I Santa Maria Maggiore och i Santa Maria degli Angeli kyrkor firades mässa. I S.Pietro in Vincoli kyrka fick jag se kedjorna som Petrus varit fjättrad med under sin fängelsevistelse. Där på altaret brann också en röd liten lampa som tecken på att ”Jesus”själv var närvarande i kyrkans tabernakel. I Santa Maria sopra Minerva kyrka lade jag märke till en mycket stor staty av Maria. Där, framför denna staty bad människor. I S. Ignatizio di Loyola kyrka, alldeles uppe i tak-kanten finns en intressant målning. På denna målning, mitt bland änglarna, finns en monstrans, som änglarna pekar på. Allt som allt, alla målningar i de olika kyrkorna relaterar mycket klart till den katolska läran. Bibeln behövs inte – bilderna talar.

I Vatikanen hade påven audiens. Hans födelsedag firades också denna dag, fast hans egentliga födelsedag inföll två dagar senare. Biskoparna kom i tur och ordning med sina gåvor till honom, knäböjde, och kysste hans hand. Detta var ett tydligt tecken för alla katoliker, hierarkin syntes mycket väl.

Men inne i Peterskyrkan såg jag det allra starkaste beviset på katolicismens starka kraft. I ett mycket litet ”rum” firades eukaristisk tillbedjan. Bara en handfull turister per gång släpptes in. Största delen av dem knäböjde framför hostian och bad tyst. En del grät. Inget tvivel om saken, här tillbad man ”eukaristisk Jesus”. Inte Bibelns Jesus . Belysningen var matt, på altaret stod vackra blommor och några ljus brann. Stämningen var mycket ”religiös”. Hur som helst – mitt i den stiliga monstransen syntes bara en vacker rund oblat.

När jag sedan efter några dagar satt i ”Rom-tåget”, på väg till Köpenhamn, började jag grundligt tänka över vad jag varit med om.

När man talar om Andens förnyelse inom kyrkor och församlingar, föds många uppfattningar. Förnyelsen anknyts ofta till yttre manifestationer, lovsång eller ”friare gudstjänstfirande”. Man hör sägas t.ex. att förnyelsen inom den katolska kyrkan för med sig något nytt till kyrkan. Man säger att det är fråga om en förnyelse där kyrkans medlemmar t.o.m. befrias från villoläror, och att kyrkan skall bli så biblisk som möjligt. Även många kända, icke katolska förkunnare, ger en positiv bild av den katolska förnyelsen som pågår. Man vill ge en bild av att katolska kyrkan med sina läror, och ifrågavarande förnyelse är nästan två skilda saker. Man talar om att pingsten kommit in i den katolska kyrkan. Den Andliga förnyelsens representanter reser mycket och är välkomna nästan överallt. Verksamheten är ekumenisk och fri.

(I min fortsatta skrivelse betyder förkortningen CCR den andliga förnyelse som började 1967 inom den katolska kyrkan, och förkortningen ICCRS betyder den internationella andelen av den. Den ordnar också olika konferenser, och dess representanter reser runt hela världen. KKK betyder den Katolska kyrkans Katekes)

Om det förhåller sig så som man säger att den andliga förnyelsen inom den katolska kyrkan är ett verk av Den Helige Ande, så borde inte då alla falska läror och den starka hierarkin försvinna?Har då CCR och ICCRS befriats från obibliska läror och verkligen tillfört kyrkan något nytt?

Den katolska kyrkan är en komplicerad institution och en av dess organisation är det s.k. påvliga lekmannarådet. Och en av dess uppgifter är att se till att både CCR och ICCRS följer kyrkans lära och särskilt Den Helige Faderns lära. ICCRS har ordningsnummer 38 i det påvliga lekmannarådet, där det för tillfället finns 122 olika organisationer.

Från listan, på plats 38, kan vi läsa bl.a. att ICCRS är huvudkordinator vars mission är att uppfostra sina medlemmar att förbinda sig att vara trogna den katolska kyrkan.

