Gästblogg av Sippora

Jag vaknade tidigt en dag, och låg och grubblade över olika hemska händelser i mitt liv. Många gånger har jag fastnat i känslan av att vara ett offer för omständigheter. Ett lätt byte för fienden. Ett olycksbarn.

Fortfarande kan jag känna att jag ofta kryper ihop, när livet börjar visa tecken på storm. Det kan vara hemma, på jobbet eller bland vänner. Jag väntar mig alltid det värsta.

Här om veckan kom jag att tänka på bibelordet ”Tacka Gud i alla livets förhållanden”, och började fundera på varför i all sin dar, jag uppmanas att göra detta?

Är Gud sadist? Han kan väl inte mena att jag mitt under ett övergrepp, ska börja tacka honom för det som sker?

I samma veva som jag brottas med varför vi ska tacka Gud i alla livets förhållanden, visar min vän Soila mig en gammal bok hon läst. Den heter GUDS MAKT genom tacksägelse, och är skriven av Merlin R. Carothers (1973).

Genom denna bok börjar jag att få perspektiv igen, på varför vi ska tacka Gud även när vi har det svårt.

Det händer något när vi börjar lita på Guds makt. Det händer något när vi verkligen börjar tro att Gud har övervunnit allt det onda. Det händer något när jag tackar Gud i livets alla skeenden.

Vad är det då som händer?

En teolog skulle förhoppningsvis kunna ge goda teoretiska svar på denna fråga, själv kan jag bara dela med mig av min erfarenhet.

Genom att börja tacka Gud för sorg och prövningar, har jag fått en förändrat grundinställning till livet. Jag har börjat lita på att ”allt samverkar till det bästa för dem som älskar honom”. Jag har börjat tro att Gud verkligen har makt att göra vad han vill – i himmelen och på jorden. Jag har börjat hoppas på att Gud en dag ska förklara, varför jag var tvungen att gå igenom mörka dalar.

Tack Gud!

/Sippora

Gästblogg/debattinlägg:  S-E Daniel Nilsson

Den enhet som förespråkas av Cavallin och bröderna på Östanbäck är outtalat att vi alla ska gå i riktning mot att erkänna påven som den globala församlingens överhuvud.  Är det den här vägen vi verkligen menar att vi vill gå?

Det finns en oroande tendens i försöken att nå enhet med Katolska kyrkan – bristen på avgränsningar. För inte eftersträvar man väl enighet under hela dess lära?

Min far, Sten Nilsson, varnade på sin tid för en mängd läror som man behöver ställa varningsflagg bredvid. Gör Ulf Ekman eller Sten-Gunnar Hedin det? Nej, inte vad jag har kunnat finna. Därför blir det så att alla dessa i Trosrörelsen och Pingströrelsen som tycker sig höra att ”Maria är okej, helgon, vallfärder, ikoner och snarlik nattvardssyn är okej”, drar slutsatsen att säkert mycket mer än så även det är helt i sin ordning. De hör ju inget ”hit men inte längre”. Jag har sagt till Ulf Ekman att sådana avgränsningar är nödvändiga, för annars är det många ogrundade som springer iväg i den nya riktningen tills de hamnar farligt fel.  

Låt mig ge ett mer detaljerat exempel: Östanbäcks kloster och dess ledare Caesarius Cavallin upphöjs för sitt initiativ Enhetens kyrka. Den enhet som förespråkas här är outtalat att vi alla ska gå i riktning mot att erkänna påven som den globala församlingens överhuvud. Hur kan jag påstå det? Därför att det är allmänt bekant att Cavallin och bröderna på Östanbäck räknar sig som katoliker inom Svenska kyrkan och själva ser påven på detta sätt. Är det den här vägen vi verkligen menar att vi vill gå? Om inte, varför sätts då Enhetens kyrka i centrum?

Ulf Ekman har framhållit att Katolska kyrkan är viktiga bundsförvanter i att hålla bibeltroheten högt. Skulle Levi Pethrus eller Bo Giertz, som levde i en tid då det evangelikala faktiskt var mer ansatt än i dag, ha hållit med? Eller skulle de ha sagt att en liering med dem vore en liering med något som har lika stora brister som liberalteologin?

De skulle ha påtalat att det är helt oacceptabelt att eftersträva lärogemenskap med dem som väljer traditionerna lika gärna som Skriften. Katolska kyrkan menar ju att läran står på både Skriften och traditionen.

Katolska kyrkan ser det så att Skriften formades av kyrkan, medan protestanter menar att Guds ord sändes till människor genom apostlarna, och att det istället var ordet, Skrifterna, som formade kyrkan. Kanon skapades inte av kyrkan utan av Gud. Vad kyrkomötena gjorde var att enbart erkänna de skrifter som redan från början i olika delar av kyrkan varit erkända som komna från apostlarna. Gudsordet var igenkänt redan från början, det som skapade kyrkan. Övriga skrifter rensades bort.

Vi har ansvar för vart återgång till traditioner kan leda oreflekterade syskon om man inte sätter gränser.

S-E Daniel Nilsson

Tidigare publicerad här.

Missa inte:

Intervjuer med pastor Sten-Gunnar Hedin och Bengt Malmgren

Pingstpastor Mikael Karlendal: Synpunkter på ekumeniskt samtal

Lika – men ändå olika? Andy sammanfattar samtalskvällen

F.d. lärare på Livets Ord, Christopher Alam, om Ekmans romantiska syn på katolicismen

Ulf Ekmans svärfar kritisk till Livets Ords nya linje!

Högaktuell predikoserie: Katolicism kontra evangelikal kristendom

Ulf Ekman: Maria – Evigt förblivande jungfru

Fakta Östanbäck Kloster & Livets Ord

Ulf Ekman om katolicism, Livets Ord, Huskvarna (Jareteg/bibelfokus.se)

Ulf Ekman: Påven ligger bakom pingstväckelsen

Lewi Pethrus: ”Katolikerna är mästare i att arbeta bakom kulisserna”

Krister Holmström:  Håller den svenska kristenheten på att tappa kontakten med reformationen?

Gästblogg av Sippora

Som ung åkte jag ut som missionär. Ville vinna världen för Jesus. Var villig att försaka all bekvämlighet, för att följa honom.

Tidigt på morgonen varje dag, steg jag upp för att söka Gud, i timmar. Jag grät så att tårarna skvalade, av nöd för de förlorade. Fyllde mig ständigt med Guds Ord.

Kom sedan tillbaka till Sverige och kylan. Lät vardagens många bestyr ta överhanden. Svalnade i min nit att vinna världen.

Åren gick och barnen blev stora. Så en dag kallade Gud mig tillbaka, till den första kärleken. Han lockade mig, så som bara Gud kan göra.

Jag svarade ja, men satt kvar. ”Måste först bli helad från alla mina sår”, sa jag. ”Nej”, sa Gud – jag kallar dig att gå nu.

Som en trasig människa, reste jag mig sakta upp och började att röra på mig. Jag tog ett vacklande steg. Gud flyttade mig med sin kraft, tio steg till.

Först kom glädjen, så som jag inte känt den på mycket länge. Dörrar som jag inte sett, öppnade sig. Gud sa ”när du går blir du helad” (Luk.17:14).

Efter glädjen kom allvaret. Det pågår en kamp mellan två riken. Varje sekund dör det människor, som inte känner Gud.

Tiden är sen. Nu är det dags att släppa det som binder dig vid världsliga ting. Det är inte säkert att du får höra detta igen:

Gud kallar dig nu!
/Sippora

Gästblogg av Pastor Per-Arne Imsen, församlingen Agape i Göteborg

Många ensamma människor mår väldigt dåligt när andra samlas till fest.

Det lackar mot jul. Tempot ökar i kommersen. Stress och trängsel ser ut att vara priset för en fridfull jul. Julklappar, glitter, tomtar, skinka, gran och stämningsfulla ljus är nödvändiga ingredienser. Och så krubban förstås. Det lilla Jesusbarnet sover så sött och marknaden är kung. Börsen tar glädjeskutt när konsumtionen tar fart. Men vems födelsedag är det vi firar egentligen? Hur skulle Jesus fira jul? Julen ska vara en högtid av gemenskap och glädje, men för alla blir det inte så.

