom för att bara bry sig om Gud och Livets Ord, och utan att under den emotionella timmen säga barnets namn en enda gång. Dessutom med bön om pengar i slutet.

Som så många gånger förr tänkte jag då på en av dem som jag vet skulle ha mått väldigt dåligt av att se det där. Hon hade läst en del av vad jag har skrivit i ämnet, vi började så smått mejla, hon ville efter ett tag att jag skulle komma hem till henne. En kväll nån månad senare gjorde jag det. Med ögonen i mina berättade hon att vad hon nu skulle säga var något hon tidigare i livet bara hade berättat för två personer, varav den ena var hennes psykolog och den andra hade brutit kontakten med henne.

Vad jag hörde var bland det värsta jag har hört någon bli utsatt för. Jag försökte vara stöttande, sa att jag, om hon ville det, självklart skulle hjälpa henne ifall hon ville berätta sin historia, kände hur mina egna sår för stunden totalt revs upp och hur desperationen kom tillbaka — sånt där ska inte få hända och sopas under mattan. Jag kände mig, inte för första gången, otillräcklig och önskade att jag kunde göra något.

Att sår fanns kvar var hon väldigt medveten om, ville överhuvudtaget inte ha med ämnet att göra och fick ångest när det kom på tal. Likt många andra hade hon alltså försökt med psykolog, men mest känt att psykologen inte var kapabel att förstå. Ämnet var för stort, för invecklat, gick inte att begripligt förklara för en utomstående. Bara de som hade samma uppväxt kunde fatta — men sådana påminde henne å andra sidan om så mycket jobbigt att hon inte klarade av dem.

Vi höll kontakten i några månader — sedan försvann hon, även från sociala medier. Eftersom det här var innan de senaste årens skandaler vet jag inte hur hon reagerade på dem. Jag tänkte på henne även då jag såg Uppdrag Granskning-sekvensen där Ulf mästrar Anna och hoppades att hon inte kollade.

Kontrasten mellan hennes erfarenheter och den allmänna bild Livets Ord under åren har försökt förmedla tycker jag inte får de kristna att verka just så varmhjärtade och fulla av Guds kärlek som de vill framstå — jag tycker å andra sidan att de med all önskvärd tydlighet exemplifierar hur det viktigaste verkar vara att skydda sig och sina egna. Kritiserar man så är det för att man själv har problem, och har man mått dåligt så måste ju inte ansvaret för det ligga på Ulf. Det kan jag självfallet hålla med om. Som han själv sa till mig: “Om folk BARA anklagar, bara ser Djävulen i varenda hamn, med klara överdrifter, flera faktafel på mig och så vidare — det är inte heller speciellt bra.” I nästa mening var han tillbaka i de för mig mer bekanta trakterna om att “då menar inte jag att människor som har farit illa, eller tycker sig ha farit illa — det är inte riktigt samma sak — en sån människa kan naturligtvis inte bara försöka vara objektiv, för här handlar det om att man verkligen upplever nånting” och att partiskhet ligger i mänsklighetens natur. “Och det är lite läskigt tycker jag”.

Det där går ju dock att vända och vrida på hur mycket som helst. Jag har ganska många gånger fått kritik, en gång från en kille som såg fram emot att jag skulle till helvetet, för att kort därefter höra att de inte läst eller hört vad jag har gjort men ändå varit säkra på att det varit dåligt — jobbade jag inte för Gud så jobbade jag ju för Satan. Då jag år 2003 skrev (den enligt mig klart sämre) texten om min skolgång var ett av de starkaste argumenten mot mig att det bara var jag som påstod det där, att jag var helt ensam i det och därmed inte trovärdig. Om jag nu ens hade gått på skolan — det ifrågasattes också. Idag är de offentliga upplevelserna av både skolan och församlingen långt många fler. Jag tror dessutom att de kommer öka framöver.

Just hur många forna elever det verkar finnas som inte håller med om den bild av skolan Livets Ord själva beskriver blev jag ännu en gång påmind om när jag för dryga året sedan på egen hand släppte den längre versionen av min studioinspelade uppväxtberättelse. Som vanligt fick jag också kritik från insidan om att jag överdriver, att minnen är opålitliga, att jag var hård och bitter och borde försöka förlåta. Fortfarande får jag mejl om den då och då.

Ett av dem fick mig att känna både skam och skuld. Tjejen som hade lyssnat beskrev hur hon hade blivit oerhört berörd och ledsen, verkligen känt igen sig, hur hon själv som liten legat och med en stor skuld gråtit på nätterna eftersom hennes vänner skulle till helvetet om hon inte lyckades nå dem. Hon var tacksam över att min berättelse finns och skulle själv skriva något en dag. En sak ville hon dock kritisera: det “högg till i hjärtat” då jag nämnde två personer.

Självklart är det svårt att försöka berätta en historia så sanningsenligt som möjligt när den innehåller människor som själva varken kanske håller med eller vill nämnas i sammanhanget, varför jag också jämt är försiktig vad gäller namn. Några av huvudpersonerna i berättelsen lever inte längre. Men att denna tjej hade tagit sitt liv hade jag ingen aning om. Jag hade berättat om henne i förbifarten, gjort samma vidriga grej som jag avskyr när andra gör. Det ångrar jag såklart och hoppas att jag aldrig gör igen.

Under åren tror jag att mycket av det här — kritiken mot Livets Ord generellt — från de på insidan lätt sammanfattas i som attacker från Djävulen, som nåt slags bevis för att de i övrigt gör rätt och därför motarbetas av den onda sidan. Djävulen vill ju dessutom göra maximal skada, förstöra där det gör som mest skada för hela den kristna kroppen, och angriper därför helst de allra största bland gudsmännen. Livets Ords andrepastor tillika forne äktenskapsrådgivareRobert Ekh var på löpsedlarna för sin otrohetsaffär, Marcus Birro följde efter, och deras gemensamme vän och bundsförvant Tommy Dahlman, i media nästan lika frekvent uppmärksammad som Ekman och Birro, åtalades nyligen för grovt rattfylleri på väg från sitt hem i Trollhättan till ett hotell i stan. Han ska även flera gånger ha haft ett ganska obekymrat förhållande till sanningen.

Fallen i sig kan man tycka vad man vill om — alla gör vi fel, det handlar inte om det — men det säger mycket om mycket av att se reaktionerna. Trots Robert Ekhs på många sätt fina brev om det hela hörde jag flera kristna uttrycka hur han borde ha tagit sitt liv istället. Birro rycks det lättare på axlarna över — han hamnar ju i blåsväder så ofta att man måste lära sig att le åt det, även om han som kristen förebild skriver “fuck off” eller “hoppas du dör”. Han attackeras på grund av sin genialitet och jämför sig med Zlatanmedan de avundsjuka och okristna retar honom för den Narnia-magiska garderoben offerkoftor. Tommy Dahlman tycker däremot att det är Ulf som är Zlatan och överöstes av stöttning på sociala medier efter rattfyllan, inte minstpå hans Facebook där det var något av en översvämning med hundratals välsignelser, kritik mot media som skrev om det, bilder på hjärtan och kors och foton från Jerusalem.

