Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Tro, politik, mediekritik och samhällsanalyser

Svenskarna och deras kyrkor

Foto: Jonas Rosendahl

 

Svenskarna och deras kyrkor är titeln på en bok skriven av Hanna Enefalk.(1) Den beskriver hur sockenkyrkorna kom till. Så varför detta intresse av gamla kyrkor? Jo, i en längre tid har jag matats av bilder på kyrkor i en facebook grupp som heter ”Kyrkor, kapell och heliga hus”. Tillslut väcks ju tanken. Hur gick det egentligen till när alla dessa kyrkor byggdes? De står där, i år efter år, ja i hundratals år. Släkten kommer släkten går men kyrkan den består. I Sverige gäller det i högsta grad även en del kyrkobyggnader. Som Sånga kyrka på bilden. Delar av kyrkan är byggd på 1100-talet. Den fascinerande tornspiran byggdes dock 1730 efter ett blixtnedslag samma år.(2) Är du ändå på besök på Drottningholms slott någon gång så fortsätt en bit till så kommer du till denna kyrka. Sannolikheten finns att någon läsare då har möjlighet att gå in i samma kyrka som någon förfader gjorde för 900 år sedan.

Som frikyrkokristen har jag ett ambivalent förhållningsätt till Svenska kyrkan. I mitt tycke är teologin alldeles för liberal. Den liberalteologiska ångvälten har för länge sen plattat till Svenska kyrkan så att man ibland kan höra rent häpnadsväckande uttalanden från dess representanter. Men jag har även förstått att alla möjliga åsikter ryms under dess paraply. Detta står i stark kontrast till Svenska kyrkans historia. Den ortodoxa renlärigheten var förr viktig och nåde den som inte underordnade sig. Det kunde få stora konsekvenser. Detta fick inte minst frikyrkliga märka av där dessa ständigt motarbetades av många av Svenska kyrkans ”renläriga” präster och biskopar. Svenska kyrkan kan också sägas genom långa tider varit den svenska statens och konungamaktens förlängda arm. Detta har inte alltid varit till de oliktänkandes fördel, för att uttrycka det milt.

Svenska kyrkan är nästan ett fenomen. Dess verksamhet är så omfattande att det nära på kan utgöra en köttslig frestelse att falla i avundsjuka för vilken frikyrklig pastor som helst. Frikyrkliga gillar ju siffror har jag märkt. Så vad sägs om Svenska kyrkan som har 6 miljoner medlemmar (2016), i ett av världens mest sekulariserade länder?(3) Nånstans börjar väl ”klockorna ringa” när man hör det. Och det är inte allt. Nästan motsvarande en hel svensk pingströrelse är aktiv i någon av Svenska kyrkans körer, nämligen 93700 personer. Fler siffror finns för dem som gillar sånt. Antal gånger personer besökts på sjukhus eller institutioner 88290. Kontakttillfällen i det diakonala arbetet 774 992. Antal frivilliga i diakonalt arbete 31106. Det känns väl lite som att Svenska kyrkan inte bara är ett fint kulturellt arv, eller? Men Svenska kyrkan tampas också med stora medlemstapp, speciellt de sista åren. Till viss del är det säkerligen en förtroendefråga.

I Sverige finns det omkring 2600 sockenkyrkor eller församlingskyrkor som de heter sedan 1866. Utöver det finns det 800 kapell och olika kyrkorum.(4) Det samlade värdet med mark och inventarier uppskattas till ca 17 miljarder kronor. I och med att inga kyrkor bombades sönder under andra världskriget såsom det skedde i de flesta andra länder i Europa så är värdet som källor till historien oersättligt.

Så hur kom då alla dessa kyrkor och sockenkyrkor till? Det tycks vara komplext att svara på. Men Enefalk försöker förklara detta i sin bok utifrån de källor som finns. Vissa tidiga kyrkor bidrog kungarna till. Men det kunde även vara stormän eller bondesammanslutningar. Ett antal strategiska stenkyrkor tros vara kungamaktens verk skriver Enefalk. Församlingskyrkan i dalby utanför Lund började troligen byggas på 1060-talet. Men de tidigaste kyrkorna byggdes i trä. I Jämtland under golvet på Mattmos kyrka hittades stengrunder och stolphål från vad som troligtvis var en 1000-tals kyrka i trä skriver Enefalk. Landskapslagarna beskriver hur man skulle gå tillväga för att bygga en kyrka. Men detta nedtecknades först under 1200-talet. De flesta lagar talar om bönder som vill bygga och som först söker tillstånd hos biskopen. Lagarna beskriver också hur sockenborna skulle uppföra ett hus åt prästen och avsätta en viss mängd jord till hans uppehälle. Om man ska generalisera menar Enefalk på att stormännen hade en viktig påverkan på kyrkobyggnader i södra Skandinavien medan bondegemenskapens påverkan var viktigare längre norrut.