Många ensamma människor mår väldigt dåligt när andra samlas till fest. Utanförskapet blir tungt och påfrestande. De blir ensamma kvar ute i kylan när de firande sällskapen stängt sin dörr. Mer ensamma än någonsin. Det finns både utslagna och inslagna. Och de utslagna behöver inte nödvändigtvis vara alkohol- eller drogmissbrukare, även om det kan vara de också. Utanförskapet kan finnas mitt i församlingen. Alla har inte en stark karisma, stora kontaktytor och den ”rätta” jargongen. Alla är inte smarta, framgångsrika, unga, friska, välutbildade, välartikulerade och välsvarvade som fotomodeller. När jag tänker på de inslagna, så är det inte julklappspaketen. Det finns en kristen jet-set-klubb, en medelklasspräktig elitism som medvetet eller omedvetet stöter bort de svaga. Det är något vi behöver vara vakna över i frikyrkligheten. När du bjuder till fest, gör som Jesus sa: Bjud dem som inte kan bjuda igen. Vi har bett Gud om väckelse länge nog. Låt oss starta den. Jesus identifierar sig med de minsta. Det präglade hans jordiska liv ända från hans födelse. Han har ytterst lite gemensamt med den söte julaftons-Jesus.  

Det idylliska skimret runt hans födelse var obefintligt. Den kalla verkligheten var egentligen dess raka motsats. När Marias födslovärkar blev täta och kraftiga fanns det inga lediga rum i hela Betlehem. ”No vacation”-skyltarna mötte Josef och Maria överallt när gudasonen skulle födas. De ombonade gästvänliga miljöerna var reserverade för andra. Ett stall blev räddningen i sista stund. Men visst var det glädje där i det primitiva stallet i Betlehem. Josef och Maria lovsjöng Gud tillsammans med himmelens änglar, herdar från lokalbefolkningen och några invandrare. Det var glädje över att Frälsaren var född. Men var fanns de officiella representanterna? Visste de inte ens om den förväntade nedkomsten? Kanske var de rädda för lagårdslukten. Jesus växte upp och började sin verksamhet med en påfallande enkelhet. Han tog ut sina lärjungar bland enkla arbetare: fiskare, illa sedda tullare och andra som ingen, åtminstone inte prästerna, skulle kommit på tanken att anförtro himmelrikets hemligheter. Ingenting i hans yttre skvallrade om att han var Guds son. Konstnärer har genom århundraden målat tavlor med blida, vackra Jesusbilder. Men Bibeln beskriver hans utseende på ett annat sätt:

”Såsom många häpnade över honom, därför att hans utseende var vanställt mer än andra människors och hans gestalt oansenligare än andra människobarns, så skall han ock väcka förundran hos många folk” (Jes 52:14,15).

”Han hade ingen gestalt eller fägring; när vi såg på honom, kunde hans utseende ej behaga oss” (Jes 53:2).

Visst gjorde han, när han gick bland folket, många märkliga under. Men alltför ofta var det vid ”fel” tillfällen och med ”fel” människor. Hur kunde han bryta sabbatsbudet om han var Messias? Och hur kunde han äta med syndare och prostituerade? Visst talade han med en ovanlig myndighet, men många drog iväg därför att man inte stod ut med att höra honom. Han skaffade sig många fiender genom att säga ”fel” saker. Och han tog alltid de svagas parti. Han vände upp och ner på alla vedertagna begrepp. Många diskussionsmänniskor blev ursinniga och ville döda honom, men behovets barn blev hjälpta, befriade och friska. Jesu död på korset såg ut att vara hans slutliga fiasko. Han var dömd av den religiösa och politiska makten. Folket hade gett klara besked: Korsfäst honom! Men när gudasonen hänger uppspikad på ett kors i detta yttersta tillstånd av svaghet och förnedring blir universums största seger vunnen. Människor mäter ofta styrka, rikedom, lycka och framgång på ett annat sätt än vad Gud gör!

Gud vill ge oss kreativa tankar. Han vill visa oss att julen är en fantastisk möjlighet. En kristen jul består inte av frosseri och egoism. Det är inte överflödet av mat och prylar som ger oss en rik och välsignad helg. Låt Jesus vara centrum i julfirandet. ”Det ni har gjort mot en av dessa mina minsta små, det har ni gjort mot mig.” Han uppenbarar sig där vi minst anar det. Ge ut av hans kärlek. Fyll julen med ljus och värme. Och låt inte någon bli bortglömd.

PER-ARNE IMSEN

Tillägg av MTC/Daniel:

Pastor Imsens fru tillhör dem som under
årens lopp varit med att bevara vår rika
sångskatt från tidigare väckelserörelser:

Församlingen har ett brett utbud av lovsång.
Utöver Christina Imsens CD ”Psalm & visa”
har församlingens ungdomar spelat in en
lovsångsskiva med kontemporär lovsång:

————————————————————

P.s. Länkar i bloggpostens tex eller ovan CD-banners ej inlagda av gästskribenten.  D.s.

Gästblogg av Christian Mölk, www.christianmolk.se

Jag skulle vilja lyfta fram en aspekt som kan vara av värde när man på bloggar debatterar och argumenterar om vem Jesus är. Jesus berättade inte uttryckligen att han varken är Messias, Guds Son, Herre eller Gud. Betyder det att Jesus inte är Messias? Nej, för Jesus hade ett annat tillvägagångssätt för att berätta vem han är: han demonstrerade det i gärningar. Om vi t.ex. börjar med ”Messias”, så visste alla som hade läst Jesaja 35:5–6 vad Messias skulle göra och när Johannes frågar Jesus om han är ”den som skulle komma” så svarar Jesus så här:

“Johannes fick i fängelset höra talas om Kristi gärningar. Han sände då bud med sina lärjungar och frågade honom: ”Är du den som skulle komma, eller skall vi vänta på någon annan?” Jesus svarade dem: ”Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: Blinda får sin syn, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår och för fattiga predikas glädjens budskap. Och salig är den som inte tar anstöt av mig.”” (Matteusevangeliet 11:2–6).   

Utan att Jesus berättade att han är Messias så kunde folk runtomkring förstå detta ändå. Jesus undervisade alltså inte uttryckligen att han är Messias, utan han demonstrerade det istället i handling och när Petrus bekänner detta, då tar Jesus emot den bekännelsen:

“Han sade till dem: ”Och ni, vem säger ni att jag är?” Simon Petrus svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.” Jesus sade till honom: ”Salig är du, Simon, Jonas son. Ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen.” (Matteusevangeliet 16:15–17).

Här ser vi också att denna kunskap kunde inte Petrus ha kommit fram till själv utan att Fadern uppenbarade det för honom.

Om vi tar nästa exempel; Jesu gudomlighet, så undervisade inte Jesus klart och tydligt att han är Gud, utan han demonstrerade det istället i handling, exempelvis:

“Jesus såg deras tro och sade till den lame: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna.” Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte i sina hjärtan: ”Varför talar han på det sättet? Han hädar! Vem kan förlåta synder? Det kan ingen utom Gud.”” (Markusevangeliet 2:5–7).

Utan att säga att han är Gud så gör alltså Jesus sådana gärningar som bara Gud kan göra och inväntar sen responsen från människor runtomkring och när Thomas bekänner detta, då tar Jesus emot den bekännelsen:

“Thomas svarade honom: ”Min Herre och min Gud!” Jesus sade till honom: ”Därför att du har sett mig, tror du. Saliga är de som tror, fastän de inte ser.”” (Johannesevangeliet 20:28–29).

Även om det givetvis finns några undantag, så ser vi att det verkar finnas ett mönster i hur Jesus förkunnade vem han var: han demonstrerade det i handling och inväntade sen att Fadern skulle uppenbara det i hjärtat. Varför? Jag tror det är för att det inte går att argumentera eller debattera sig fram till vem Jesus är, det är en sak som Gud behöver uppenbara i våra hjärtan. Men när vår Fader uppenbarar vem Jesus är och vi bekänner det, då tar Jesus emot vår bekännelse.