I maj 2005 utfärdades en manifestation i Vatikanen, som fastställde ICCRS:s direktiv. Bl.a. följande:

ICCRS är en institution som samarbetar med den Heliga Stolen….och delar samma läror som kyrkans läroämbete (magisterium).
ICCRS uppehåller kontakten till den Heliga Stolen via det påvliga lekmannarådet
ICCRS medlemmarna har speciell omsorg om att vara trogen den katolska kyrkan, lyhörda för påven och andra biskopar, inklusive kyrkans läroämbete (magisterium)

Den tidigare påven Johannes Paulus II skrev i maj 2002 bl.a. följande:

Ja, den andliga förnyelsen kan man se som en specialgåva av Den Helige Ande till vår tids kyrka.
Den (CCR) har fötts i kyrkan och för kyrkan. 
Det sker….att man på nytt hittar sakramentens betydelsefullhet….trofastheten, och underordnar sig kyrkans läroämbete (magisterium).

Ordet läroämbete (magisterium) återkommer ofta. Vad är då magisterium?

KKK 88: ”Kyrkans läroämbete tar helt och hållet i anspråk den auktoritet det har fått av Kristus när det definierar dogmer, dvs., när det i en form som förpliktar det kristna folket till att ge sitt samtycke i tro lägger fram sådana sanningar, som finns nedlagda i den gudomliga uppenbarelsen eller sådana sanningar som har ett nödvändigt samband med det som finns nedlagt i denna gudomliga uppenbarelse.”
KKK 100: ”Uppdraget att autentiskt tolka Guds ord har enbart anförtrotts åt kyrkans läroämbete, åt påven och biskoparna som har gemenskap med honom.” 
KKK 2034: ”Påven och biskoparna är ”autentiska lärare, beklädda med Kristi auktoritet. För sitt folk förkunnar de i den heliga Andes ljus den tro som de skall ta emot och tillämpa i handling. Det universella och ordinarie läroämbete som innehas av påven och de biskopar som står i gemenskap med honom, undervisar de troende om den sanning de skall tro, den kärlek de skall utöva och den salighet de kan hoppas på.”
KKK 2039: ”…..Det är fel att sätta det personliga samvetet i motsättning till den moraliska lagen eller kyrkans läroämbete.”

Inte det minsta tvivel om vem som endast har rätt att tala om läran i den katolska kyrkan!

Enligt den katolska kyrkans lära är eukaristin….”hela det kristna livets höjdpunkt och källa.”… (KKK 1324)
Vi har inte någon säkrare pant, något tydligare tecken på detta stora hopp om nya himlar och en ny jord där rättfärdigheten bor än eukaristin… (KKK 1405)

Följande kan man läsa i en av katolska kyrkans direktiv angående den heliga mässan. När prästen har upphöjt hostian (som nu är ”Jesus”) har deltagarna, ibland bara prästen, enligt detta direktiv, rätt att säga bl.a. :

”Vi tillbeder dig, du hemlighetsfulla kropp av Jesus Kristus, du är min Herre och min Gud, jag tror på dig, jag hoppas på dig, jag älskar dig överallt.”
”Du frälsande offer som öppnar himmelns portar….
”Du heligaste sakrament….du är min Herre och min Gud”.
”Se Guds lamm som borttager världens synd.”
”När du ser på den heliga hostian, ser du på Jesus, Guds son.

Och när prästen upphöjer kalken har deltagarna rätt att säga bl.a:

”Jag tillber Dig, O du heliga blod av Jesus Kristus; du är priset för min frälsning. Rena och beskydda min själ till det eviga livet.”

Det är viktigt att lägga märke till att det är en stor skillnad mellan Bibelns Jesus och den ”eukaristiske Jesus”. Även om terminologin verkar vara densamma, så är och förblir dessa två helt skilda begrepp!
När Johannes Döparen pekade på Jesus sade han : ”Se, Guds Son som borttager världens synd.”
Alla närvarande kunde då med sina fysiska ögon se Jesus.
De katolska prästerna upphöjer hostian och säger lika. Men de närvande ser endast hostian!

Även i Norden har en av ICCRS:s främsta representant, Raniero Cantalamessa, gjort många besök. Han är Vatikanens representant när ekumeniska samtal förs med pingstvänner världen över.Därför har han också bl.a. träffat Benny Hinn. Han har också träffat Alpha-kursens grundare, Nicky Gumbel, och presenterat honom för påven.

