Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Tro, politik, mediekritik och samhällsanalyser

När en herde sviker

Joakim Lundqvist ber om förlåtelse. Foto: Livets Ord TV

I början av september förra året bad Livets Ords huvudpastor Joakim Lundqvist om förlåtelse till de som farit illa under sin kontakt med församlingens olika ledare. Det var en förhållandevis känslosam tillställning där pastorn gick ner på knä, och som det kunde se ut som, från hjärtat verkligen bad om förlåtelse[1]. Tillställningen fick stor medial uppmärksamhet i såväl kristen som sekulär media[2].

Jag var en av personerna som mottog nyheten med glädje, och efter att personligen samtalat med Joakim fick jag en tro och förhoppning om att Livets Ord verkligen menade allvar med detta[3]. Jag tror att de gjorde det också, men som jag kommer ta upp i denna artikel började de i helt fel ände. Det som kunde blivit något fantastiskt bra har i mina ögon runnit ut i sanden. Min kollega Daniel i Aletheia var långt ifrån lika positiv som mig dock, och med facit i hand måste jag medge att hans första analys var den mest korrekta[4].

Tillsammans med en vän har jag drivit frågan om ett förlåt från Livets Ord i många år, och fram till Joakims förlåt trodde vi inte på en gemensam process med Livets Ord. Under Ulf Ekmans tid som ledare i rörelsen var detta stort sett en ickefråga för honom och de övriga ledarna eftersom de menade sig anse att de inte hade något som helst att be om förlåtelse för. Med ett sådant förhållningssätt hos  en som kallades pastor, herde och apostel, fanns det ingen vidare utgångspunkt för att ens samtala, än mindre starta en process av förlåtelse och försoning gentemot alla de människor som farit illa under sin tid i Livets Ord.

Faksimil unt.se 25 maj 2013

I samband med Livets Ords 30-årsjubileum intervjuades jag av Uppsala Nya tidning[5]. Artikeln gjorde många inom församlingen upprörda och jag fick som den intervjuade en hel del skarp kritik, både från medlemmar och direkt och personligen från pastorerna. Även Joakim Lundqvist var mycket upprörd, och i ett personligt samtal dagarna efter artikeln gav han uttryck för att han inte önskade kontakt vidare eftersom förtroendet inte längre fanns. Kort sagt sa flera att det jag gav uttryck för i intervjun var direkt lögn och hade aldrig inträffat, samt att de på grund av det jag sagt, förlorat vänner och fått problem i sina familjerelationer.

Det är bara att beklaga vilka konsekvenser detta fick för en del, men det var trots allt sanningen jag förmedlade till journalisterna i Unt. Mina och andras upplevelser kan absolut ingen ta ifrån oss. Det spelar ingen roll om man blir utskälld, hånad och föraktad och att pastorer, vänner och övriga tar avstånd från en. Sanningen blir inte mindre sann för den skull, även om jag förstår smärtan i att de själva fick uppleva det jag och andra levt i under många år. Det jag berättade hände mig och många andra och det är en skam att man inom Livets Ord inte på djupet förstått hur ledare och även lärare på den kristna skolan skadade människor för livet. Historierna är många och till dels mycket allvarliga.

Joakims förlåtelsetal borde skett efter en process med djupa samtal med flera av de drabbade långt innan Joakim Lundqvist gick ner på knä i det som i efterhand delvis känns som en väl planerad och regisserad tillställning, även om jag dock väljer att tro att intentionen var god och ärlig.

Förstod Livets Ords ledare och medlemmar vad som bads om förlåtelse för?

Jag känner mig ganska övertygad om att majoriteten inte har en aning om vad som försiggått under åren, och just därför började Livets Ord i helt fel ände genom att söka offentlighetens uppmärksamhet i något som i allra högsta grad skulle ägt rum i det fördolda först.

Dagen efter Joakim Lundqvist’s förlåt, samtalade jag med honom i telefon. Det var ett givande samtal som jag då upplevde var starten på något jag och andra med mig hoppats på i många år, nämligen att Livets Ord äntligen valt att gå på förlåtelsens väg. Just detta hade jag skrivit om några år tidigare[6], så därför kände jag mig så glad över det jag då uppfattade som en äkta vilja att börja gå den vägen. Att bara säga förlåt räcker inte när det handlar om så allvarliga saker som ’andliga våldtäkter’ och förstörda relationer och människoliv.

