”Jag minns inte något sådant från förr. (behovet av mera studiebesök). Jag tror inte att vi såg det behovet, vi förstod inte vilken kris vi var på väg in i. Det saknades förstånd om vad som ledde in i krisen” , medger Staffan Hellström.

Jag är inte säker på att Staffan Hellström minns rätt heller, om hur tex pingströrelsen fungerade tidigare. om han alls kan minnas.
Han var ca 14 år då.    

”För trettio år sedan var det en dynamisk växande rörelse som drog människor till sig”, skriver Ingemar Helmner i Hemmet Vän. ”I dag söker många unga ledare desperat efter vägen framåt och det tar sig lite olika uttryck”. Ett av dessa uttryck landar i studiebesök hos varandra.
Anledningen till studiebesöken är att pastorer ska tänka i nya banor, som Staffan Hellström skriver (inte beskriver). Jag tycker ambitionsnivån är för låg. Tvärtom tror jag att en del av krisen är att pastorerna tar färg av varandra.

Om jag vågade skulle jag skriva att jag inte tror att all andlig kompetens är lokaliserad till församlingarnas pastorer, men jag väntar kanske med det.

Är de fem Moseböckerna kunskapens träd? Sven Reichmann svarar Lars Enarsons invändningar mot denna tanke.

Lars Enarson och jag har hamnat i ett tankeutbyte om torah, vad Gud har tänkt eller inte tänkt när han gav lagen. Just denna fråga är full av förbryllande motsättningar. Gud spred ut Israels folk över hela jorden för att folket inte höll torah. Paulus förbannar två gånger de förkunnare som ville värva nyomvända hedningar till att omskära sig och hålla torah. Jag kan inte svara på allt i Lasses inlaga. Men ett par tankar vill jag få belysa.

Paulus förkunnelse bygger på en rad begrepp som är varandras motsatser – kött och Ande, lag och nåd, träldom och frihet – för att nu nämna några av de viktigaste. Dessa skapar en svartvit bild av den andliga verkligheten, en kontrast som många stött sig på. Men Jesus är ibland lika svartvit.

Den som inte är med mig är emot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar. (Luk 11:23)

Dessa motsatser tycks motsvara de två träden i Lustgården där det ena trädet betydde liv och det andra död. Paulus är ju den som introducerar termen syndafall med tydlig hänsyftning på händelserna i Lustgården. Av de par som jag nyss nämnde ser vi lätt att Ande, nåd och frihet hör ihop. Därför måste kött, lag och träldom också bilda en grupp. Den första gruppen hör ihop med Livets träd den andra med Kunskapens. Detta är nu en av de frågor som samtalet gäller. Hör torah ihop med Kunskapens träd? Ja, varför inte? Allt Gud skapade var gott. Syndafallet uppstod inte genom trädets dålighet utan genom människans olydnad – eller uppror. Oavsett vad den första synden än bestod i så säger den inget om trädet utan bara om människan som gjorde det förbjudna.    

Guds avsikt

Gud hade säkert flera avsikter med torah. En av dem redovisas här.

Alltså: liksom en endas fall ledde till fördömelse för alla människor, så har en endas rättfärdighet för alla människor lett till en frikännande dom som leder till liv. Liksom de många stod som syndare på grund av en enda människas olydnad, så skulle också de många stå som rättfärdiga på grund av den endes lydnad. Men dessutom kom lagen in för att fallet skulle bli så mycket större. Men där synden blev större, där överflödade nåden ännu mer, för att, liksom synden fick herravälde genom döden, också nåden skulle få herravälde genom rättfärdigheten, som leder till evigt liv genom Jesus Kristus, vår Herre. (Rom 5:18-21)

Eftersom syndafallet var ett uppror blev människan upprorisk till sitt väsen. Själv förnekar hon oftast denna grundbult i sin natur. Gud gav åt Israel en andra dos av trädets kunskap och inneslöt dessutom denna i ett förbund där folket lovade att lyda. Lydnad skulle leda till välsignelse och olydnad till tuktan eller – i värsta fall – förbannelse. Detta arrangemang skulle särskilt i Israel skapa en djup självkännedom genom att locka fram den upproriskhet som finns hos oss alla. Folket ska dock vid historiens slut – och i enskilda fall dessförinnan – ha fått en vishet och nåd som vi andra saknar.

Hela tiden växer nåden mer än synden och slutet kommer därför att bli att just nåden får regera genom rättfärdigheten till evigt liv. Tanken kommer väl till synes i den lilla liknelse som Jesus berättade hemma hos fariseen Simon.

”Två män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. Eftersom de inte kunde betala, efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer nu att älska honom mest?” Simon svarade: ”Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro.” Jesus sade: ”Du har rätt.” (Luk 7:41-43)

Den som fått mest förlåtet älskar också mest. Paulus blev beskylld för att vara libertin – en som släpper syndens alla krafter lösa. Du själv, Lars, skriver: ”Den logiska konsekvensen av detta är ju i så fall att vi som kristna ska fortsätta att leva i synd.” Paulus svarar direkt på din kritik som han tycks ha fått höra till leda:

Vad skall vi nu säga? Skall vi fortsätta att synda för att nåden skall bli större? Nej, visst inte! Vi som har dött bort från synden, hur skulle vi kunna fortsätta att leva i den? (Rom 6:1-2)

Varför inte säga: ”Låt oss göra det onda, för att något gott skall komma av det?” Så säger man hånfullt om oss, och så påstår även somliga att vi lär. De skall få den dom som de förtjänar. (Rom 3:8)

Nåden är inte logisk. Principen är därför inte att vi ska synda på högvarv för att desto bättre bli frälsta. Tanken är i stället att Gud som hatar synden likväl tycks använda sig av vår synd för att nå sitt slutresultat. Han tillåter den så till den grad att människan till sist måste erkänna sitt uppror. Under ökenvandringen var det påfallande ofta trubbel. Orden uppror, upproriskhet och hårdnackad nämns ofta i Moseböckerna. Ersättnings­teologin bygger på tanken att hela den judiska historien måste ses som ett fiasko, vilket den naturligtvis inte är. Problemet är bara att vi inte förstår Guds avsikt.