Christian Mölk

Gästblogg:   שאול התרסי,  Šaʾul HaTarsi (Paulus)

Gal 5:13-26 ”Ni är kallade till frihet, bröder. Använd bara inte friheten så att den onda naturen får något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek. 14 Ty hela lagen är uppfylld i detta enda budord: Du skall älska din nästa som dig själv.* 15 Men om ni biter och sliter i varandra, se då till att ni inte blir uppslukade av varandra.

16 Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, så kommer ni inte att göra vad köttet begär. 17 Ty köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra för att hindra er att göra det ni vill. 18 Men om ni leds av Anden, står ni inte under lagen. 19 Köttets gärningar är uppenbara: de är otukt, orenhet, lösaktighet, 20 avgudadyrkan, svartkonst, fiendskap, kiv, avund, vredesutbrott, gräl, splittringar, villoläror, 21 illvilja, fylleri, utsvävningar och annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så skall inte ärva Guds rike.

22 Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, 23 trohet, mildhet och självbehärskning. Sådant är lagen inte emot. 24 De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär. 25 Om vi har liv genom Anden, låt oss då även följa Anden. 26 Låt oss inte söka tom ära, inte utmana varandra och inte avundas varandra.

Splittringstendenser i församlingen

I Kor 1:10-31 I vår Herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att alla vara eniga i det ni säger och inte låta stridigheter förekomma bland er, utan vara fullkomligt enade i samma uppfattning och samma mening. 11 Av dem som hör till Kloes familj* har jag nämligen fått veta om er, mina bröder, att det förekommer stridigheter bland er. 12 Vad jag menar är att ni var och en på sitt håll säger: ”Jag håller mig till Paulus” eller ”Jag håller mig till Apollos”* eller ”Jag håller mig till Kefas”* eller ”Jag håller mig till Kristus”. 13 Är då Kristus delad? Inte korsfästes väl Paulus för er? Eller döptes ni i Paulus namn? 14 Jag tackar Gud för att jag inte har döpt någon bland er utom Krispus och Gajus, 15 så att ingen kan säga att ni har blivit döpta i mitt namn. 16 Jo, Stefanas familj har jag också döpt. För övrigt vet jag inte om jag har döpt någon. 17 Ty Kristus har inte sänt mig för att döpa utan för att predika evangelium, och det inte med vishet och vältalighet, så att Kristi kors inte förlorar sin kraft.

Världens visdom och korsets dårskap

18 Ty detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft. 19 Det står ju skrivet: Jag skall göra de visas visdom om intet, och de förståndigas förstånd skall jag slå ner. * 20 Var är de visa? Var är de skriftlärda? Var är den här världens ordvrängare?* Har inte Gud gjort den här världens visdom till dårskap? 21 Jo, eftersom världen i sin visdom inte lärde känna Gud i hans vishet, beslöt Gud att genom den dårskap som vi predikar frälsa dem som tror. 22 Ty judarna begär tecken* och grekerna söker visdom. 23 Men vi predikar Kristus som korsfäst, för judarna en stötesten* och för hedningarna en dårskap. 24 Men för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet. 25 Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor.

26 Bröder, se på er egen kallelse. Inte många av er var visa om man ser till det yttre, inte många var mäktiga, inte många av förnäm släkt. 27 Nej, det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta det starka stå där med skam, 28 och det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, 29 för att ingen människa skall berömma sig inför Gud. 30 Honom har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning, 31 för att det skall ske som står skrivet: Den som berömmer sig skall berömma sig av Herren.

Gästblogg av Sefast Tronde

Gud har i sin nåd givit oss frälsning genom Sin Son, Jesus Kristus vår Herre. Denna dyra gåva får vi ta emot i tro. Till vår främsta hjälp att ge oss vad vi behöver för vår vandring, för att inte förlora vår frälsning har Han gett oss Sitt Ord och Sin Ande. Ordet och Anden går inte att åtskilja för att vi skall förstå eller hitta rätt, för emellan dem står vårt förstånd som är en del av vår fallna natur som måste överlåtas för att inte stå hindrande i vägen.

Bibeln säger att ”Gud är Kärleken”, alltså är Gud målet och vägvisaren till Honom Ordet. Den Helige Ande är läraren för att Ordet skall bli liv, och därför måste vi överlåta vårt förstånd och vår vilja.

För att pröva en förkunnelse måste vi därför läsa Bibeln grundligt. Den Helige Ande kan väl ge den som är nyfrälst och ej har någon större kunskap i Bibelns ord ’en magkänsla’ om att något är rätt eller fel, men förståndet kräver kunskap för att ge insikt och kunna vidareförmedlas. Vi måste därför pröva allt mot Bibelns ord, att förkunnelsen stämmer överens med bibelordet, och inte minst att vi prövar efter de sätt som bibelordet föreskriver. Alltså genom att tillämpa explicita bibeltexter så bra som vi förmår, men även för att få en fullständig förståelse, låta olika bibeltexter förklara och bekräfta varandra i fråga om mening och betydelse. Gudsordet ger oss riktlinjen ”ej utöver vad skrivet är”.

En sak vi bör vara väl medvetna om är, att all förkunnelse färgas av förkunnaren, att därmed nära nog all förkunnelse inte är fullständigt bibeltrogen. Även de som läst Bibeln regelbundet under flera decennier, kanske flera tusen timmars läsning, är inte perfekta i den meningen att vart ord överensstämmer med Ordet, utan att allt måste prövas. Det finns inga perfekta människor ens i Guds Rike, här på jorden.

Stämmer en predikan överens med Bibeln till 95 procent är det förmodligen en ganska bra predikan. Men sedan följer en viktig sak, och det är vad det var som inte stämde. Är det en av de frälsningsgrundande sanningarna, vem Jesus är, vad försoningsverket på Golgata innebär, och hur du tar emot denna Guds frälsning, kan förkunnelsen ändå vara förkastlig. Men oftast är den del av förkunnelsen som inte stämde med Bibelns ord mindre väsentliga saker, och då bör det ändå kunna vara en bra förkunnelse.

Att pröva om någon som är förkunnare är att betrakta som en Gudsman eller en villolärare är en ännu delikatare uppgift. Främst därför att vi uppmanas att visa ifrån oss villolärare och inte söka gemenskap med dem, och i denna bedömning ligger därför en dom från vår sida. Alltså ett avgörande till avståndstagande. Det innebär även en ytterligare svårighet, att vi prövas i vår kärlek. Det näst främsta budet är att vi skall älska vår nästa såsom oss själva. Vid en omvänd tolkning innebär det att vi är pliktiga att älska villoläraren som person, och ständigt vara beredda att förlåta och söka upprätta honom, i de fall han ändrar sig. Svårt, ja, men inte för svårt. Gud gör det möjligt, men det kräver likaledes en fullständig överlåtelse från vår sida.

Misstänksamhet och kriticism är alltså ingen väg till prövning av olika förkunnare. Att pröva en människa, huruvida hon bör vara att betrakta som villolärare eller ej, kräver ett rigoröst följande av Bibelns ord. Först skall förkunnelsen i fråga vara systematiskt felaktig gentemot Bibelns ord, gällande fundamentala frälsningsavgörande sanningar, dvs. på ett sätt som indirekt eller direkt kan orsaka att människor förlorar sin frälsning i Jesus Kristus vår Herre.

Att i eskatologisk förkunnelse predika att ”uppryckandet av de frästa”, som vissa bibeltexter talar om, skall ske före Jesu fysiska återkomst till Jorden, eller i samband med Jesus återkomst är i sig ingen frälsningsgrundande lära, och skillnader i detta avseende bör därför ej heller anses vara någon villolära. Ej heller bör frågan om att fira Gudstjänst på lördag eller söndag vara något som skiljer oss från Guds frälsning, och således ej heller vara något som är att betrakta som villolära eller ej. Detta är endast skillnader i fråga om olika teologiska tolkningar. Många fler exempel skulle kunna ges.

När människor prövas på detta sätt, föreskriver Bibeln några ord som vi ej kan förbigå. Jag skall härvid ta upp några av de viktigaste.

Men om din broder försyndar sig, så gå åstad och förehåll honom det enskilt. Om han då lyssnar till dig, så har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar till dig, så tag med dig ännu en eller två, för att ’var sak må avgöras efter två eller tre vittnens utsago’. Lyssnar han inte heller till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han ej heller till församlingen, så vare han för dig såsom en hedning och en publikan.