Jag vet att det finns ett antal människor som utan att tveka menar att det är hjärtats hårdhet och bitterhet att inte acceptera ett uttalat förlåt som tillräckligt. Det visar, menar jag, mer på att de själva inte har någon som helst förståelse för vad det hela handlar om och vad som behövs för att en förlåtelse- och försoningsprocess skall komma igång och förhoppningsvis göra ett bestående verk i de personer som drabbats.

Även i äktenskap kan det vara så att när makarna sårat varandra inte är tillräckligt med ett uttalat förlåt, utan att situationens allvar kräver något djupare än just ordet förlåt. Lite ironiskt är det nästan att jag på Livets Ords eget förlag hittade en bok som handlar om just detta, speciellt när det var i samband med att jag letade källhänvisningar till denna artikel[7]:

”Också i de bästa av relationer begår vi alla misstag. Vi gör och säger saker som vi senare ångrar och sårar de människor vi älskar mest. Vi behöver alltså ställa saker till rätta. Men att bara säga förlåt räcker inte alltid […]”

Utan jämförelse med äktenskapet för övrigt, som boken handlade om, så handlar en förlåtelse- och försoningsprocess om bland annat att ställa saker och ting till rätta, att upprätta skadade relationer och förhoppningsvis ge hopp om ett förnyat förtroende och kanske i yttersta konsekvens också hjälpa människor tillbaka till en tro på Gud igen. I början av våra samtal pratade Joakim om försoning – vilket är betydligt mer än ett förlåt. Just det här med att när förlåtet blir så allmänt att alla ska känna sig inkluderade, så blir resultatet att ingen i församlingen verkar veta vad de konkret bett om ursäkt för.

Därför vill jag åter ställa frågan som vi ställde Joakim Lundqvist i oktober förra året – förstår ni verkligen vad ni bad om förlåtelse för?

Högsta prioritet eller bara en punkt på schemat?

I oktober förra året träffade undertecknad Joakim tillsammans med en vän. Vi träffades på hans kontor högst upp i Livets Ords byggnad, och det var ett möte som vi då såg på som ett startskott för något väldigt bra. Under samtalet ställde vi en hel del frågor till Joakim, och frågan om hur viktigt detta arbete med förlåtelse var för Livets Ord, besvarades av honom så tydligt som vi hade hoppats på:

” – Detta är Livets Ords högsta prioritet!”

Vi lade under detta samtal fram flera konkreta förslag angående hur ett vidare arbete skulle kunna fortgå, och vi var överens om att ses snart igen för att i detalj utarbeta en plan tillsammans för det praktiska arbetet. Det hela började bra, och vi hoppades att Livets Ord snart tog kontakt eftersom detta enligt Joakim hade högsta prioritet för hela församlingens ledning. Jag frågade om det han sa hade förankring i hela ledarskapet och det bekräftade han.

Den 8 december 2016 mottog vi omsider ett meddelande från Joakim Lundqvist via Facebook:

”Hej Andreas och Karin! Tack så mycket för senast och hoppas att allt är bra med er. Vi sade när vi sågs att ni skulle tänka lite mer på och ev prata med folk ang en kommande, större träff för sådana som blivit sårade och illa behandlade på LO. Har ni hunnit med detta och hur tänker ni isf kring det? Vill inte stressa på men är samtidigt, som jag sade när vi sågs, angelägen om att vi kan nå fram till dem som behöver det allra mest. Hör gärna av er med er input, den är väldigt viktig och värdefull för mig. Allt gott och – när den kommer – en god jul!

Joakim”

Vi svarade med följande:

”Hej Joachim,

Självklart härligt att du hör av dig! Förstår att du har mycket att stå i (samma här med julen som närmar sig, jobbar inom retail). Vi har pratat en del om detta, både jag och Andreas och med lite andra berörda personer. Har en del förslag på vad man skulle kunna göra för att nå folk och försöka få igång ett samtal. Nu är det så klart lite stress inför julen, men vad sägs om att boka ett möte där vi inkluderar lite fler personer i början av januari? Vi tar gärna med ett par till personer.

Ha en fortsatt trevlig söndagkväll!”

