Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Tro, politik, mediekritik och samhällsanalyser

Jesus grundade aldrig någon kyrka

ua-domkyrka

Uppsala domkyrka. Foto: Andréas Glandberger

En känd och kunnig katolsk bloggare skrev nyligen att all protestantism bygger på att kristenheten avfallit från den rena kyrka, som Jesus grundade, och att det därför behövdes en reformation. Jag ska inte alls gå in på just detta. Hans formulering gjorde bara tankar, som jag jobbat med i flera år, ännu tydligare. Min respons är nämligen denna:

Jesus grundade inte någon som helst kyrka.

Det som Bibeln berättar om – på detta tema – är hur uppfyllelsen av urgamla profetior till det judiska folket gick in i verkställighetsfasen. Det är helt uppenbart i Nya testamentet (NT) att det för Jesus och de första Jesus-lärjungarna inte handlade om en ny religion utan om fullbordad judendom. Judarna hade länge väntat på Messias, nu hade han kommit.

Det handlade inte heller om en ny organisation. Det visar en profetia, som försvunnit i de svenska bibelöversättningarna! I 1 Mose 35:11 sade Gud till Abrahams barnbarn Jakob, mannen som fick det nya namnet Israel, att denne skulle bli stamfar till ”ett folk”. Det är förstås Israels folk, judarna. Men dessutom skulle Jakob, enligt samma vers, bli stamfar till en qahal goyim, en ”församling av olika folkslag”.

Jag hävdar att denna multietniska församling är kristenheten – alla judar och icke-judar som bekänner Jeshua/Jesus som Messias. (”Goyim” står här inte bara för icke-judiska folk.)

I våra svenska biblar är detta borta! Där står bara att Jakob ska bli stamfar till ”många folk”, eller ”skaror av folk”. Ändå betyder det hebreiska qahal i stort sett alltid församling, sammanslutning. Den jiddiska varianten ”Kille” står för ”judisk församling”. Idag används qahal om de messianska församlingarna i Israel.

När qahal översattes till grekiska – ca 300 f.Kr. i Septuaginta, det Gamla testamente (GT) som användes på Jesu tid och som låg till grund för språket i NT – blev det antingen ”synagoga” eller ”ekklesia”. Ekklesia blev, som vi vet, NT:s ord för Jesus-troende församling. Och, förlåt upprepningen, ekklesia är alltså grekiska för qahal.

Församlingen i NT var alltså inget nytt initiativ utan den sedan länge profeterade flerfolks-ekklesian – uppfyllelsen av löftet till Jakob/Israel. Det är min övertygelse.

Shaul/Paulus säger detta med all tydlighet i Efesierbrevet 2:12-19: ”På den tiden var ni utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel. … Men nu, genom Kristus Jesus, har ni som tidigare var långt borta kommit nära … Därför är ni inte längre gäster och främlingar, utan medborgare med de heliga och medlemmar i Guds familj.”

Ordet ekklesia står alltså inte bara för ”den kristna kyrkan”. Det står lika mycket för Guds folk i GT. Mose talade till Israels ekklesia – se 5 Mosebok 31:30, i Septuaginta-översättningen. I Apostlagärningarna 7:38 kallar Stefanus Israels folk för ekklesian i öknen.

Om vi låter ordet ”kyrka” stå för ekklesia, alltså qahal, så är jag för min del med i den ”kyrka” som har Abraham, Isak och Jakob som ”kyrkofäder”. Min tillhörighet, utöver då till den treenige Guden, är primärt till Israel. Sedan har det hänt mycket under åren, både stort och smått, både historiskt och personligt.

Nåväl, nu är ”kyrka” inte det bästa ordet att använda. Ord är mäktiga, ord styr våra tankar och associationer. Georg Orwell förklarar detta mästerligt i sin klassiker ”1984”! Vi, även vi som kanske kallar oss frikyrkliga eller något sådant, använder ofta ord, som för bort från det sammanhang, som Gud utvalde – bort från Israel. Bara en sådan sak som att vi ofta talar om att kyrkan föddes under den ”första pingsten”. Pingst, shavuot på hebreiska, hade firats i århundraden – vad då ”första”?!

”Kyrka” – särskilt då den engelska varianten ”church” – används allmänt för ekklesia, men är intressant nog inte en översättning! Ja, ni läste rätt: ”kyrka” översätter inte ekklesia – alldeles oavsett hur man tolkar ordet. Många uppger att ”kyrka” kommer från grekiskans kyriakon, hörande till Herren. Det är ju fint, men inte samma sak som qahal eller ekklesia. Andra tolkar det som kyriakos, Herrens hus, vilket skulle förklara varför ”kyrka” oftast förstås som en byggnad. Qahal eller ekklesia syftar dock aldrig på en byggnad eller plats. Andra åter menar att ”kyrka” kommer från ett gammalt ord för cirkel och sammanhanget skulle då vara att religiösa kultplatser ofta anlades i ringform. En och annan spekulerar i att ordet syftar på en gudinna, solens dotter.

