Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Tro, politik, mediekritik och samhällsanalyser

Inget nytt Azusa street med stora skaror, men en längtan efter förnyelse

Skärmdump Världen idag

Den 17 mars lägger den kristna tidningen Världen Idag ut en artikel som väcker min nyfikenhet – ”Andens nedslag” i Gamleby” drar skaror”[1]. En mer Azusa street-liknande rubrik får man leta länge efter, och som sagt blev jag mycket nyfiken. Har vi månne en begynnande ny och välbehövlig pingströrelse på gång i Sverige?

Pastor Hans Augustsson berättar i artikeln att luften varit laddad med Andens närvaro och mötena har fortsatt hela veckan, människor möter Gud och blir förnyade och förvandlade. Fylld av nyfikenhet övervinner jag min medelålders bekvämlighet och sätter mig i bilen och åker ned de 25 milen till Gamleby för att anlända till lördagsmötet kl 19.00.

Gamleby är en trevlig ort på nära 3000 invånare, och jag läser om Josua församling som har en imponerande bredd på verksamheter som tagit form genom åren[2]. Skolor, äldreboende, ett behandlingshem med tydlig kristen profil. Det måste ha kostat på många sätt, tänker jag. Vilken kampvilja!

Väl framme går jag in och möts av ett leende och ett varmt handslag av mötesvärden. Här har vi en hjärtlig småortsstämning och lokalen är prydligt iordninggjord. Inte en typisk kyrkobyggnad, utan en omgjord lokal. En inredning som skulle få Kanal 10 att bli avundsjuk, tänker jag lite försiktigt medan jag beundrar lokalen.

Pastor Augustsson går upp och är sådär hurtfrisk som jag många gånger upplevde pastorer vara i trosförsamlingar ute i landet. Jag läser att Josua har ett samarbete med EFK och Josua måste väl då tillhöra EFK’s trosrörelsefalang, reflekterar jag.

Tidskapselkänslan är nämligen påtaglig, för det är som att vara tillbaka på 90-talet. ”- Nu ska vi proklamera i andevärlden”, eller nåt liknande säger pastorn. Vi ska högt i kör säga Jesus tre gånger och sen uppge ett härskri. Den lite pushiga stilen, den höga ljudnivån på den som talar, proklamationen och att vi ska visa på seger. Ja, mer trosrörelselikt kan det nog inte bli.

Efter en lång stund av lovsånger kommer lördagskvällens talare upp. Hans Marklund från Korskyrkan i Allingsås ska tala, och han är minst lika hurtfrisk som pastorn. Han citerar från ett bibelställe om att ”den som tror på mig ur hans inre ska strömmar av levande vatten flyta fram”. Det är så vi ska leva menar Marklund. Den helige Ande är viktig och honom ska vi inte bedröva.

Hans Marklund predikar i Gamleby. Foto: Jonas Rosendahl.

Marklund fortsätter sedan sin predikan även den i typisk trosrörelsestil – går runt mycket, proklamerar mycket och plockar bibelord här och där. Jag saknar stringens och den yviga förkunnelsen är svår att följa och veta var den ska hamna. Jag förvånas ibland över detta behov. Att behöva säga så mycket som möjligt om allt möjligt.

Som vanligt när det gäller trosrörelseförkunnare lyckas han ändå rama in predikan till slut. Efter en vinglig färd landar han den in lyckligt, skulle man kunna säga. Det är nionde mötet i rad denna vecka och detta på en lördagskväll. Små roliga betraktelser här och var har gjort att de flesta ändå tycks ha orkat med över en timmes predikan. Är det för att uppmuntra så mycket som möjligt som all denna tid behövs? Jag vet inte.

Över två timmar har gått sedan mötet började, och det är sålunda dags för förbön och många kommer fram. Lokalen är fylld till kanske sjutti procent, vilket väl får sägas vara bra för en lördagskväll, men om det kan ses på som ”skaror” som artikeln i Världen idag beskrev mötena, är väl högst tveksamt.

När klockan är halv tio bestämmer jag mig för att åka hem då jag tycker mig ha fått ett intryck om vad som händer i Gamleby. Jag funderar om vad ”Andens nedslag” innebär som beskrivet i artikeln. Jag tänker på pingstdagen i Apostlagärningarna, drar mig till minnes de böcker jag läst om pingstväckelsen, och kan nog konstatera att innebörden av ”Andens nedslag” varierar en del beroende på vem man frågar.

Lite trött och omtumlad av den höga volymen sätter jag mig i bilen igen. Det blir en lång resa hem sent på kvällen. Någon Azusa street väckelse har jag inte beskådat, för var och en som läst Frank Bartlemans ögonvittnesskildringar[3] från pingstväckelsens begynnelse i Los Angeles i början av 1900-talet, vet att det var något med helt annan kaliber. Däremot har jag bevittnat en församling som efter en böneperiod upplever en påtaglig Gudsnärvaro i sina möten. När förbönsstunden började upplevde jag själv något påtagligt. Jag försöker sätta ord på denna närvaro. Kraft och värme i en blandning på nåt sätt. Den kändes bra.

Färden hemåt börjar längs en smal väg ut till den stora motorvägen, och en smal väg är nog den väg församlingen Josua har fått gå. Jag får med mig ett intryck av en öppen atmosfär och känner mig glad, mest för folkets skull. Däremot har jag svårt för den liturgiska inramningen som mest är tröttande för min del, men kanske andra finner den uppmuntrande.

Jag kan bara konstatera att Gud uppmuntrar denna lokala församling på ett speciellt sätt just nu. Ett litet smakprov på vad den stora pingstväckelsen innebar är vad Josua församlingen upplever, och det skulle sannerligen vara välbehövligt på fler ställen.

Jonas Rosendahl, teologistuderande

 

Källor

[1] http://www.varldenidag.se/nyheter/andens-nedslag-i-gamleby-drar-skaror/Bbbqco!lIqA1k5SiJWvg8BcPJtQQ/

[2] http://www.josua.se/

[3] https://www.amazon.com/AZUSA-STREET-REVIVAL-Eyewitness-Account-ebook/dp/B004WE7742/ref=sr_1_11?ie=UTF8&qid=1489913096&sr=8-11&keywords=frank+bartleman

=>

Ämne: Mediebevakning, OPINION & DEBATT

Nyckelord: , , , , , , , ,

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial

Känner du andra som borde läsa detta?