Efter detta var det helt tyst fram till mars 2017, och då var det inte Livets Ords pastor som tog kontakt, utan vi som skickade honom ett långt meddelande eftersom han eller någon av de andra på Livets Ord hade hört av sig. Vi hade under dessa månader sedan hans meddelande i december pratat om att vi började tvivla på att detta verkligen hade ”högsta prioritet” för honom och hans pastorer. Tystnaden började tala ett språk vi sakta men säkert kände en djup besvikelse över.

Tillbaka som medlem i Livets Ord?

I början av januari detta år mottog jag personligen en e-post från Joakim Lundqvist med en förfrågan om att fundera över att komma tillbaka som medlem i församlingen Livets Ord. Det var en överraskande förfrågan måste jag medge, men jag upplevde hans brev som äkta och inte som ett försök till att manipulera en mångårig kritiker. Under närmare tio år har jag haft förhållandevis mycket kontakt med Joakim Lundqvist privat, och vi har utvecklat en slags vänskapsrelation trots våra olikheter och den kritik jag framfört mot församlingen på olika områden. Vi har varit öppna och raka med varandra och även väldigt personliga. På så sätt har det sakta men säkert vuxit fram ett förtroende och en möjlighet att föra samtal utan att vara fiender.

Med det sagt känner jag att som situationen utvecklat sig gällande det jag tar upp här ovan, växt fram ett behov för att offentligt tala om det hela. Jag är medveten om att jag genom detta med stor sannolikhet bränner en del broar, och även om det sker anser jag att det är nödvändigt att föra dessa samtal vidare i offentligheten då de löften som gavs visade sig substanslösa.

Under de konversationer jag hade med Joakim i januari och februari klargjorde jag att jag personligen inte önskar träda in som medlem i Livets Ord igen, men att en samtalsgrupp a’la 12-stegsmodellen kunde vara en väg vidare för både mig och andra med liknande erfarenheter. Det skulle i så fall varit en grupp där man kunde tala fritt om sina upplevelser, sitt liv och sin tro och tvivel, Jag hade dock ett krav till Joakim, och det var att denna grupp skulle undanhållas offentligheten så att vi alla fick en chans att verkligen utvecklas tillsammans, om man nu kan uttrycka det så.

Joakim Lundqvist gillade omsider tanken med en grupp av detta slag, och jag inväntade vidare kontakt med honom kring detta. Då jag fick höra att han skulle på en jorden-runt-resa med sin fru och att de skulle vara borta i en månad,  påminde honom att inte glömma bort våra samtal så att det hela rann ut i sanden. Han lovade på ett övertygande sätt att det inte skulle ske, utan att både förlåtelseprocessen och denna samtalsgrupp var väldigt viktiga för honom.

Nu har det gått nio månader sedan jag och min vän träffade Livets Ords pastor i början av oktober, och fem månader sedan vi talade om den samtalsgrupp vi var överens om att starta. Låt mig tillägga att sistnämnda var det Joakim Lundqvist som initierade ett samtal kring, så därför menar jag att det ligger ett stort ansvar på honom som pastor och herde att följa upp de löften han gett. Det har han inte gjort, och det är klart att man är besviken över att löften inte betyder mer än så.

Jag talade med en gammal vän och även mångårig medlem i Livets Ord om det som jag tagit upp här ovan, och han satte ord på det hela på ett sätt som visar en hel del av poängen med denna artikel, nämligen att det handlar om att återigen svika de som farit illa. Detta är kort vad min vän sade:

”- Han sviker sin löften och förtroenden. Han lovar inte bara för sig själv, utan han lovar som en representant för församlingen och det som har varit. Han har mandatet att göra någonting åt det, och han slänger det i sjön liksom. Det är allvarligt, och återigen skickar han ut människor i periferin som är skadade och som fick ett litet hopp om att få upprättelse men som märker igen hur de blir dissade. Det är ett andra svek liksom.

– Första gången blev de svikna av någon som gormade och skällde ut dem, och nu blir de svikna av någon som ler men inte bryr sig. De är precis lika ovilliga att reda ut och att verkligen göra några bestående förändringar som den tidigare ledningen. Det är bara att de har ett smartare tillvägagångssätt nu, att de framstår som sympatiska men att det inte händer någonting liksom. Han kan inte säga att han inte hinner, för han hinner. Det handlar om prioriteringar, och han hinner ju med allt annat som han tycker är viktigt.”