Några citat av Cantalamessa:

2003 …Andedopet är inget mänskligt påfund; det är ett gudomligt påfund. Det är dopets och hela det andliga livets förnyelse, samt förnyelse av alla sakrament.
2003 …den karismatiska förnyelsen är ett mäktig redskap, som Gud har gett kyrkan, så att alla kan uppleva Anden, pingsten, i katolska kyrkan, utan att någon måste lämna kyrkan.
2005 …den katolska kyrkan är rik på andlighet. Den har otaliga helgon, läroämbete och fram för allt sakramenten.
2006 …vi har läroämbetet, traditionen och sakramenten som andra saknar.
2009 …den Helige Ande ledsagar de troende via kyrkans läroämbete.
2003 …eukaristin är den säkraste platsen att be om andedopet och dess förnyelse.
2004 …i eukaristin…ändras substansen, men inte det yttre. Brödet har förvandlats, men inte förändrats; i själva verket yppar det sig som förr (formen, smaken, färgen, vikten), fastän en grundlig verklighet har ändrats, det har blivit Jesu Kristi kropp.
2004 ..eukaristin…sakramenten, där alla kan tillbe Ordet som blivit kött.
2005 …eukaristin…är den källa, där en kristens hopp och glädje förnyas dagligen.
2005 …Han, som frambär sig själv på altaret i varje eukaristi, är Kristus, inte död, utan som uppstånden och levande.
2010 …som kyrkans vigda präst…tror jag att dom (vigda präster) har makt att förvandla brödet till Kristi kropp, och vinet till hans blod.

I CCR:s egen information kan vi läsa bl.a. följande:

- Vi poängterar eukaristin & eukaristisk tillbedjan & sakramenten & vårt angagemang för Maria.
- Äkta trohet till Maria skall växa till
- Personer som har upplevt denna nåd (andedopet), talar om en ny kärlek till Gud, vill bedja och gå i mässa.
- Man upptäcker en ny och djupare förståelse för kyrkan, sakramenten, liturgin, påven, välsignade Modern, mässans heliga offer, radbandet, och korsets väg.
- En ny och djupare väg för katolska kyrkans skatter: böner, sakramenten, speciell lyhördhet för den heliga mässan, trofasthet till påven, biskopar, pastorer och präster, ny och betydelsefullare engagemang för den välsignade Modern.
- ekumenik …den karismatiska rörelsen har bevisats ha en entydig effekt att förena olika kristna grupper.
- Det finns tre sakrament som gör en lärjunge fullkomlig: dopet, konfirmationen och eukaristin. 

Här följer några korta citat av ICCRS:s ledarfigurer. Listan kunde göras mycket lång, men dessa några räcker för att ge en bild av helheten. Dessa ledarfigurer är ofta talare på ICCRS konferenser, där eukaristin är en viktig programpunkt.

Charles Whitehead talade 2003 till över 700 representanter från ICCRS:

CCR är alltid underordnad den lokala biskopen.
CCR:s målsättning är de samma som kyrkans.
Läroämbetet guidar oss – vi skall vara trogna kyrkan. Vi är i första hand katoliker, i andra hand karismatiker…vi skall vara säkra i vår katolska identitet. Vi är i första hand katoliker, i andra hand ekumeniker.

År 2006 ordnades en stor konferens med över 50.000 deltagare, med bl.a. Reinhard Bonnke, Benny Hinn, Jack Hayford, Yongi Cho, Kenneth Copeland. På denna konferens talade Charles Whitehead och sade bl.a.: 

Det är ett stort privilegium för mig att vara inbjuden till hundraårs-kabinettet…oberoende av våra olikheter upplevde vi, att vi är bröder och systrar i Kristus, precis som andra Vatikankonciliet påminner oss om.

Patti Mansfield:

Visste du att för 30 år sedan när CCR föddes i Duquesne, var Maria där…jag är övertygad om att CCR:s framtid är beroende av vår relation till Maria, som förebild och mor…jag tror att Maria står framför oss idag och väntar att vi med tillförsikt skall vända oss till henne så att hennes förböner förmedlar nytt vin av Anden även idag.

Oreste Pesare: (ICCRS:s ledare):

...kyrkans läroämbete är den viktigaste informationskällan…

Jim Murphy:

CCR…betyder att vi skall vara trogna och lyhörda den Helige Fadern och kyrkans läroämbete…

Michelle Moran: (ICCRS:s president)

…efter alla diskussioner…hade vi en ordlös tillbedjan framför det heliga sakramentet…

Allan Panozza:

CCR värdesätter stort den Helige Fadern…ICCRS samarbetar intimt med det påvliga lekmannarådet…
…först skall man föra fram Jesus, och sedan lockar det sakramentala organiserade livet dem (separerade bröder) åter tillbaka till kyrkan.
…jag har alltid älskat min katolska tro, men efter att jag upplevt andeutgjuteslen, som CCR beskriver som dopet i Den Helige Ande…märkte jag hur jag blev vägledd till djupare och mer hängiven kärlek till den heliga eukaristin.

