I måndags (21 maj 2012) var det en konferens på Bjärka-Säby med titeln ”Kyrkan, Anden och ämbetet”. Aletheia var naturligtvis närvarande. Här följer en kort redogörelse av vad som avhandlades. En djupare analys kommer så småningom. Inbjudna talare var:

• Samuel Rubenson, Professor vid Lunds universitet
• Metropoliten Ambrosius, Finlands ortodoxa kyrka
• Biskop Anders Arborelius, Stockholms katolska stift
• Biskop Martin Modéus, Svenska kyrkan vid Linköpings stift
• Pastor Liselotte J Andersson, Svenska Missionskyrkan
• Fader Caesarius Cavallin, Östanbäcks kloster
• Pastor Ulf Ekman, Livets Ord Uppsala
• Biskop Biörn Fjärstedt, biskop emeritus i Svenska kyrkan

Panelen i Nya Slottet på Bjärka-Säby som svarade på frågor om biskopar och annat

Ulf Ekman höll ett föredrag där han talade om biskopsämbete och Petrusämbete. Rubriken till denna artikel är något parafraserad och sammanfattar Ulfs huvudbudskap i hans föredrag. Själva föredraget kan laddas ner eller lyssnat till direkt här: http://tinyurl.com/dyagre5

Här följer ett utdrag från Ulfs anförande.

Jag ska tala om uttrycket episkope enhet och framtid.

Föredraget kretsade kring

…frågan om biskopsämbetets legitimitet och autenticitet och därmed också dess auktoritet i förhållande till de yngre samfund och speciellt pingst-karismatiska rörelser och deras syn på ledarskap.

Ulf formulerade frågor kring detta

Behövs verkligen biskopen och i så fall hur? Intresset för dessa frågor hänger ihop med en allt större Kristologisk insikt inom pingst-karismatiska kretsar, om behovet av legitima strukturer, om djupare historisk förankring samt frågor vad som egentligen konstituerar autentisk auktoritet i kyrkan idag.

Mao frågor kring ledarskap som berör både sammanhållning i och mellan olika församlingar och rörelser…

Och angående reformationens barn (”skriften allena”) och att man personligen mött Jesus som Frälsare

Moderniteten har fostrat oss rejält till att försöka vara självständiga till att vara moderna människor. …Eller kan det var så att det bakom fromma, även om det är moderna fraser, det faktiskt finns något av ett dolt uppror emot Gud som vi genom att peka på andras felsteg, andras maktmissbruk och andras synder – och ämbetet verkar nästan vara som upplagt för maktmissbruk – men då glömmer vi att det faktiskt finns ett äkta bruk. Är det så att vi tvättar oss själva rena genom att slippa ta ställning, slippa böja våra hjärtan och inte behöver inse vårt behov, vårt praktiska behov, även av yttre strukturer för vård, för beskydd, för hjälp.

Och Ulf gav en del svar på detta.

Om biskopsämbetet är ett ämbete av översyn, av beskydd i lära, i liv, i kraft och även av ordningar då finns det ett behov av det i alla tider. Då skapar detta ämbete beskydd och djupare enhet byggd på kärlek och sanning….[det handlar] om insikten om hur Gud faktiskt kan ha strukturerat kyrkan och att Han har strukturerat den på ett sätt som kommer skydda oss och rädda oss och hjälpa oss att överleva… har Gud gett oss eviga strukturer för att rädda mänskligheten?

Petrus fick av Jesus uppdraget att vara herde för fåren, inte några av fåren utan dom alla. …om vi tror på apostlarna och apostlarnas uppdrag som något som går vidare i kyrkan…ja då har också Petrusämbetet rimligen sin fortsättning, sin funktion som talesman, som en enande och övergripande och beskyddande funktion i kyrkan genom tiderna…

I gemenskap med andra biskopar skapades en kultur där man bevarade kyrkans apostolicitet, dess enhet, dess helighet, dess katolicitet. Trots mängd friktioner, lärostrider, personkonflikter så har kyrkan ändå på olika sätt utifrån olika sammanhang hållit samman. Det började och slutade inte med enstaka starka karismatiska personligheter utan ämbetsinnehavare som ställdes in i en autentisk kedja av tjänare som hade apostoliskt ursprung.

Är detta gångbart även i pingst-karismatiska rörelser idag? Jag tror faktiskt det. Behövs det idag? Ja jag är övertygad om det. Hur ska det ske då? Inte minst i sammanhang där man med stor skepsis ser både på strukturer och auktoritetsförhållanden och på ett sakramentalt liv? Jag tror att svaret måste bli – genom Den Helige Ande. När vi tillåter Honom att visa oss behovet av beskydd, av stabilitet, av kontinuitet i Kristi kropp och vi vågar djupare gensvara på detta då kan det bli till.

Här finns mycket att analysera och kommentera!

I denna artikel låter vi Ulf komma till tals men vi kommer att syna Ulfs teologi och historiebeskrivning lite närmare:

• Hur brukas begreppet episkope/biskop och hur förhåller det egentligen sig till begreppen pastor/herde och presbyt/äldste?
• Petrus uppenbarelse om Jesus som Messias och Petrus uppenbarelse om Klippan. Missar vi det centrala genom kyrkopolitikens färgade glasögon?
• Vilka var fåren Jesus talade om och vilka insatte Jesus att vårda dem?
• Vilka strukturer, hierarkier och  tolkningsföreträden berättar Bibeln om när det gäller Petrus och andra apostlar?
• Hur förhåller sig påståendet om ”en autentisk kedja av tjänare som hade apostoliskt ursprung” till kyrkans faktiska historia?
• Förmedlas ledarskap inom kyrkan i första hand av andra ledare?
• Är ”ämbete” en lämplig beteckning på en tjänstegåva eller vittnar det om något annat?
• Är det strukturer som räddar/frälser mänskligheten?
• Vilka moderna exempel finns på när de ”beskyddande strukturerna” inte fungerar i kyrkan?
• Varför fallerar de ”eviga och beskyddande strukturerna” och är detta Guds fel eller beror det på ett inbyggt systemfel i kyrkosystemen?
• Vilka konsekvenser får dessa händelser för kyrkans lära, tro och vittnesbörd bland ickekristna?
• Är vi motståndare till Den Helige Ande om vi inte övertygas om behovet av dessa kyrkostrukturer och dess beskyddande egenskaper?
• Ska kristna underordna sig ledare som lever i uppenbar synd? Är det ett undantag om den fallna ledaren innehar ett särskilt ämbete? Gäller förmaningen i Ef 5:11-12 inte för t ex en biskop?

På återseende!

/Marcus & John

PS! Om ni vill höra Ulfs utläggning om Petrusämbetet så kan ni hoppa 16 minuter in på föredraget i länken ovan.

a b c d e

Job 1:21

Jag vill börja med att bekänna att jag inte alltid hyst den empati som en kristen bör emot de herdar som inte försvarat sin hjord oavsett kostnaden. Jag har sett många församlingsmedlemmar i toppstyrda kyrkor ducka ansvaret att säga ifrån när de sett något som varit galet. Och för några dagar sedan kom jag på mig själv med att tänka så igen, och jag smiskade till mig själv med ett löfte till Gud om att försöka se på saken med lite mer empati än jag hade lust till. Och då kom jag på att det nog inte är så lätt att tala ut om man vet att det kommer obehagliga konsekvenser. Även modiga människor backar när de kommer fram till att modet kan sätta deras nära och kära i klistret. Det är lätt att bli korttänkt när dem man älskar mest riskerar drabbas på ett sätt som man inte riktigt kan överblicka. Och det var med den tanken som jag satte mig ner för att skriva denna lilla berättelse:

—

Tänk dig att du är 19 år och precis gått ut gymnasiet. Du har hela livet framför dig och många dörrar står öppna. Djupt inne i ditt hjärta finns en dröm om att verkligen få tjäna Gud och bygga Guds rike i Sverige, och för att kunna följa den drömmen låter du flera dörrar stängas. Det är ett äkta offer, ett nedläggande av ditt liv framför Jesu fötter. Du vill bara tjäna honom.

Parallellt med gymnasiet har du gått bredvid en av ungdomspastorerna för att lära dig hur du ska kunna förmedla ditt eget möte med Herren till jämnåriga och yngre ungdomar. Kyrkan du är med i har uppmärksammat din glöd och är beredd att satsa på dig. Du börjar en bibelskola. Efter två år är du assisterande ungdomspastor, och nu inte bara med glöd utan även fylld med bibelkunskap.