För de som stått utanför en församling under ett antal år och som omsider väljer att öppna en förseglad dörr på glänt och våga tro på de löften som en pastor (som skall vara herde) ger, känns det otroligt illa att inse att löftena som gavs och de fina orden som uttalades, endast var välvalda ord anpassade situationen. Jag kan säga att min egen dörr numera är stängd och att förtroendet för Livets Ords ledare tyvärr är borta.

Avslutningsvis vill jag låta er alla läsa den sista texten som skickades i den gemensamma chattgrupp vi hade med Joakim Lundqvist. Det min vän kommunicerade är starka ord som borde skaka om en pastors hjärta på djupet. I meddelandet nämndes även en del konkreta förslag hur man skulle kunna arbeta vidare i processen för förlåtelse och upprättelse.

Joakim Lundqvist svarade aldrig på detta meddelande.

”Hej Joakim,

Jag hörde att Andreas pratat med dig och att du tyckte att det var tråkigt ifall jag var besviken på att vi inte hört något från vare sig dig eller församlingen i stort gällande förlåtelseprocessen. (Den kommunikation du och Andreas har haft har jag inte någon direkt insyn i då det enligt honom rör honom personligen och inte förlåtelseprocessen i övrigt).

På vårt möte ställde vi några frågor, som fortfarande känns obesvarade.

– Förstår ni (dvs församlingen) vad det är ni säger förlåt till?
– Förstår ni att det inte räcker med ett ord, utan behöver handlingar?
– Finns det någon handlingsplan?
– Vilken prioritering har ni på detta?

Så för att gå rakt på sak:

Det går för långsamt. Snart 6 månader sedan förlåtelsepredikan, vilket gör att de 1000+ personer som ni inte hunnit nå på denna tid börjar tappa förhoppningen på att det någonsin kommer att hända något.

Jag håller koll på tiden, därför att för mig kom förlåtelsepredikan 5 år för sent oavsett. Men med facit i hand hade det egentligen inte spelat något roll, för att på den tiden som har gått sedan mötet så hade min mamma hunnit dö i cancer.

6 månader är väldigt lång tid – därför att vår föräldrageneration ligger i riskzonen för att dö. Helt krasst så är det så, och sen är det för sent.

Hade lite kontakt med Johan Heltne nyligen. Hans nya skiva som släppts har en låt som heter ”Krister Holmströms son”. Rätt sorglig text om livet efter hans pappas död. Sista textraden lyder: ”… men mest av allt känner jag mig fri.”

Du måste förstå att det är det här hela försoningsprocessen handlar om – att reparera trasiga familjerelationer. Den dagen min pappa dör kommer jag att känna samma sak som Johan. Och vi är inte ensamma. En av mina närmaste vänner sa samma sak om sin mamma, som kallade henne för hora och madrass när hon blev gravid som 19-åring med en okristen pojkvän (de är numera gifta och har 4 barn). Den dagen en annan av mina närmaste vänners mamma dör kommer hon kanske att våga ta steget att till slut skilja sig, när hon slipper känna skulden från sin mamma för det beslutet. Det första min syster sa när min mamma somnade in var att ”mamma aldrig lärde känna mig för den jag är”. Det är antagligen hennes största sorg att bära på, att hon aldrig vågade vara uppriktig mot våra föräldrar. Och som fick henne att döva smärtan med alkohol, vilket till slut ledde till behandlingshem.

Joakim – ingen av mina vänners föräldrar har nämnt något om din predikan! Ingen har förstått… Ingen av dem har någonsin vågat sätta sig ner med sina numera vuxna barn och bara lyssna på vad de har gått igenom.

När min mamma dog i cancer höll min pappa om mig för första gången som jag kan komma ihåg. Höll om mig på riktigt, som att han faktiskt tycker om mig. Den dagen han dör kanske jag kan börja tillåta mig att sakna honom – som han var innan vi flyttade till Livets Ord. Men det är 30 år sedan, så jag har inte så mycket minnen kvar av det.