Mat. 18:15-17

Detta ord från Matteus Evangelium gäller försyndelse i allmänhet, och en av de mest fundamentala synderna den som menar sig vara en kristen kan göra är försyndelse mot Guds Ord. Bibelordet vilar på ett självbekräftande bibliskt fundament, eftersom det återger och har sin bekräftelse i Mose lag i gamla testamentet.

En man, som kommer partisöndring åstad, må du visa ifrån dig, sedan du en eller två gånger har förmanat honom.

Tit. 3:10

Titus var en av Paulus närmaste medarbetare, som Paulus i sitt brev ger många värdefulla instruktioner hur han skulle handla när villolärare uppträdde. Det är av vikt att man noterar att domen ”att visa ifrån” skall föregås av att personligen ”förmana en eller två gånger”. Paulus bekräftar därvid även, i likhet med Jesus, Mose lag.

Jag bjuder dig, nu som när jag for åstad till Macedonien, att stanna kvar i Efesus och där förmana somliga att inte förkunna främmande läror eller akta på fabler och släktledningshistorier utan ände, som ju snarare vålla ordstrider än främja den Guds ordning, som kommer till fullbordan i tron. Och förmaningens ändamål är kärlek av ett rent hjärta och av ett gott samvete och av en oskrymtad tro.

1 Tim. 1:3-5

Båda de brev som Paulus skriver till Timoteus innehåller många förhållningssätt i fråga om prövande av läror och förkunnare. Ovan citerade ord är tydligt, och uttrycker explicit att förmaningens ändamål är kärlek. Alltså både förhållningssättet till den som skall förmanas och omsorgen om de som kan bli bedragna. Dessutom fastslår detta bibelord som så många andra att systematiskt felaktig förkunnelse skall föregås av personlig förmaning. Man kan helt enkelt inte, enligt Bibeln, vidta domshandlingen att uppmana till avståndstagande utan att man tidigare förmanat.

Ve er, ni skriftlärde och fariséer, ni skrymtare, som ger tionde av mynta, dill och kummin, men underlåter det som är viktigast i lagen, nämligen rätten och barmhärtigheten och troheten.

Mat. 23:23

Men detta är, vad ni skall göra: Tala sanning med varandra; döm rätta och fridsamma domar i era portar.

Sak. 8:16

Jag tar ovan upp två ord som gäller vid prövning och vidföljande domshandling av villolärare, det första är ett ord från Jesus själv, till fariséerna, där Jesus starkt kritiserar dåtidens religiösa etablissemang för att följa de yttre synliga delarna av Mose lag, men inte akta på det väsentliga innehållet: rätten, barmhärtigheten och troheten. Starkt! Det andra ordet från profeten Sakarja fungerar även som en likartad bekräftelse. Orden kan väl stödja förfarandet för allahanda prövning av vad som är rätt och fel, och ytterst sätt gäller det i synnerhet evangelii förkunnelse. Alltså en ledstjärna för hur vi skall handskas med dem som gått vilse: först förmana personligen, minst ett par gånger, innan saken ges offentlighet, och givetvis allt i barmhärtighet.

En intressant not i sammanhanget är att Jeremia var en av de profeter som specifikt fick en uppgift att vara en väktare i Israel, mot all tilltagande gudlöshet som fanns på hans tid. Han har även givits smeknamnet ”tårarnas profet”, vilket väl återspeglar det hjärta av barmhärtighet som profeten Jeremia hade i sin svåra uppgift.

Måste i stället den ene brodern gå till rätta med den andre, och det inför de otrogna?

1 Kor. 6:6

Den som visar förakt för sin nästa, han begår synd, men säll är den som förbarmar sig över de betryckta.

Ord. 14:21

Sist vill jag ta upp ett par bibelställen som säger något om saker man inte skall göra. Det första bibelordet kommer från Paulus, där han skarpt inskärper att förmaning som naturligt innehåller klander, före sakens avgörande, inte skall ske inför offentligheten. För att backa tillbaka något måste vi åter erinra vikten av barmhärtighet mot den som anklagas. Främst på grund av Korintiernas brist på barmhärtighet i denna fråga blir Paulus tillsägelse så skarp.

Det senare bibelordet kommer från Ordspråksboken och är en allvarlig varning för att visa förakt för sin nästa, vilket fastslås som synd. Att klandra utan sak, använda nedsättande omdömen, och göra orättfärdiga jämförelser där någon likställs med kända villolärare är en typ av ohöljt förakt som varje kristen borde ta avstånd från.

Bibeln visar om och om igen, med bibelord efter bibelord, att all prövning och förmaning skall ske i kärlek och barmhärtighet. Det är något som jag upplevt blivit en allt större bristvara i dag, och föga tröst får jag av Jesu ord (Matt. 24:12) om att kärleken skall kallna i de yttersta tiderna. Därför anser jag att vi bör vara barmhärtigare mot varandra, och åtminstone försöka att handla på ett bibliskt sätt när vi prövar olika förkunnare. Den som menar sig vara en Jesu efterföljare bör därför ej heller döma någon ohörd.

Då jag menar att Bibeln är så pass tydlig ifråga om hur läror och dess förkunnare skall prövas anser jag att det skall kunna åstadkommas en konsensus om hur dessa frågor skall bedömas. Åtminstone bland de som bekänner Bibeln som högsta auktoritet för lära och tro.

// Sefast Tronde

I svensk kristenhet saknas det profeter, men vi har begåvats med ett flertal väktare som flitigt spanar efter falska läror och lärare. I viss mån kan det vara befogat, men det blir väldigt tungt när budskapet är till 110% granskande, varnande och förkunnare som stöts i morteln. Genom dessa väktares nit, kan man bli så upptagen av att söka efter fienden så man inte ser sin egen nakenhet. Det förvärras dessutom av att vi i Sverige har ett andligt ledarskap som inte törs peka på synd och tala om omvändelse och rättfärdighet. Vad hjälper det att känna till alla villoläror om jag inte lever rättfärdigt. Om inte det andliga ledarskapet börjar predika omvändelse och ett rättfärdigt liv, så kommer Gud att hoppa över dem och resa upp ett nytt ledarskap det är nära förestående och det kommer att gå fort.

Det finns tre olika tolkningar om när uppryckandet skall ske. Före vedermödan, mitt i vedermödan eller i slutet av vedermödan. En av väktarna jag nyligen lyssnade till, visste att uppryckandet skall ske i slutet på vedermödan. Den till åldern komne förkunnaren Emanuel Minos har en annan åsikt men också ödmjukhet, han sa:“ Detta är vad jag kommit fram till, men de finns andra som har en annan tolkning.” Det viktigaste måste väl ändå vara att ha fokus på att vara med vid uppryckandet och då räcker det inte att jag aktar mig för villolärare, då måste jag framför allt akta mig för mig själv. Jesus skall hämta en brud som är utan fläck och skrynkla. “För att ställa fram församlingen inför sig själv, härlig, utan fläck eller skrynkla eller annat sådant, men helig och ostrafflig. Ef. 5:27

I psaltaren 23 står det “Han vederkvicker min själ, Han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull” Om jag med rent hjärta kan säga “HERREN är min herde” så har Han lovat att leda mig rätt.

Avslutar inlägget med en dikt om Kristi brud.

Vad är det som knastrar under mina fötter? Det är Satans tankenötter.

Vem är det som flyr för mitt ögas gnistrande ljus? Det är hinder och berg som smulas till grus.

Vem dansar en segerdans på min mun och tunga? Det är Guds Ande som har fått lov att sjunga.

Vad är det för glädje som nått mitt öra? Guds Ande har talat om vad vi skall göra.

Vad är det som lyser så klart i mitt hjärtas sal? Det är Guds ord och Hans högtidstal.

Vem är det som klär mig i guldvirkat vitt? Det är Jesus som säger ”allt mitt är ditt.”

Vad är det som brinner i mina händer? Guds kraft som helar och sänder till Jordens alla länder.