Du funderar på högre studier, egentligen har du alltid velat jobba med människor. Just före dess att du ska flytta hemifrån och börja på socialhögskolan blir du kallad till ett ledarmöte i kyrkan. Det visar sig att de vill anställa dig på 75%. Inte mycket pengar, men du skulle få jobba med din dröm och samtidigt tjäna Herren. Du vet att kyrkan du är med i brukar ta hand om sina ledare, så du tar chansen. Din blivande fru beundrar dig för din brinnande önskan att tjäna Herren såväl som din gåva att leda människor. Gud säger inte nej, så självklart tar du chansen efter en tids bön!

Tjugo år senare är du distriktspastor. Du har en god lön och hela familjen är engagerad i kyrkan. Din fru jobbar i kyrkans skola till en ganska låg lön, men tillsammans har ni det gott ställt tack vare din tjänst i kyrkan. Äldsta dottern föddes för sjutton år sedan, något år efter att du gifte dig. Hon drömmer om att studera i Storbritannien och du har lovat att hon inte ska behöva bekymra sig rent ekonomiskt.

De senaste åren har det rört på sig i dig. Först sa du inget alls, men ganska snart kände du behövde din frus råd om hur du skulle tänka om saker som hänt i församlingen. Saker du inte trodde kunde ske, ja – som du inte ens trodde skedde de första åren någon av dina bekanta berättade om dem, har börjat hända i din närhet. Du ser upp till förstepastorn väldigt mycket och du vet inte hur du ska tänka om det du sett.

Å ena sidan vet du att pastorn ifråga är inblandad i de viktigaste besluten i församlingen, men å andra sidan kan du inte tänka dig att vissa mer tvivelaktiga beslut skulle kunna ha något att göra med denna mycket smorde pastor. Å tredje sidan – för det finns en sådan – har nu inte bara bekanta utan en vän kommit till din fru och berättat något väldigt besvärande. Det har att göra med religionsblandning, fick du lära dig när du gick på bibelskolan. Men nu verkar det som om pastorn har börjat åberopa vad han kallar för ”kyrkohistoria” för att lämna den frikyrklighet han var med om att ruska om under de första glada åren, ungefär samtidigt som du överlät dig till ditt kall i församlingen. Din församling var ju en tidig profetisk röst i Sverige emot allt sådant, och din pastors gamle mentor ”Sten”, talade alltid glasklart mot det.

Församlingen! Eller kyrkan? På senare tid säger du ”kyrkan”, men du minns ofrivilligt hur konstigt folk tittade på dig om du sa något annat än ”församlingen”, när det hela började.

Symbolen för ”kyrkan” var ett ämbete som du var med om att be motböner emot för femton år sedan. En symbol för antikrist, hette det på den tiden. Även om du varken är så förtjust i motböner eller egentligen varit helt övertygad om att det ”nya” någonsin varit antikristligt känner du att det är något främmande. Något som inte känns obehagligt bara för att det är ett nytt paradigm, utan helt enkelt för att det inte går i harmoni med den musik Herren själv tände i ditt hjärta när du var tonåring. Inte i harmoni med den du alltid Älskat mer än ditt liv.

Din fru berättade nyss om att hennes väninnas make ska gå i tidig pension. Varför? Han som var så engagerad och sagt att han skulle jobba tills Herren tog hem honom. En av de viktigaste lovsångsledarna slutade ungefär samtidigt utan att berätta varför. Men du har hört rykten om att dessa ställt öppna frågor som ifrågasatt att de delar Visionen. Många som har slutat har gjort det för att de inte delat Visionen. Det vet du är sant eftersom din pastor berättat det för dig. Men hur vet man att man inte ”delar visionen”? Och vad HÄNDER om man inte delar visionen? Huvudpastorn och hans fru gav mycket pengar till ”Enhetens kyrka”, ett katolskt projekt som du inte vet om du stödjer. Du tycker åtminstone att du borde fått ha en åsikt i frågan. Nu hänger frågan liksom i luften – vad är den nya visionen? Den gamla – den med stort V – har ju aldrig officiellt skrotats. Inte såvitt du eller någon annan distriktspastor fått veta åtminstone.

I förrgår drömde du en obehaglig dröm; du var arbetslös och skulle söka jobb. Tjänsten du var ute efter var en högre administrativ tjänst. Men utan PA-utbildning hade de bara skrattat åt dig och sagt att de kanske kunde fixa något i vaktmästeriet för drygt halva den lön du har idag.

USCH vilken mardröm! tänker du. Telefonen ringer, och en nära vän till dig berättar gråtande att han fått genomlida ett flera timmar långt förhör med andrepastorn för att sen ombes träda ur församlingen!

-”vad ska jag ta mig till!!? Mina barn är med i tonårsgruppen och alla vänner är med i församlingen. Min fru är arg på mig för att jag inte var tyst om det jag visste!”

Du vill inte tro dina öron och du funderar på det hela i flera dagar. Först tänker du att din vän måste gjort mer dumheter än han först berättade för dig men det hela verkar vid närmare granskning faktiskt stämma. Inte nog med det, dessutom har andrepastorn sagt till dig att det är lätt att man tappar fokus om man umgås för mycket med dem som vänt sig bort ifrån Visionen. Det sa han märkligt nog samma dag som din vän ringde. Med eftertryck.

Eftersom du med din väns tillåtelse har bollat saken med två vänner, också anställda av församlingen, har du själv fått problem. Huvudpastorn samtalade med dig i några minuter under kyrkkaffet. Han sa att det ibland kan vara bäst att ”se vad Herren har för en” och lämna en församling om man börjat känna att man inte ”delar visionen”. Att ”gå vidare och fortsätta välsigna människor” fast på en ny plats. Och så hade han frågat vad ”Herren har för din familj”. Han hade sagt det med ett brett leende samtidigt som han sett dig i ögonen, men av någon anledning hade du inte känt dig tryggad av orden. Du hade fått ont i magen och tänkt på din dotter. Talade han om dig? Någonstans känner du igen detta ifrån människor som förut varit en sprudlande del av församlingen men som av någon anledning bara försvunnit. Förklaringen brukade vara att de ”gått vidare” eller att Gud givit dem en annan ”vision”.

—

Ingen riktig utbildning, ganska hög lön, en familj som är beroende både av din lön såväl som av församlingen som social källa till glädje, och dessutom grunden för din identitet både som yrkesman såväl som Herrens tjänare. Det är lätt att blunda för det onda man ser och hoppas på att det blir bättre. Problemet är bara att många befinner sig just i en liknande situation och om ingen börjar prata om det man sett och verbalt möta orättfärdigheten kommer ingenting att bli bättre. Det finns en tid för bön, men det finns också en tid för att agera oavsett kostnaden. Ett sådant agerande är modigt, och det är också en hög gudstjänst. Vad det handlar om är nämligen att sätta Guds ord högre än människors förväntningar. Det är nästan aldrig populärt, inte ens i en ganska bra församling. Ibland måste man till och med ropa på hustaken och minnas att Gud förväntar sig att den Gud välsignat ställer sig upp för den svage, den utsatta, den föräldralöse…eller den som hotas med att bli församlingslös.

Vad får det kosta för en herde?

Och vi som inte är beroende av lön ifrån dem vi manas att förmana – hur ofta ber vi för dessa pastorer, mellanchefer och anställda som ibland lever i ångest över detta och upplever att utvägarna är få och smala? Seriöst, hur ofta?

//John Nilsson

Av Andréas Glandberger

"Den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare." - Jesus

För vissa är ledarskap i församlingen närmast ett skällsord. De som har upplevt ett negativt ledarskap där maktmissbruk präglat sättet att leda på har ofta en aversion mot ledarskap, och det är fullt förståeligt. Från talarstolen har det talats om den goda herden men det är kanske allt annat än en god herde man sett. Sedan finns det en annan sida där man är väldigt hierarkisk och poängterar de olika ämbeten man anser ska finnas i församlingen. I denna artikel skall jag kort skriva lite om ledarskap i den nytestamentliga församlingen och slutligen dela några tankar om biskopsämbetet. Detta är ingen djup analys av nytestamentligt ledarskap och jag menar mig inte vara någon lärd med den rätta sanningen på det här området.