Det är därför jag känner mig besviken på att ingenting har hänt, eller att i alla fall allt för lite har hänt på för lång tid. Därför att jag skulle göra vad som helst för att få prata ut en sista gång med min mamma. Sista gången jag träffade henne innan hon hamnade på hospis (vilket var två dagar innan) så bråkade vi om min pappa och LO. Jag blev arg, hon blev ledsen, jag stod i dörren med mina grejer och skulle dra hem till Stockholm, hon grät, vi blev sams. Sen pratade vi i telefon kvällen efter och allt kändes bra. Dagen efter det ringde min pappa och sa att hon inte var kontaktbar, han ringde efter en ambulans. Mindre än ett dygn senare dog hon.

Jag hade skrivit ett lång brev när jag kom hem från Uppsala, med de saker som jag så gärna ville få säga till henne, men som vi aldrig lyckades prata om. Jag hann läsa upp det för henne innan hon dog, berätta om hur jag upplevt brytningen med dem och LO. Jag vet inte om hon förstod något, men hon sa ”tack” när jag grät och sa att jag älskade henne. Det var det sista jag sa till henne, och jag är så oändligt glad för det – men det hade kunnat blivit så mycket mer, om vi bara hade kunnat prata ut om detta för länge sedan.

Det var därför jag tog kontakt med Andreas Glandberger – för att ingen ska behöva missa chansen att re-connecta med sina föräldrar. Ingen ska behöva få känna som min syster gör – att hon aldrig vågade vara precis den hon är för sin mamma som borde älska henne förutsättningslöst oavsett. För att alla mina vänner är fantastiskt starka och underbara människor som har gått igenom så mycket och är otroliga förebilder – och borde få ha föräldrar som ser på dem med stolthet och inte suckar för att de inte valt den ”rätta” vägen.

Det är jättefint att du försökt dra igång en försoningsprocess och att du har varit i personlig kontakt med 30 personer hittills. Men det räcker inte – därför att tiden går för fort, och det har redan tagit 20 år. Du måste involvera fler personer från LO i denna process så att den kan få prioritering. Och ni måste förstå att ni inte äger denna process – den äger vi tillsammans och den kan aldrig bli något om vi inte gemensamt gör något.

Det behöver bli en snöbollseffekt – ni som ledning måste visa vägen och sätta igång den, men sen är det upp till de enskilda församlingsmedlemmarna att göra sin del.

De flesta av de 30 personer som du haft kontakt med under de senaste 6 månaderna hade du troligtvis kunnat kontaktat redan för ett par år sedan. Det är fantastiskt bra att du och Stefan har börjat samtala, men ni borde faktiskt ha gjort det innan ett offentligt förlåt.

Ett allmänt förlåt är absolut en bra början, men för att det ska ge någon effekt måste församlingsmedlemmarna förstå vad människor har blivit utsatta för. Annars kommer den vanlige församlingsmedlemmen inte kunna applicera det på sina egna relationer och sitt eget agerande.

Ordet förlåt är kraftfullt, men precis som det kan leda till försoning och helade relationer, så kan det missbrukas. Om församlingen tror att det räcker med att säga ordet förlåt och sedan gå vidare med en självklapp på axeln, så kan det – och kommer det – att ge mer skada. Alla de människor som bär med sig övergrepp på själen kommer att att kunna tryckas ner med det ordet – att församlingen redan har sagt förlåt så varför går man inte bara vidare?

Ett exempel som figurerar på FB om mobbning för att förtydliga:

Skrynkla ihop ett papper.
Släta ut det.
Be om förlåtelse.
Är papperet helt? – Nej
Ordet förlåt är fint i all ära – men det räcker inte för att reparera den skada som har skett.

På din väl genomtänkta predikan/föreläsning om förlåtelseprocessen pratar du om hur man hade förlåtelsekommissioner efter folkmord i Afrika, som sökte upp familjemedlemmar till offer för att öga mot öga be om förlåtelse, och göra jobbet som krävs för att nå försoning. Det är en process som ser olika ut för alla människor, och som måste få ta den tid som det behöver.

Missförstå mig inte – jag tror på riktigt att du ärligt vill något med detta. Men öppna inte dörren på glänt om du inte är redo att göra jobbet. Gör inte ordet förlåt till ett nytt inne-ord och ytterligare ett sätt att bättra på er egen självkänsla. För där går gränsen, om det ska användas av självgoda kristna för att trycka ner “bittra och avundsjuka” avfällingar som inte kan förlåta och gå vidare.

