Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Tro, politik, mediekritik och samhällsanalyser

Herde eller kommunikatör?

Hillsong New York har besök av ’The naked cowboy’. Kollage från Google. Non copyright photos.

Vad är egentligen en pastor i dagens moderna församlingar, och vad förväntas en sådan göra i sin gärning? Har dagens karismatiska kristenhet gått bort från den nytestamentliga modellen där en pastor faktiskt förväntas vara herde för sin hjord med allt vad det innebär? Är dagens moderna pastorer kommunikatörer och estradkändisar mer än reella herdar?

När jag var barn på 70-talet såg den frikyrkliga kristenheten betydligt annorlunda än det den gör idag. Karismatik på den tiden var till exempel att sjunga sånger av Pelle Karlsson och Evie, och tungotal var något den äldre generationen stod för vid jämna mellanrum. Kanske detta var 70-talets ’extrema’ frikyrka i Sverige, men jag vill ändå minnas att det fanns en stark och äkta längtan efter Jesus i de sammanhang där man sjöng innerligt om ”Giv oss o Herre, öppnade ögon. Vi vill se Jesus…”

Det var Jesus som var i centrum när Pelle, Evie och andra sjöng och predikade. Frågan är vem som är mest i centrum idag, Jesus eller kändispastorn? Om målet är att ha så många vänner på Facebook som möjligt, att söka bekräftelse genom att lägga ut bilder på sig själv från det ena och andra, eller på andra sätt där största delen av fokuset ligger på en själv. Då är det inte svårt att lista ut vem som får mest uppmärksamhet.

Med det sagt kan man givetvis göra Jesus känd trots ovan nämnda, och jag är kanske lite för kritisk, men jag förundras över en del pastorers uppenbart stora behov av bekräftelse. Ser karismatiska pastorer på sin pastorsroll som en karriärmöjlighet istället för att tjäna Jesus och de människor de har runt sig? Det vore tragiskt om det vore så att karriärstänket smugit sig in i frikyrkan, för då har vi ett problem som måste upp till ytan och talas högt om.

Med trosrörelsens intåg i den svenska kristenheten på början av 80-talet förändrades successivt synen på vad en herde var. Istället för den tjänande pastorn som hade omsorg om sina får, fick vi se ledare med en tuff och hård framtoning som ledde sina församlingar som generaler med militärisk precision. Församlingen var mer som ett företag, något som även präglat synen på hur en ledare skall agera på flera områden, bland annat rörande ekonomi och medlemsdemokrati. Dessa ledare fick inte ifrågasättas, och den makt de hade och använde har tyvärr skadat många. Herden med omsorg för fåren ersattes med en övervakare som mer eller mindre kontrollerade sina medlemmar framför att från hjärtat bry sig.

Självklart fanns det äkta herdar även inom rörelsen, men de var få i mina ögon, och eftersom en äkta herde kunde uppfattas som svag då han har ett mjukt hjärta, kunde han riskera att bytas ut med en som var mer militant i stilen och trofast gentemot moderförsamlingen och dess ”senior apostle”. Man skulle ju ta Sverige, och då fanns det inte plats för svaga ledare.

Frågan var vem vi skulle ta Sverige för – Jesus eller en rörelse? Den ledarstil som växte fram med Livets Ords ökande inflytande i Sverige fick även fäste inom delar av pingst. Medlemmar i olika pingstförsamlingar har under åren adresserat oss i Aletheia hur de med sorg såg hur den auktoritära ledarstilen fick allt större fästen i vissa församlingar.

Nu är trosrörelsens grundare borta och man ser knappt skuggan av honom eller det han tidigare stod för. Nya ledare har tagit vid som står för en mjukare framtoning eftersom man troligen förstod att folk var trötta på diktatoriska ledare som inte hade folkets bästa för sina ögon. Att förändra något som etablerats under 30 år tar tid, men så länge viljan finns är det hopp i sikte.

Detta var en mycket kort historik kring den karismatiska rörelsens ledarstil och församlingstänk i svensk kristenhet de senaste 30-40 åren sett med mina ögon. Man får hoppas och tro att framtida ledare ser tillbaka på delar av historien för att lära sig hur man som herde inte skall agera. Nuvarande huvudledare i Livets Ord har under den tid han verkat som pastor visat prov på ett helt annat ledarskap än sin föregångare, och det bådar gott för framtiden.

Den karismatiska rörelsen har förändrats sedan en tid tillbaka, och Livets Ord är sedan flera år inte längre ensamma om karismatiska stormöten med stora scener och strålkastare, direktsända gudstjänster och pastorer som mer eller mindre är superkändisar. Det är just det sista som jag vill poängtera lite med den här texten, för hur ser det egentligen ut med herdarna i de karismatiska församlingarna i Sverige, och med karismatiska församlingar menar jag inte de traditionella pingstkyrkorna.

Vad är det viktigaste för en pastor i en församling idag? Är det att vara så relevant och tidsenlig som möjligt och leverera en bra föreställning för församlingen på söndagar? Är det att visa sig fram i sociala medier för att få många likes och bekräftelse på sin popularitet? En pastor i en karismatisk församling lär enligt uppgift ha sagt att det viktigaste var att leverera ett häftigt budskap för att göra folk nöjda (fritt efter minnet).

Är dagens karismatiska ledare duktiga kommunikatörer mer än att vara herdar?

Jag vill inte gå så långt och påstå att så är fallet, för jag har inte kunskap nog att göra ett sådant påstående. Om det viktigaste är att hålla ett häftigt tal för att folk skall bli happy, ja då är inte gudstjänsten mer än en show för att tillfredsställa ett ytligt behov hos människan. En av Roms kejsare gav folket bröd och skådespel under en tid när behovet var något helt annat och långt viktigare. På så sätt skulle folk glömma de problem och utmaningar de själva och landet hade. Är det likadant med vissa församlingar och ’coola’ pastorer, att de ger folket något häftigt och färgstarkt framför att ge dem det de egentligen har behov av? Flera röster på nätet har de senare åren framfört synpunkter som tyder på att den karismatiska frikyrkan i Sverige behöver vakna upp.

Var är herdarna vars första och egentligen enda prioritet, är att se till att människorna i församlingen har det bra, som tar hand om den sårade, den fattiga, den förtvivlade, den svage och så vidare? En herde som av hjärtat gör det en herde är kallad att göra, som inte skriver inte om alla sina goda gärningar i sociala medier för att skryta och visa hur fantastisk just han och hans församling är. De gör sitt arbete och har sin ära i att människor blir hjälpta utan att ha behovet att bekräftas av sina tusentals följare i sociala medier. Det finns sådana herdar även idag, men de ropar inte högt för att synas eller fotobombar sociala medier för att få likes. De tjänar troget och med ett kärleksfullt hjärta, och en sådan herde får gärna bli min pastor i framtiden.

Sedan är det klart att det är roligt att höra om positiva nyheter som händer i kristenheten i Sverige, så det är inte just det jag vänder mig emot.

Bröd och skådespel är jag och flera med mig däremot trötta på.

Andréas Glandberger

=>

Ämne: Ledarskap, OPINION & DEBATT

Nyckelord: , , , , , , , , , , ,

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial

Känner du andra som borde läsa detta?