Matteo Calisi:

…CCR, som Den heliga stolen har erkänt…ett mål i våra bestämda normer är att säkra vår katolska identitet i de karismatiska organisationerna och uppmuntra dom att uppehålla nära kontakter med biskopar, samt Roms Pontiff.
…katolskt broderskap…uppmanar att fort uppnå full gemenskap och att vara trogna de lokala biskoparna…och förnimma den katolska kyrkans mission tillsammans med Petrus efterföljare.

När ärkebiskop Stanislaw Rylko talade till påven Benedict XVI, i juni 2006, sade han bl.a.:

Rörelser och nya kommuniteter har samlats hit till St.Petersplatsen än en gång för att säga till Petrus efterträdare: Vi är redo för mission! Kyrkan kan lita på oss! Påven och biskoparna kan lita på os !…

Cruz Romero:

…alltså, är CCR katolsk? Ja, det är den! Vår Helige Fader, ledd av Den Helige Ande, försäkrar detta och kallar den katolsk…så till sist är min bön, att Den Helige Faderns ord skulle vara ett instrument, som försäkrar katolikerna om, att  ja, CCR är katolskt…

Biskop Joe Grech: (om att ordna en karismatisk mässa)

…när kroppen och blodet är upphöjt efter välsignelsen, så uppmanas människorna ge spontan tillbedjan, lovsång och tack.

Thomas Foster:

…Den Helige Ande talar om en ny och djupare personlig känsla för Jesus. Man finner ny kraft i bönen, ny kärlek gentemot skrifterna och ny och djupare förståelse gentemot kyrkan, liturgin och sakramenten…

Kevin Ranaghan:

(om Guds närvaro i karismatiska bönemöten)…för oss katoliker, när vi tänker på Guds närvaro, är den första saken Jesu verkliga närvaro i eukaristin. Så bör det vara, för i det eukaristiska offret finns Jesus fullt närvarande i brödets och vinets former.

Efter allt detta förstår man kanske bättre vilken betydelse Oas-mötet, med bl.a. Cantalamessa, i Borås hade år 2008, när man vet att Hans Weichbrodt har varit till Vatikanen och diskuterat med påvens predikant Raniero Cantalamessa, och med Oreste Pesare, ledare för den katolska karismatiska rörelsen ! (se citat ovan)

Även Vassula Rydén har deltagit i några karismatiska konferenser som ordnats av CCR.

Kanske den största var på Filippinerna år 2008 då 10.000 CCR-medlemmar var närvarande. Till denna konferens hade man inbjudit Vassula Rydén och temat var: ”Den Helige Ande förenar kyrkorna och oss alla.” 

Artikeln Sann och falsk enhet på Ulf Ekmans blogg (2009) är intressant. Ekman säger, att en god broder har gett honom en lista på hur man kan utveckla sann enhet. Den första meningen på varje punkt kommer ifrån denna lista, säger Ekman. Här är listan: 

1. ”Acceptera varandra som bröder och systrar.”
2. ”Förstå att det finns viktiga skillnader emellan oss.”
3. ”Var trofast emot den du är och det du har i din kyrka och gemenskap.”
4. ”Kom ihåg att det finns mer som förenar än som skiljer.”
5. ”Älska varandra. Det är ett tecken på att din kristna tro är äkta.”  
6. ”Lyssna på varandra.”  
7. ”Bekänn splittringens skandaler. Se att vi alla varit delaktiga i sådant som felaktigt skiljer.”
8. ”Inse att det finns ett pris att betala för sann enhet.”  
9. ”Gör så mycket det går att göra gemensamt.”  
10. ”Glöm aldrig att Jesus och Fadern vill enhet och att enhet är ett verk av den helige Ande.”  

Kunde ”gode brodern” vara Charles Whitehead? Han har i alla fall en lista på 10 punkter: 

1. ”Acceptera varandra som systrar och bröder i Kristus.”  
2. ”Var trofast till vem och vad vi är.”  
3. ”Förstå, att det finns viktiga saker som skiljer oss åt.”  
4. ”Kom ihåg, att det finns mer som förenar oss, än som skiljer.”
5. ”Älska varandra – det är tecknet på sann kristendom.”  
6. ”Lyssna på varandra.”  
7. ”Ångra splittringens skandal.”
8. ”Inse, att ett pris måste betalas.”  
9. ”Gör så mycket det går att göra gemensamt.”  
10. ”Enhet är Guds vilja.”  