Rent krasst så var ni som församling inte redo att säga förlåt offentligt den 11:e september.

Rent krasst så har ni inte haft någon handlingsplan, ni borde ha varit redo att trycka på startknappen efter mötet.

Rent krasst så har du alldeles för mycket saker att hålla i för att kunna lägga högsta prioritering på detta – och rent krasst så har vi nog alla det. Jag är själv entreprenör och jobbar extremt mycket, och även om jag ville skulle jag inte kunna lägga högsta prioritering på detta. Men jag bidrar gärna med tid, idéer, samtal och spridning så mycket som jag kan (om du har någon som helst insyn i skägg/barberarbranschen så skulle du veta att jag är rätt grym på att engagera folk och få saker gjorda. Typ att arrangera en skäggparad genom Stockholm som hamnar på riksnyheterna och samla 1000+ skägg från hela Skandinavien till världens hittills största firande av World Beard Day, med hjälp av sociala medier…) Och vet med mig att det finns många med mig, om ni bara är villiga att ta emot hjälpen.

Som jag skrev på FB den 11:e december så har vi ett antal förslag på vad man praktiskt skulle kunna göra för att få igång försoningssamtal (nu tänker jag främst på den målgruppen som jag inkluderas i – barn som vuxit upp i församlingen). Och här kommer förslagen, så får du göra vad du vill med dem!

– Utse en projektgrupp inom ledningen/församlingen som har detta som sin högsta prioritet. Be dem upprätta en handlingsplan samt vara tillgängliga för samtal etc.
– Bjud in några “avfällingar” till arbetssamtal och samarbete, så att ni kan nå folk på ett bredare sätt.
– Lägg ut tydlig information på er webbsida/Facebook etc. om förlåtelsepredikan, med tydliga kontaktuppgifter (mail, telefon) om vem kan kan kontakta om man vill prata med någon.
– Se till att alla i ledande positioner (pastorer, cellgruppsledare, lärare etc) är informerade om vad som händer, samt får någon form av instruktioner om hur de ska hantera frågor om detta, så att ni alla är på samma bana.
– Informera församlingen (via era gudstjänster, nyhetsbrev, medlemstidning etc) om vad det är ni ber om förlåtelse för. Se till att detta tas upp som samtal under cellgrupper etc. för att få medlemmarna att börja prata om detta.
– Uppmana era medlemmar att prata om detta i sina familjer – i princip, ge dem det som hemläxa. Uppmana dem att framför allt lyssna.
– Leta upp adresser till alla skolelever och bibelskoleelever (ni bör ha personnummer på alla) och skicka ut ett brev där ni kortfattat ber om förlåtelse. Då når ni större delen av alla som har passerat er församling under åren, och når både de som behöver få ett förlåt och de som inte behöver ett förlåt – men istället behöver få veta att ni anser att ni har något att be om förlåtelse om. Se till att det finns tydliga kontaktuppgifter till personerna i projektgruppen.
– Anordna en träff där ni bjuder in folk (som du nämnde). Det kan öppna till samtal, samt visa på en öppenhet från er sida.
– Starta upp samtalsgrupper (med utrymme för att diskutera åren som varit, tro, tvivel etc).
– Använd sociala medier – det absolut bästa sättet i dagens samhälle att nå folk och få en spridning på budskap. T ex starta upp en sluten grupp på Facebook med syfte att få folk att dela med sig av sina upplevelser samt börja lyssna på varandra.
– Hjälp dem som är villiga att dela med sig av sina upplevelser att nå ut. T ex prata med kristna dagstidningarna om de vill skriva en artikelserie och låta personer få berätta med full kontroll över deras egna ord.
– Var tydliga med, både internt och externt, att aldrig prata om synd eller rätt/fel, eller lägga någon slags tolkningsföreträde på tro.
– Boka in ett samtal om dagen med en person som vill prata. På ett år hinner du med 200-250 personer, så då skulle du i teorin kunna beta av oss 1000+ personer på 5-6 år!

En ”förlåt mig” T-shirt är inte heller helt fel…
http://www.dailylife.com.au/life-and-love/real-life/i-hugged-a-man-in-his-underwear-20120301-1u4ya.html

Hör jag något från dig så hoppas jag att det blir konstruktivt. Annars önskar jag dig lycka till och hoppas att du/ni inte väntar ytterligare 10-20 år, för då är det inte bara vår föräldrageneration som närmar sig livet efter detta.