Historiens slut beskriver Paulus så här i en enda mening:

Ty Gud har gjort alla till fångar under olydnaden för att sedan förbarma sig över alla. (Rom 11:32)

Uppror

Du, Lars, skriver så här om detta underliga i människan som gör att frälsningen är nödvändig:

Om jag skulle försöka mig på en definition på kunskapens träd så handlar det om människans oberoende av Gud att själv avgöra vad som är gott och ont, dvs motsatsen till Toran, Guds undervisning och instruktion.

Jag instämmer när det gäller oberoendet (= duktighet) men vill få ställa en fråga. Det du definierar är väl inte trädet självt? Allt som Gud hade skapat var ju gott vid den första veckans slut. Både trädet och torah var och är goda. De kommer ju från samme gode Gud. Men effekten kanske ändå kan bli dålig om de läses eller tas om hand av syndiga människor.

Här tror jag att vi måste påminna oss Paulus ord:

Alltså är lagen helig, och budordet är heligt och rätt och gott. Har då det som är gott dragit döden över mig? Inte alls! Utan synden gjorde det, för att den skulle avslöjas som synd, just genom att dra döden över mig genom det som var gott. Genom budordet skulle synden bli syndig utan gräns. (Rom 7:12-13, Giertz översättning)

Låt oss slå fast att budordet (= torah) alltid är heligt, rätt och gott. Detsamma gäller likaså alltid för Kunskapens träd eftersom båda kommer från Gud. Båda innehåller samma slags kunskap om gott och ont. Hur kunde då ett träd som är gott ge upphov till syndafall, fördärv och död? Det var inte trädet utan synden, alltså människans avsikt, som ställde till det. Människan ville – precis som du själv skriver – bli oberoende av Gud. Hon använde det som var gott för att förverkliga en ond avsikt. Guds goda skapade i henne en önskan. Hon ville själv kunna urskilja vad som är gott för att kunna ta det och behålla det för egen räkning, det vi i dagligt tal kallar egoism.

Människan gjorde uppror, kanske utan att förstå det. Med hjälp av kunskap om gott och ont ville hon (och vill än i dag ”med köttet”) bli ”som Gud” – alltså genom skicklighet göra sig till hans jämlike. Detta är något helt annat än att vara hans avbild. Avbilden är minut för minut beroende av originalet på samma sätt som en skugga eller en spegelbild vilket Guds jämlike inte alls behöver vara. Synden fanns därför redan när Eva lät sig lockas av trädet på samma sätt som synden finns fullt ut när en man ser med begär på sin nästas hustru. Det kunde inte trädet rå för.

Synden sa att kunskapen skulle göra det möjligt för oss att bli erövrare, att kunna ta det goda för oss själva och lämna de onda konsekvenserna av vårt tagande till andra. Kunskapen skulle göra oss till (själv-)rättfärdiga gudar (Guds jämlikar) i våra privata små universa för att vi i vetenskapens namn till och med skulle kunna förneka Guds existens. Vi talar nu inte bara om moralisk kunskap utan om all insikt som kan göra livet behagligt för oss själva på andras bekostnad – miljöns om inte annat. Och vilken kunskap kan till sist inte missbrukas?

Det är alltså en svartvit skillnad mellan rättfärdighet och egenrättfärdighet trots att de vid ytligt betraktande kan se så lika ut. Detta betyder som bekant ändå inte att man fritt kan synda på nåden utan att bli slav under den synd man tillåter sig (1 Kor 6:9-12).

Judisk identitet

Låt mig citera en annan tanke ur din inlaga:

Toran är oupplösligt förknippad med judisk identitet.

Vad jag vet har jag aldrig påstått något annat. Skulle jag ha sagt det tar jag det genast tillbaka. Men jag undrar samtidigt hur vi ska ställa oss till det så kallade apostlamötet (Apg 15). Vilket beslut kom Anden och apostlarna egentligen fram till? För hedningarnas räkning tycks det först vara helt klart. Av torahns bud återstod för dem ett förbud mot otukt och tre matregler: förbud mot blodmat, mot hedniskt offerkött och mot köttet av kvävda djur (som har blodet kvar). Betyder det att hedningar fritt kan få mörda eller vittna falskt? Om vi svarar nej på den frågan (vilket jag tror att alla gör) är vi då inte tillbaka på ruta ett? Vad gäller då till sist för oss hednakristna? När många i dag söker sina hebreiska rötter tror jag att det är denna underlighet som man vill komma till rätta med genom att åter aktualisera torah för kristna hedningar trots att man inte vet vilka bud man ska ivra för och vad man kan gå förbi.

Men vad beslutades då för judar? Ingenting, så långt jag kan förstå. Allt förblev vid det som hade förelagts folket vid Sinai. Något annat var inte tänkbart. Torah stod kvar som förut – för judar.