Paulus var mycket noggrann med att man undervisade i enlighet med de ord han mottagit från Jesus, och de som avvek från den sunda läran tillrättavisade han ordentligt. Att det fanns ett ledarskap i varje församling ser vi också mycket tydligt, men frågan är hur detta ledarskap fungerade och vad som var deras uppgifter. Mycket av de ledarskapsmodeller vi ser i frikyrkliga sammanhang i dag har rötter som går tillbaka till Moses. Trosrörelsen, där jag har bakgrund ifrån, har med sin osunda ledarideologi hämtat det mesta från gamla testamentet och Moses, där de hierarkiska principerna är tydliga. Vem har väl inte hört om de olika bilderna om hur det skall vara, att Moses mottog instruktioner från Gud som han i sin tur delade vidare till de 70 äldste och som därefter meddelade folket. En av de mest använda bilderna på toppstyrt ledarskap är väl oljan som rinner ned för Arons skägg och att vi skall akta oss för att röra vid Herrens smorde.

Hur var det i den nytestamentliga församlingen? Rådde de hierarkiska principerna där eller förhöll det sig annorlunda? Jag kommer inte att ha en grundlig teologisk genomgång, utan endast visa dig kort hur jag tror tanken med församlingens ledarskap var tänkt att fungera. Jag använder ordet församlingen medvetet även om ordet ”kyrkan” i dessa tider är det kyrkopolitiskt korrekta att använda. Jesus etablerade inte vare sig den katolska kyrkan eller något annat samfund. Församlingen är inte byggd på personen Petrus, men på den uppenbarelse han fick om att Jesus var Messias, den levande Gudens Son. Jesus återetablerade däremot den förlorade kontakt människan från skapelsen hade med sin Skapare, och det är gemenskapen vi troende har tillsammans som utgör det som i grekiskan kallas ecclesia. Församlingen är de troende i Kristus oavsett om man är medlem i ett samfund eller möts i hemmen.

Som jag förstått att de nytestamentliga församlingarna fungerade, var det att apostlarna och deras medarbetare insatte äldste att ta hand om människorna. De äldste hade ett stort ansvar för de troende på sin ort och predikade och undervisade utöver att de gjorde hembesök. Det finns så ofantligt mycket mer att skriva om detta ämne, men då bör man kanske skriva en bok. Jag nämner här inget om de andra tjänsterna som också fanns i församlingen, såsom församlingstjänare/diakoner, utan håller mig till själva begreppet äldste/församlingsledare/biskop. Det var stora krav om man skulle bli en av de äldste, och det var viktigt att de som var satta som ledare för Guds församling var oklanderliga på alla sätt. Läser man dessa krav och överför dem till församlingsledare i dag skulle många diskvalificeras, och personligen tycker jag att det vore på sin plats i flera fall.

1 Tim 3:1-7 beskriver hur en församlingsledare bör vara:

”Om någon gärna vill få en församlingsledares tjänst, så önskar han sig en god uppgift. En församlingsledare skall vara oklanderlig, en enda kvinnas man, nykter, förståndig, aktad, gästfri och en god lärare. Han får inte missbruka vin eller vara våldsam utan skall vara vänlig, fridsam och fri från penningbegär. Han skall ta väl hand om sin familj och se till att hans barn lyder och visar all respekt. Men om någon inte förstår att ta hand om sin egen familj, hur skall han då kunna ta hand om Guds församling? Han skall inte vara nyomvänd, så att han blir högmodig och döms av den som förtalar honom. Han skall också ha gott anseende bland dem som står utanför, så att han inte får dåligt rykte och fastnar i djävulens snara.”

Det är nog en del som inte lever upp till dessa kritierier och definitivt borde träda åt sidan. När man läser Pauli undervisning om hur han beskriver ledarskapet i församlingen slås i alla fall jag av att det alltid talas om de äldste i pluralis och aldrig som om det skulle handla om bara en ledare. Jag kan inte se att det fanns huvudpastorer i de nytestamentliga församlingarna. Jag har skrivit om detta ämne tidigare[1] och vill poängtera det samma som jag gjorde då, nämligen att det endast är Jesus som har titeln huvudpastor i NT. Att kristenheten använder samma titel på ledare inom församlingen idag är egentligen en smula obegripligt.

För övrigt är det intressant att se att ordet för församlingsledare på grekiska (episkopē I ἐπίσκοπος - biskop) här ovan i 1 Tim 3,  har samma funktion som de äldste (presbyterion I πρεσβυτέριον). Skall man tro den bokstavliga betydelsen var detta bland annat en uppsökande funktion,[2] men också ordet overseer[3] (engelska för uppsyningsman) förekommer. Så långt jag läst och förstått är en biskop en som verkligen är en herde och som har som sin viktigaste uppgift att se till att andra har det bra. Hur mycket man än kanske ogillar ordet biskop så finns det tillika i det nya testamentet, men funktionen är kanske annorlunda än vad många av oss tror. Det handlar inte om makt eller en stark hierarkisk position, utan om verklig omsorg och kärlek till de troende i Guds församling. Att olika ämbeten missbrukats av det som kallas ”kyrkan” genom århundraden betyder däremot inte att vi inte skall våga titta på vad Gud säger om ledarskap i Hans kropp, men helt tydligt handlar det alltså inte om positioner och makt, utan om omsorg och kärlek.

En kommentar till 1 Tim 3:2 i Svensk Studiebibel av den kände och högt respekterade bibelforskaren Thoralf Gilbrandt säger följande angående ordet ”församlingsledare” som används i den aktuella texten:

”I apostolisk tid är ”presbyter” (äldste) och ”episkos” (församlingsledare) olika benämningar på samma tjänst.”[4]

Läser man vad den första hednabiskopen, Ignatios av Antiokia, skrev om biskopsämbetet blir man däremot fundersam. Likheterna till påveämbetet är tydliga.

”När man ser att biskopen tiger bör man frukta honom desto mer. Var och en som husets herre sänder som en förvaltare bör vi ta emot på samma sätt som den som har sänt honom. Det står alltså klart att man bör beakta biskopen som Herren själv” [...] ”Därför bör ni vandra enligt biskopens vilja, något som ni också gör.” [...] ”Låt oss därför vara angelägna att inte sätta oss upp mot biskopen så att vi underordnar oss Gud.”[5]

En gruppering som betonat starkt ledarskap sedan början av sin existens, är stiftelsen Livets Ord i Uppsala. Ulf Ekman tituleras som ”Pastor Ulf” och de hierarkiska tongångarna lever starkt inom Livets Ord. Om jag hade sett att dessa pastorer verkligen hade ett herdehjärta (såsom jag läser och förstår min bibel) hade jag varit försiktig med min kritik av Livets Ords ledare, men tyvärr har jag sett raka motsatsen under allt för många år för att kunna kalla dem herdar. De vakar över varandra och Livets Ord, men många är det som kan vittna om en stark maktstruktur i stället för den kärleksfulla herden vi i regel förknippar med kristet ledarskap. Givetvis finns det människor i Livets Ord som har ett herdehjärta, men det är tyvärr inte dessa som präglat trosrörelsen under de år rörelsen existerat. Det gör mig faktiskt ledsen eftersom man som kristen förväntar sig att kärleken till Jesus och andra borde vara integrerad och autentisk hos den som kallar sig pastor.

Jag talade med en av trosrörelsens pastorer för några år sedan, och personen i fråga sa rätt ut att han hade förstört många människors liv. Jag visste att det stämde, men det river i ens hjärta att höra det i alla fall. När man inte ser omvändelsens och förändringens frukt i form av förlåtelse och försoning hos dessa ledare som jag vet behandlat människor som om de inte vore något värda såvida det inte gagnade dem själva, ja då är det fullt legitimt att ifrågasätta om dessa ledare är herdar efter Guds hjärta.