Nästan enhetliga listor! Men varför är punkterna 2 och 3 lite olika? Kanske en förklarning kunde vara det som Charles Whitehead skriver i förklarningar till punkt 2:

”…vi bör veta varför vi är katoliker, hur vi tror och vara trofasta den…vi tror, att Jesu Kristi kyrka finns i sin helhet i den katolska kyrkan… och därför är det viktigt för oss, …att veta vad vi tror och vara fullt trofasta det. Vi söker inte en kompromissad kristenhet med minsta gemensamma nämnare.”

Det är förstås möjligt, att ”brodern” som gett listan till Ekman inte är Charles Whitehead, men nog är listorna nästan identiska. 2008 skriver Ekman en artikel angående CCR:s början. Han beskriver sitt möte med Patti Mansfield:

” Jag har haft glädjen att träffa en av de studenter som deltog i den ursprungliga retreaten i Duquesne, Patti Mansfield, som för övrigt höll ett tacktal till påven för hans positiva inställning till de nya rörelserna Pingstdagen 2006 inför 400 000 besökare på St. Petersplatsen i Rom. Hon berättade för mig om sitt andedop och senare hur hon upplevde att hon fick hela jungfru Marias Magnifikat givet till sig av Anden i nya tungor och hon talade ut det på ett för henne fullständigt okänt språk.”

(En del av Patti Mansfields tacktal hittar du i min skrivelse ”Den falska enhetens villfarelse”)

Ekman citerar också Raniero Cantalamessas bok Come creator Spirit.. År 2007 citerar Ekman en annan bok av Raniero Cantalamessa,  Mary – Mirror of the Church.

2009 skriver Ekman på sin blogg om en resa till Polen ”Bland glada polska katoliker” och hur han där träffat kardinal Stanislaw Dziwisz, som hade gett sin fulla välsignelse till arrangemanget ”Andens enhet” eller ”Hjärtats ekumenik”.

För att förtydliga huru viktiga personer Ekman möter på sina resor så bör man nämna att kardinal Dziwisz var påven Johannes Paulus II:s personliga sekreterare.
På påven Johannes Paulus II:s begravning hade kardinalen Dziwisz en hedersuppgift: han placerade en liten silverask innehållande en handfull mull från Polen in i påvens kista.
Dessutom fick han täcka påvens ansikte med en vit duk innan kistan stängdes.
Kardinal Dziwisz var också bland de 18 kardinaler som var inbjudna av påven Benedictus XVI till Vatikanen, till den stora biskopssynoden år 2008.

******************************

När ICCRS:s främsta frontfigur, Raniero Cantalamessa, besökte Finland för första gången i samband med Nokia Missios nyårsfest 2010 lades en intervju på nätet angående nyårsfesten.
Bl.a. ställdes en ”lekfull” fråga till en av arrangörerna:

”Om nu någon blir förskräckt över att påvens medhjälpare kommer hit, vad svarar vi då…Vågar man ens komma?

Svaret var:

”Vi har inte kallat hit den katolska kyrkan, utan vi har inbjudit en broder som är döpt i Den Helige Ande och som är mycket lärd…Vi är nog i kristendomens kärna om vi får lyssna till honom…Vi har även översatt många böcker (av Cantalamessa) från italienska till finska, och ännu har vi inte upptäckt sådant som borde strykas över…”

Betyder inte hans svar indirekt, att man medger, att det är något fel med den katolska kyrkan? Vad skiljer då åt den katolska kyrkan och Cantalamessa? Läromässigt, absolut ingenting!

Det är också förskräckligt likgiltigt att förhålla sig så lättsinnigt när man talar om att översätta någons böcker. Kan vi förlita oss på att även i fortsättningen få en översättning där inget blivit struket?
I den finska översättningen av Cantalamessas bok ”LA FEDE CHE VINCE IL MONDO”, får läsaren den uppfattningen att den katolska eukaristin motsvarar den protestantiska synen på nattvarden.
Och det är ju helt fel!
Var det kanske en tillfällighet, känner inte translatorn den katolska kyrkans lära, eller var det meningen?