Nu säger de som jag kallar rotsökare att vi hedningar ska leva efter torah eftersom Jesus och Paulus gjorde det och därför att man höll strängt på torah i församlingen i Jerusalem. Ja, konstigt vore väl annars – de var ju judar allihopa. Om man beslutade något vid apostlamötet så var det att hedningar inte är judar – eller hebreer om det ordet föredras. Det man till sist kom fram till var att den fullständiga torah bara gäller för judar, för Abrahams köttsliga ättlingar. Eller för att använda din formulering:

Vi ser här att hedningar som kommit till tro på Israels Messias inte har samma kallelse som det judiska folket när det gäller Toran.

Bättre kan det inte sägas. Vi är helt överens. Men varför har då det utvalda folket blivit kallat till en lydnad som inte gäller på samma sätt för oss andra?

Varför torah?

Låt oss då se på en andra funktion som torah kan ha med Israel. Vi försöker sätta oss i Guds ställe. Vi bestämmer oss för att bygga upp mänsklighetens historia genom att välja ut ett litet folk som redskap. När alla får veta att detta folk är utvalt av Gud kommer en massa saker att hända i det egna folket och ytterligare mycket kommer att ske i gränsytan mellan det utvalda folket och de övriga. Världens historia stämmer väl med denna sammanfattning.

Men vi måste se till så att detta lilla, utvalda folk inte försvinner. Det kan skingras och ingå äktenskap med alla andra folk och mista sin identitet som utvalt. Vi ingår därför ett förbund med folket och ger det en lag som förbjuder ”utrikes” äktenskap. Folket får vidare förbinda sig att inte umgås med hedningar och inte äta deras mat. Det där sista är extra effektivt. Vi bjöd en gång en rabbin på middag, så jag vet.

Ersättningsteologer påstår att Israel har spelat ut sin roll i historien. Enligt dem skulle Israel nämligen bara vara ett folk som Jesus skulle födas och dö i. Deras roll är alltså förbi och nu är det vi som lever efter Anden – säger de.

Naturligtvis är det alldeles tvärtom. Det räcker att bara nämna ordet Harmageddon för att alla ska kunna förstå att folkets största historiska roll ligger framför oss och inte bakom. Mycket som i dag är dunkelt hör ihop med att Gud har många överraskningar beredda inför slutuppgörelsen

Paulus skrev i förtvivlan och ursinne till galaterna för att hindra dem att göra sig till judar. För Israels folk kan ju upphöra att vara ett särskilt och utvalt folk på två sätt

1. genom att judar får gifta sig fritt med alla andra folk (= assimilering)
2. genom att kristna ur alla andra folk automatiskt tas in i förbundet från Sinai

Denna fråga kommer jag att försöka belysa senare i den artikelserie som jag håller på med i ”Shalom över Israel”

Det ska till sist bli en hjord och en herde. Frälsningen kommer från judarna.

Sven Reichmann

Aletheia admin:   P.g.a. hälsoskäl kommer Sven Reichman troligtvis inte svara på kommentarer eller frågor i kommentarspalten nedan.

Relaterat: 1,2,3,4,5

Kyrkan i Sverige är i kris! Om detta debatterar man i kristna media just nu (läs, tidningen Dagen). Kända och okända personer delar sina synpunkter i detta ämne. Det är särskilt frikyrkan man analyserar, och somliga menar att gudstjänsterna där har förlorat sin andliga substans. Det har blivit mer av ytlig underhållning och ”Tjosan hejsan”. Andra ser krisens orsak i de kristnas och församlingarnas tilltagande sekularisering, vilket väl är en följd av det förra. Några vill se det bristande ansvarstagandet i samhället som den verkliga orsaken till frikyrkans kris. Den har därigenom förlorat sin trovärdighet, menar man.

Dessa analyser äger nog sin riktighet i långa stycken, men hur ser man på vad som behöver förändras för att vända den negativa trenden och komma ur denna kris? Några kända frikyrkoprofiler har klart deklarerat att de lämnar sina församlingar och ansluter sig till Svenska kyrkan. Man ser tydligen ingen möjlighet att påverka. Andra visar lika tydligt att man vill vara kvar i sitt sammanhang och där försöka påverka till en annan inriktning. Några tror på en sammanslagning av vissa frikyrkor med Svenska kyrkan för att på så sätt ta till vara ekonomiska resurser och få en ny självtillit som kristna. Verkar vara en utopisk tanke.

Tidiga baptiser i Sverige (målning av Gustaf Cederström)

De verkliga orsakerna till krisen

De flesta debattörer berör mest symptomen på denna kris. Och jag förvånas över att så få pekar på de verkliga orsakerna till en kris som har pågått och fördjupats de senaste 25 åren. Var i består då kyrkornas kris? Djupast sätt handlar det om en identitetskris, menar jag. Vi håller på att alltmer förlora vår sanna och ursprungliga identitet som kristna, den som är grundad i Jesus Kristus uppståndelseliv och i apostlarnas undervisning. På individplanet är vår identitet i första hand att vara Jesu lärjungar, Joh. 15:1-8, och Kristi kropps lemmar, 1 Kor. 12:27. På församlingsplanet är vår identitet att forma och gestalta Kristi kropp, Ef. 4:4-6, och Guds tempel, 1Kor. 3:16,17.