Jag skall återgå till detta med biskopens ämbete och vill citera stiftelsen Livets Ords pastor Ulf Ekman som skrev en artikel i tidskriften Keryx där han berörde detta ämne:

”Det är kanske inte så konstigt att ett antal pingstgrupperingar i olika delar av världen nu använder sig av begreppet ”biskop” för att legitimera en tjänst som leder pastorer. Frågan är om man inte måste lyfta upp och bejaka både de reella ledarskapsproblem som finns idag och de lösningar som faktiskt har funnits genom historien. Kanske man inte bara reflexmässigt kan förkasta dem innan de ens blivit prövade. Jag tror verkligen inte det. Och jag tror att vi varken behöver skämmas för att pröva detta eller tömma begreppet på dess innehåll för att våga använda det. Vi kan inte bara uppfinna hjulet på nytt, införskaffa vissa titlar och köra på som om det förflutna inte existerade. Det finns en gemenskap, alltså en koinonia som också har en kontinuitet både framåt och bakåt. Det finns ett handlingsprogram som Anden kan leda oss till att upptäcka och samarbeta med, i både tid och rum. Det kommer att göra jobbet lättare för oss. Då blir manifestationen av vad kyrkan verkligen är mer autentisk, mer äkta och mer lik originalet. Det blir alltså ett sätt att bevara kontinuiteten och den apostoliska äktheten. Detta leder i sin tur till ett fullare uttryck för Guds väsen och en större manifestation av hans kraft, inte tvärtom. Det är intressant att katoliker betonar den apostoliska traditionen och den historiska successionen. Protestanter betonar den apostoliska undervisningen och läran. Pentekostala betonar det apostoliska livets övernaturliga dimension och genomslagskraft. Är det så att vi behöver alla dessa tre för att kyrkan ska vara både autentisk och relevant, både bevara sin trohet och öka sin genomslagskraft?”[6]

I samma nummer av Keryx skriver Ulf Ekman också om behovet av ett läroämbete, och för många frikyrkokristna låter kanske detta en aning främmande. Låt mig citera ett utdrag, men för helhetens skull rekommenderar jag att du läser hela artikeln:

”Min poäng är, att om man vänder sig från tanken på någon form av läroämbete hamnar man till slut i en förvirrande röra av subjektiva åsikter och upplevelser, som till slut resulterar i partistridighet och sönderfall. När man vill ge alla legitimitet får till slut ingen legitimitet. Ingen har då längre rätt att hänvisa till vare sig en sanning eller av den helige Ande smort, legitimt ämbete, som kan förvalta denna sanning rätt och ge den vidare. Ett (andligt självmordsaktigt) sätt att lösa detta blir då att negligera all form av objektiv sanning och i stället hänge sig åt enbart subjektiva upplevelser. Jag vill påstå att om kyrkan ska vara autentisk måste den i sin struktur ha någon form av läroämbete inbyggd i sig.”[7]

Har Ulf Ekman rätt i det han skriver? Behöver vi ompröva vår syn på bibliskt ledarskap för att församlingen fullt ut skall kunna vara det Gud tänkt?

Kongress i Turkiet

Mellan den 29 februari och 5 mars skall Livets Ord samla sina pastorer och ledare från alla de världsvida filialerna till en kongress i Efesus i Turkiet.[8] Där skall de diskutera, undervisa, ha gemenskap och workshops. Man får hoppas att de tillåter reella diskussioner och även ifrågasättande och inte bara envägskommunikation med färdigproducerade lösningar att underordnat acceptera. Kommer Ulf Ekman utses till biskop under denna kongress? Jag säger inte att det kommer att ske, men det vore väl kanske ett naturligt steg att ta under denna första kongress för ledare inom Livets Ords olika församlingar. Baserat på vad Ulf Ekman undervisat under åren lutar jag personligen mot att något liknande kommer att inträffa, samt att Livets Ord etablerar någon form av läroämbete. Jag har sett en del av Livets Ords pastorer efterlysa ett läroämbete i flera forum. Tiden får visa om jag har rätt eller fel, men helt ologiskt vore det som sagt inte.

Pauli ord om sig själv och Jesu ord om hierarki får avsluta denna artikel, och det de säger är en bra utgångspunkt för tjänande bland de troende. Trots allt handlar allt ledarskap i Guds församling om att tjäna och betjäna, och det är Kristus som ska förhärligas genom allt vi gör. Våra egna ambitioner måste vi lägga av oss vid hans kors om vi menar allvar med att vi ger våra liv till honom.

”Jag, den ringaste av alla heliga, har fått denna nåd att bland hedningarna predika evangeliet om Kristi outgrundliga rikedom. (Ef 3:8)

”Men Jesus kallade dem till sig och sade: ”Ni vet att folkens ledare uppträder som herrar över sina folk och att deras stormän använder sin makt över dem. Men så skall det inte vara bland er. Nej, den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara de andras slav.” (Matt 20:25-27)

Fotnoter
[1] Den gode herden & Jag har mitt namn skrivet i…
[2] Blue letter bible
[3] Blue letter bible
[4] Svensk Studiebibel, sid 1434
[5] Ignatios brev till Efesierna, ur ”De apostoliska fäderna”. Keryx nr 4, 2004
[6] Keryx nr 1, 2010, sid. 15
[7] Keryx nr 1, 2010, sid. 12
[8] Livets Ord

Länkar
Anders Gerdmar: Helighet bortom kyrkotraditioner
Mikael Karendal – ”Helighet och kyrkotraditioner”
Daniel Alm – ”Det bär”
Jonas Melin – ”Har frikyrkan en framtid?”

Biskop Eddie Long djupt ledsen över den märkliga ceremonin för en tid sedan.

Under en mycket bisarr ceremoni kröntes biskop Eddie Long till kung under en söndags förmiddags gudstjänst i sin megakyrka.  Ceremonin bevittnades inte bara av de drygt 20 000 församlingsmedlemmarna utan spreds snabbt via YouTube över världen.  Tidningen Dagen uppmärksammade händelsen i denna notis.

När jag samtalade med en vän för ett par dagar sedan påpekade jag att biskopen inte såg ut att vara ”road” av kröningen utan tvärt om såg anmärkningsvärt obekväm ut.  Nu har biskop Long uttalat sig kring händelsen och säger följande till pressen:   

”Ceremonin var inte mitt förslag, det var inte heller min avsikt att delta i en ritual som är stötande för judar eller eller andra. Dessutom fördömer jag uppriktigt varje handling som visar mig som en kung, för jag är bara en Herrens tjänare” skrev Long i ett brev i lördags.

Brevet var adresserat till Bill Nigut, ledare för ”Anti-Defamation League”  - en judisk grupp som bekämpar antisemitism.

Vidare säger biskop Long:

”Även om jag tror att rabbin Ralph Messer har goda intentioner under besök i vår församling, förstår jag att ceremonin han utförde söndagen den 29 januari sårar judar och gör mig djupt ledsen”

På söndagen accepterade Nigut ursäkten och sa att han var tacksam för den.

”Jag upplever att det var en mycket innerlig, uppriktig, ödmjuk ursäkt”, sade han till CNN.  ”Jag är väldigt tacksam att biskop Long uppenbarligen inser vår oro.”

Nigut sa att han var djupt kränkt av den ”falska ritual” och av hur Toran har hanterats under den.

Videon från ceremonin visade Messer linda Long i en Torah-rulle som han sade återfanns under Förintelsen. Han bad sedan fyra män för att lyfta en sittande Long i sin stol och gick runt med honom på estraden.

”Han är en kung. Gud är välsignade honom. Han är en ödmjuk man, men i honom är herravälde, konungslighet,” ropade Messer.

Originalklippet från gudstjänsten har försvunnit från YouTube men en summering kan ses här:

-

-

Benny Hinns före detta ”flickvän” Paula White har också svepts i Messers Torah-rulle. ”Rabbin” Ralph Messer är inte någon äkta rabbin eftersom de har speciella regler kring hanteringen av Torah. När Minnesota pastor Keith Johnson bad honom läsa ur sin hebreiska bibel vägrade först Messer med hänvisning till att det var ”farligt” att lära sig hebreiska. När Keith Johnson inte gav sig högläste ”rabbin” Messner med mycket möda och stort besvär ett par, tre ord ur första mosebok. Messner är en bedragare av stora mått som inte bara skadar det judiska folket utan kristenheten i stort.    P I N S A M T !

-

-

Vad säger man om allt detta?