Hur det nu än är: ”kyrka” översätter inte ekklesia! Det användes heller inte av de tidiga engelska bibelöversättningarna, utom av den första, Wycliffebibeln, och den ”största”, King James Version. Alla andra tidiga biblar använder ”congregation”. Det användes inte av Luther. Han skrev Gemeinde, församling, inte ”Kirche”. Gustav Vasas bibel, den första svenska och samtida med Luther, blandar. I Matteus 16:18 står det ”kyrkio” men i en fotnot förklaras det med ”försambling”! I breven används ”försambling”, åtminstone där jag orkat kolla.

Man kan undra varför ett ord som ”kyrka” infördes. Varför ett nytt ord och inte en översättning? Ville man klippa banden till judarna?

Det finns mycket sådant. Paulus var inte mannens ”kristna namn”! Han var och förblev Shaul, Saulus på grekiska. Men i vissa länder kallade han sig Paulus. Vi säger ju Köpenhamn, och inte København. Jag är Tomas med o i Sverige och Tomas med å i Österrike.

Petrus kan vi dock inte släppa så lätt. Det namnet har blivit för viktigt. För saken är den att ”Petrus” inte hette Petrus, på något språk! Han hette Shimon bar Jona (Simon Jonasson). Så tilltalade honom Jesus i Matteus 16:17, när Shimon precis hade fått den avgörande uppenbarelsen om Messias. Så tilltalade honom Jesus efter sin uppståndelse, tre gånger i rad – se Johannes 21:15-17!

I Matteus-passagen säger sedan Jesus till Shimon: ”Du är [minsann] en [riktig] klippa!” Det kom att bli hans smeknamn: Klippan på svenska, Kefa på arameiska, Petros på grekiska och latin. Men det var aldrig hans namn.

Om Shimons smeknamn Kefa ska översättas måste vi svenskar givetvis översätta det till svenska – som Klippan, eller möjligen Sten. ”Petrus” väcker inte alls den association, som Jesus ville väcka. Hur många av oss har grekiska eller latin som hjärtespråk? Och än en gång: det handlade inte om ett namnbyte! Mannen hette Shimon bar Jona.

Vad spelar det för roll? Namn som namn. Nej, inte alls! Namn är geografiska och kulturella och ibland även sociala markörer. En av mina söner heter Johannes – vilket visar att han kommer från Norden eller ett tyskspråkigt land. I Italien hade han hetat Gianni, i Spanien Juan, i England John, i Tjeckien Jan, i Israel Yochanan…

Det här må vara detaljer, men den sammantagna bilden får mig att misstänka att bibelöversättarna medvetet verkat för att framställa kristendomen som en ny religion – frikopplad från judendomen. I bästa fall har jag fel och avsikten var att göra texten lättillgängligare. Men i så fall menar jag att man begav sig ut på alltför hal is. Kopplingen mellan GT och NT är helt enkelt för viktig, för avgörande.

Vi som idag väljer att hålla oss till Jesus – judar som icke-judar – lever våra liv i Jakobs/Israels multietniska qahal, församling. Gud valde att bli människa bland judar i Israel. Det var en markering från Guds sida. Han ville kommunicera något till oss om sig själv och sina avsikter. Jag tror inte att judarna var Guds enda möjlighet. Men nu valde Gud judarna, och det säger oss flera viktiga saker om hurdan han är och vad han är ute efter.

Jag vill inte överdriva detta. Jag är inte ute efter att göra oss till kulturella judar allihop. Så jag nöjer mig i nuläget med att ta upp en enda punkt. Den är så avgörande att vi måste välja väg. Påvebesöket är ett gott tillfälle att göra detta. Det handar inte om ”Petrus” kontra Luther. Det handlar om den bild av Gud och Guds karaktär som vi förmedlar till världen.

GUD VALDE DE SMÅ OCH MAKTLÖSA. Simon Klippan var fiskare från en avkrok, inte kejserlig överstepräst i den tidens Washington DC! Judarna är ett litet folk i ett litet land långt från alla maktcentra, ett land som för det mesta varit ockuperat eller borta från kartan. Deras historia inleddes i slaveri. Gud valde alltså inte bli människa bland kungar och annan elit i någon världsmetropol. Han var helt emot att Israel skulle få en kung! Väckelserna genom historien har varit bland de små och maktlösa. Samma sak i vår tid.

Alltså väljer åtminstone jag bort såväl påvekyrkan, som fortsätter att presentera Jesus med maktens attribut även om den inte har så mycket makt längre – som allsköns statskyrkor o.l. – och likaså frikyrkliga rörelser med dominansteologier (”nå de mäktiga och multiplikatorerna, så blir världen kristen”).

Inte många mäktiga, inte många ansedda… Det är Gud som all ära ska ha!

Tomas Dixon

Fotnot

Denna artikel publiceras med tillstånd av Tomas Dixon.

/Redaktionen

=>

Ämne: Gästblogg

Nyckelord: , , , , , , , , , , , ,

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial

Känner du andra som borde läsa detta?