I december 2009 skriver Stanley Sjöberg om väckelsen som började i USA på 1960-talet, bl.a. följande:

”Förnyelsen är jämförbar med reformationen. Skillnaden är att det inte orsakat splittring inom kyrkan. Tvärtom har det medverkat till enheten i tron på Jesus och i kärleken till Guds ord. Mer än 100 miljoner katoliker är nu döpta i Den Helige Ande och fungerar med de andliga nådegåvorna.”

Stanley Sjöberg vet mycket väl vad ordet ”reformation” betyder. Varför använder han det så diffust?   Får inte reformationen en helt ny betydelse här – tillbaka till den katolska kyrkan.

****************************

Kim Clement, en profet, var gäst 2010 hos Benny Hinn i hans program ”This Is Your Day”.
Benny Hinn berättade att han träffat sin långvarige vän och denna enastående profet redan 1983.
Några profetior av Clement:

2003… ”Påven sänks i gravens vila och jag upphöjer en sällsynt man att överta hans plats. Fast en del av er kan uppleva det som motbjudande, så upplyfter jag en sällsynt man till den position som förmedlar Guds ande till katoliker. Tro inte det är omöjligt… så skall ske… säger Herrens ande.
2005… ”Men det kommer att ske (profeterar om nya påven) att jag förmedlar Anden till den romersk-katolska kyrkan och till Vatikanen. Idag kallar du honom påven… i dag kallar jag honom min son…och han skall tala sanningen till er…”
2005… ”I diskussionerna om påvedömet finns det oklarheter, men även den katolska kyrkan kommer att bli känd som min kyrka…jag talar om Den Helige Ande som kommer att ges till den romersk-katolska kyrkan…”
2006… ”Gud sade…i USA kommer ledarna för katoliker, baptister, pingstvänner och karismatiker att uppleva en speciell gemenskapens tid…” 
2007…”det är ingen skillnad, om man är en ortodox, en katolik eller pingstvän…” 
2008… ”Gud sade att det finns en förnyelse inom den katolska kyrkan… de kallar det förnyelsen inom den katolska kyrkan…”  
2008…” Detta veckoslut kommer påvens fötter att stå på er mark (USA) och många församlas runt honom och då står profeten på er mark och proklamerar…för första gången i historien är en stor församling samlad: protestanter och katoliker…och man kommer att säga, att här är början till Antikrist. Men Guds Ande säger: ”Avskyvärt, detta är ett tecken på återförening…Jag kommer att återförena de två största religiösa krafter till en röst på er mark och denna återförening skapar den eld som förtär era fiender, säger Gud… detta är livets tid, säger andarnas Herre.”
2009… ”denna nuvarande påven som jag har gett… kommer att tvättas med Kristi blod på ett sätt man aldrig förr har sett…en profetisk rörelse kommer över den katolska kyrkan och protestanterna kommer säga: Detta är inte rätt, men Gud säger, det kommer att bli rätt, för jag förenar deras händer och de kommer att bli ett…”

Benny Hinn kallar alltså Kim Clement för en enastående profet. Naturligtvis, för Benny Hinn träffade påven Johannes Paulus II ett par gånger och sade att påven var en av de mest älskade, och största ledare.
Benny berättar att när kardinal John O`Connor presenterade honom för påven, sade han: ”Detta är Benny Hinn, pingstpastor och vår vän.”
När påven Johannes Paulus II blev begraven så blev Hinn kontaktad av Vatikanen och inbjuden med Pontiffens närmaste arbetskamrater till St. Peterskyrkans basilika, till en privat mässa som hölls alldeles i närheten av den döde påvens synliga kropp.

Benny Hinn berättar i sin bok ”The Blood” om sitt möte med 49 karismatiska nunnor och hur de firade ”communion service”, och hur han var på knä och prisade Gud med utsträckta händer. Sedan kommer en nunna i ledande ställning och sätter hostian i hans mun. Och Benny känner hur en eld går igenom honom. Han förnimmer med sina fingrar någon i en silkeskåpa framför sig, och Benny säger med egna ord: ”Jag tror att jag bokstavligen var på knä framför Jesu fötter.”

*****************************

Jag har tidigare i min skrivelse ”Den falska enhetens villfarelse” berört Ulf Ekmans uttalanden.

Han ser ut att fortsätta med ”sin stil” vad gäller bemötande av de som inte delar hans åsikter.

