Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Tro, politik, mediekritik och samhällsanalyser

Kristen Sionism svårförenlig med Bibeln

(Varning, lång post)

För ett par år sedan gjorde jag min första ‘pilgrimsresa’ till Israel. Under de två veckor jag var där förkovrade jag mig i Israels historia och bodde intill monumentet över den Brittiska generalen Allenby som intog Jerusalem den 11 december 1917.

Storbritanniens premiärminister Lloyd George beskrev intagandet av Jerusalem som ”en julklapp till det engelska folket”.

Resten är historia, som man brukar säga. Den ökända Balfourdeklarationen och Brittiska Palestinamandatet som kom att bli startskotten till blodsutgjutelser i det heliga landet som pågår än idag. Men hur noggranna är kristna Sionister egentligen med både historia och bibelstöd för ‘kristen Sionism’?

Balfourdeklarationen[1] är ett yttrande den 2 november 1917 av den brittiske utrikesministern Arthur James Balfour, i vilket han meddelar lord Walter Rothschild, ledaren för det judiska samfundet i England, att den brittiska regeringen stöder förslaget att upprätta ett judiskt hemland i Palestina, dock under omständigheterna att detta inte skulle komma att påverka den i Palestina redan boende arabiska befolkningen.

År 1917 var Palestina fortfarande formellt en del av det Osmanska riket men blev efter första världskriget ett brittiskt protektorat. Två inflytelserika sionistiska ledare hade försökt förmå den brittiska regeringen att fatta beslut om att Palestina i sig skulle bli judarnas eget hemland, men så långt ville inte britterna sträcka sig. Tvärtom, de valde att inte använda ordet ”state” (‘stat’), utan istället uttrycket ”national home [for the Jewish people]” (ungefär ‘ nationellt hemvist [för det judiska folket]’) och vidhöll under årtionden att man inte hade avsett en fri statsbildning (även om åtskilliga brittiska politiker rent privat var för en sådan). Av samma anledning skrev man inte ”Palestine” enbart, som saken faktiskt formulerats i ett första utdrag, utan ”in Palestine”, för att inte ge sken av att man hade avsett hela Palestina.

Rothschild-bankirens motiv beträffande besittningen av Palestina är omdiskuterat. Geo-strategiskt betydde kolonisationen ett upprättande av en ‘tullstation’, då inga varor kunde passera landvägen från Afrika utan att passera just Palestina. Enligt uppgift tog Rothschild tidigt över delar av den lilla infrastruktur som fanns, i form av järnvägar efter att Turkiet inte kunde betala Rothschilds krigslån.

Palestinamandatet[2], eller egentligen Brittiska Palestinamandatet, var det område av det forna Osmanska riket som Storbritannien förvaltade på uppdrag av Nationernas förbund (NF) mellan 1920 och 1948 i enlighet med ett s.k. NF-mandat. Mandatet omfattade det som idag är Israel, Jordanien och Palestinska territorierna.

Redan 1921 bröts den östra delen av territoriet loss av britterna som lät bilda lydstaten Emiratet Transjordanien som 1946 blev ett självständigt kungarike. Resten av mandatområdet bestod dock under direkt brittisk kontroll. År 1948 upphörde mandatet helt – samma dag som Staten Israels självständighet utropades i enlighet med FN:s generalförsamlings resolution 181 om delning av Palestina. Detta ledde till att Arabförbundets stater förklarade Israel krig (1948 års arabisk-israeliska krig).

Problem nr 1: Något som kommit att bli en infektion i mellanöstern som vägrar läka; Britterna hade förespeglat araberna att de skulle få en oberoende stat. Det mest betydande diskussionen mellan britter och araber om arabisk självständighet finns i det så kallade McMahon-Husain-avtalet från 1915, som består av en brevväxling mellan britternas High Commissioner Henry McMahon och Sharif Hussein ibn Ali, emir av Mecka och blivande kung av Hijaz. Hussein tolkade dessa brev som bindande brittiska löften om arabisk självständighet i utbyte mot att araberna stödde britterna i kriget mot Osmanska riket. Skulle Abraham, Isak och Jakobs Gud verkligen välsigna grundandet av en stat, byggd på lögner till emiren av Mecka?

Problem nr 2[3]: Den statsbyggande sionismen, som växte fram under andra hälften av 1800-talet, var sekulär och både vänster och höger. Begreppet myntades i Wien av studenten Nathan Birnbaum 1892 och syftar på berget Sion i Jerusalem. Sionismen var ett svar på antisemitismen, och kristen sionism kan ses som en politisk form för filosemitism, ett stöd för sionismen, en hållning med anspråk på att vara bibliskt grundad.

Den som studerar den *moderna (sekulära) Sionismens grundare – Theodor Herzl, finner dock att hans motiv, filosofi och trosgrund saknade vördnad skriften och dess profetior.

Herzl själv var ursprungligen vidöppen för att etablera en judisk stat i andra länder än Palestina. Ett sådant förslag var Argentina.