Håkan Nilsson / singingdogblogg

Jag har under en tid följt era diskussioner kring ekumenik med den Romersk Katolska Kyrkan och protestanters pilgrimsresor till Rom. Det är med stor sorg jag begynt förstå att de uppenbarelser jag fått nåden att förmedla till de heliga troende, verkar ha fallit i glömska. Är därför tacksam att Aletheia Blogg & Tankesmedja nu väljer att publicera några valda delar av de Schmalkaldiska artiklarna. Det är min bön att nya generationer skall upptäcka att det är endast genom nåden vi är frälsta. Jag ser med förskräckelse på att många av er är på väg tillbaka till de villoläror ni en gång befriats ifrån.

mvh Martin Luther

P.s. Jag kan tyvärr inte bemöta eventuella kommentarer då bredbands- uppkopplingen mellan himlen och Sverige för tillfället är bruten. Det verkar vara något från er sida. Vänligen åtgärda snarast. Har hört att Den Helige Ande försöker att nå er. D.s.

MTC: Jag tycker att det kan vara lite uppfriskande och passande med eld och svavel från Martin Luther. Vi bor ju trots allt på luthersk mark. Det här gäller några av de villfarelser inom Katolska kyrkan som reformatorerna vände sig mot. Det är hämtat från Luthers Schmalkaldiska artiklar, främst den andra artikeln (Schmalkalden är för övrigt en stad i centrala Tyskland).

Mässoffret

”Mässoffret i påvedömet är ovillkorligen den största och förskräckligaste styggelse…. Ty man har menat, att förrättandet av mässoffret, även om det utförs av en gudlös usling, skulle kunna frälsa människan från synden både i detta livet och i skärselden, vilket endast Guds Lamm förmår göra… såsom Campegius sade i Augsburg, att han hellre ville låta slita sig i stycken än uppgiva mässan. På samma sätt skall ock jag med Guds hjälp hellre låta bränna mig till aska, än jag aktar en mässpräst med dennes verk – han må vara god eller ond – likvärdig med eller högre än min Herre och Frälsare Jesus Kristus. Därför äro och förbliva vi evigt skilda från och motståndare till varandra. De inse tillfullo, att om mässan faller, också hela påvedömet faller. Innan de låter det ske, döda de oss alla, om de blott förmå det….Utöver allt detta har denna drakstjärt, mässan, alstrat mycken styggelse, gift och avgudatjänst av olika slag.”

Skärselden

”Man har med själamässor och dödsvaka på sjunde och trettionde dagen och årsdagen efter någons bortgång och vidare under veckan efter Mikaelidagen och på Alla själars dag och genom själabad sökt åstadkomma verkningar in i skärselden, så att mässan brukas nära nog endast för de döda, medan Kristus instiftat sakramentet endast för de levande. Därför är skärselden och allt därmed samman-hängande prål och kommersande med gudstjänster att anse som blott djävulens bländverk. Ty detta strider mot …. att endast Kristus, men icke människors verk kunna frälsa själarna. Dessutom har Gud icke givit oss något bud eller någon befallning med avseende på de döda. Därför kan man mycket väl lämna allt detta åsido…. blott därför att påven ridits av djävulen, så att han prisar och stadfäster sådant, varigenom människorna hopvis avfallit från Kristus, förlitat sig på sina egna gärningar och blivit avgudadyrkare, vilket är det allra värsta….”   

Helgonrelikerna

”Helgonrelikerna, som givit upphov till så många offentliga lögner och så mycket narrspel med benknotor av hundar och hästar. Redan för sådant bedrägeris skull, varåt djävulen säkert skrattat, borde detta förkastas, även om det eljest hade något gott med sig. Därtill kommer, att det icke har något stöd i Guds ord och att det varken är påbjudet eller tillrått, utan är alldeles onödigt och onyttigt…”

Helgonen

”Åkallandet av helgonen är också ett av de missbruk, som höra den yttersta tiden till. Det …. utplånar kunskapen om Kristus. Det är varken påbjudet eller tillrått, och icke finnes det heller något exempel därpå i Skriften. Även om det vore aldrig så värdefullt, vilket det dock icke är, är det tusen gånger bättre att hålla sig till Kristus. Och ehuru änglarna i himmelen bedja för oss – såsom också Kristus själv gör – … så följer icke därav, att vi skola anropa och tillbedja änglarna och helgonen och dyrka dem med fastor, högtider, mässor, offer, byggande av kyrkor och altare, inrättande av gudstjänster och andra liknande åtgärder och hålla dem för hjälpare i nöden samt tillskriva dem var och en sin särskilda förmåga att hjälpa i olika livslägen, såsom papisterna göra och lära. Ty detta är avguderi; en sådan ära tillkommer nämligen Gud allena….”

Kyrkan

”Vi medgiva icke, att de representera kyrkan eller i sanning äro den. Och vi vilja icke heller lyssna till vad de i kyrkans namn befalla eller förbjuda. Ty ett barn på sju år vet numera, Gud vare lov, vad kyrkan är: hon är nämligen de heliga troende och ‘fåren, som höra sin herdes röst’. Ty barnen bedja så: ‘Jag tror att det finnes en helig kristen kyrka.’ Ty heligheten består icke i kyrkliga skrudar, tonsurer och andra ceremonier, som de utan stöd i den heliga Skrift uppdiktat, utan i Guds ord och den rätta tron.”

Pingst och Katolska kyrkan i Dagen:

• 2011-05-19 - ”Intressant upptäcka nya nyanser hos trossyskon”
• 2011-05-03 - Vi katoliker tillber endast Gud
• 2011-05-03 - Jesus bad om enhet, inget annat
• 2011-05-03 - Dialogen sker inte mellan två jämbördiga parter
• 2011-05-03 - Katoliker är inga avgudadyrkare

Låt därför ingen döma er…

Öppet brev till Kanal 10, TV-chef Börje Claesson och Livets Ords bibellärare Johnny Foglander

 - Från Jan-Olof Sundvall vars undervisning avbröts mitt i sändningen.

Först av allt vill jag tacka för tillfället som gavs, att jag på Kanal 10 den 2 mars 2011 under 46 minuter fick möjlighet att presentera ett för mig mycket underbart och välsignat budskap. Drygt en tredjedel av sändningen återstod, när programmet helt plötsligt och oväntat avbröts. Detta skapade många frågetecken hos dem som satt och tittade. Kanske frågorna rörande varför programmet stoppades blev fler, än de frågor som själva undervisningen skapade.

     Om jag förstått det rätt, så arbetar vi mot samma mål. Vi arbetar för att göra Herren och hans nåd känd och att presentera hans Son, Jesus, för alla människor som vår och hela världens Frälsare. Hans syndfria liv, hans ställföreträdande död och hans uppståndelse har öppnat vägen för oss till en evigt fullkomlig värld, när allt blivit fullbordat. Ingen människa kan varken genom gärningar (laggärningar eller ”nådesgärningar”) eller något annat bidra till sin frälsning. Frälsningen är till 100% ett verk sprunget ur Guds ofattbara och obegripliga NÅD! Ingen människa har något att berömma sig av. ALLT i frälsningen är initierat av Honom och utfört av Honom! Den kärlek till Gud som denna OFÖRTJÄNTA NÅD skapar i oss, fyller den frälsta själen med en oemotståndlig längtan att lära känna så mycket en människa kan lära känna av Gud och en längtan att leva så nära honom och hans vilja som det bara är möjligt. Bibeln, Guds ord, är källan vi öser ur.

     Så som vi förstår summan av Bibelns ord, när det gäller kristologin, så är Jesus 100% Gud uppenbarad i en 100% människa – Människosonen. Våra mänskliga hjärnor förmår inte fatta längden, bredden och djupet av detta ofattbara uttryck för en gudomlig Gud. Om en människa kunde förklara Gud i hela sin gudomliga fullhet, då vore Han inte Gud! HERREN (YHVH) säger exempelvis om sig själv i Jes 44:6: ”Så säger HERREN [YHVH], Israels Konung, och hans Återlösare, HERREN Sebaot: Jag är den förste och jag är den siste, förutom mig finns ingen Gud.” I Uppenbarelseboken presenterar sig Människosonen Jesus: ”Jag är den förste och den siste och den levande. Jag var död, och se, jag lever i evigheternas evigheter.” (Upp 1:17, 18) Enligt dessa ord är Jesus inte bara Gud – Han är Herren (YHVH) själv! Gud är EN! Han står över alla försök att tränga in honom i mänskliga dimensioner och uttrycka honom med mänskliga begrepp och formu-leringar. Han står till och med över den så kallade treenighetsläran – i all synnerhet när den används som vapen i osant och ”dödande” syfte!