Det blev lite för mycket, och för mycket på en gång för en nyfiken utomstående att inte tycka sig se ett system. Vad Ulf tänkte om det ville jag givetvis höra, om han kunde hålla med, om han mer verkade tycka att det hade varit otur — “sånt som händer i alla sammanhang” igen — eller att skulden kanske just låg hos Djävulen eller någon annan.

Men hur — vilka frågor ställer man?

Ville jag ge mig själv chansen att bedöma det var det upp till mig att ta samtalet dit och hoppas att Ulf följde. Vågade han lita på mig tillräckligt? Var jag placerad i det onda eller goda facket, eller kunde jag hållas utanför bägge två? Spelade jag hans spel nu eller försökte jag få in honom i mitt? När jag till Ulf inledningsvis beskrev hur jag tror att jag som person “är väldigt bedömande, men jag är nog inte så dömande”, var jag då ärlig och sanningsenlig, tvärtom kalkylerat pragmatisk och manipulativ, eller någon form av kombination?

Jag vet att jag verkligen har försökt förstå. Att försöka förstå är något jag förstår att jag har större behov av än de flesta andra. Och jag förstår att det till stor del är till följd av att jag aldrig riktigt lyckades förstå Ulf Ekmans sanningar under min uppväxt, hur mycket jag än försökte.

Givetvis är det därför jag söker det genuina här i livet, försöker se saker för vad de är. Det är därför jag inte kan låta bli att dyka för djupt in i 1518 sidors manifest från Breiviks huvud för att bättre försöka förstå och skriva om det. Jag har läst och skrivit om andra massmördare och världsledare, jag har slukat Hitlers Mein Kampf, jag har försökt förstå andra religioner och därför läst bland annat hela Koranen. Jag har prenumererat på en nazipodcast, lyssnar gärna på intervjuer med radikala islamister, Bashar al-Assad eller Vladimir Putin som ger andra perspektiv än de allmänt vedertagna. Jag ser gärna filmade inblickar från stängda samhällen som Nordkorea, nazi-Tyskland eller nån liten Hans Scheike-sekt. Jag fascineras av Derren BrownsMiracles for Sale och andra försök att bättre förstå människan, fängslas avAlex Gibney-dokumentärer som The Armstrong Lie, Silence in the House of God,The Rise and Fall of Eliot Spitzer eller Scientology and the Prison of Belief, tycker om att försöka lägga mänskliga pussel som Robert Durst i The Jinx, Steve Jobs i The Man in the Machine eller nu senast Paolo Macchiarini i den fantastiska svenska Experimenten. Jag tycker mig se vissa mönster, känna igen systemen.

Det var också till stor del därför jag veckorna innan snacket med Ulf betedde mig som jag gjorde med alla dessa amerikanska presidentkandidater. När de flesta omkring mig exempelvis koncentrerat stod och lyssnade på Hillary Clinton, som eldigt predikade uppe på ännu en scen, hade jag blicken fäst på maken Bill som två-tre meter ifrån mig satt och grät. Var det på riktigt? Blev det ännu mer på riktigt av att han visste att jag fotade honom? Vad tänkte han när han torkade en tår och sen tittade på mig? Till vilken nivå var det äkta, till vilken nivå var det pragmatiskt, och till vilken nivå kunde han själv efter alla år under konstant mediebevakning bedöma vilket som var vilket? Kan man så övertygande ljuga, som i det klassiska CBS 60 Minutes då han med stöd av Hillary försökte avfärda otrohetsskandalerna, så lär det ju kräva ett visst avslappnat förhållande till sitt eget samvete. För att inte tala om den då 22-åriga praktikanten Monica Lewinsky som han absolut inte hade gjort någottvivelaktigt med. Med till synes fullkomlig övertygelse, fram till att alldeles för många och för starka bevis hade hittats och han tvingades försöka vara lika övertygande om att han nu ångrade sig.

Har man litat på någon och blivit så grundlurad är det ofrånkomligt att inte bli mer misstänksam och skeptisk framöver, liksom det inte bara går att byta en självklar sanning om hur världen skapats och styrs mot en annan. Samtidigt är det ju något helt annat att kalkylerat ljuga för egen vinnings skull jämfört med att tro eller tycka något som av andra kan uppfattas avvikande.

Bland alla de som jag i samband med mediestormarna kommit i kontakt med förvånades jag över en före detta ledare inom församlingen som jag som barn idoliserade nästan i nivå med Ulf. Utöver flera resonemang som påminner mycket om mina så skrev han så här i ett av mejlen:

“En sak jag tänkt på är alla ljudupptagningar och videoupptagningar som finns på honom. Man blir ju mörkrädd av att höra dessa och det spelar ingen roll om de är klippta ur sitt sammanhang, det är galenskap oavsett. Varför tar han inte avstånd på riktigt när journalister spelar upp dessa? Han måste ju höra hur det låter. Eller tycker han att det var bra då för den tiden? Skulle vara intressant att veta.”

Det tycker jag också — för mig är det till och med själva kärnan av alltihop. Kan Ulf, som flera gånger i vårat samtal kom tillbaka till att han blir anklagad för att skylla ifrån sig, förstå om jag tycker att han konsekvent just skyller ifrån sig? Kan han se hur jag ser honom? Ser han att han använder samma trick som jag ser att han använder, är det omedvetet eller är det jag och många andra som läser honom fel?

Han nämner emellanåt att det har begåtts misstag, att människor farit illa och kritiserar min kritik, och samtidigt som han lika ofta upprepar att han vill vara saklig och ha ett öppet samtal så vill han inte gå in på detaljer. Jag kopplar det till Trumps ständiga svar om “believe me när han ombeds vara specifik. Det blir spel för gallerierna där han använder ord som ska signalera att han lyssnar, förstår och är öppen, men i handling tycker jag snarare att han ansvarsförskjuter, vänder och vrider. Det känns mer som otur eller andras fel att saker gått snett. Jag uppfattar honom däremot varken som oärlig eller med något slags ont uppsåt. Vänlig, trygg i sig själv, snabb i både skalle och käft. Det känns som att han verkar uppleva sig som utsatt, som en missförstådd martyr med god vilja. Ensam. Faktiskt som jag kände mig när jag var liten: det svarta fåret Gud hade utvalt och därför gavs ett enormt men ändå osynligt kors att bära. Medan vi satt där i dryga en och en halv timme höll han koll på omgivningen, hejade trevligt på folk, ansträngde sig för att inte visa att han hade garden uppe, skämtade charmigt om att människor hade varnat honom för mig men tog ju uppenbarligen ändå risken.

Tidigt i samtalet reagerade han på ett sätt som jag tyckte att han — och detta är, likt allt annat förstås, bara min upplevelse av det hela — såg ut att ångra sekunden efter att orden hade lämnat hans mun.