Ulf Ekman 2008:

”Det var rätt länge sedan antikatolsk litteratur trycktes och spreds i Sverige på detta sätt men nu är det på gång igen. Inte minst på vissa bloggar går vågorna höga och åsikter, ofta minst sagt okunniga och ogrundade, kablas ut i högt och gällt röstläge. Vi lever i en tid då den helige Ande tydligt drar troende samman i en djupare enhet och gemenskap och de varnande röster som höjs får man nog se som ett utslag av både fördomar och fruktan.

Ulf Ekman 2008:

”Läser man på bloggosfären så verkar det ibland som all andlig vett och etikett totalt ramlat av. Viljan att missförstå, viljan att göra ner, cyniska hugg och slag, lögner och föraktfulla kommentarer haglar ibland i det offentliga rummet. Det blir ett slags ”road rage” där anonymiteten öppnar för vulgariteter och osakligheter. Ska teologiska samtal och debatter nå sitt syfte, göra nytta och bidra till ökad förståelse så måste både kunskapsnivå och andlig integritet höjas. Förhoppningsvis kan vi något lite bidra till detta genom våra artiklar.”

Ulf Ekman 2010:

”Allt detta (att förändringar i relationer mellan olika kristna i Sverige har skett) är mycket positivt. Samtidigt har det höjts varningen ord, ibland med mycket gälla röster, att allt detta kan leda fel.
…Dels varnas det som alltid, för Rom. När det gäller dessa varningar, är det naturligtvis så, att det finns gränser i frågorna om enhet och samarbete.
…Problem uppstår däremot när dessa gränsdragningar uppenbarligen görs av alla möjliga märkliga motiv, inte minst när det tydligt är besjälade av mycket fruktan, vrede och ibland med uppenbar osaklighet och okunnighet.  
…Det är inte alltid lätt att medge att man faktiskt bär på fördomar, egna eller medärvda, gentemot sina syskon. Då är det lättare att förskanska sig bakom sina murar, men i längden är en sådan attityd helt ofruktsam.”

Ulf Ekman 2007:

”Jag är övertygad om att dessa enhetssträvanden som nu är allt mer märkbara är ett resultat av Andens verk.
…På vägen mot enhet får man ofta nöja sig med mindre steg, bara de leder emot det stora målet. När Anden ger tid och tillfälle får man inte backa, utan ge sig hän hur riskabelt det än kan tyckas vara.
…Det är viktigt att våga bejaka den historiska bakgrunden och de historiska rötterna utan rädsla för att då inte kunna vara modernt relevant.
…Det historiska arvet med sina skatter måste på något sätt transformeras ner och – troget mot källan – integreras med våra moderna församlingar, så att det blir brukbart i kontakten med dagens ofta helt okyrkliga och vilsna människor. Det handlar inte om ytlig anpassning eller utspädning utan om att ha vishet att förvalta det omistliga historiska arvet på bästa sätt.
…Det finns många idag som längtar efter de gamla historiska uttrycken för den kristna tron, bara de är autentiska.
…Det kan vara en lång och ibland plågsam process som kräver andlig mognad att våga bredda sig, våga ändra sig på en del punkter och se på sitt sammanhang med den andlige vuxnes ögon, inte bara med barnets förtjusning. En del av dessa attityder (synen på andra kristna) bland frikyrkliga och karismatiker har att göra med en ovilja att acceptera att det skulle finnas något liv i traditioner och liturgi, i den sakramentala hållningen till livet.
…Jag tror också att det är en ofruktsam väg att närma sig bröder och systrar från andra kyrkor och traditioner genom att genast förhöra sig om deras teologi. Det skapar en omedelbar distans och har ofta slutat i någon form av teologisk pajkastning.
…Åtminstone bör man ha den grundläggande insikten att människor talar olika språk och att detta i sig inte behöver vara fel. Inte minst det teologiska språkbruket är viktigt att förstå sig på, för läror och teologiska utsagor formas i olika sammanhang och med olika synsätt och utgångspunkter – och om man inte känner till språkbruken kan man lätt övertolka eller feltolka vissa utsagor.
…I väntan på en framtida, synlig och fullkomlig enhet i Guds församling kan alltså en annan enhet utvecklas, nämligen hjärtats enhet.”