Hur gestaltas livet i frikyrkorna idag? Liknar vår församlingsmiljö den vi ser i Nya testamentet (NT). Att när vi kommer tillsammans – som Jesu lärjungar – har var och en något att meddela genom ett visdomsord, ett kunskapens ord och profetia. Att när vi – som Kristi kropp – lovsjunger, också äter tillsammans och delar med oss till dem som är i behov.

Det är inte så märkligt att vi tappar vår sanna identitet menar en debattör. De flesta frikyrkor i Sverige föddes i väckelse och när den uteblir under lång tid vet vi inte hur vi ska bete oss, skriver han. Det är sant. Helt säkert är det så, att när vi inte ser så många människor komma till tro, och inte ser särskilt många under ske i gudstjänsterna, då tappar vi tron på att sådant kan hända idag. Men, istället för att samla oss till bönemöten och söka Gud för vår situation, tar vi till nya metoder för att uppehålla vår verksamhet och skenet av att vara kyrka.

Den första friförsamlingen

Den 21 september 1848 bildades den första frikyrkoförsamlingen i Sverige. Det skedde efter att fem vuxna personer blivit döpta i havet vid Vallersvik, strax söder om Kungsbacka. Det var en sjöman vid namn F. O. Nilsson som var dopförättare. Efter dopet bildade dessa personer den första baptistförsamlingen och Nilsson blev utsedd till diakon och församlingens ledare. Vid bildandet uttalade Nilsson följande: ”Jag gladdes mycket över dessa kära bröder, och jag blev både överraskad och uppmuntrad av att finna dem äga så stor kunskap i Den Heliga Skrift. De är mycket begåvade, inte minst då det gäller bön.”

Sjöman och människofiskare – F.O. Nilsson

När dessa människor döptes och bildade en friförsamling var det inte i första hand för att bli medlemmar i en förening och skaffa sig en kyrka där de kunde ha gudstjänster och predika. Nej, de gjorde det för att få dela sin kristna tro tillsammans genom att läsa Bibeln och fira nattvard på det sätt som den första församlingen hade gjort. Och när man vittnade för människor och dessa blev frälsta kunde man visa dem till en troende gemenskap. Det var väckelse och tusentals svenskar blev frälsta och hundratals församlingar bildades runt om i landet under några tiotals år. Och det var i hem och skollokaler man samlades. Snart såg man behovet av att bilda samfund, och så länge väckelsen pågick fram till 1950-talet bildades flera nya samfund. Därigenom övergick den församlingsrörelse, som började i hemmen som en levande organism, alltmer till att bli en stelnad organisation.

Var ”bodde” den första församlingen?

Det var självklart för de första lärjungarna att fråga Jesus var han bodde när de ville ha kontakt med honom, Joh. 1:37-39. Hemmet och templet (vår tids köpcenter?) var de självklara mötesplatserna. Församlingen hade en mycket stark tillväxt under de första århundradena, samtidigt som den var förföljd och misshandlad. Och hur växte den? Genom lärjungarnas personliga vittnesbörd och deras regelbundna och nära gemenskap i hemmen. Man hämtade mönstret från Apg. 2:42-47 för sitt församlingsbyggande. Och man såg på varandra som Jesu lärjungar och som lemmar i hans kropp. Aposteln Paulus predikade på Areopagen (den offentliga mötesplatsen), Apg. 17:22ff., och han samtalade i synagogan och i hemmen med judarna och de kristna , Apg. 17:17, 19:8, 20:7. Hemmet var den naturliga mötesplatsen för den tidiga församlingen.

En viktig orsak till att många kristna idag är osäkra på sin sanna bibliska identitet, är den församlingsstruktur som frikyrkorna har haft och har i sin föreningsmodell, vill jag påstå. Istället för att främst se på, och möta varandra som lärjungar, ser vi varandra som medlemmar i en organisation, som tillsammans har ansvar för en verksamhet som vi i demokratisk ordning har röstat fram på ett församlingsmöte. Där har vi ett gemensamt ekonomiskt ansvar för fast egendom och som arbetsgivare ett ansvar för anställd personal. Jag menar inte att dessa praktiska saker är oviktiga, men är detta den församlingsmodell vi ser i NT och som var så effektiv till att nå nya människor och områden?

Kristen gemenskap eller kristen underhållning?

Nej! Man hade inga anställda, ingen medlemsmatrikel och inga kyrkor under de första trehundra åren. Därmed fanns det inga talarstolar där någon stod och predikade för åhörare som stillsamt lyssnade. Där fanns ingen estrad för sångare och musiker som publiken applåderade. Alla var på samma ”nivå” och man delade med sig i profetior och uppbyggligt tal, lovsjöng, bad och åt tillsammans. Och nya människor kom ständigt till tro! Har vi glömt bort att vi alla är präster som ska utföra en andlig tjänst, 1 Petr. 2:4-10? Hjälper vi varandra att växa som lärjungar när vi sitter i kyrkbänken? Eller sker det bäst i hemmen där vi undervisar och ber för varandra? Vittnar vi om Guds mäktiga gärningar för människor i vår närhet?

Vittna, inte organisera i första hand

När jag blev kristen i börja på 60-talet i en baptistkyrka i Stockholm, möttes vi i hemmen och fick personlig undervisning och vägledning i kristet lärjungaliv. Och vi vittnade på gator och torg om det som vi upplevt. Har månne frikyrkornas organiserande, istället för att vara en brygga som hjälper oss att nå ut till världen, blivit en boja som dränerar församlingen på ekonomiska, såväl som personella resurser? Människor idag är inte ovilliga att lyssna till ett personligt och levande vittnesbörd från oss kristna. Snarare finns ett intresse av att få veta vad kristen tro innebär, och många är också öppna för förbön. Men få är intresserade av att inlemmas i en organisation och bli medlemmar i en förening med tillhörande ansvar. Vad är viktigast? Att människor blir frälsta och kommer in i ett lärjungaliv, eller att församlingen får nya medlemmar så att organisationen kan upprätthållas?