Vi pratade om presidentvalet och den Chris Christie vi gemensamt tycker om då jag berättade om sista gången jag träffade honom. Jag hade skyndat mig från en annan grej, stod med händerna fulla och ett milkshakesugrör i käften då Christie kom fram ur den kompakta folksvärmen runt honom och hejade på mig. Han verkade glad, skämtade och kändes som vanligt genuin och närvarande. Om kvällens primärvalsresultat gick emot såg det enligt experterna dock svårt ut för honom att fortsätta. Han som en gång var huvudfavorit bland republikanerna hade helt tappat medvind.

Christie låtsades som inget. På mitt lömskt granskande sätt stod jag där och, en halvmeter ifrån honom med blicken mot hans ögon, försökte bedöma sanningshalten i detta så övertygande ansikte som menade att han definitivt inte skulle dra sig ur. Han sa att han hade flera inbokade möten och tillställningar i South Carolina härnäst, hade bestämt så mycket där att han oavsett resultat samma kväll lovade att han skulle kämpa vidare.

Dagen efter drog sig Christie ur. “Så han snackade bara”, kommenterade Ulf. “Men det måste han ju göra — han kan ju inte säga hur det är, det funkar ju inte”.

Det jag bar med mig efter den halvtimmen med Christie var ungefär samma frågor som de jag har försökt beskriva här. Som smart förstod han givetvis vad han höll på med, hade konsekvensanalysen klar och valde att det var värt att säga så för stunden, riskera att se falsk eller dum ut om hans löften skulle vevas i media i samband med att han bara timmar senare hade brutit dem. Ungefär som när en idrottare lovar stordåd inför ett mästerskap — tänk Zlatan igen — så förlåter vi ju oftast denne ifall det går åt pipan. Intentionen var god.

Men det är ju en sak att förstå vad som pragmatiskt är bäst att säga, för sekunden eller för det längre loppet, och något annat att välja var ens gränser går, hur långt man är beredd att böja sanningen eller ljuga för egen vinnings skull.

I presidentvalscirkusen kallas det “spin”: sanningen tolkad i respektive kandidats favör. Ofta blir det en svår balansgång, med starkt vinklad fakta som kräver att åhörarna antingen är för oinsatta eller lata för att ifrågasätta, eller så överdrivs det så långt att det blir pinsamt och slår tillbaka. När Trump, Cruz, Sanders, Rubio eller någon av de andra skämtat om eller tagit Sverige som exempel har jag naturligtvis känt att jag högst troligt har helt andra associationer till Sverige än vad publiken omkring mig har. När Sverige används som en synonym med något hemskt att akta sig för, det insinueras att vi är ett land i förfall där vi betalar 90% i skatt och har homosex på gatorna, så har jag känt att det nu, för att budskapen ska gå fram, gäller att publiken har så lite koll som bara möjligt på verklighetens Sverige. Men ju oftare det sägs, exempelvis av den konservative Glenn Beck som massor av amerikaner dagligen lyssnar på, desto mer sant lär det ju kännas för de som inte även tar in andra perspektiv. Tror man på Glenn så kan ingen i Sverige köpa hus, ochhäromveckan kallade han oss“the rape capital of the world”. I vad som återigen kändes som fullkomlig övertygelse.

Vet man inte mer om Iran än att det ska vara ett helt sjukt galet crazy place, fullt av livsfarliga muslimer och kärnvapen och araber, så kan man troligen också lättare ta till sig av Ted Cruz sanning: “Every day, or every year, rather, Iran celebrates as a holiday what they call death to America day. That’s an actual holiday in Iran. Here, we have Thanksgiving, we have Christmas, we have the fourth of July. Every year in Iran, they celebrate death to America day”. Med till synes fullkomlig övertygelse.

Av allt som är fascinerande med Donald Trump så är det främst den balansgången jag har stått där och försökt få ihop. Att förenkla honom till ond eller galen är inte annat än dumt — självklart är det inte så svartvitt. Trots allnarcissism, pinsamt skryt, mobbarfasoner och extrema uttalanden så känns han både genuin, närvarande och kan uppfattas varm. Att träffa honom skrämde mig överhuvudtaget inte, gav inga obehagskänslor. Det gör däremot hans förhållande till sanningen när han ibland vänder och vrider på saker utan att verka uppfatta det själv, eller när han till exempel, utan att ens en enda liten filmad mobilvideo finns som bevis, menar att han såg tusentals amerikaner jubla under elfte september-attentaten då tornen föll. Med till synes fullkomlig övertygelse.

Jag tog upp det med Ulf, om hur folk nu förstås frågar mig liknande saker om Trump som jag det senaste decenniet fått om honom: om jag tror att han har känslor eller är psykopat, om han fattar vad han ställer till med, om han bara är narcissistisk. När människor kallat honom ond eller dum i huvudet har jag ogillat förenklingen: “Det jag har sagt, och det tror jag gäller väldigt många av ledarna på Livets Ord, är att vissa konsekvenser är de oskyldiga till, har inte räknat med — men det har ändå blivit så”. På Trumps möten har det definitivt varit delar av hans publik som jag tycker har gett större anledning till oro, där människor bredvid mig bland annat skanderat “sieg heil!” med varsin utsträckt arm. Det läskigaste med det nazi-Tyskland den hälsningen hänvisar till tycker jag är, som i det fängslande World at War med rörligt material från den tiden, hur snabbt, godtyckligt och till synes oreflekterat Hitlers miljoner följare passionerat verkade börja tycka, vilja och hata som sin ledare. Precis som det skrämmer mycket mer när man efteråt (dock tyvärr avskuret i ljudklippet nedan) hör publiken extatiskt jubla då Ulfs gamle vän Benny Hinn, senast på kontroversiellt besök på överfullt Livets Ord år 2010, på nyårsafton 20 år tidigare profeterar att Gud runt 1994–95 ska skicka en eld från himlen för att bränna ihjäl USA:s alla homosexuella. Hör de inte hur det låter?

I Uppdrag Granskning-programmet skämdes jag å Ulfs vägnar när han stod och, utöver det där med “lilla sötnos” och “gumman”, svarade Anna med en massa olika former av nej när hon påstod att han hade uppmanat sin församling att ge mer kollektpengar, att de hade gett honom en massa gåvor, att årsredovisningarna menade det och att han hade tagit mycket av det till sig själv och sina närmaste. Det var nej och nej och nej. Och ordagrant är det ju faktiskt det han svarar, att han inte höll med om det där, svar som om man tolkar dem just ordagrant vore så dumma att påstå att jag inte för en sekund tror att han menade det — hans nej var nog snarare nåt slags svar på om han ville svara henne eller inte. Nej, han ville inte prata, nej, inte låta sig konfronteras på det sättet. Han är för smart för att förneka något sådant, förstår ju att det hur lätt som helst kan korsklippas med citat då han uppmanar sitt folk att ge den högre av de två summor pengar de har i huvudet — sådana citat finns det ju nämligen många av och det måste han ju veta om.