Ulf Ekman 2010:

”Jag minns ett samtal för länge sedan då församlingen Livets Ord sökte medlemskap i Uppsala Kristna Råd. Några anförde som skäl till att vi inte skulle få komma med, att vi splittrade. När vi, olika församlingsledare i staden, satt där såg jag helt plötsligt – det verkade bara ha blivit så – att vi alla satt som uppradade i viss ordning. Där satt den katolske kyrkoherden, en luthersk präst, en EFS:are, en från missionskyrkan, en baptist och en pingstvän, och så vi från Livets Ord. Mitt svar, som i och för sig inte är ett tillräckligt svar, var att vi alla satt där som en synlig manifestation av splittring. Alla, utom den katolske kyrkoherden som just då log gott, representerade kyrkor som hade splittrat sig från en annan kyrka, som också fanns representerad i rummet.
…Tradition betyder ju att ”överföra”, ”lämna över” och har både som begrepp och idéinnehåll bibliska rötter. Här finns något för pingst-karismatiker att upptäcka, nämligen att den Ande, som verkar omvändelse och väckelse, är samme Ande som hjälper kyrkan och håller den samman genom historien, samt hjälper den att bevara uppenbarelsen och överföra den till nästa generation.
…Min poäng är, att om man vänder sig från tanken på någon form av läroämbete hamnar man till slut i en förvirrade röra av subjektiva åsikter och upplevelser, som till slut resulterar i partistridighet och sönderfall.
…Jag vill påstå att om kyrkan vill vara autentisk måste den i sin struktur ha någon form av läroämbete inbyggd i sig.
…Här måste vi alltså revidera vår negativa syn på det förflutna, på det historiska arvet, och inte se det som ett hot eller en skräphög med oväsentligheter.
…Det måste finnas ordningar som hjälper ledare med problem, själavårdsmässiga såväl som administrativa, strategiska och teologiska. Herdar kan grundläggande inte få hjälp av sina egna får och ofta inte av andra herdar heller. Dessa kan vara väl så konkurrerande. I stället behöver man någon som är utanför ens egen lokala församling, men ändå förenad med den, som kan hjälpa. Djupast sett är det dock viktigt att dessa ordningar inte i första hand är praktiska. De har en yttre manifestation, men det handlar om att en djup förbundenhet mellan de olika lemmarna i Kristi kropp, som går ut över den lokala gemenskapen, på olika sätt måste synliggöras. 
…Det finns en stor utmaning i nya pingst-karismatiska rörelser att våga erkänna att de historiska kyrkorna kanske har ett sätt att lösa dessa problem som är luttrat genom århundraden av erfarenhet – och som ändå står sig än idag och verkligen kan befrukta varje nytt andligt skeende som pågår över hela världen idag. Det finns också en utmaning att se att det verkligen finns en andlig kontinuitet, från generation till generation, av autentiskt herdeämbete som genom den heliga Ande har fött, lett och beskyddat fåren och fortfarande gör det.
…Det är kanske inte så konstigt att ett antal pingstgrupperingar i olika delar av världen nu använder sig av begreppet ”biskop” för att legimitera en tjänst som leder pastorer  
…Har vi egentligen förstått vad detta är (sakrament-nådemedel) eller är våra uppfattningar även där baserade på hörsägner, andrahandskonstruktioner eller ren okunnighet. Vi kanske egentligen inte vet så mycket om det vi klistrar etiketter på. Det kanske är så att Herren lagt ner något mycket värdefullt, starkt och för oss nödvändigt i de nådemedel som han vill att vi skall använda oss av. Det kanske finns djupare aspekter av dopet, nattvarden, konfirmationen, äktenskapet, ordination till tjänst, de sjukas smörjelse och bikt, som vi av ren okunnighet missar – och därför inte heller kommer in i djupet av en stark relation vare sig till Jesus eller till andra troende i församlingen.”

Dessa uttalande av Ulf Ekman avslöjar målet och vägen dit i klartext: ”En framtida, synlig och fullkomlig enhet. ” På vägen dit ”kan inte herdar få grundläggande hjälp av sina egna får.” Alltså om fåren ser någon fara och bräker varnade, kommer fåren säkert att få smaka på herdens käpp!

Avslutningsvis: Den katolska karismatiska rörelsen (CCR) har inte tillfört den katolska kyrkan något nytt eller ändrat dess lära. I stället har man fått djupare förståelse, hängivenhet och kärlek till läroämbetet, traditionen, sakramenten, särskilt eukaristin, och trofastheten till påven.

Det enda som har ändrats, är att en stor del av protestanterna tycks inte förstå vad som är på gång. Och det var säkert ett av målen, när katolska karismatiska förnyelsen började 1967 i Duquesne.  

Larsmo 26.07.2010
Reijo Karvonen