     Du Börje Claesson hade tydligen blivit offer för en hel del missuppfattningar om både detta och en hel del annat, vilket tydliggjordes i det extrainsatta nära 90 minuter långa program (med repris en vecka senare) som sändes på Kanal 10 den 3 mars – dagen efter det avbrutna programmet. Där skulle du och Johnny Foglander förklara för alla tittare, varför programmet stoppats. Tyvärr lät det som om ingen av er faktiskt lyssnat till undervisningen om Herrens sabbat. I varje fall diskuterades aldrig innehållet i det avbrutna programmet. Och inte fick tittarna veta heller, vad de gick miste om i den del av programmet som inte sändes!

   Men Gud är god. När allt vad vi gör är gjort av kärlek till Honom, kan vi glädja oss åt vilan i att den Allsmäktige har allt i sin hand. Han använder både våra misslyckanden och våra ofullkomliga strävanden till att göra sitt namn och sin vilja känd. Vi kommer alla att få anledning att glädja oss, när allt som nu är fördolt blivit uppenbarat. Det vi nu kan se är, att just det faktum att det aktuella teveprogrammet avbröts mitt under sändningen har resulterat i, att många ville veta mer. Helt plötsligt fanns det stoppade teveprogrammet i sin helhet på flera bloggar och på YouTube. Där kan man just nu i skrivandets stund se, att det hittills gjorts 1177 visningar av den stoppade under-visningen. På åtskilliga bloggar har frågan diskuterats i hundratals kommentarer… Utan ert agerande hade inte denna publicitet blivit möjlig och många skulle ha gått miste om detta budskap som jag tror är ett budskap från Herren själv i dessa upprättelsens dagar, nu innan Jesus kommer tillbaka.

     Vi förundras också över ert ”motprogram”. Utan det hade jag inte haft någon möjlighet att skriva detta öppna brev till er för att bemöta en del av de – från er sida uppriktiga och välmenande – varningar ni gav tittarna. Jag hade då inte heller haft någon anledning att ute på nätet få förtydliga, vad syftet med programmet var. Må Herrens vilja ske i allt som händer!

     Innan jag konkret bemöter några detaljer i ”motprogrammet” vill jag emellertid uttrycka min förvåning över, att Guds eget ord kan upplevas så skrämmande, att ni kände er föranledda att avbryta ett program under pågående sändning. I inledningskommentarerna till programmet ”Dia-log” (Kanal 10:s reaktion mot Fokus Israels program om sabbaten) var oron uppenbar över, att jag ”talar om lördagen som sabbat…” och hur tittarna konfunderat nu skulle komma att ställa frågan: ”Ska lördagen bli söndag?…” Så kan det tydligen inte få gå till! Min avsikt med inspelningen var – som kanske den uppmärksamme tittaren uppfattade – att förmedla kunskap om ”Den välsignade högtiden”. Fokus Israels producent var emellertid noga med, att inte dölja vad programmet hand-lade om och satte därför rubriken ”Herrens Sabbat”, så att inte Kanal 10 skulle kunna missförstå, vad det handlade om.

     Hur kan det komma sig, att detta är ett så oerhört känsligt ämne? Är det farligt att läsa Bibeln? Kan Guds egna ord vilseleda människor? Herren säger tydligt och klart i 3 Mos 23:1-3, att sabbaten  – den sjunde veckodagen – är en av hans högtider, en dag då han på ett alldeles speciellt sätt vill möta sitt folk.

     I samband med dessa verser ville jag lyfta fram det som vanligtvis går under benämningen ”Tio Guds bud”. Detta uttryck finns emellertid inte omnämnt en enda gång i Bibeln. Bibeln talar i stället om ”de tio orden”, ”de tio förbundsorden”, de förbundsord som hör samman med det förbund som Gud en gång slöt med sitt folk – Israels folk.

     Bland dessa förbundsord finner vi följande: ”Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den. Sex dagar skall du arbeta och uträtta alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, inte heller din son eller din dotter, din tjänare eller tjänarinna eller din boskap, och inte heller främlingen som bor hos dig inom dina portar. Ty på sex dagar gjorde HERREN himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har HERREN välsignat sabbatsdagen och helgat den.” (2 Mos 20:8-11)

     I 2 Mos 31:17 står det, att sabbaten ”är ett evigt tecken mellan Gud och Israels barn, ty på sex dagar gjorde Herren himmel och jord, men på sjunde dagen upphörde han med sitt arbete och vilade”. Sabbaten är ett evigt tecken mellan Gud och Israels barn. Sabbaten är tecknet på, att Gud ingått ett förbund med sitt folk, sabbaten är ett förbundstecken.

     Varför är man inom kristenheten så rädd för ”Guds tio bud” – Guds förbundsord? Varför måste ni i direktsändning gå ut och varna människor för Guds egna ord?

     Nu visade jag visserligen i programmet, att det egentligen inte alls verkar råda någon större oro för ”Guds tio bud”, så länge man kan ändra lite i formuleringen och i stället för ”sabbatsdagen” läsa ”vilodagen”. Tänk på vilodagen, så att du helgar den! Då kan man i stället tolka in söndagen i texten och vips är sabbatsbudet inte längre så hotfullt. Jag är helt övertygad om, att om det stoppade programmet i stället hade manat till efterlevnad av budet som talar om att hålla söndagen helig, så hade det kunnat sändas i repris ett flertal gånger.

     Många blir för övrigt förvånade, när man påpekar, att ordet ”vilodagen” inte finns omnämnt en enda gång i Bibeln. Man har blivit så van vid att höra orden ”Tänk på vilodagen”, att man tror, att det är så det står i Guds Ord. Det är för övrigt mycket anmärkningsvärt, att just det bud som inleds med orden ”tänk på” är det bud som glömts av!

     Varför har det blivit så oerhört viktigt att fly undan Guds sabbat? Firar man veckans första dag (söndagen) som vilodag, så lever man i nåden och i flödande välsignelse och är en präktig kristen, men ve den som vill följa Guds egna ord och avskilja sabbaten – lördagen, den sjunde veckodagen – som vilodag. Då är man genast lagisk, då handlar det om laggärningar, då lever man i strid med Nya testamentet och då hotar – enligt er bedömning – allehanda faror runt hörnet. Jag ställer mig frågan: Varför är det OK att fira söndag, men absolut förkastligt att avskilja den dag som himlens och jordens Skapare har påbjudit?

     I den undervisning som blev stoppad har jag med historiska dokument försökt visa, hur för-ändringen från sabbat till söndag gick till. Detta är ofrånkomliga fakta och kan inte resoneras bort. Förvånande nog sade sig du Johnny inte vara uppdaterad på just de här frågorna. Hur kan man sitta i direktsänd TV och argumentera mot något man inte har grundliga kunskaper om?

—

     Innan jag nu kommenterar några detaljer i programmet ”Dialog”, måste jag förtydliga, att det är väldigt mycket som ni säger som jag helt och hållet instämmer i. Problemet är dock, att ni tar för givet, att en sabbatsfirare inte kan ”leva i nåden”, att en sabbatsfirare inte kan se och förstå, att man inte kan bli frälst genom laggärningar och att Jesus är den enda frälsningsvägen etcetera. Detta är en mycket allvarlig missuppfattning med förödande konsekvenser, eftersom det resulterar i, att människor utestängs från att leva i och efter Guds enkla och kärleksfulla Ord. Som en följd av detta går man då också miste om alla de dyrbara välsignelser som Herren utlovar åt alla som lever i detta barnaskapets förtröstansfulla kärleksförhållande. Är helt övertygad om att detta inte alls är er inten-tion. Det är dock förståeligt, att det är svårt att greppa dessa detaljer, om man inte upplevt dem. Att i frälsningen uppleva friheten att fira sabbat är en gudomlig och underbar upplevelse!