Samtidigt verkade han genuint förvånad över mycket som jag tog upp, förnekade eller såg det som nyheter som bara jag verkade påstå som sanna. Att vi i skolan lärde oss att jorden var 5–6000 år gammal var nytt, trodde han inte på. Jag sa att vi hade en sådan tidsaxel upphängd i vårat klassrum, från Adam och Eva och dinosaurier till Moses, Jesus och idag, och att det finns foton från det klassrummet. Att jag bad för katoliker och pingstvänner trodde han inte på, ifrågasatte om jag överdrev — jag svarade att jag har dagböcker om det som tioåring. När jag berättade att jag inte förrän i vuxen ålder förstodatt män och kvinnor har lika många revben — i skolan lärde vi oss att Gud tog ett av Adam för att skapa Eva — gav han mig en min som om jag precis hade gjort ett häftigt korttrick. Pratade jag om den nära förestående undergången, den många av oss barn anpassade våra liv efter, så kunde han inte förstå hur jag hade kunnat resonera så. Trots att vi i skollitteraturen hade barnböcker som utspelade sig kring domedagen, sjöng sånger om att vi var redo för den och tog till oss av den ständigt återkommande undervisningen om att vara just det. Jag vill bestämt mena att det till och med var så att många längtade efter domedagen, harmagedon, och att det var undermenat rätt att tänka just så — vi var ju utvalda soldater i detta sista tidens krig och en soldat är inte en soldat om denne inte på riktigt får strida. Det var syftet med våra liv, det vi behövde göra för att kunna vara lyckliga. Vi hade till och med investerat i en båt, Operation Jabotinsky, som skulle leta upp judar runt om i främst Ryssland, ta hem dem till Israel och därmed tidigarelägga domedagen.

“Det är en sak att du kände så. Men om du talar om vad som undervisades så fanns det INGEN undervisning om att domedagen var när som helst.”

“Det gjorde det väl!”

“Jo, men jag talar för min historia.”

“Jag minns bland annat jättetydligt en predikan från slutet av 90-talet där du profeterade om allt möjligt som jag tog till mig av, och det är klart att det var när som helst. Det är klart att det var när som helst — det tänkte ju ALLA barn! Hur många barn har inte haft mardrömmar om domedagen? Jättemånga!”

“Jo det finns nog, det finns i hela frikyrkan.”

“Du tycker att det är feltolkat?”

“Nej alltså, alltså jag vet ju att jag har sagt, alltså, det finns ju ett problem i hur vi samtalar nu därför att om jag säger att jag tycker så kan du uppfatta det som att jag bara sitter och försvarar mig.”

“Det gör du bäst du vill.”

“Nej men jag menar — vad jag vill det är ju att ibland försöka förklara, lyssna på vad du säger: jag tror precis att det här är ett problem. Och det är ett som har funnits i hela frikyrkligheten. Och så är det. Därför barn har inte heller det tidsperspektivet. Om nån säger så här: “du är en idiot”, och jag säger “näej jag tror inte riktigt det”: han försvarar sig! Det blir ju barnsligt! Jag vet så många gånger: söndag förmiddag och på bibelskolan, där folk frågade “när kommer Jesus? Kommer han imorn?”. “Näej, jag skulle sätta hundra spänn — just här och nu, för att chocka lite va bland frikyrkorna — sätta hundra spänn på att han inte kommer imorn. Detta har jag sagt hundratals gånger. Och varför då? Jo därför att jag har alltid haft den övertygelsen om, dels så talar vi om att det är nära, Herren är nära, han kommer snart, men det betyder inte, enligt den bibliska vokabulären, att det är imorgon kväll.”

“Jag tror att diskrepansen här kan ligga i att du pratade till vuxna men att du fick väldigt många barn som lyssnade på köpet. Vi satt där på mötena och vi hade lärare som tolkade å sin sida. Vissa av dem var bra, vissa var mindre bra.”

“Jo det är sant. Där tror jag att du har rätt.”

“Om vi tar exemplet med Raoul Wallenberg: det du sa om honom, det som folk anklagade dig för att säga om honom — jag vet inte exakt vilket som är sant och inte — men jag vet att jag som barn gick och tittade mot löpsedlarna om han skulle bli fri. Det betyder att vad som än har sagts så har jag ju tolkat det så.”

“Jo det kan jag hålla med dig om. Och när det gäller honom så är det ju ganska enkelt att vi ju verkligen letat efter honom. I förvissningen och förväntan att vi skulle kunna hitta honom.”

“Och jumbojeten och de här sakerna?”

“Vad är det?”

“Har du aldrig sagt det menar du?”

“Vadå?”

“Att han skulle komma till vår scen med vårat flygplan?”

“Vi har aldrig haft någon jumbojet.”

“Nej jag vet — men vi skulle ha det, vi skulle få det.”

“Alltså nä det känner jag inte alls igen.”

“Men att han skulle komma till våran scen då?”

“Ja, som EN MÖJLIGHET. Men inte som en absolut säkerhet.”

“Det här är ett jättebra exempel tycker jag: hur ska ett litet barn tolka en sån sak? Det är klart man missförstår.”

“Om du säger det: okej, det här är visst ett missförstånd. Men om jag säger så här: ibland handlar det om allvarliga saker, och ska allt som förkunnas och predikas överhuvudtaget behöva tas ner på lågstadienivå, då kan ingen förkunnare eller biskop någonstans överhuvudtaget predika. Det finns en baksida. Det är det jag menar.”

Självklart har Ulf en poäng. Flera.

Jag tror att vi är många som har suttit på en gudstjänst och, utöver att ha försökt förstå och ofta misslyckats, tolkat vad som sagts via de två olika filtrena: hur budskapet tas emot av de som tror, och hur konstigt det måste låta för de som inte tror. Återuppståndelse och andemakter, blod och eld. Attkunna se det ur bägge perspektiv — till och med vilja göra det — tror jag är ett grundläggande sundhetstecken.

På min tid i församlingen var det dock något jag visste var förbjudet. Som jag har varit inne på förut och som Ulf själv formulerar det i boken Din kapacitet i Gud: “Och om en tanke inte kommer ifrån Gud så kommer den från djävulen… Det finns inget mitt emellan, utan antingen tänker man tankar inspirerade av Guds Ande eller så tänker man tankar som kommer från djävulen.”. Ger man Djävulen ett finger så tar han hela handen. Djävulen ville alltid att vi skulle tvivla. Isebels ande. Det gällde därför att ha koll på vilket som var vad, vilket beteende, vilken film eller vilken svordom som tog en närmare vår Fader respektive drog oss mot elden. När jag var liten kunde det betyda att jag i min dagbok hade tre kolumner för att sortera in vilka djur som var okej att tycka om: “skapat av Gud”, “skapat av Djävulen”, “vet ej”.