Vi vet att det pågår en väckelse sedan många år i länder där kristna ofta lever under förföljelse såsom Kina, Sydkorea, Ryssland m.fl. och att den uppehålls och sprids i väsentlig grad genom hemmen. Rapporter därifrån har uppmuntrat oss, men samtidigt har vi sagt att så måste det inte ske hos oss för vi lider inte under förföljelse. Men det kanske inte är lika känt att den nu snabbast växande kristna rörelsen i USA sker genom den s k husförsamlingsrörelsen. I ett land där kristna knappast lider av förföljelse.

Ska vi få vara med och se Guds församling växa i Sverige igen, måste vi tillbaka till våra rötter i NT där vi har vår sanna identitet som enskilda kristna och församlingar. Jag är övertygad om att det är vad den Helige Ande vill hjälpa oss med, Apg. 5:32. Frågan är, vill vi gå Hans väg i denna tid?

Claes-Göran Bergstrand

a b c d e f g h i j k l

För en närmre presentation av Claes-Göran Bergstrand besök hans hemsida där du hittar allt från samhällsdebatt och teologi till släktforskning och en konstutställning med Claes-Görans egna tavlor. Väl värt ett besök!

http://www.bergstrandsvagen.se/

Om vi vill leva i ständig väckelse måste vi lära oss hur man bevarar sin bägare ren. Det är aldrig Guds vilja att väckelsen ska stanna upp och sedan bli känd i historien som väckelsen det eller det året. När detta händer beror det på en enda sak – synd. Ja, just dessa små synder, som djävulen droppar i våra bägare.

Men, om vi vill gå tillbaka till Golgata och på nytt erfara Jesu blods renande kraft stund för stund från frestelsen till synden, så har vi lärt oss hemligheten att ständigt hålla vår bägare ren och överflödande.

I samma ögonblick som du blir medveten om avund, kritisk anda, irritation eller vad det än är – ge det till Jesus och be honom om rening genom kraften i hans blod. Du ska då finna att motståndet är borta och din glädje och frid återvunnen. Din bägare flödar åter över.

Vi har en enkel men underbar guide, som Guds ord ger till hjälp på vår vandring med Jesus, för att vi ska veta när synd kommit in i våra liv. Kol. 3:15 säger: Låt Guds frid regera i edra hjärtan. Det betyder ingenting, hur litet det är eller om det ens ser ut som synd. Denna frid ska regera i våra hjärtan.

När domaren blåser i sin visselpipa under en fotbollsmatch måste spelet stoppa, ett fel har blivit begånget. När vi förlorar vår frid, blåser Guds domare i pipan. Låt oss stoppa omedelbart och be Gud att visa oss, vad som är fel och bekänna den synden. Då återvänder friden genom Jesu blods rening, varpå vi åter kan fortsätta vår väg med överflödande bägare.

Hela texten ovan är ett utdrag ur Roy Hessions bok; Korsväg – som vi just nu läser högt ur i min familj. Det är min bön att detta inte bara ska vara ord vi läser, utan ord som förändrar hur vi lever.

Varma hälsningar från
/Sippora

Bidrag av Hans P Lindblad

Som jag nämnde i inledningen till denna bok var det inte min bibelsyn som fick mig att tro på skapelsen utan naturvetenskapliga fakta. Sedan såg jag också problem som uppkom med de etiska frågorna och att människor får problem med sin gudstro om evolutionsteorin är sann. Kyrkorna har i stort valt att gå förbi denna fråga och antingen sagt att man inte skall tro, eller att man skall tro, och har därmed kommit ut i någon form av logiskt tomrum, eller skall vi säga fallit ner i diken. Många människors liv har förändrats. I de nedanstående berättelserna har jag oftast inte tagit med några namn, och jag har utelämnat en del detaljer, därför att det kan vara känsligt för en del personer att deras Iiv kommer med i en bok. Det är dock händelser som jag eller någon annan som sysslar med skapelsefrågor varit med om eller har hört från personen i fråga.

Mitt första riktiga skapelseföredrag höll jag på en korridorsfest för studenter. Tre personer lyssnade, två var kristna och trodde redan ungefär som jag gjorde, och en var så berusad att han hade svårt att sitta. På min första fasta lärartjänst fick jag för första gången möjlighet att jobba djupare med frågan om vårt ursprung. I tre veckors tid skulle alla elever på skolan, en kristen folkhögskola, jobba med temaarbete om ett enda ämne. Fem elever hade valt att jobba med astrologi. Eftersom vi lärare såg vilka elever det var, och det var en kristen skola, insåg vi att detta inte skulle bli bra. Vi bestämde därför att man måste vara minst sex personer för att en grupp skulle godkännas. (Vi hade i och för sig tagit det beslutet redan när vi planerade temaveckorna, men nu fick vi lov att ”stadfästa” det).       