I sin bok ”Altnoyland” säger han;

”Det är förståeligt att jag måste komma ihåg (och även nämna) att göra slut på negativa judiska saker, som jiddisch och att observera mitzvot”

Doktor Amnun Raz Kavkotzikin — historiker vid University of Ben Gurion säger följande;

”Hertzels land (Israel) är västeuropeiskt, anti-öst (Serfardisk) och anti-religiöst”

Det kanske mest anmärkningsvärda omdömet om Sionismen kommer från Sionisternas egna tidning – Ha’Arutz, 1943:

”Sionism och judendom är inte samma sak utan två skilda ting. Givetvis i motsatsförhållande till varandra. Sionismen startar i det att judendomen förstördes… …En sak är säker, Sionism är inte en fortsättning eller helande av den sargade judendomen, utan dess utrotande”  [Källa citat]

Theodor

Bild: Moderna Sionismens grundare – Theodor Herzl

Den kristna sionismens rötter kan spåras ända tillbaka till slutet av 1500-talet.1585 publicerade nämligen teologen Thomas Brightman sin pamflett Apocalypsis Apocalypseos. I den hävdade han, att Antikrist (=påven) skulle falla, att det turkiska imperiet skulle upplösas, och att judarna skulle bli en kristen nation och återvända till Palestina. Allt med stöd av Danielsboken, som tillsammans med Sakarja och Uppenbarelseboken hör till de kristna sionisternas favoritlitteratur.

john-hagee

Bild: John Hagee, en av USA’s starkaste supportrar av Sionism i nutid

För Luther var visserligen Uppenbarelseboken varken apostolisk eller profetisk, men både han och Calvin liksom anabaptisterna ansåg, att påven var Antikrist.

Kristen Sionism är alltså i stor del byggd på profetiska spekulationer, medan dagens Sionism i sig är i grunden ateistisk/sekulär.

Problem nr 3 – Kanske det som bör vara största frågetecknet för både bibeltrogna kristna och sann judendom (d.v.s. grundad på Herrens bud – Torah):

Om vi lägger eskatologiska spekulationer åt sidan och läser villkoren för Israels folk ser vi att de löften sekulära Sionister, jämte kristna Sionister åberopar, inte är uppfyllda. Villkoren (och löftena) jag talar om är bland annat 5 Mos 28:1-3, 7, 10

Samma sak gäller löftena i Jos 1:2-5 som åtföljs av villkor i Jos 1:7-8

Gud håller inte tillbaka i Jos 23:15-16

Men liksom allt det goda som Herren , er Gud, lovade er, har kommit er till del så skall Herren också låta allt det onda komma er till del till dess han har utrotat er ur detta goda land som Herren , er Gud, har gett er. Om ni överträder Herrens , er Guds, förbund, som han har upprättat med er, och går och tjänar andra gudar och tillber dem, då skall Herrens vrede upptändas mot er, och ni skall snabbt bli utrotade ur det goda land som han har gett er.

Att det ‘Gudomliga hyresavtalet’ inte är uppfyllt är något en förhållandevis stor del Ortodoxa judar ‘snappat upp’ och försöker förmedla i olika forum.  Vi brukar beskriva Sverige som ett av de mest sekulära länderna i världen. Om så är fallet är det inte alls omöjligt att vi delar första plats med Israel. I alla fall ligger inte staten Israel långt efter.

Likväl gör både kristna Sionister och sekulära Sionister anspråk på Herrens löften, men förkastar Herrens bud, d.v.s. villkoren.

herzl_greater_israel

Detta deklarerar även tredje ‘International Christian Zionist Congress’ som hölls i Jerusalem 1996:

According to God’s distribution of nations, the Land of Israel has been given to the Jewish People by God as an everlasting possession by an eternal covenant. The Jewish People have the absolute right to possess and dwell in the Land, including Judea, Samaria, Gaza and the Golan.[2]

Vart vill jag då komma med denna lite ovanliga post? Min poäng är att bibeltroende kristna har utifrån ett bibliskt perspektiv skäl att ifrågasätta,  tillsammans med Torah-trogna judar;

  • Har Sionismen Guds välsignelse, eller är den en produkt av människohänder i uppror mot Herrens tydliga bud och förbund med Israel?
  • Kan Gud verkligen välsigna och skydda en sekulär stat med tidig målsättning att vara både antireligiös och anti-judisk? Organisationen ‘True Torah Jews’ ger sitt svar på frågan här.

Själv vill jag bidra till att nyansera den ofta lite väl romantiska bilden av Sionismen som florerar i kristna kretsar. Att jag själv älskar Abraham, Isak och Jakobs Gud och därmed deras arvtagare råder det ingen tvekan om. Bara att följa tidigare poster. Likväl tror jag det är fullt möjligt att ifrågasätta modern Sionism, utan att vara anti-judisk.

Fortsättning följer senare i höst…

Daniel ”My Two Cents” F orslund

* Theodor Hertzl har kommit att ses som Sionismens grundare efter sin bok ‘Den Judiska staten’ 1896. Benämningen myntades egentligen några år tidigare (1893) av Nathan Birmbaum.

Relaterat:

Den kristna sionismens Rötter

The Ultra-Orthodox Will Never Surrender to the Zionist Idea

(Micael Grenholm) Kristen sionism

Was the founder of zionism, Theodor Herzl, an atheist?

=>

Ämne: OPINION & DEBATT, Politik, Ekonomi & Samhälle

Nyckelord: , , , , , , ,

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial

Känner du andra som borde läsa detta?