Att nu sitta ensam med ögonen i den något äldre ledarens borde kanske påminna mig om att han är en vanlig människa, få mig att se det hela med vuxna ögon — men mest av allt kände jag mig tvungen att påminna mig om Gud. Gud är med i allt — Gud eller Djävulen. Om Gud fortsatt var på Ulfs sida, om det var Ulf som i detta samtal hade tilldelats schackbrädets vita pjäser, då vet vi ju vilken sida som fanns kvar till mig.

Och till skillnad från när en presidentkandidat som Chris Christie ändrar sig, han som jobbade för sin kampanj och folket som valde honom, så jobbar ju Ulf inte bara för sitt folk — han jobbar för Gud. Gud har konstant varit närvarande sedan Livets Ords skapelse och väglett allting. Även konverteringen var Guds idé.

Att ur det utgångsläge som var på smidigast möjliga sätt gå vidare från Livets Ord måste ha varit en utmaning för vilken strateg som helst. Lämna utan att lämna. Ulf och Joakim skickade ut varsitt brev till medlemmarna med det enade budskapet att de “förblir vänner”, att “vänskapen består”. På det Livets Ord-möte då Ulf berättade om beslutet för sin församling betonade han att det“handlar i första hand om att gå TILL något, inte FRÅN något”. På många sätt var det en enda lång kärleksförklaring: “Vi älskar er så mycket. Alla våra vänner finns här i församlingen.”.

Samma månad gjorde två andra något som lät väldigt bekant. Med långt mycket större medieuppmärksamhet berättade de att “in many ways we are closer than we have ever been”, men att de hade kommit fram till att “while we love each other very much we will remain separate”. De skulle fortsätta älska varandra precis som förut, men skådisen Gwyneth Paltrow och Coldplay-sångaren Chris Martin skulle ändå separera. Conscious uncoupling kallades det.

Jag känner många medlemmar som inte reagerade särskilt starkt på Ulfs konvertering, som upprepade det där om att vänskapen består, att de förblev vänner. Jag tyckte att det kändes naivt, som Orwellskt doublespeak, och uttryckte flera gånger skepsis över att det skulle kännas likadant den dag Ulf började ta avstånd. En kärlekspartner känns oftast inte helt förlorad förrän man märker hur denne hånglar eller ser lycklig ut bredvid någon annan, hur mycket denne än säger att kärleken består.

2009 skrev Ulf ett blogginlägg döpt “Jasså, är Livets Ord på väg mot Rom?”som, innan det övergår till nåt slags försiktigt försvarstal av katolicismen, inleds så här:

“På senare tid har det förekommit rätt mycket spekulationer och fantasier om församlingen Livets Ord. Det spekuleras om hemliga möten och hemliga agendor som skulle syfta till någon slags kollektivanslutning till Rom. En del saker har varit oerhört fantasifulla och ibland verkar det som om varje ord jag säger synas med lupp. Man verkar vilja vaska fram något dolt budskap i allt jag andas om. Priset tror jag togs av någon som försökte tolka ett foto där jag tydligen har händerna på samma sätt som påven och det skulle tyda på något hemligt samförstånd. Låt mig komma med några klargöranden: Livets Ord är en protestantisk evangelisk-karismatisk församling och har inga planer på att ansluta sig till Katolska kyrkan.”.

Under de senaste decenniet har det varit många som misstänkt Ulf för att vara på väg mot det katolska, varför jag antar att det där inlägget då kändes aktuellt. Jag har hört flera som påstår sig ha frågat honom om det genom åren och fått bestämda nej. När jag till min egen pappa, året innan konverteringen, frågade om han trodde att det låg något i det fnös han åt mig och sa något han idag ångrar. Fullständigt otänkbart.

“Du förnekade att en konvertering var på gång ganska många gånger innan, och när det då sen väl hände är det ju fortfarande samma sak som förnekades tidigare. Det är inte plötsligt att det inte längre är att du har konverterat, att du istället bara har gjort NÅNTING. En otrohet är fortfarande en otrohet — definitionen ändras ju inte bara för att man vill det, förändrar varken innebörd eller konsekvens.”

“Nejnej, jag håller inte med om det. Därför att om du i det här fallet följer vad jag har sagt och vad jag har skrivit i den här frågan så har jag hela tiden sagt ungefär vad jag tycker. Det är motstånd inom Livets Ord mot det här, man vill inte närma sig den Svenska Kyrkan eftersom det är skökan, nånting annat, och under många år så var det en uppgift att säga “nej, det här är en kristen kyrka”. Men vi måste faktiskt också ändra oss på vissa punkter. Det var det jag höll på med. Jag kommer fram steg för steg i detta. Det handlar inte bara om att jag ska försöka ändra på människors sätt att se på andra kristna och de stora kyrkorna, utan helt plötsligt så blev det mer personligt att stå där själv.”

“Och när människor blev så himla besvikna, vad kände du då? Hade de inte fattat?”

“Näe, det är nog inte så. Jag är absolut övertygad om att det här är en jättestor grej för många människor.”

“För att?”

“Därför att man inte vet så mycket om den katolska kyrkan. Två: därför att man aldrig nånsin skulle kunna tänka sig som alternativ att komma närmare den. Tre: för att man inte ville att jag skulle dit. Vår vandring i detta gick från intresse till en uppskattning till ett närmande. I det skedet så började jag upptäcka att det här är nånting som jag upplever att jag VILL. Och då är jag ju samtidigt övertygad om att det här kommer ju många inte tycka om. Och då får jag välja: vill jag vara kvar och, så att säga, arbeta inifrån för det som jag tänker är viktigt, men det känner jag är otrevligt. Och det är ju det hela tiden Aletheia alltid beskyller mig för: “han är ju redan katolik”, “det syns ju redan mellan han och påven”. Det finns ju en FLORA av olika grejor, och det mesta är ju bara flum och rent nonsens. Och då i detta så väljer jag att det enda ärliga jag kan göra är att säga att det är så här jag tror: jag tror detta, och därför så vill jag gå med, och jag vill konvertera. Och då kommer frågan, nämligen: finns den religionsfriheten även för mig?”

“I den konsekvensanalys du tagit beslutet ur förstår du att du kommer göra vissa ledsna, men att det här är viktigt för dig.”

“Jag kommer göra många ledsna. Men om det är som jag tror att detta är en kallelse, då finns det en väg för dem som nu är ledsna att landa i detta och fortsätta med det som de tycker är viktigt, och det är Livets Ord.”

Jag suckade över det där, att det var Guds idé och följaktligen skaparens ansvar nu igen.

Om man lämnar Gud utanför ekvationen va, då får du helt annat resultat.”

“Exakt — och det är väl det som är så himla svårt när Gud ju alltid är med i de här ekvationerna.”

“Tror du att han kan vara med, eller?”