Två manliga elever från astrologigruppen kom med i min grupp om skapelse och evolution. Ingen av dem var kristen. Efter en månad var båda kristna! Jag såg ju att de inte gillade att deras icke kristna tro fick problem när vi tog upp svagheterna med evolutionsteorin, men inte hade jag ”planerat” att de skulle bli kristna! Jag frågade dem lite försiktigt varför de blivit kristna. Den ena eleven var rätt ung, och han sade att han inte riktigt visste varför han bestämt sig för att bli kristen. Men han hade i alla fall blivit Kristen.

Den andre eleven var lite äldre och hans svar var betydligt mer genomtänkt. Eleverna på den bibellinje som fanns på skolan hade under en hel höst försökt vittna för honom om Gud, men inget kunde få honom att börja tro. En ny grupp elever som startade bibellinjen på vårterminen hade inte heller någon framgång. Men så hände något. Göran, som han heter, berättade för mig hur det var. Han sade så här: ”Jag var ateist. Det fanns ingenting som kunde få mig att tro på Gud. Det spelade ingen roll vad de kristna sade. Under och tecken, bönesvar eller vad som helst, det var väl en lyckad slump eller kanske någon kraft, men absolut inte Gud! Om döda stod upp och började gå? Helt ointressant. Det var väl en kraft, men ingen Gud. Om änglar flög omkring? Också ointressant. Nog finns det andliga saker, men inte någon Gud.” Inget bet på Göran. Men under temaarbetet med skapelse och evolution skedde det: ”Jag hade byggt mitt liv på en fast klippa, på verkligheten själv, det jag kunde se och ta på, på vetenskapliga fakta. Jag hade utvecklats från lägre stående varelser, inte mer med det. Och det behövdes då inte någon Gud för att åstadkomma något sådant. Men, men, men, sedan fickjag se problemen med evolutionsteorin, de problem som jag inte trodde fanns. Min fasta klippa försvann sakta men säkert, ochjag seglade omkring i tomma luften!”

Först nu kunde Göran börja fråga efter vem Gud var, och han blev härligt frälst. Ja, han blev nästan ”för” frälst. Några år senare vittnade han nämligen om Gud i en skolklass, och alla i klassen blev frälsta under lektionstid! Jag läste om händelsen i en tidning, och undrade om det kunde vara Göran. Jag ringde upp honom, och han berättade att det var han som varit där och vittnat. ”Vad gjorde du då?” undrade jag. ”Hypnotiserade du dem, eller?” ”Nej”, svarade Göran. ”De ställde raka frågor, och jag gav raka svar. Sedan frågade jag om någon ville bli frälst. .. , och höll sen på att bita av mig tungan! Så får man ju inte göra i skolan! Men det var för sent. Alla ville bli frälsta, och jag kunde ju inte hindra dem och säga att det inte går.” Det blev ju en del problem efteråt eftersom allt skedde i klassrummet och under skoltid. De flesta var dock med i grupper inom EFS, så de vistades redan i en miljö där man visste en hel del om Gud. Några föräldrar ville dock hellre att deras barn skulle bli alkoholister än att de blev kristna.

Göran och hans kompis var de första som kom till tro i samband med det arbete jag gjort, vad jag vet om. …

Läs fortsättningen med fler vittnesbörd och mycket annat intressant i Mats Moléns bok: Evolutionslåset

Den kan köpas på Genesis hemsida

Gästblogg av Sippora

Den senaste tiden har Guds storhet exploderat inom mig. Att lita på hans visdom och makt har blivit allt viktigare. Med ett barns upprymdhet har jag försökt att dela med mig till mina medvandrare, av vad som händer när vi börjar tacka Gud i ALLA livets situationer. Även de riktigt svåra. Men så blev det då dags för prövningens dag…

En kvinna började skriva till mig om sin dotter, som mådde riktigt riktigt dåligt. Dottern hade mist sin far, sin pojkvän, sitt jobb och sin lägenhet. Nu var hon rejält deprimerad och ville inte leva längre.

Så jag bad. Mina vänner bad. Jag försökte även varsamt att få mamman att tacka Gud för att han hade situationen under kontroll. Men det gick dåligt…

Vecka efter vecka fick jag mejl från mamman, om att Gud ännu inte hade svarat på bön. Jag började känna motvilja och uppgivenhet när, jag öppnade mejlkorgen.

Så plötsligt händer det. En lördag nyligen samtalar jag med en präst om kvinnans deprimerade dotter. Han berättar att han har erfarenhet av att oförlåtelse kan hindra helande och bönesvar. ”Kan du prata med kvinnan om detta”, frågar prästen mig. Jag svarade nekande, eftersom jag inne känner kvinnan. ”Kan vi inte testa att be för en ställföreträdare för kvinnan”, frågar jag. ”Vi kan pröva detta”, svarar prästen ”det verkar ju finnas visst stöd i Guds ord för denna tanke”. På detta sätt knäpper vi våra händer och löser kvinnan från eventuell oförlåtelse. Sedan lämnar vi åter över hela situationen i Guds händer, och tackar för hans ingripande. En annan förebedjare bestämmer sig även för att gå in i fasta, för den deprimerade dottern.

När jag några dagar senare åter får mejl från mamman till den deprimerade dottern, håller jag på att sätta kaffet i halsen. Gud har nu gripit in. Pappan och pojkvännen förblir visserligen borta, men dottern är nu erbjuden jobb, lägenhet OCH dessutom är depressionen som bortblåst.

Så stor är vår Gud!
/Sippora

Se till att ingen bedrar er!

Gästblogg - Rune Karlsson

Birgitta och dottern Katarina med en bibel

När lärjungarna frågar Jesus om vad som blir tecknet på hans återkomst och den här tidsålderns slut, så är det första Jesus svarar: ”Se till att ingen bedrar er”.