- Only in America

Over and Out
MyTwoCents / Daniel

Mer om Paula White:

http://www.christianpost.com/news/paula-white-to-be-crowned-queen-ndcc-pastor-denies-link-to-eddie-longs-rabbi-68704

http://readychurch.wordpress.com/2012/02/06/has-paula-white-been-crowned-by-ralph-messer-as-a-queen-a-few-years-ago-but-of-what

http://www.flcourier.com/flflorida/7575-breaking-news-paula-white-set-to-be-enthroned-eddie-longs-jewish-rabbi-accused-of-being-a-fraud

http://www.blackchristiannews.com/news/2012/02/is-paula-white-going-to-be-crowned-queen-at-her-new-church-on-super-bowl-sunday.html

Ca 4:13 minuter in framkommer det att Arken tar betalt för förbön.  Pinsamt.

Programmet ”Från Sverige till himlen” där ungdomspastor Ann-Sofi Rosqvist med familj från Arken medverkar, sändes på TV2 onsdagen den 14 december kl 20.30.  Läs om programmet och se trailer. Programmet kan fortfarande ses på SVTPlay fram till 27 januari.

Det finns mycket att säga om detta avsnitt.  Å ena sidan framstår Ann-Sofi som frimodig och orädd och tvekar inte det minsta att vittna om sin tro och liv som kristen och engagerad i församlingen.  Hon lindar inte in svaren utan är tydlig och klar i budskapet (oavsett vad man tycker om svaren).  Å andra sidan saknar jag eftertänksamhet och större medkänsla i Ann-Sofis svar, när programledaren (Anna Lindman Barsk) tar upp frågan om dem som upplever sig tagit skada i församlingen och ifrågasätter andra områden.   Att ungdomspastorn blinkar nervöst med ögonen genom hela intervjun är lite störande, liksom ”smakprovet” på tungotalet framför kameran som är direkt obibliskt om vi frågar Paulus.

Förbön för sjuka 150 kr

Jag tillhör dem som verkligen ansträngde mig att lägga förutfattade meningar åt sidan och se programmet med ett positivt sinnelag, men när Anna Lindman Barsk lyfter fram ”administrationsavgiften” om 150 kr för en förbönsstund för församlingsmedlemmen David, är det omöjligt att inte lyfta på ögonbrynen. 150 kr för handpåläggning med lite tungotal från två avlönade ”församlingstjänare”. VA???? Vet inte riktigt om man ska skratta eller gråta.  Följdfrågorna är många.  Finns det någon nöjd-kund-garanti?  Pengarna tillbaka om förbönen inte hjälper?  Rabatt på nästa förbönsstund om David inte blir helt frisk?

Anna Lindman Barsk låter sig inte imponeras av de rappa svaren på diverse allvarliga frågor.

”Jag tänker att det skulle vara drivor av folk här om det verkligen fungerade”

”Det är det första man skulle berätta på Aktuellt i kväll om man här kunde väcka [döda] människor till liv”

Programledaren påpekar vilket enormt ansvar församlingen har som gör ut med det ena löftet efter det andra.  Ungdomspastorn verkar ta detta med en klackspark och svarar;

”Jesus kan och vill bota alla. Vi bereder en plats [för endast 150 kr besöket!] – på det sättet tar vi ansvar.  Varje människa bär ju på ett sätt ansvar själv för sitt liv”

Det är svårt att inte tolka Ann-Sofis svar som att det är var och ens eget ansvar om de inte skulle bli helade.  Det är inte säkert det var så hon menade men så fort man tar betalt för en ”tjänst” ökar man inte bara ansvaret att ”leverera” märkbara resultat, utan frågan är om det inte är en tidsfråga innan någon anmäler församlingen för kvacksalveri

Vem har glömt det pinsamma programmet med pastor Linda Graaf för många år sedan nu där Robert Aschberg ifrågasatte Lindas anspråk och ställde Linda Graaf mot väggen.  Tyvärr är jag rädd för att båda dessa program är till mer skada än nytta.  Även om det senare antagligen är det inslag församlingen hellre vill minnas så har jag svår att se hur Guds rike gagnas av något av programmen.

Hoppas jag har fel!

Over and out

MyTwoCents / Daniel

Finns det en koppling mellan ”administrationsavgiften” och min tidigare bloggpost (2010-06-17) om församlingen?: Likviditetskris i församlingen Arken (Kungsängen)

Jan Blom ny andrepastor på Livets Ord, Uppsala.

Robert Ekh skall ut och resa.

Församlingen Livets Ord, Uppsala:

I söndags hälsades pastor Jan Blom välkommen som ny andrepastor i församlingen Livets Ord, Uppsala.  Bekräftan att så är fallet fanns på LO:s predikotur i förra veckan samt via PR-chefen Magnus Dahlberg som hälsar att ”Robert kommer även fortsatt att vara en av våra viktigaste medarbetare, samt fortsätta vara medlem i styrelsen.”

För tydlighetens skull tar jag med hela svaret från Dahlberg:   

Robert Ekh kommer att resa mer än tidigare. Mycket utomlands. Dela med sig av all erfarenhet han har kring församlingsliv och familjeliv. Så Janne Blom kommer att ta mer ansvar för det lokala arbetet.

Men det är Janne som kommer att vara andrapastor. Men det finns ingen ”gradering” av dem på det viset. Robert kommer även fortsatt att vara en av våra viktigaste medarbetare, samt fortsätta vara medlem i styrelsen.

Magnus

Från: Daniel F orslund [mailto:daniel.f orslund@ clubtele.se]
Skickat: den 28 november 2011 15:42
Till: Magnus Dahlberg
Ämne: VB: Robert Ekh

Hejsan,

Jag såg på LO:s predikotur att Jan Blom skulle avskiljas till andrepastor på LO.   Ersätter han Robert Ekh eller får ni en till andrepastor?

Mvh/Best Regards

Daniel F orslund

www.aletheia.se

Huruvida det ligger något annat bakom att Ekh nu delvis drar sig tillbaka kommer framtiden att visa.  Trosrörelsen har ju som bekant för en del, sitt eget sätt att avsluta meningsskillnader av olika slag på ett ”snyggt sätt”.  För tillfället sitter vi inte på någon information att så skulle vara fallet och återger endast den officiella informationen utan egna spekulationer.

mvh

MyTwoCents

Missa inte:

Intervjuer med pastor Sten-Gunnar Hedin och Bengt Malmgren

Pingstpastor Mikael Karlendal: Synpunkter på ekumeniskt samtal

Lika – men ändå olika? Andy sammanfattar samtalskvällen.

F.d. lärare på Livets Ord, Christopher Alam, om Ekmans romantiska syn på katolicismen

Ulf Ekmans svärfar kritisk till Livets Ords nya linje!

Högaktuell predikoserie: Katolicism kontra evangelikal kristendom

Barnet, badvattnet och smutsen…

Gästblogg av Sefast Tronde

Renlärighetsiver är något smittsamt, något som tyvärr många smittats av i denna sena tid, kort, kort förr än Jesus återkommer. Och ändå verkar det paradoxalt nog så att de största renlärighetsivrarna både bekänner tro på att Jesus faktiskt kommer snart, och ändå inte följer de bud som Han själv uttryckligen sagt är de främsta, att älska vår nästa.

Historiskt sett är de mycket, mycket få predikanter, evangelister och lärare som inte haft någon biblisk tvivelaktighet i någon av sina predikningar som inte kunnat dokumenterats. Jag vill påstå att minst 95 procent någon gång gått utanför sitt ljus och sin kallelse, och haft smärre eller mer framträdande delar i sin lära och förkunnelse som varit diffus eller mer eller mindre bibelstridig på något sätt. Nära nog alla kan ifrågasättas på den grunden.   

Nu mer än någonsin skall allt målas i antingen svart eller vitt. Kan någon vid något tillfälle tillvitas någon annan nyans än vitt bör han definitivt kategoriseras som svart. Finns någon smuts i badvattnet så spolar vi ned hela barnet.

Samma sak om någon känt någon, stått på samma plattform som någon, eller till och med setts tillsammans med någon känd villolärare: – Spola ner skiten!

Och visst hade den gode Martin Luther producerat grova antisemitiska, ja antijudiska skrifter, vid slutet av sin livsgärning, men skall vi för den skull spola ned allt det goda reformationen åstadkom? Är frälsning genom tron allena något som därigenom förlorat sitt värde? Är skriftens ord som yttersta auktoritet för lära och efterföljelse något som blivit passé, efter att det Lutherska syndaregistret i exploaterad form kommit i dager…?

En efter en av dem som gått före skall formligen avrättas, och hela deras livsverk förklaras nattsvart, därför att något av deras smuts flutit upp till ytan decennier och mer, efter att de gått ur tiden. Hur enögd och enfaldig har då inte vår tids kristenhet blivit?