Enefalk skriver vidare i sin bok om hur kostsamt byggandet var av en sockenkyrka. Bönderna stod för själva materialet och för arbetskraft. Forskare har sett hur takstolarna varit individuellt tillverkade. Olika personer har alltså hållit i yxan. Tänk själva tanken när du ser kyrkan där mitt i Sveriges vackra landskap. Tornet som reser sig upp. Det kan vara just dina förfäder som hållit i yxan. Det är inga kyrkor som plötsligt bara stod där eller byggdes av andra. Dessutom bekostade socknarna de större byggnadsprojekten. Biskoparna ville nämligen ha domkyrkor i sina stiftsstäder skriver Enefalk. De egna sockenkyrkorna var bönderna beredd att investera i, men någon översvallande glädje var det inte vad gäller domkyrkorna. Senare kom även adeln att bidra till kyrkans inventarier. Sammanfattat kan man säga att under svåra umbäranden bidrog många till byggandet av kyrkorna. Det kan med rätta sägas vara svenska folkets kyrkor. De tillhör ingen speciell gruppering. De tillhör folket!

Som bibeltroende kristen och genom läsandet av Nya testamentet så framkommer det med tydlighet att det inre andliga livet är viktigt och att Gudstrons förankring inte vilar på yttre ting. Men det går inte att bortse från den mänskliga iaktagelsen att det yttre har betydelse. Byggnader, platser har alltid spelat en roll i människans historia, även den personliga historien. Hur många av oss har inte någon gång åkt förbi barndomshemmet? Eller besökt platser där man var som liten? Ofta konstaterat efteråt att ”det såg så smått ut” och så stort man uppfattat det som liten.

Den Svenska kyrkan är förankrad i den svenska folksjälen på ett speciellt sätt även om många distansierat sig till den bibliska gudstron. Kyrkorna står där, ensamma men ståtliga, och vi ser dem som praktbyggnader ute på landsbygden i små samhällen. Ibland kanske man besöker dem och kan konstatera att det inte är många besökare. Men det är inte så överallt. I en nyligt sänd TV- Gudstjänst på SVT så var det från Bergsjöns kyrka i Göteborg. Kyrkan var välfylld och speglade det nya Sverige. En del har funnit en trygghet i kyrkan och den är en mittpunkt i deras nya liv i Sverige. Den ger identitet och gemenskap.

Klockstapel vid Sånga kyrka. Foto: Jonas Rosendahl

 

Svenska kyrkans klockringningar har återigen kommit på tapeten i och med andra religioners sökande efter uttryck i offentligheten. I Sverige finns omkring 500 klockstaplar utöver de som finns i själva kyrkobyggnaderna. Ett val man gjorde att bygga dem separat eftersom klockorna belastade konstruktionen hårt i kyrkobyggnaderna. Klockringandet har haft stor betydelse under många år i landet. Kyrkklockorna var också en församlings dyrbaraste ägodel. På den kända skogstapeten från Hälsingland som dateras från runt 1200-talet syns klockorna tydligt.(5) När det gäller själva kyrkklockorna så har även många av dem en lång historia. Den äldsta använda sägs vara den i Ödskölts kyrka i Dalsland. Den är förmodligen gjuten under andra hälften av 1100-talet. Den största kyrkklockan finns i Uppsala domkyrka. Den är en av fem klockor och väger över 7 ton, den kallas Storan. Den göts 1634 men göts om efter stadsbranden 1702. Vid 4 tillfällen per år, jul,nyår,påsk och pingst ringer alla fem klockor samtidigt. Vill man höra sveriges största kyrkklocka är det alltså till Uppsala man ska bege sig.