     Det nära nittio minuter långa ”motprogrammet” innehåller mycket jag frestas att kommentera, många felaktiga påståenden, påståenden som är tagna helt ur luften eller som inte har någon anknytning vare sig till mig eller den messianska rörelsen. Intrycket blir vid flera tillfällen, att eftersom jag firar sabbat, så står dörren vidöppen för allsköns villoläror. Det skulle emellertid kräva alltför stort utrymme att kommentera alla dessa olika detaljer. Jag vill i alla fall fokusera på en fråga som fick stort utrymme i programmet.

     Du Johnny inleder rakt på sak med att säga, att den[1]  större frågan är inte, om man ska ha lördag eller söndag som vilodag, utan att man måste lyfta upp den här frågan i ett lite större perspektiv. Du hänvisar till, att Bibeln talar om två förbund och att både Gamla testamentet och Nya testamentet ger prov på detta. Du nämner också, att det latinska ordet ”testamentum” egentligen betyder förbund. När vi därför säger Gamla- och Nya testamentet, så talar vi egentligen om det Gamla- och det Nya förbundet. Den kristna församlingen är det nya förbundsfolket. Vidare nämner du Börje, att när man inom affärsvärlden har ingått ett avtal som senare skrivs om, så är det det nya avtalet som fortsättningsvis gäller. Ni menar, att ett nyckelord i Hebreerbrevet är, att det nya förbundet är ”bättre” än det gamla.

     Vi har olika uppfattningar om, vad ett bibliskt förbund är. Du Johnny har helt rätt, när du säger, att vi måste lyfta upp den här frågan till ett lite större perspektiv – till och med lite högre än vad du själv gör! I stället för att fastna vid latinska begrepp som på intet sätt ger uttryck för, vad ett bibliskt förbund är, så är vi i dag i stort behov av att bli förtrogna med det bibliska förbundsbegreppet. För att få en djupare kunskap om ett bibliskt förbund, måste vi få en grundläggande uppfattning om, vad förbunden i själva verket har och har haft för innebörd.

     Många bibelläsare har en tendens till att underskatta förbundens betydelse. Anledningen till detta är den allmänna uppfattningen, att förbundstanken egentligen inte är så viktig. Ett annat misstag som många gör, är att de tolkar in sin egen kulturs förbundsbegrepp i bibeltexten – exempelvis vår tids affärskontrakt. När de gör detta, tar de bort Bibelns ursprungliga betydelse och innebörd. Efter-som Gud möter sitt folk i en förbundsgemenskap, är det av stor betydelse för oss att veta, vad en sådan förbundsgemenskap är och hur den fungerar, så att vi mer helhjärtat kan förstå denna gemenskap. Att studera förbundens karaktär och utformning i antikens Mellanöstern och jämföra dem med de olika bibliska förbunden är emellertid även det ett ämne alltför omfattande i detta sammanhang. Men låt mig ändå nämna något.

     Gud utvalde åt sig ett folk, genom vilket han skulle förverkliga sina syften på jorden. Detta folk härstammade från Abraham. En del i denna kallelse innebar, att ett förbund upprättades med Abra-ham. Bibeln visar emellertid, att denna kallelse inte enbart gällde Abraham, utan att Gud även förnyade detta förbund med Abrahams ättlingar, så att Isak och Jakob innefattas i förbundet. Men det var inte nog med detta, efter många år bekräftade Herren på nytt, att samma förbund även skulle innefatta Jakobs barn, Israel.

     När Gud slöt förbundet med Mose (det så kallade Sinaiförbundet), berättas det i 2 Mos 19-23 och 31, hur Israels barn tog emot förbundet. I det trettioförsta kapitlet finns det hänvisningar till, att sabbaten är ett förbundstecken mellan Gud och Israels barn.

     I Bibeln kan vi även läsa om, hur Gud slöt förbund med David och hur han senare i Jer 31:31-34 ger löftet om ett nytt förbund:

     ”Se, dagar skall komma, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus, inte ett sådant förbund som jag slöt med deras fäder den dag då jag tog dem vid handen och förde dem ut ur Egyptens land – det förbund med mig som de bröt fastän jag var deras rätte herre – säger Herren. Nej, detta är det förbund som jag efter denna tid skall sluta med Israels hus, säger Herren: Jag skall lägga min lag [grundtexten: Torah] i deras inre och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk. Då skall de inte mer behöva undervisa varandra, ingen sin broder och säga: ’Lär känna Herren!’ Ty alla skall känna mig från den minste bland dem till den störste, säger Herren. Ty jag skall förlåta deras missgärningar och deras synder skall jag inte mer komma ihåg.” (Jer 31:31-34, min fetstilsmarkering)

 

     Här ser vi, att Gud ska sluta detta förbund med Israels hus och med Juda hus och att han ska lägga sin lag – sin Torah – i deras bröst.

• Guds Torah. ”Jag skall lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan.” (Jer 31:33) 
• Herren ska vara deras Gud och de ska vara hans folk. ”Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk.” (Jer 31:33) Jämför 2 Mos 6:7: ”Och jag skall ta er till mitt folk och vara er Gud.” 
• De ska känna Herren. ”Då skall de inte mer behöva undervisa varandra, ingen sin broder och säga: ’Lär känna Herren!’ Ty alla skall känna mig från den minste bland dem till den störste, säger Herren.” (Jer 31:34) Jämför 2 Mos 6:7: ”Ni skall få erfara att jag är Herren, er Gud.” 
• Förlåtelse från synd. ”Ty jag skall förlåta deras missgärningar och deras synder skall jag inte mer komma ihåg.” (Jer 31:34) Jämför 2 Mos 34:6, 7: ”Herren! Herren! – en Gud, barmhärtig och nådig, sen till vrede och stor i nåd och sanning, som bevarar nåd mot tusen-den och förlåter överträdelse, synd och skuld…” 

     Det är detta förbund som Hebreerbrevets författare refererar till, när han talar om ett Nytt förbund (eller rättare sagt, ett förnyat förbund). Ni är angelägna att påpeka, att det var fel på de gamla förbunden och att det därför behövdes ett nytt. 

     När det gäller detta förbund, liksom de tidigare förbunden, så slöts det med Israels barn. Vi måste se till, att denna referens till Israel ska få bevara sin bokstavliga innebörd. Oberoende av vilka detta förbund ytterligare kan vara giltigt för, så måste vi inse, att det i all synnerhet var ämnat för den rättfärdiga kvarlevan från Israels hus och från Juda hus. 

     Hedningar som tagit emot Jesus och får del av det förnyade förbundet blir inte judar. Av alldeles speciella skäl skapade Gud dem till att tillhöra andra folk. Det är ingen skam att inte vara jude. Det är något mycket fantastiskt, eftersom det är enligt Guds vilja och plan. 

     Det är även viktigt att komma ihåg, att troende från hednafolken inte ersätter Israel. Israel blir aldrig ersatt av ett nytt andligt Israel som kallas ”Kyrkan”.

      När Jesus vid sin sista påskmåltid lyfter bägaren efter måltiden och säger, att ”denna bägare är det nya förbundet i mitt blod” (Luk 22:20), så instiftar han det nya förbundet. Lägg märke till, att när han instiftar detta förbund, så fanns det inte en enda hedning med – alla var israelitiska män. Detta stämmer väl överens med Hebr 8:8 (som citerar Jer 31:31) som säger, att det Nya förbundet skulle slutas ”med Israels hus och Juda hus”. 

     Bibeln försäkrar med all tydlighet, att alla – både judar och ickejudar – som förlitar sig på Jesus får vara med i detta förbund. För ickejudar innebär detta bland mycket annat, att Guds folk också är deras folk och att detta folks förbund också gäller dem. 

     Bibeln säger även, att alla som tagit emot Jesus – både judar och ickejudar – är jämlika och att alla har del av samma andliga privilegier som det förnyade förbundet utlovar. Detta innebär bland annat, att de får Lagen/Torahn skriven i sina hjärtan. Kom ihåg, att de nu är nya skapelser! Alla nya skapelser är skapade i Guds rättfärdighet. 