“Kanske det, men det finns ju en kontrastverkan också. Du förstår ju att när du säger “Gud har sagt till MIG att jag ska gå till katolicismen”, då säger du ju samtidigt något till dem som inte följer med. Om Gud har sagt det till DIG så har ju du sen, oavsett hur du tycker att andra tolkar det, på ett sätt sagt till dem att följa med dig.”

“Nej jag har sagt så här att det — det har jag ju inte sagt.”

“Men de känner ju så?”

“Jo men jag tror ju att det är möjligt att de kan göra det. Men jag tror ju inte att det är nånting jag kan tvinga eller påverka. Samtidigt har vi haft protestantism i 500 år och Gud har inte bråttom. Men jag tror att det ligger något väldigt djupt i vad Jesus var, nämligen att kyrkan ska förenas. Och då kanske jag ska gå före i det här, men jag kan inte säga till folk att liksom “du ska släppa allt det här och du ska gå den här vägen”. Så det är personligt.”

Som ett exempel berättade jag för Ulf om en vän till mig som jag anser leva kvar i Livets Ords 80- och 90-talsläror, de som var långt ifrån katolicismen utan istället tillhörde den extrema variant av bibeltolkning som kallasframgångsteologi. Den om att allting kommer från antingen Gud eller Djävulen utan mellanting, och då det gällde att oavbrutet vara vaken för att undvika Satans alla knep för att förstöra för oss. Alla utom vi skulle till helvetet, domedagen var nära — hur nära den menades vara påstår Ulf och jag i dagsläget olika om, uppenbarligen — och råkade man svära, tänka på nån tjej eller hennes snygga stjärt så var det lätt hänt att man fick följa med ner till Gehenna. Förutom att be för Ulf varje kväll — jag hade en bild på honombland min dagboks dagliga böneämnen — så bad jag om räddning för alla katoliker, pingstvänner och övriga förlorade på väg till den eviga elden.

“När han, så som han upplever det, tänker att när till och med du numera kanske inte längre lever efter de lagar han har levt efter hela livet, då undrar han vad han har gjort med sitt liv. Han har följt en lag som inte fanns, eftersom vår ledare som skrev lagen nuförtiden skojar bort den.”

“Nej så är det ju inte. Faktum är att på de här punkterna så finns det ju väldigt mycket att säga. Jag tror fortfarande ungefär samma saker.”

“Det är det jag menar — det skulle du behöva göra! Du skulle behöva säga att SÅ HÄR tänker jag om tungotal nuförtiden, SÅ HÄR tänker jag om barnsnödsbönnuförtiden, SÅ HÄR tänker jag om det ena och det andra så att folk kan förstå. Nu frågar folk mig om “jaha, tillber han Maria nu?” och det är ju bara så förenklat!”

“Nej jag håller med dig alltså, förstår precis vad du menar! Jag har faktiskt tänkt skriva kanske till och med en bok om det här. Alltså jag tror ju fortfarande att det finns en Djävul. Jag är övertygad om att det finns demoner.”

“Som kan se ens tankar?”

“Nej, se ens tankar tror jag inte att de kan göra. Det står ingenstans i Bibeln att de kan göra. Absolut inte. Alltså folk lägger ju PÅ grejor.”

“Finns det olika sorters demoner?”

“Ja, om du utgår från det bibliska materialet.”

“Men det vet ju inte folk hur du tolkar nuförtiden?”

“Nej, men hur folk uppfattar vad jag säger är en annan sak än vad jag säger. Det är ingen tvekan om att den klassiska kristna tron var det som Livets Ord, så att säga, ibland hårddrog eller renodlade, som är så typiskt i en protestantisk miljö. Pingstvännerna renodlade vissa saker, baptister heter baptister för att de renodlade vissa saker, nämligen dopet.”

Medan han följde upp med vad lutheranerna renodlade kunde jag inte låta bli att bryta in och försöka glimta så där misslyckat i ögonen igen:

“Då menar du att Livets Ord renodlade demonerna?”

“Nej, renodlade det, ja det är ju möjligt med andlig krigföring och sånt som har med bön att göra — absolut var det så. Det var en betoning som till slut blev för mycket. Men jag vet inte hur många gånger jag var tvungen att gå upp och säga att när man ber, då behöver man inte be genom köra i 120 med första växeln i, man kan alltså växla om lite grann, det går!”

“Så du tycker inte att du var ett föredöme där som själv körde så?”

“Visst gjorde jag det! Visst gjorde jag det! Ingen tvekan om! Absolut!”

“Varför ledde du inte som exempel då?”

“Men det gjorde jag ju — jag la ju om stilen!”

“Det är möjligt — man ska ju komma ihåg att jag, även om jag hängde med längre på många sätt, slutade 1994–95.”

“Ja precis! Och varför tror du att jag på slutet av 90-talet införde en mer strukturerad nattvardsgudstjänst till exempel? För att få människor att be på ett annat sätt. Till och med be skrivna böner, vilket ju en del trodde att jag inte var riktigt klok för. Det blev mycket missämja. Men min förändring gör mig inte mindre biblisk, gör mig inte mindre medveten om att det finns synd. Grunden är de klassiska kristna dogmerna som alla kommer från katolska kyrkan och är grunderna i biblisk tro. Då betyder inte det att Ulf lämnar tungotal och Gud och ber till Maria. Att Ulf har lämnat. Eller som en predikant sa i sin predikstol: “Ulf trodde en gång på Jesus — nu tror han på påven. Han trodde en gång på Gud, och nu tror han på traditioner. Han bad en gång till Jesus — nu ber han till Maria”. Där kan du tala om förenklat! Så fruktansvärt! Och då menar jag så här: ja, käre broder jag har gjort en massa misstag, och ja, det finns människor som har farit illa av detta, det är det ingen tvekan om.”

15–20 enligt mig ganska innehållslösa minuter följde. Han tog återigen avstånd från mitt brev, utan att vara specifik i något men han ogillade sättet jag hade beskrivit honom på. Han tyckte att han av mig framställdes som en“djupt oärlig maktmänniska som hittar en ny plattform” i och med konverteringen, “egentligen en ondskefull människa”. Att Livets Ord anpassat sina läror efter informationssamhällets intåg tog han bestämt avstånd från — det var tvärtom “en stor tillgång”. Jag tog ett exempel om en vän till mig — egentligen är de flera stycken — som haft problem att ta till sig av evolutionsläran när de börjat på Uppsala Universitet, en annan som menade att hon inte längre kunde tro på Gud efter allt hon senare lärt sig om evolutionen. Återigen tyckte vi olika: jag påstod att utvecklingsläran var något vi närmast hånade i skolan, “varför blir inte apor människor idag då?”, medan han menade att evolutionsläran, “eller LÄRORNA för det är flera stycken”, var ett “problem som du har i alla församlingar”, att många lärare missförstod och tolkade fel och att det bland annat var därför Livets Ord startade sitt eget universitet. “Du behöver inte vara rädd för kunskap, ingenting av vad som är SANT är farligt.”.