Eller för att dra det en liten bit till: – Skall alla vi som upplevt oss välsignade av olika förkunnares, lärares och reformatorers livsverk förklaras byggt vårt hus på ”lösan grund”? Med denna logiska konsekvens återstår snart bara att den rätta läran kan reduceras till, ”kritisera, förtala, förbanna och kasta ut all förkunnelse som kommit ur munnen på en som över huvud taget någon gång sagt något som inte har stöd i Guds ord”.

Och i konsekvensens namn blir då nära nog alla helanden av sjukdomar av djävulen. Att under och tecken sker är snarare ett tecken på obiblisk bluff och villolära, och inte alls ett tecken på att Guds Helige Ande verkar.

När nu snart sagt alla Läsare är gångna ur tiden, finns inte längre någon läsare som prövar. Många tycks nu pröva efter sin egen självutnämnda duktighet och präktighet och citerar Guds Ord så det formligen smattrar…

Elakast vinner…!!! Kasta smuts på honom/henne – så kan vi med ett hånleende spola ner honom med badvattnet! No mercy! Attityden, raljansen och hånleendet är ingen synd, för motivet var ju renlärighet – alltså kärlek – i omsorg om andra som inte har samma ande-bedömningens förmåga som jag. Denna förmåga mäts nämligen i hur många du pekat ut – precis som i häxprocessens dagar – precis som under inkvisitionen. Spola ner eländet!

Eller kanske vi skall vända på problemet och börja älska varandra: Att älska sin nästa såsom sig själv innebär ju även att även älska den religiöst orene och vilsefarne Samariten!
Om någon av en händelse känner sig utpekad av vad jag skriver vill jag tillägga, att pekar jag på dig med ett finger så pekar tre fingrar tillbaka på mig själv. Vi är alla delaktiga i den kärlekslöshet som råder. Det enda konstruktiva vi kan göra är att tillsammans böja våra knän inför Gud, och börja följa Hans bud att älska varandra!

” Om någon säger sig älska Gud och hatar sin broder, så är han en lögnare. Ty den som icke älskar sin broder, som han har sett, han kan icke älska Gud, som han icke har sett. 21Och det budet hava vi från honom, att den som älskar Gud, han skall ock älska sin broder.” (1Joh. 4:20-21)

Om vi nu har budet att älska varandra, så bör vi veta att kärleken är ett val i första hand, som väl kan ge en upplevelse av känslor i andra hand. Upplever vi inte känslan av kärlek till vår broder får vi sannerligen bedja till Gud, och Han hjälper – frälser och förvandlar – även hjärtan av sten.

Många, många apostlar, evangelister och div. förkunnare har börjat i anden men slutat i köttet. Världsliga frestelser av girighet, sexuell lockelse och högmod har kommit emellan. Syndafall och påföljande fortsatt vandring i köttet, med villolära och andligt bedrägligt beteende har ibland blivit resultatet. Men var därför den första delen av vandringen fel? Bör vi inte vara så ödmjuka inför Gud att vi kan behålla det goda?

Många män och kvinnor som varit mäktigt använda av Gud och som senare fallit har ändå lämnat god frukt efter sig: Människor som blivit helade, förvandlade och frälsta. Den som läst lite av sin väckelsehistoria vet det väl. Inte skall vi väl förkasta hela pingstväckelsen till följd av att William J. Seymour var i återkommande och svåra konflikter i slutet av sin gärning. Inte bör vi förkasta en av Europas historiskt största väckelser, i Wales, vars redskap var Evan Roberts, för att Roberts vid sitt livs slut blev djupt depressiv och sinnessjuk. Inte bör vi heller förkasta Smith Wigglesworth, och alla de kraftgärningar som Gud gjorde genom honom, för att han ofta bar sig konstigt åt och även slog någon i magen inför när märkliga helandeunder skedde. Eller bör vi underkänna alla de uppskattade ca 2 miljoner helanden som ägde rum vid Kathryn Kuhlmans tjänst inför Gud, till följd av hennes medverkan i ett äktenskapsbrott och hennes okuvliga personlighet att bl.a. ha kontakt med flera utpekade villolärare och även påven…

Det finns många, många fler exempel från såväl biblisk tid som i nutid. Bibeln säger även om profeterna, att det var människor av samma natur som vi. Alltså med svagheter, karaktärsbrister och ibland med svåra misslyckanden.

Jag tror inte på att kasta ut barnet med badvattnet. Jag tror i stället på att pröva allt och behålla det goda. Jag tror på Guds barmhärtighet. Utan Guds barmhärtighet skulle jag inte vara frälst. Utan Guds oändliga kärlek och barmhärtighet skulle jag inte ens leva.

Kan vi bedja med psalmisten David, ”Gud, var mig nådig efter din godhet,
utplåna mina överträdelser efter din stora barmhärtighet”. Och, börja praktisera välsignelsens ämbete, som Bibeln säger att Jesu efterföljare har.

Då kanske vi till och med kan börja se att det funnits många som börjat i anden men slutat i köttet, och att Gud även genom dem efterlämnat en del god frukt åt oss. Och att vi inte skall vara så snara att döma på orätta grunder, och kasta ut barnet med badvattnet.

// Sefast Tronde

Vetlanda Bibelcenter tillhör sedan i våras Pingströrelsen

Det kom till min kännedom under veckan att VBC numera är en pingstförsamling.  Eftersom jag tillhör dem som de sista tre åren undrat när landets trosförsamlingar skall börja reagera på Livets Ords nya linje slog jag en signal till pastor Patrik Olofsson för att få mina misstankar bekräftade.  Jag hade hoppats på några liknande uttalanden som f.d. bibelläraren på Livets Ord Christopher Alam gav under denna intervju.

Ganska tidigt i samtalet stod det klart att pastor Olofsson inte önskar bli ledare för någon proteströrelse eller gå till attack mot förändringarna i den tidigare gemenskapen.  Det var tydligt att pastor Olofsson är totalt ointresserad av kyrkopolitik och mer intresserad av att lära sig nå Svensson, Jansson och nyinflyttade svenskar med evangeliet om frälsning.  Trots att jag inte fick de uttalanden jag sökte, upplever jag inte att de uteblev av feghet eller rädsla för Livets Ords ledarskap, utan ur en genuin önskan att gå vidare utan onödiga konflikter och ryktesspridningar.

Jag respekterar hans önskan att inte attackera syskonen i den tidigare gemenskapen med Livets Ord, men tror ändå att församlingens byte av samfund har ett nyhetsvärde i sig och mycket väl kan vara ett diskret startskott av något slag då rapporter om en rad trosförsamlingars frågetecken kring bl.a. smygkatoliceringen i Uppsala nu florerar allt oftare.  Detta är som sagt min åsikt och inte något pastor Olofsson förmedlade.

-

Ett genuint fokus på att vinna själar för Messias kan inte vara fel

Jag fick som sagt en stark känsla av att pastor Olofssons nöd för de förlorade i allra högsta grad är genuin och  accepterar att den överstiger önskan att träta med Livets Ord.  Jag vill således avsluta med att önska Olofsson och församlingen Vetlanda Bibelcenter Guds rikaste välsignelse i den vision de har.   Det rör på sig i fler än ett samfund just nu, så vad samfundsbytet för Vetlanda Bibelcenter kommer att betyda för övriga Trosrörelsen får istället framtiden visa.

Over and Out

MyTwoCents / Daniel F orslund

Gästblogg av Sefast Tronde

Gud har i sin nåd givit oss frälsning genom Sin Son, Jesus Kristus vår Herre. Denna dyra gåva får vi ta emot i tro. Till vår främsta hjälp att ge oss vad vi behöver för vår vandring, för att inte förlora vår frälsning har Han gett oss Sitt Ord och Sin Ande. Ordet och Anden går inte att åtskilja för att vi skall förstå eller hitta rätt, för emellan dem står vårt förstånd som är en del av vår fallna natur som måste överlåtas för att inte stå hindrande i vägen.

Bibeln säger att ”Gud är Kärleken”, alltså är Gud målet och vägvisaren till Honom Ordet. Den Helige Ande är läraren för att Ordet skall bli liv, och därför måste vi överlåta vårt förstånd och vår vilja.