Ett märkligt men också mycket viktigt svar. Detta med tanke på att Guds Ord också säger att Satan själv gör sig lik en ljusets ängel. Därför skall vi se lite på den s.k. heliga Birgittas uppenbarelser, är de från Gud eller varifrån kommer de?

Det som jag tagit med är dessutom väldigt, väldigt lite av hennes s.k. uppenbarelser.

Låt oss se på några utdrag ur hennes ”första bok”, läs och bedöm själv utifrån vad Guds Ord säger.

Kap. 3 (handlar om Jesus)

Jag är din Gud och Herre, som du dyrkar. Jag är den, som uppehåller himmelen och jorden med min makt, och de uppehållas icke av några andra ting eller pelare. Jag är den, som under brödets gestalt dagligen offras på altaret som sann Gud och sann människa. Jag är densamme som utvalt dig. Ära min Fader. Älska mig. Lyd min Ande. Betyga min moder heder som din härskarinna. Hedra alla mina helgon.

Kap.7

Jag är Maria, som födde den sanne Guden och den sanna människan, Guds Son. Jag är änglarnas drottning.

Kap.8 (handlar om Maria)

Jag är himmelens drottning. Du begrundar, hur du bör lovprisa mig. Det bör du veta och vara säker på, att allt lov, som ägnas min Son, också ägnas mig, och att den som ringaktar honom även ringaktar mig…………

Kap.9 (handlar om Maria)

När sedan mitt livslopp fullbordats, upplyfte min Son först min själ – ty hon var kroppens härskarinna – till en förnämligare plats hos sin gudom i himmelen än övriga. Därefter upplyfte han min kropp, så att ingen skapad varelses kropp är så nära Gud som min. Se huru mycket min Son älskat min själ och kropp! Det finns visserligen några, som av illvillighet förneka, att jag är upptagen till himmelen med kropp och själ, och även några, därför att de ej veta bättre. Men detta är den säkraste sanning, att jag med kropp och själ är upptagen till gudomen.

Hör nu hur mycket min Son även hedrade mitt namn. Mitt namn är Maria, såsom det läses i Evangeliet. När änglarna höra detta namn, fröjdas de i sitt sinne och tacka Gud, för att han gjort sådan nåd genom mig och med mig och för att de se min Sons mandom förhärligad i gudomen.  ………

Och alla djävlarna bäva för detta namn och frukta för det. När de höra det namnet Maria, så släppa de genast själen med de klor, varmed de fasthållit henne…………

Mer finns att läsa på dessa länkar:

http://www.prophecyfilm.com/swedish/

http://www.tidenstecken.se/kkbirgit.htm

Rune Karlsson

Gästblogg av Sippora

Var ute och surfade på internet nyligen, för att söka efter en viss bok i ett ämne som rör min fysiska hälsa. När jag hittade boken jag sökte, dök det upp förslag på andra böcker att köpa. Boktiteln ”Är Jesus din Herre?” studsade plötsligt emot mig genom dataskärmen.

”Självklart”, blev mitt spontana svar. Sedan blev jag nyfiken, och började läsa mer om denna bok av Loren Cunningham och Janice Rogers. Boken har undertiteln ”Kraften i att ge upp sina rättigheter”.

Jag bestämmer mig för att beställa boken, och några dagar senare börjar jag att läsa:

”Ge upp sina rättigheter – är ett begrepp som är främmande för vår kultur, och faktiskt ett begrepp som är främmande för hela den mänskliga naturen. Vi lever i en värld, där det har blivit en fixering vid att värna om – och upphöja – individens rättigheter.”       

Gud har först lagt mitt livs rättigheter i mina händer. Jag kan välja att låta det förbli så. Eller så kan jag bestämma mig för att följa Markusevangeliet 8:35 och sluta med att försöka rädda mitt liv i egen kraft – för att istället ”mista det” för Guds och evangeliets skull. Då räddar Gud mig!

De senaste veckorna har jag hittat olika områden i mitt liv, där jag fortfarande styr och ställer – utan en tanke på att göra Gud till Herre just där. Det är som att jag delar upp mitt liv i områden som jag tror intresserar Gud (och där han bör vara Herre), och områden som jag måste kämpa mig igenom själv.

När jag igår kom inför Gud kände jag ett stygn i hjärtat, av den helighet som avslöjar alla mina egna ambitioners förmåga att stå i vägen för det Gud vill göra. Det blev tydligt för mig att Jesus i dagsläget inte är Herre över alla områden i mitt liv. Men jag önskar att han blir det.

Boken ”Är Jesus din Herre” är stundtals ganska tung att ta till sig. På många sätt utmanar den min nuvarande livsstil, samtidigt som den talar till mitt hjärta.

Hör av dig om du vill låna den…
/Sippora@aletheia.se

Gästblogg av Sippora

Jag vaknade tidigt en dag, och låg och grubblade över olika hemska händelser i mitt liv. Många gånger har jag fastnat i känslan av att vara ett offer för omständigheter. Ett lätt byte för fienden. Ett olycksbarn.

Fortfarande kan jag känna att jag ofta kryper ihop, när livet börjar visa tecken på storm. Det kan vara hemma, på jobbet eller bland vänner. Jag väntar mig alltid det värsta.

Här om veckan kom jag att tänka på bibelordet ”Tacka Gud i alla livets förhållanden”, och började fundera på varför i all sin dar, jag uppmanas att göra detta?