“Vad du än tycker om din egen skuld och vad du än säger, även om du säger att du har gjort fel och så vidare, så finns fortfarande det tuffa resultatet kvar när man bedömer frukten från Livets Ords träd. VÄLDIGT många elever har tagit vägar som ni kanske inte riktigt hoppades på. Det är inte jättemånga som är kvar.”

“Men då ser du inte hela frukten, för det finns ju ett stort fält HÄR också. Det finns väldigt mycket god frukt på många områden, men det finns också frukt som inte är bra. Faller ditt argument då, eller skulle du kunna tänka dig att det skulle kunna vara så?”

“Det är självklart att jag förstår att det finns bra saker också. Jag vet människor som är lyckliga, människor som när du konverterade skakade på axlarna och inte brydde sig ett dugg. Jag vet människor som kring allt med Uppdrag Granskning inte bryr sig ett dugg. Det finns säkert en massa bra saker — men jag har såklart sett mindre av dem än vad många andra har gjort, och självklart förstår jag ju det.”

“Det var bara det jag ville höra — det räcker för mig.”

Ulf skrattade stort, sitt karakteristiska. Jag smålog och sa att det såklart vore enkelt att vända på också, att han borde leva ett tag bland några av alla de jag har pratat med. Vi kom överens om att ingen av oss har hela bilden.

“Men vad vill du då? Människorna som mår dåligt än idag, känner du en lust att försöka ge dem svar?”

“Ja absolut, absolut!”

“Är det nåt du går och tänker på?”

“Absolut är det så! Men jag känner att sitta i en grupp som redan har bestämt sig att jag är det ena och det andra och nu äntligen får chansen att hugga mig i ryggen, det är jag inte intresserad av. Däremot så tror jag att du förstår att jag tål opposition, jag har inga problem med det. Det som jag vill för min egen del är att behålla en saklighet, och en vilja till att förstå.”

“Det svåra i det är ju såklart att oppositionen bygger väldigt mycket på att det finns så mycket skit som ligger.”

“Ja.”

“Och vad som är sant av allt kring dessa pengar och så vidare tar ju evigheter att reda ut. Jag vet inte hur mycket du orkar ta del av allt, hur mycket du läser kritikerna?”

“Inte så jättemycket va. Det är ju inte att jag går i en bubbla, men jag springer inte och hela tiden rotar i det, det kan jag inte göra naturligtvis.”

Jag tog ett exempel om hur de som har investerat mycket i Livets Ord, varav många flyttat hit från andra delar av Sverige, satt sina barn i skolan, varit delaktiga i tiotal år och hoppats få användas av Gud, inom församlingen eller ute på missionsfältet, och som nu helt enkelt tycker att det har blivit för mycket skandaler och för många svek.

“Du var tyst om din konvertering — sen kom den plötsligt och du berättade det först för DN istället för till dem.”

“Nej, nej, nej — det är inte sant!”

“Och du skyddade Robert Ekh som du förmodligen visste var otrogen.”

“Nej, nej. Låt mig bara säga så du vet: jag fick reda på det efter pastorerna på Livets Ord. De informerade inte mig.”

“Och då kände du dig väl sviken, eller? Var han inte din kompis?”

“Jo, men jag hade inte den blekaste aning!”

“Tycker du inte själv att det verkar ha blivit för mycket då? Blev det inte för mycket på en gång?”

“Det var ju helt sjukt! Det var ju sanslöst!”

“Att det blev mycket?”

“Ja!”

“Ja…”

“Så mycket att det var sanslöst! Det var ju helt otroligt alltså. Det kommer det troligtvis skrivas i historieböckerna om. Men alltså, han var en god vän. Han var en duktig människa. Fin på många sätt. Det som först dök upp kring honom var att han gjorde en resa till Thailand.”

“Jag har hört den historien från källor jag litar på så du behöver inte gå in på den.”

“Ja, men då ställde jag en fråga till honom, väldigt rakt på sak: “har du träffat en kvinna där nere?”. Och fick “nej!”. Han tittade mig lugnt i ögonen — och jag KÄNNER honom! Så jag litade på honom! Sen så kommer det här om att han hade mått dåligt, var nere på djupt vatten, och jag hade ingen aning om detta, han berättade inte om detta för mig. Av naturliga skäl, självklart!”

Vi pratade vidare om det ett tag, detaljer som jag tycker är värda att skydda i en offentlig text som denna. Ulf menade hur som helst att han inte hade skyddat Robert, att det hade tagit två veckor innan någon från Livets Ord hade kontaktat honom i ämnet och att han då hade hört av sig till sin kompis.

I förhoppningen att, för rättvisans skull, även få hans sida av historien kontaktade jag Robert, dock utan svar efter en månads försök. Om skälet är att han inte vill dra upp det jobbiga igen, eller om det har något medsekretessavtalet att göra — det går ju mycket rykten, även om att han hade börjat skriva en bok om sina år i Livets Ord — vet jag givetvis inte och tycker är ledsamt att inte få svar om.

Jag har också messat Livets Ords nuvarande pastor Joakim om att träffas och snacka med honom — han menar ju ofta att han vill det och jag tänkte att det hade varit bra innan denna text — men trots några påminnelser från mitt håll sedan i höstas har det inte blivit något. Vi hade en del korrespondens i samband med Uppdrag Granskning — för den där transparensens skull de ofta pratar om numera vill jag dela det — där jag bland annat framförde mina åsikter så här:

“Att skriva följande mening börjar snart bli en vana så jag gör det igen, får bli vår lilla tradition: jag tycker mest synd om dig, även i denna storm. Det låter tragikomiskt hur du beskriver din vilja där för två år sen som sen mest förvandlats till krishantering. Vad du när du valde att ta över visste om Ekh,Birro, Jonathan, avtalen och diverse annat får ju även jag svara på — och vad ska jag säga? Jag tar dig ofta i försvar, kan ibland anklaga dig för att vara godtrogen och naiv, men du vet nog trots allt en alltför liten bråkdel om historien. Och vilket jag också framfört förr till dig så kommer jag — igen, vår tradition! — tycka synd om dig om du tänker stå där som offerlammet när vissa saker kommer fram. Jag behöver inte gå in mer på vad i och med mitt mess ovan, så jag citerar din favoritbok istället: “Men ingenting är omsorgsfullt fördolt som inte ska uppenbaras och hemligt som inte ska bli känt. Därför, vad ni säger i mörkret ska bli hört i ljuset, och vad ni viskar i de inre rummen ska predikas från hustaken.” Den här taktiken om att kalla saker “lögner” eller människor hämndlystna fram till att för starka bevis hittas, ja, det slår såklart både tillbaka och blir i längden pinsamt, dessutom ytterligare ett öppet mål till de som vill stämpla er som sekt.”

Ulf och jag kom snart tillbaka till snack om konverteringen, att han kände att det var Gud som hade lett honom dit, kaoset den hade betytt, om han förstod hur det måste uppfattas utifrån. Jag tog upp Dahlman-exemplet, hur en kristen nära mig upplevt att “alla bara faller” och att hon därför själv börjat tvivla, och kom tillbaka till det där om att det inte ser så trovärdigt ut efter allt som på sistone har hänt.