För att pröva en förkunnelse måste vi därför läsa Bibeln grundligt. Den Helige Ande kan väl ge den som är nyfrälst och ej har någon större kunskap i Bibelns ord ’en magkänsla’ om att något är rätt eller fel, men förståndet kräver kunskap för att ge insikt och kunna vidareförmedlas. Vi måste därför pröva allt mot Bibelns ord, att förkunnelsen stämmer överens med bibelordet, och inte minst att vi prövar efter de sätt som bibelordet föreskriver. Alltså genom att tillämpa explicita bibeltexter så bra som vi förmår, men även för att få en fullständig förståelse, låta olika bibeltexter förklara och bekräfta varandra i fråga om mening och betydelse. Gudsordet ger oss riktlinjen ”ej utöver vad skrivet är”.

En sak vi bör vara väl medvetna om är, att all förkunnelse färgas av förkunnaren, att därmed nära nog all förkunnelse inte är fullständigt bibeltrogen. Även de som läst Bibeln regelbundet under flera decennier, kanske flera tusen timmars läsning, är inte perfekta i den meningen att vart ord överensstämmer med Ordet, utan att allt måste prövas. Det finns inga perfekta människor ens i Guds Rike, här på jorden.

Stämmer en predikan överens med Bibeln till 95 procent är det förmodligen en ganska bra predikan. Men sedan följer en viktig sak, och det är vad det var som inte stämde. Är det en av de frälsningsgrundande sanningarna, vem Jesus är, vad försoningsverket på Golgata innebär, och hur du tar emot denna Guds frälsning, kan förkunnelsen ändå vara förkastlig. Men oftast är den del av förkunnelsen som inte stämde med Bibelns ord mindre väsentliga saker, och då bör det ändå kunna vara en bra förkunnelse.

Att pröva om någon som är förkunnare är att betrakta som en Gudsman eller en villolärare är en ännu delikatare uppgift. Främst därför att vi uppmanas att visa ifrån oss villolärare och inte söka gemenskap med dem, och i denna bedömning ligger därför en dom från vår sida. Alltså ett avgörande till avståndstagande. Det innebär även en ytterligare svårighet, att vi prövas i vår kärlek. Det näst främsta budet är att vi skall älska vår nästa såsom oss själva. Vid en omvänd tolkning innebär det att vi är pliktiga att älska villoläraren som person, och ständigt vara beredda att förlåta och söka upprätta honom, i de fall han ändrar sig. Svårt, ja, men inte för svårt. Gud gör det möjligt, men det kräver likaledes en fullständig överlåtelse från vår sida.

Misstänksamhet och kriticism är alltså ingen väg till prövning av olika förkunnare. Att pröva en människa, huruvida hon bör vara att betrakta som villolärare eller ej, kräver ett rigoröst följande av Bibelns ord. Först skall förkunnelsen i fråga vara systematiskt felaktig gentemot Bibelns ord, gällande fundamentala frälsningsavgörande sanningar, dvs. på ett sätt som indirekt eller direkt kan orsaka att människor förlorar sin frälsning i Jesus Kristus vår Herre.

Att i eskatologisk förkunnelse predika att ”uppryckandet av de frästa”, som vissa bibeltexter talar om, skall ske före Jesu fysiska återkomst till Jorden, eller i samband med Jesus återkomst är i sig ingen frälsningsgrundande lära, och skillnader i detta avseende bör därför ej heller anses vara någon villolära. Ej heller bör frågan om att fira Gudstjänst på lördag eller söndag vara något som skiljer oss från Guds frälsning, och således ej heller vara något som är att betrakta som villolära eller ej. Detta är endast skillnader i fråga om olika teologiska tolkningar. Många fler exempel skulle kunna ges.

När människor prövas på detta sätt, föreskriver Bibeln några ord som vi ej kan förbigå. Jag skall härvid ta upp några av de viktigaste.

Men om din broder försyndar sig, så gå åstad och förehåll honom det enskilt. Om han då lyssnar till dig, så har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar till dig, så tag med dig ännu en eller två, för att ’var sak må avgöras efter två eller tre vittnens utsago’. Lyssnar han inte heller till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han ej heller till församlingen, så vare han för dig såsom en hedning och en publikan.

Mat. 18:15-17

Detta ord från Matteus Evangelium gäller försyndelse i allmänhet, och en av de mest fundamentala synderna den som menar sig vara en kristen kan göra är försyndelse mot Guds Ord. Bibelordet vilar på ett självbekräftande bibliskt fundament, eftersom det återger och har sin bekräftelse i Mose lag i gamla testamentet.

En man, som kommer partisöndring åstad, må du visa ifrån dig, sedan du en eller två gånger har förmanat honom.

Tit. 3:10

Titus var en av Paulus närmaste medarbetare, som Paulus i sitt brev ger många värdefulla instruktioner hur han skulle handla när villolärare uppträdde. Det är av vikt att man noterar att domen ”att visa ifrån” skall föregås av att personligen ”förmana en eller två gånger”. Paulus bekräftar därvid även, i likhet med Jesus, Mose lag.

Jag bjuder dig, nu som när jag for åstad till Macedonien, att stanna kvar i Efesus och där förmana somliga att inte förkunna främmande läror eller akta på fabler och släktledningshistorier utan ände, som ju snarare vålla ordstrider än främja den Guds ordning, som kommer till fullbordan i tron. Och förmaningens ändamål är kärlek av ett rent hjärta och av ett gott samvete och av en oskrymtad tro.

1 Tim. 1:3-5

Båda de brev som Paulus skriver till Timoteus innehåller många förhållningssätt i fråga om prövande av läror och förkunnare. Ovan citerade ord är tydligt, och uttrycker explicit att förmaningens ändamål är kärlek. Alltså både förhållningssättet till den som skall förmanas och omsorgen om de som kan bli bedragna. Dessutom fastslår detta bibelord som så många andra att systematiskt felaktig förkunnelse skall föregås av personlig förmaning. Man kan helt enkelt inte, enligt Bibeln, vidta domshandlingen att uppmana till avståndstagande utan att man tidigare förmanat.

Ve er, ni skriftlärde och fariséer, ni skrymtare, som ger tionde av mynta, dill och kummin, men underlåter det som är viktigast i lagen, nämligen rätten och barmhärtigheten och troheten.

Mat. 23:23

Men detta är, vad ni skall göra: Tala sanning med varandra; döm rätta och fridsamma domar i era portar.

Sak. 8:16

Jag tar ovan upp två ord som gäller vid prövning och vidföljande domshandling av villolärare, det första är ett ord från Jesus själv, till fariséerna, där Jesus starkt kritiserar dåtidens religiösa etablissemang för att följa de yttre synliga delarna av Mose lag, men inte akta på det väsentliga innehållet: rätten, barmhärtigheten och troheten. Starkt! Det andra ordet från profeten Sakarja fungerar även som en likartad bekräftelse. Orden kan väl stödja förfarandet för allahanda prövning av vad som är rätt och fel, och ytterst sätt gäller det i synnerhet evangelii förkunnelse. Alltså en ledstjärna för hur vi skall handskas med dem som gått vilse: först förmana personligen, minst ett par gånger, innan saken ges offentlighet, och givetvis allt i barmhärtighet.

En intressant not i sammanhanget är att Jeremia var en av de profeter som specifikt fick en uppgift att vara en väktare i Israel, mot all tilltagande gudlöshet som fanns på hans tid. Han har även givits smeknamnet ”tårarnas profet”, vilket väl återspeglar det hjärta av barmhärtighet som profeten Jeremia hade i sin svåra uppgift.

Måste i stället den ene brodern gå till rätta med den andre, och det inför de otrogna?

1 Kor. 6:6

Den som visar förakt för sin nästa, han begår synd, men säll är den som förbarmar sig över de betryckta.

Ord. 14:21

Sist vill jag ta upp ett par bibelställen som säger något om saker man inte skall göra. Det första bibelordet kommer från Paulus, där han skarpt inskärper att förmaning som naturligt innehåller klander, före sakens avgörande, inte skall ske inför offentligheten. För att backa tillbaka något måste vi åter erinra vikten av barmhärtighet mot den som anklagas. Främst på grund av Korintiernas brist på barmhärtighet i denna fråga blir Paulus tillsägelse så skarp.