Så vad användes klockringningarna till? Enefalk skriver i sin bok om detta. Det var helt enkelt ett sätt att markera tidens gång. Munkar och präster skulle be vid jämna mellanrum dygnet runt. Tidebönerna var sex till antalet och vid dessa ringde man i klockor. I sockenkyrkorna ringde klockaren i kyrkklockor vid både bön och vid de nästan dagligen hållna mässorna. Morgon och aftonringningarna blev snart riktmärken för arbetsdagens början och slut för bönderna. Söndagens ringning signalerade om veckans viktigaste mässa. Vid reformationstiden var detta så etablerat att den inte gick att avskaffa. I kyrklagen från 1686 förklaras syftet med ringningen. Den skulle påminna folket om ” att bedja välsignelse till deras förehavande och att Gud må bevara överheten, förläna frid och rolighet (lugn) och en salig ändalykt”. Utöver detta ringde man i klockor vid dödsfall. Det hade en praktisk och religiös funktion. Den kunggjorde någons död i bygden. Olika ringningar kunde ske beroende på social ställning. Det var även en uppmaning att be för den hädangågnes själ. Det katolska inflytandet fanns och det handlade om att minska tiden i skärselden. Folk hade också en slags tro på att klangen från klockorna kunde skrämma djävulen. Detta vände sig naturligtvis reformationsteologerna kraftigt emot som katolskt skrock. Men ringningen vid någons dödsfall fortsatte ändock. Detta för att ”uppväcka kristliga tankar om dödligheten hos dem som kvarleva”. Idag ringer klockorna vid olika tillfällen. Det kan även vara vid extraordinära faror eller landssorg. Det tycks vara individuellt beroende på församlingskyrka hur exakt ringningarna sker.

På den kristna tidningen Dagen förs numera en identitetspolitisk agenda. Minoriteters rättigheter ska till varje pris uppmärksammas och försvaras. Tanken är väl god i och för sig men vi kan aldrig komma ifrån att gränser behöver dras. Därför är ett öppet diskussionsklimat viktigt. Tanken är säkert också långsiktig. Om inte andra religioner får mer utrymme vad kan då inte hända för de frikyrkliga eller för den delen, vad kan hända med klockringningarna, kommer också de förbjudas?

I och kring denna debatt kan jag ibland förundras över tonen, även från tidningen Dagen. Det är en klassisk fälla att trampa i när man förvisso vill väl, men är så övertygad om sina egna åsikters förträfflighet att man i sin iver för tolerans beter sig själv som tämligen intolerant. Det är ett mönster vi kan skönja tillbaka till självaste upplysningstiden som väl kan sägas vara begynnelsen till toleransens tidsålder. Upplysningsmännen var så upplysta i sitt eget tycke att andra inte fick plats, även om det var just andra de försvarade.

Jag tror inte vi ska vara så snabba att underskatta svenskarnas behov av historisk identitet eller för den delen kyrklig identitet. Den må vara förpackad i individualismens och materialismens skynke men den kan snabbare än någon kan ana komma fram igen. En världskris eller landskris av något slag och behovet blir snabbt uppenbart.

Kyrkklockorna kommer ringa så länge kyrkorna står där. Det har de gjort på vissa platser i minst 800 år och det kan ingen regering ändra på hur lättvindigt som helst. Men de kan ju försöka – om de vågar ta emot 6 miljoner medlemmars åsikter om den saken. Det är inte vilka kyrkklockor somhelst som hänger där nämligen. Det är svenska folkets kyrkklockor!

Jonas Rosendahl

Källor:

  1. https://www.kau.se/nyheter/halla-dar-hanna-enefalk-lektor-i-historia
  2. https://www.svenskakyrkan.se/faringso/kyrkobeskrivning-sanga
  3. https://www.svenskakyrkan.se/statistik
  4. Svenskarna och deras kyrkor, Enefalk Hanna
  5. https://sv.wikipedia.org/wiki/Skogbonaden

 

Kort om bloggskribenten:

Mångårig debattör och skribent i olika forum. Började på BBS tiden (modem uppkopplat) innan internets intåg.

Teknikutbildad på KTH en gång i tiden

Bor i Sthlm, arbetar på ett företag i Kista

Gått 2 år på Livets ords bibelskola på 90-talet

Har en Bachelor of Theology via Columbia Evangelical Seminary i USA (2012-2018)

Teologisk mentor: Pingstmissionären teol.dr Nils-Olov Nilsson

Uppväxt i pingströrelsen, firar numera gudstjänst på Hillsong

 

 

=>

Ämne: OPINION & DEBATT

Nyckelord: , , , , , , , ,

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial

Känner du andra som borde läsa detta?