Stort grattis i efterskott på födelsedagen… ”

Förtroendet är borta

När en herde sviker på det sätt som jag upplever att Joakim Lundqvist gjort, tycker jag att det är allvarligt. Varför jag med detta har valt att ta samtalet ut i offentligheten är på grund av det förtroendesvek Livets Ords pastor utsatt andra för genom att överhuvudtaget inte hålla sina löften. När man haft en dörr stängd i 10-20 år på grund av hur man behandlades i det som skulle vara den tryggaste platsen på jorden, känns det som ett slags flashback[8] att uppleva att en person som skall vara herde helt enkelt inte verkar bry sig i det han dyrt och heligt lovat.

Livets Ord behöver definiera nog hur de verkligen vill vara som församling och inte bara gå från det ena projektet till det andra. Häftiga scenframträdanden i all ära, men talar man med stora ord, lovar det ena och det andra som man ändå inte håller, så är det bäddat för att människor tröttnar. Yngre folk utan vidare kunskap om den negativa historia som faktiskt ägt rum i Livets Ord kommer säkerligen stanna kvar. Folk i min ålder och uppåt har genomskådat de till dels tomma orden och löftena.

Herde eller kommunikatör? Jag tycker tyvärr att du visat vilken av dessa titlar du prioriterar, Jocke, och jag är ledsen för att säga det.

Andréas & Karin

Andréas Glandberger

 

 

 

 

 

 

 

 

Källor och relaterat

[1] Video från mötet där Joakim Lundqvist ber om förlåtelse – https://www.youtube.com/watch?v=4pcb_WueXrs

[2] Dagen – http://www.dagen.se/las-hela-livets-ords-bon-om-forlatelse-1.777398 , UNT – http://www.unt.se/nyheter/uppsala/livets-ord-ber-medlemmar-om-forlatelse-4371556.aspx , TV4 – http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/livets-ord-pastor-ber-om-f%C3%B6rl%C3%A5telse-3520992 ,

http://www.varldenidag.se/nyheter/livets-ord-forlat-oss/Bbbpil!LkEgxRNPMOIHegPNIjBEA/

[3] http://aletheia.se/2016/09/19/forlatelsens-vag/

[4] http://aletheia.se/2016/09/13/livets-ord-joakim-lundqvist-levererade-ett-strategiskt-forlat-i-sondags/

[5] http://www.unt.se/nyheter/uppsala/kan-tala-om-andlig-valdtakt-2438067.aspx

[6] http://aletheia.se/2013/05/29/varfor-ar-forlatelsens-vag-omojlig-att-ga-for-livets-ord/

[7] http://ws.livetsord.se/nar-forlat-inte-racker.html

[8] https://sv.wikipedia.org/wiki/Flashback_(psykologi)

http://www.expressen.se/noje/schwartz-anger-ar-inte-ulf-ekmans-grej/

http://www.dagen.se/joakim-lundqvist-hoppas-bonen-om-forlatelse-nar-till-dem-som-berors-1.777497

http://www.dagen.se/det-var-skont-med-ett-erkannande-1.778024

https://www.svt.se/opinion/hakan-jarva-om-livets-ord?

http://www.dagen.se/joakim-lundqvist-hoppas-bonen-om-forlatelse-nar-till-dem-som-berors-1.777497

http://aletheia.se/2016/09/16/darfor-bor-livets-ords-forlat-tas-pa-allvar/

http://aletheia.se/2015/12/18/ett-forlat-racker-inte-joakim-lundqvist/

http://aletheia.se/2013/06/10/nar-blev-det-fel-att-saga-forlat/

http://aletheia.se/2013/05/28/forlatelse-valdtakter-och-kobror/

http://aletheia.se/2010/01/26/emanuel-karlsten-till-ulf-ekman-sag-forlat/

http://aletheia.se/2008/06/04/forlatelsens-nadesverk/

=>

Ämne: Ledarskap, Livets Ord/Trosrörelsen, OPINION & DEBATT, Personligt

Nyckelord: , , , , , , , , , , , ,

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial

Känner du andra som borde läsa detta?