Är Gud sadist? Han kan väl inte mena att jag mitt under ett övergrepp, ska börja tacka honom för det som sker?

I samma veva som jag brottas med varför vi ska tacka Gud i alla livets förhållanden, visar min vän Soila mig en gammal bok hon läst. Den heter GUDS MAKT genom tacksägelse, och är skriven av Merlin R. Carothers (1973).

Genom denna bok börjar jag att få perspektiv igen, på varför vi ska tacka Gud även när vi har det svårt.

Det händer något när vi börjar lita på Guds makt. Det händer något när vi verkligen börjar tro att Gud har övervunnit allt det onda. Det händer något när jag tackar Gud i livets alla skeenden.

Vad är det då som händer?

En teolog skulle förhoppningsvis kunna ge goda teoretiska svar på denna fråga, själv kan jag bara dela med mig av min erfarenhet.

Genom att börja tacka Gud för sorg och prövningar, har jag fått en förändrat grundinställning till livet. Jag har börjat lita på att ”allt samverkar till det bästa för dem som älskar honom”. Jag har börjat tro att Gud verkligen har makt att göra vad han vill – i himmelen och på jorden. Jag har börjat hoppas på att Gud en dag ska förklara, varför jag var tvungen att gå igenom mörka dalar.

Tack Gud!

/Sippora

Gästblogg/debattinlägg:  S-E Daniel Nilsson

Den enhet som förespråkas av Cavallin och bröderna på Östanbäck är outtalat att vi alla ska gå i riktning mot att erkänna påven som den globala församlingens överhuvud.  Är det den här vägen vi verkligen menar att vi vill gå?

Det finns en oroande tendens i försöken att nå enhet med Katolska kyrkan – bristen på avgränsningar. För inte eftersträvar man väl enighet under hela dess lära?

Min far, Sten Nilsson, varnade på sin tid för en mängd läror som man behöver ställa varningsflagg bredvid. Gör Ulf Ekman eller Sten-Gunnar Hedin det? Nej, inte vad jag har kunnat finna. Därför blir det så att alla dessa i Trosrörelsen och Pingströrelsen som tycker sig höra att ”Maria är okej, helgon, vallfärder, ikoner och snarlik nattvardssyn är okej”, drar slutsatsen att säkert mycket mer än så även det är helt i sin ordning. De hör ju inget ”hit men inte längre”. Jag har sagt till Ulf Ekman att sådana avgränsningar är nödvändiga, för annars är det många ogrundade som springer iväg i den nya riktningen tills de hamnar farligt fel.  

Låt mig ge ett mer detaljerat exempel: Östanbäcks kloster och dess ledare Caesarius Cavallin upphöjs för sitt initiativ Enhetens kyrka. Den enhet som förespråkas här är outtalat att vi alla ska gå i riktning mot att erkänna påven som den globala församlingens överhuvud. Hur kan jag påstå det? Därför att det är allmänt bekant att Cavallin och bröderna på Östanbäck räknar sig som katoliker inom Svenska kyrkan och själva ser påven på detta sätt. Är det den här vägen vi verkligen menar att vi vill gå? Om inte, varför sätts då Enhetens kyrka i centrum?

Ulf Ekman har framhållit att Katolska kyrkan är viktiga bundsförvanter i att hålla bibeltroheten högt. Skulle Levi Pethrus eller Bo Giertz, som levde i en tid då det evangelikala faktiskt var mer ansatt än i dag, ha hållit med? Eller skulle de ha sagt att en liering med dem vore en liering med något som har lika stora brister som liberalteologin?

De skulle ha påtalat att det är helt oacceptabelt att eftersträva lärogemenskap med dem som väljer traditionerna lika gärna som Skriften. Katolska kyrkan menar ju att läran står på både Skriften och traditionen.

Katolska kyrkan ser det så att Skriften formades av kyrkan, medan protestanter menar att Guds ord sändes till människor genom apostlarna, och att det istället var ordet, Skrifterna, som formade kyrkan. Kanon skapades inte av kyrkan utan av Gud. Vad kyrkomötena gjorde var att enbart erkänna de skrifter som redan från början i olika delar av kyrkan varit erkända som komna från apostlarna. Gudsordet var igenkänt redan från början, det som skapade kyrkan. Övriga skrifter rensades bort.

Vi har ansvar för vart återgång till traditioner kan leda oreflekterade syskon om man inte sätter gränser.

S-E Daniel Nilsson

Tidigare publicerad här.

Missa inte:

Intervjuer med pastor Sten-Gunnar Hedin och Bengt Malmgren

Pingstpastor Mikael Karlendal: Synpunkter på ekumeniskt samtal

Lika – men ändå olika? Andy sammanfattar samtalskvällen

F.d. lärare på Livets Ord, Christopher Alam, om Ekmans romantiska syn på katolicismen

Ulf Ekmans svärfar kritisk till Livets Ords nya linje!

Högaktuell predikoserie: Katolicism kontra evangelikal kristendom

Ulf Ekman: Maria – Evigt förblivande jungfru

Fakta Östanbäck Kloster & Livets Ord

Ulf Ekman om katolicism, Livets Ord, Huskvarna (Jareteg/bibelfokus.se)

Ulf Ekman: Påven ligger bakom pingstväckelsen

Lewi Pethrus: ”Katolikerna är mästare i att arbeta bakom kulisserna”

Krister Holmström:  Håller den svenska kristenheten på att tappa kontakten med reformationen?