Det senare bibelordet kommer från Ordspråksboken och är en allvarlig varning för att visa förakt för sin nästa, vilket fastslås som synd. Att klandra utan sak, använda nedsättande omdömen, och göra orättfärdiga jämförelser där någon likställs med kända villolärare är en typ av ohöljt förakt som varje kristen borde ta avstånd från.

Bibeln visar om och om igen, med bibelord efter bibelord, att all prövning och förmaning skall ske i kärlek och barmhärtighet. Det är något som jag upplevt blivit en allt större bristvara i dag, och föga tröst får jag av Jesu ord (Matt. 24:12) om att kärleken skall kallna i de yttersta tiderna. Därför anser jag att vi bör vara barmhärtigare mot varandra, och åtminstone försöka att handla på ett bibliskt sätt när vi prövar olika förkunnare. Den som menar sig vara en Jesu efterföljare bör därför ej heller döma någon ohörd.

Då jag menar att Bibeln är så pass tydlig ifråga om hur läror och dess förkunnare skall prövas anser jag att det skall kunna åstadkommas en konsensus om hur dessa frågor skall bedömas. Åtminstone bland de som bekänner Bibeln som högsta auktoritet för lära och tro.

// Sefast Tronde

Ulf Ekmans svärfar, Sten Nilssons profetiska tankar kring det som nu sker inte bara inom Trosrörelsen, utan stora delar av  f.d. evangelikala sammanhang:

Det håller på att ske på nytt! (Ur Guds sjufaldiga förbund av Sten Nilsson, utgivet på Livets Ords förlag.)

I det andliga halvmörkret börjar man i vår tid ropa till den katolska kyrkan med begäran om ett ”samtal” som innebär en önskan om ett närmande till varandra. Vad innebär detta för den fria evangeliska kyrkan? Det är inte svårt att förstå. Den evangeliska församlingens bekännelse är att Jesus Kristus är Herre. Men den katolska kyrkan tillber Himladrottningen fast under det skyddande namnet Maria, Guds Moder. Bilden av kvinnan med barnet tillbads långt före Kristus. Den ursprungliga modern var Semiramis, Nimrods drottning, som ju var mönsterbilden för den tygellösa lutan. Hon identifierades med Venus, orenhetens moder. Samma kvinna med barnet och bägaren tillbeds praktiskt taget över hela världen under skilda namn. I Egypten tillbads modern och barnet under namnes Isis och Osiris; i Indien Isi och Iswara; i Östasien Sybele och Deoris; i det hedniska Rom Fortuna och Jupiter; i Grekland Ceres eller som Irene med Platus i sina armar. Shing Moo, Kinas andliga moder, är också representerad med ett barn i sina armar.

Varifrån fick dessa nationer denna gemensamma gudamoder om inte just från Babylon? Tillbedjan av Maria som Guds Moder och med en gosse på sitt knä har sitt ursprung i Babylon. I Bibeln finns inte ett spår av sådan tillbedjan. Listan på villolärorna i den kyrka, som förenade sig med den babyloniska mysteriereligionen, kan göras hur lång som helst. Vi skall bara nämna några dogmer, som olika påvar infört till minne av sig själva.

• Den äldsta, obibliska läran är bönerna till de döda samt korstecknet – ett tecken som inte hade med Kristi kors att göra utan var bokstaven T i det mystiska ”Tau” i den babyloniska kulten.
• Tillbedjan av Maria, Jesu moder, och bruket av titeln Guds moder började år 381 och blev erkänd dogm vid kyrkomötet i Efesus år 431.
• Prästkläder och skrudar togs i bruk på 500-talet.
• Läran om skärselden antogs år 593, när Gregorius den store var påve.
• Bönerna till Maria började 600 år efter Kristus.
• Påvetiteln har ett hedniskt ursprung och gavs först åt Roms biskop år 600.
• Tillbedjan av kors, bilder och reliker auktoriserades år 787.
• Helgonförklaring av döda personer började genom Johannes XV år 995.
• Celibat för prästerskapet blev lag år 1079, när Bonifatius var påve.
• Nattvardsdogmen att brödet under mässan förvandlades till Kristi fysiska kropp för att ätas levande, antogs av påven Innocentius III år 1215. Tillbedjan av nattvardsbrödet var något som påven Honoratius hittade på att införa i kyrkan år 1220. Katolska kyrkan tillbad alltså en Gud, gjord i ett bageri!
• Bibeln förbjöds att läsas av lekmän och blev förbjuden vid kyrkomötet i Toledo år 1229.
• Läran om skärselden proklamerades som kyrkans troslära vid kyrkomötet i Florence år 1439.
• Påvens ofelbarhet proklamerades som dogm 1870 av Pius IX. Och så sen som 1931 bekräftade Pius XI läran att Maria är Guds moder.

Vilken religiös dårskap kommer att proklameras nästa gång? Kanske att Svenska Kyrkan och frikyrkorna, som nu söker ”samtal” skall få påvens förlåtelse för att låta sig inympas i det falska olivträdet? Jag läste att Världskyrkorådet skulle ha – eller redan har haft – samtal med representanter för Islam. Jo men visst nalkas vi den yttersta tiden? Då skall ordet i Upp 17:1-2 bli uppfyllt.

”Och en av de sju änglarna med de sju skålarna kom och talade till mig och sade: Kom hit så skall jag visa dig hur den stora skökan får sin dom, hon som tronar vid stora vatten, hon som jordens konungar har bedrivit otukt med och av vilkens otukts vin jordens inbyggare har druckit sig druckna.”

Till dess är det en viss tröst att en av Katolska kyrkans stora kardinaler, Newman, i sin bok The Development of Christian Religion erkänt att ”Templen, rökelsen, oljelamporna, offren för anhöriga döda, heligt vatten, helger och processioner, välsignelse av fälten, prästerliga skrudar, upptagningar i det andliga ståndet av präster, munkar och nunnor, bilddyrkan – allt har hedniskt ursprung” (se sid 359).

Läs en mer omfattande summering av Sten Nilssons bok: http://www.enhetochekumenik.se/?p=209

Med sorg,

MyTwoCents / Daniel F orslund, f.d. Livets Ords bibelskoleelev

Mer:

Den kända katolska förkunnaren, Patti Mansfield, återger mitt i ett av sina föredrag ett möte hon haft med Ulf Ekman vid ett besök i Rom.   Vi har klippt ut citatet från hennes möte med Ekman och textat till svenska.  Temat för kvinnokonferensen som hölls i slutet av februari i år var bl.a.  “Vi tillhör Maria”.  Se och lyssna på hennes beskrivning av samtalet med pastor Ekman och avgör själv vilka krafter som fått mest inflytande i den nya ekumeniken. Den Helige Ande eller en främmande ande…   Noterar att över 6000 personer har sett detta klipp sedan Aletheia lade ut det på YouTube.

From February 27, 2010, Patti Mansfield talk from the Boston Catholic Women’s Conference.

Uppdatering 2011-10-28: F.d. lärare på Livets Ord, Christopher Alam, om Ekmans romantiska syn på katolicismen

Mera om Livets Ords avfall samt nya ekumeniken:

Ulf Ekman kom ur garderoben under samtal i Rom

Ulf Ekman ytterst tveksam till principen ”Skriften allena”

Onda andars läror – Eukaristin i RKK

En katoliks syn på Ulf Ekman

Livets Ords konfirmander får häfte av frimurare!

Ulf Ekmans enhetssträvanden splittrar i Jönköping

Ulf Ekman: Påven ligger bakom pingstväckelsen

Ulf Ekman: Maria – Evigt förblivande jungfru

Fakta Östanbäck Kloster & Livets Ord

Förförelsen i kristenheten (Apg29.se)

Ulf Ekman, mannen som ändrade sin kurs

Kolla upp martyrer eller träffa kyrkan som mördat martyrer?

http://katolsktfonster.se/forum/blogs/bengts_blogg/archive/2011/10/17/ekumenik-engagerar-och-provocerar.aspx

Intervjuer med pastor Sten-Gunnar Hedin och Bengt Malmgren

Pingstpastor Mikael Karlendal: Synpunkter på ekumeniskt samtal

Lika – men ändå olika? Andy sammanfattar samtalskvällen.

F.d. lärare på Livets Ord, Christopher Alam, om Ekmans romantiska syn på katolicismen

Ulf Ekmans svärfar kritisk till Livets Ords nya linje!

Högaktuell predikoserie: Katolicism kontra evangelikal kristendom