“Mitt i allt detta, alla dessa saker som sker och all ofullkomlighet i detta, så tror jag ju ändå att Jesus Kristus lever. Jag tror på nåden.”

“Se glimten i mitt öga nu: så du tror att det var Gud som sa åt dig att du skulle konvertera, och att allt det här som hände sen var menat att hamna på Joakim?”

“Näej, näej.”

“Men det blir ju så!”

“Näej, nej-nej-nej, det tror jag inte. Jag tror inte att det är så. Alls. Jag har varit väldigt engagerad i en massa av de här grejorna.”

“Kan du tycka synd om Joakim där då?”

“Ja men snälla nån — det är ju självklart! Det var ju ingen av oss som hade räknat med det här. Såklart. Men i detta — det är det jag vill säga — i detta finns det en nåd från Gud för var och en av oss. Det finns för dig och det finns för mig. Och när jag säger tro så menar jag inte liksom tro-tro-tro utan jag menar att det finns en hjälp — nåd betyder hjälp — och det finns barmhärtighet. Så det finns nåd för var och en av oss, att om vi i våra hjärtan söker honom, om vi närmar oss honom, om vi gör det vi ska göra, både ber om förlåtelse och förlåter, så finns Guds kärlek och Guds plan för den som söker den fullt ut, för syndaren! Eftersom vi alla är syndare! Så finns den hjälpen. Och i den situationen finns också en hjälp för alla människor. Det finns en väg vi går i de mest andliga situationer, och den vägen är inte lätt, därför att det är en smal ortsväg. Den vägen utesluter vissa saker: den utesluter lögnen, den utesluter hårdhet, den utesluter förtal av varann — den utesluter såna saker. Men den inkluderar också att vända andra kinden till, gå nästa mil, allt det här. Alla, var och en av oss vet att detta är svårt, men man måste gå den vägen. Och i den vägen finns Jesus för både dig och mig.”

Ungefär som till den där stackars Sveriges Radio-reportern jag berättade om i början, hon som framme vid Ulfs gamla scen inne i Livets Ords möteslokal frågade om jag kände att jag hade kommit hem igen, så råkade jag fnissa istället för att reagera som han nog hoppades. Jag borde ha jublat ett “amen”, istället sa jag att “det är ju naturligt för dig att baka in Gud i väldigt mycket” och att jag inte tror på Gud på samma sätt som han gör.

“Jag kan aldrig komma ifrån det. Jag kan aldrig komma ifrån vad Jesus säger — det ger mig inte immunitet, det friar mig inte från en massa grejor — men det är en enorm hjälp. Och det är ju evangeliet för var och en av oss!”

Jag bad om en sista fråga, den enda jag skulle ha ställt om jag visste att jag skulle få ett ärligt svar om den och det förklarade jag också. Jag berättade däremot inte att det här var något jag under veckorna innan tillsammans med presidentkandidaterna frekvent hade hakat upp mig på, och att jag tog det som självklart att inte få det öppenhjärtiga svar som jag hoppades på. Med framförallt Hillary gnagde det mig, hon som jag flera gånger sett rakryggat bemöta kritiken, ta alla möjliga sorters attacker, och utan att visa minsta lilla tecken på att hämnas eller såras av det. Tillmötesgående, varm, kontrollerad. Men själen, var fanns den? Och blev det inte otroligt ensamt? Var det värt det? Jag tänkte på hur jag själv som liten — något jag mer djupgående tar upp i uppväxtberättelsen — upplevde hur jag hamnade så långt ifrån alla människor att jag knappt kände att jag hade en egen personlighet, att ingenting var på riktigt.

“Har det inte varit ensamt och svårt helt enkelt? När människor har sån respekt för dig? De har ju en distans till dig, majoriteten har ju liksom alltid smörat för dig. Och de som inte har gjort det finns ju inte kvar på samma sätt, vad det verkar. Jag känner ju inte alla dina nära men du förstår vad jag menar. Det måste ha varit en ensam resa.”

“Ja det är klart att på ett sätt är det ju det. Samtidigt kanske jag inte håller med om den bilden att alla ska ha gått omkring och smörat bara, för det är inte riktigt med verkligheten överensstämmande. Men däremot så är det ju så att det finns ju de som har stått nära som har blivit väldigt kritiska. Som är emot vårat steg. Så det är klart att det innebär en massa ensamhet. Och det har inte varit lätt! Engelskan har ett bättre ord för ensamhet — vi har ju “ensam”, men där har du ju “alone” eller “lonely”. Alone, ibland. Lonely har jag inte upplevt.”

Vi skakade hand, följdes åt därifrån och snackade vidare under tiden. Kanske tre minuter efter att vi hade sagt hejdå, med artighetsfraser och sånt därtill, dök ett mejl upp, avsändare Ulf Ekman:

Hej Niclaz!
Tack för samtalet!
Ulf E

Varför kände han behovet att skriva det där — hade han ens hunnit till bilen? Hade han inte redan flera gånger sagt det, många “tack för att du kom” för mig att svara “detsamma” på, inbjudit till fler samtal och varit så trevlig som han förmodligen försökte vara? Det kändes manipulativt, välment men så onödigt att det var klumpigt. Jag svarade med ett tack detsamma och att jag såg fram emot att höra hans tankar om min uppväxtberättelse sen när han hade lyssnat på den.

Som under den korta promenaden på väg mot detta samtal kände jag att det borde kännas annorlunda. Det var mest tomt, och han borde väl ha känt likadant. Trots allt snack hade det förmodligen inte lett till någonting alls. Ingen hade nämnvärt påverkat den andre.

Jag hade dock inte haft några förhoppningar, ingen tydlig agenda, och kände mig därför egentligen varken besviken eller tvärtom. Messade iväg en kort analys till mina bästa vänner, tryckte igång samma politikpodcast som innan och traskade hemåt.

Två månader senare hörde jag av mig igen med frågan om han hade lyssnat på uppväxtberättelsen, den där som fortfarande ger en så mycket bättre inblickän vad jag hade lyckats göra under samtalet. Han undvek frågan och svarade på annat. “Jag är överöst med arbete och har många utlandsresor.”

Vad han än från början ville med samtalet så tror jag inte att det var så här han hoppades att det skulle sluta.

Inte jag heller. Men jag hade troligen lägre förväntningar. När han läser den här texten tror jag dock att han ångrar att han tog initiativet.

Om han främst skyller den ångern på mig, sig själv eller Djävulen har jag däremot ingen stark uppfattning om.

Tyvärr.

N.

// niclaz@erlingmark.com, erlingmark.com, elenziah.com

Artikeln publicerades först på författarens egen blogg och återges i sin helhet på Aletheia med tillstånd. /Redaktionen

Ämne: Gästblogg

Nyckelord: , , , , , , , , , , ,