Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Tro, politik, mediekritik och samhällsanalyser

Nya formen avfälling: Lämnar kyrkan, men inte Gud

LeavingChurch

Förr i tiden var definitionen av avfälling synonymt med att lämna församlingsgemenskapen. Gick man inte i kyrkan, var man inte längre troende. Gudstro och församlingsgemenskap har alltid varit intimt förknippade med varandra.

Aletheia.se firar nästa år 10 år som en röst i svensk kristenhet. Under denna resa har sajten genererat hundratusentals kommentarer och tusentals epostmeddelanden från troende i hela skandinavien och ett och annat från andra världsdelar. Jag har personligen själavårdat otaliga sargade kristna, ofta med bakgrund inom den så kallade trosrörelsen, men absolut inte begränsat till just denna rörelse. Flera av oss i frivilligredaktionen har spenderat hundratals timmar i telefon, ovanpå all annan form av kommunikation.

Efter snart ett decennium av kontakt med kristna från alla delar av landet kan jag inte låta bli att göra vissa iakttagelser. En sådan är att en ny typ av ’avfälling’ växt fram bland kristna. En form av ’avfällighet’ från kyrkan, men inte från tron på Gud. Många har mer eller mindre tappat sin tro på församlingsgemenskapen. Givetvis finns de som lämnar både kyrkan och Gud, men min bedömning är att ännu fler enbart lämnat kyrkan.

Vad ligger då bakom detta fenomen som jag befarar pågått mycket längre än sista decenniet? Det är en fråga jag inte har underlag att svara på i en enda bloggpost. Men, frågan i sig bör intressera både den grupp det berör och församlingsledare i alla samfund, kyrkor och kristna rörelser.

Av de jag samtalat med är det ofta tråkiga erfarenheter i församlingslivet som ligger bakom. Olämpliga pastorer, ledare eller inflytelserika personer i församlingslivet som sargat människor till den milda grad ett fortsatt engagemang upplevs som en omöjlighet. I vissa fall har medlemmar utsatts för pastorer eller ledare med närmast psykopatiska drag. Maktmänniskor i församlingen helt enkelt.

Att lägga all skuld på kristet ledarskap vore dock att förenkla. Många kyrkor är hopplöst fast i egentillverkade mallar, traditioner och vanor som helt enkelt inte tilltalar nutidsmänniskan. Innehållslösa gudstjänster. Pinsamma försök till kristen underhållning, istället för predikandet av ett radikalt evangelium. Mötesformer som gränsar någon form av underhållningskristendom. När församlingar börjar konkurrera med vår tids sug efter underhållning, är förloraren given. Att underhålla är och förblir ickekristna mycket bättre på. Underhållning med kristna förtecken kommer alltid vara en blek kopia på originalet. Det är helt enkelt inte kyrkans uppgift.

Samtidigt bör kristna ledare vara lyhörda för medlemmarna. Det går att ändra kristna traditioner, utan att överge den kristna värdegrunden som förenar pånyttfödda människor över hela världen. Utan att trampa på kärnan i evangeliet och församlingens egentliga uppdrag. Faktum är att det går till och med att hälla nytt vin i gamla läglar, om de först bearbetas tålmodigt och försiktigt.

Definitionen av galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annorlunda resultat. Åtminstone om vi ska tro Albert Einstein. Ibland är det bra för kristenheten att lyfta blicken lite och ifrågasätta sig själv. Kanske lyssna på Einstein lite när medlemmarna lämnar församlingen lite i taget utan att ersättas av nya.

I ett tidigare uppdrag i en församlings ledningsgrupp hade vi ett möte kring vad som krävs för att locka nya familjer till kyrkan. I detta möte försökte jag förgäves lyfta frågan varför de gamla lämnat. Intresset föreföll tyvärr saknas att reda ut detta. Istället blev svaret på ’problemet’ att fokusera mer på något ledningen kallade ’eventgudstjänster’.  Letade energiskt i Apostlagärningarna efter detta koncept, men hittar absolut inget alls.

Jag anar att pastor Magnus Persson (United, Malmö) gjorde samma smärtsamma upptäckt när han i tidningen Dagen fällde kommentaren; Medan vi försökte vinna världen, vann världen oss. Persson lyckades vända trenden. Med det ena jippot efter det andra fyllde han United i Malmö.  Utåt sett hade de lyckats. Det blev trendigt att gå till United.

Många gränser för att marknadsanpassa sig sprängdes, och församlingen blev snart kallad för ”partykyrkan”.

– Vi tänkte att förnyelse handlar om att hitta på någonting som ingen annan hade gjort innan. Och det gjorde vi, säger Magnus och pausar, innan han fortsätter:

– I grunden så brann ju våra hjärtan för att göra Jesus känd. Vi var nästan beredda att göra vad som helst, bara det kom folk. Sedan försökte vi förmedla Jesus genom det.

– Men tyvärr tog event-mentaliteten över efterhand som vi startade gudstjänster … Vi visste hur man samlade folk.

Uniteds gudstjänster beskrevs som showliknande och hade helt annan form och ton än vad många förväntar sig vid ett kyrkbesök.

– Häri ligger faran och risken att bli bedragen. Former är inte neutrala utan är bärare och förmedlare av sitt givna innehåll. Först formar vi former, sedan formar formerna oss. Formerna kan antingen förstärka eller förvirra och förta budskapet. Frågan vi måste ställa oss är: vilken typ av kristna formar våra former oss till på lång sikt?

Events och jippon är alltså ingen långsiktig lösning att fylla tomma bänkrader. Att förvandla Guds hus till ett andligt Mac Donalds leder fel.  Samtidigt, tillbaka till Einstein, är det något i vårt beteende och innehåll som tömmer våra kyrkor och kapell. Det sägs att om bara Pingströrelsen behållit de yngre generationerna efter den kraftiga tillväxten första 50 åren, hade de haft närmare en miljon medlemmar idag.

Den läsare som hoppats på några snabba svar i denna post blir måhända besviken. Jag har givetvis som före detta pastor själv en gång i tiden en del funderingar och tankar kring vägen framåt. Men, några konkreta svar ger jag inte i denna enkla post. Jag vill till en början lyfta frågan. Jag är nyfiken på vad våra läsare har att säga i ämnet. Kanske speciellt du som kan identifiera dig med artikeln. Du som lämnat kyrkan, men inte lämnat Gud. Var finns du idag? Vad gör du idag? Vad skulle föra dig tillbaka till den församlingsgemenskap bibeln faktiskt kallar oss till? Väntar ivrigt på feedback.

DanielForslund

Daniel ”My Two Cents” F orslund

Relaterat:

Eleonora Lahti: Möteströtta kyrkomedlemmar

Dagen.se: Så vände han United från party till Luther

(USA) Catholicism is losing members faster than any denomination

Maktmänniskan i församlingen – en bok av Edin Lövås

webbkyrkan.se

=>

Ämne: Kristendomens historia, Ledarskap, OPINION & DEBATT, TRADITION & TEOLOGI

Nyckelord: , , , , , ,

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial

Känner du andra som borde läsa detta?