     När vi som hedningar blir inympade i det äkta olivträdet, ska vi enligt Rom 11:18 inte förhäva oss över de äkta grenarna. Vi har inte tagit deras plats. Vi får inte del av ett nytt ”kristet förbund” som har andra förbundsregler, än vad som gäller Guds Israel. Vi blir adopterade in i Guds familj och som adopterade söner och döttrar har vi inte fått några specialregler för, hur vi ska leva. Det nya förbundet resulterar inte i, att Gud ordnar ett nytt förbundstecken – söndagen – speciellt för kristna.

     I Efesierbrevets andra kapitel får vi veta, att vi hedningarna – de oomskurna – tidigare var ”utan Kristus [Messias], utestängda från medborgarskapet i Israel och hade ingen del i förbunden [obs plural] med deras löfte. Ni levde utan hopp och utan Gud i världen. Men nu har ni, som är i Kristus Jesus [Messias Yeshua] och som en gång var långt borta, kommit nära genom Kristi [Messias] blod.” (Ef 2:12, 13) Vilka underbara ord!

     Vi var utestängda från medborgarskapet i Israel. Vi hade ingen del i förbunden med deras löfte! Vi levde utan hopp och utan Gud i världen! Men genom Messias försoning, död och uppståndelse har allt detta radikalt förändrats. Nu har vi medborgarskap i Israel! Nu har vi blivit delaktiga av förbunden – naturligtvis även Sinaiförbundet! Nu lever vi inte längre utan hopp och utan Gud!

     Lite längre fram i kapitlet får vi detta bekräftat. Hedningarna är ”inte längre gäster och främ-lingar utan medborgare tillsammans med de heliga och tillhör Guds familj”. (Ef 2:19) Paulus säger vidare, att ”hedningarna… är våra medarvingar och tillhör samma kropp som vi och har del i sam-ma löfte”. (Ef 3:6)

     Har vi del i samma förbund med dess löften och har blivit adopterade in i Guds familj, så gäller naturligtvis även Guds lag, hans Torah, även oss. De troende i församlingen i Jerusalem under det första århundradet var noga med att leva enligt Guds lag. Vi läser i Apg 21:20 om, hur de äldste i församlingen berättade för Paulus, ”att det finns tiotusentals judar som har kommit till tro, och alla håller de strängt på lagen [Torahn]”. (Apg 21:20) Om alla dessa tiotusentals judar som tagit emot Jesus levde enligt lagen, Torahn, så kan jag inte se och förstå, varför det skulle vara ett så allvarligt fel att göra så i dag. Dessa judar firade både sabbat och högtider!

     Här protesterar många, eftersom de inte vill ha med Guds lag att göra. Man hänvisar till, att det nu bara är kärlek och nåd som gäller! Men levde då inte de troende i Jerusalem i kärlek och nåd?Tänk om de troende i dag – i sin iver över att inte bli lagiska – hade ägnat lite tid åt att försöka slappna av och se, att hela Torahn handlar om Guds nåd – från början till slut!

     Det finns inte ett ursprungligt förbund för judar och ett nytt förbund för kristna. Dessa tankar brukar gå under benämningen ”tvåförbundsteologi”, men det finns inte två separata förbund! Gud har slutit ett förbund med sitt folk och det gäller både jude och grek…

     Den som menar sig leva i ”det nya förbundet” och samtidigt proklamerar att Guds lag – Guds Torah – inte längre gäller kan inte enligt den bibliska definitionen ha tagit del av det bibliska Nya förbundet, eftersom ett kännetecken på det bibliska Nya förbundet är, att Guds lag (enligt grund-texten, Guds Torah) ska vara skriven i människors hjärtan. Guds Torah är i sanning en hjärtefråga i det Nya förbundet!

     Det kanske kommer som en överraskning för en del, att de som förespråkar, att vi inte har med Torahn att göra – som man så målmedvetet och ihärdigt kallar ”det gamla förbundet” – i själva verket till stora delar lever enligt Torahn.

     Vill citera några tänkvärda rader från en bok som förhoppningsvis kommer att ges ut på ”Förlaget Shabbat Shalom” i sommar:

     ”Bara genom att leva ett kristet liv håller du det mesta i Torahn. Det är ganska uppenbart, när du tänker efter. Tänk exempelvis på de tio budorden. Saker som att hedra sin far och mor, trohet i äktenskapet och vanlig ärlighet är alla bud i Torahn. Budet att älska sin nästa som sig själv, bry sig om den föräldralöse och änkan, ta hand om den fattige och räcka ut en hjälpande hand till en broder i nöd är alla föreskrifter i Torahn. Förbud mot våld, orättvisor, stöld, mord, sexuell avvikelse och ockultism är alla exempel på grundläggande moraliska lagar som består av lagarna i Torahn. Tro, nåd, ånger, bekännelse, bön och dop hittar vi också i Torahn. De saker som definierar ett kristet liv har sin grund i Torahn. I de flesta fall är det kristna livet ett liv där Torahn levs ut.

     Det är sant att det finns många bud i Torahn som inte tillhör ett normalt kristet liv. Där finns exempelvis de många offren i templets gudstjänstordning. Kristna bär inte fram offer. Men vänta lite! Visste du, att Torahn förbjuder oss att bära fram offer? Enligt Fjärde och Femte Moseböckerna kan offer endast bäras fram i templet i Jerusalem. (Se 3 Mos17; 5 Mos 12!) Det har inte funnits något tempel i Jerusalem sedan apostlarnas dagar. Det skulle vara en synd att offra djur i dag. Bibeln säger så. Varje gång vi därför inte offrar brännoffer på vår bakgård, håller vi ett bud i Torahn: budet att inte bära fram offer utanför templet i Jerusalem. På liknande sätt är de stränga lagarna i Torahn – stening och liknande – inte tillämpbara, om man inte befinner sig i landet Israel och är underställd en i vederbörlig ordning utvald torahdomstol liknande Stora rådet. Eftersom det inte har funnits något fungerande Stora råd som utövat världslig makt på närmare 2 000 år, har inget dödsstraffmål prövats på lika många år. Hur gärna vi än skulle vilja stena någon ibland, förbjuder Torahn den sortens rättvisa. De flesta av Torahns lagar som kristna inte håller är lagar som inte passar in i den moderna världen. Det betyder inte, att dessa lagar är irrelevanta eller upphävda, men under rådande omständigheter kan de inte praktiseras.

     Samtidigt är kristna över hela världen noga med att hålla betydelsefulla delar av Torahn. Kristendomen har spridit tron på Abrahams, Isaks och Jakobs Gud till alla nationer. Kristna arbetar överallt för att se rättvisa upprättad, se de betryckta befriade, de hungriga mättade och för att se Guds rike dra fram. Kristna har rykte om sig att bistå och stödja främlingen, den faderlöse och änkan. Världen kanske inte vill medge det, men kristna är kända för sin starka integritet, sin moraliska karaktär och omutliga ärlighet. Kyrkans historia rymmer en del mörka kapitel och det finns alltid ett par ’ruttna ägg i korgen’, men kristna respekteras överallt, även om de inte upp-skattas. Allt detta är resultatet av att kristna håller Torahn.

     Det verkar som om kristna lever efter Torahn utan att veta om det – nåja, nästan. Det finns några motsägelser som har uppstått under åren − några moment i Torahn som vi har glömt. Det handlar om saker som vi förlorade under de första åren av förföljelse.” (Citat från Daniel Lancaster, Restoration. Med tanke på den översättning till svenska som snart kommer ut, är sidnummer ännu så länge okänt.)

     En annan bibeltext som togs upp i ”Dialog” var Kol 2:16, 17. Efter det att du Johnny inlett med Paulus varning i vers åtta, att ”se till att ingen rövar bort er med sin tomma och bedrägliga filosofi, byggd på mänskliga traditioner och stadgar och inte på Kristus” (detta var naturligtvis indirekt en referens till undervisningen som stoppades), så läser du vidare: ”Låt därför ingen döma er för vad ni äter och dricker eller i fråga om högtid eller nymånad eller sabbat.” Du upprepar med efter-tryck: ”Låt ingen döma er, det vill säga, du gör fel som inte gör det här… för det är ju då man dömer.”

     Börje instämmer: ”Precis! Väldigt bra!” Du Johnny fortsätter med den sjuttonde versen: ”Allt detta är bara en skugga av det som skulle komma, men verkligheten själv är Kristus.” Börje har funnit något nytt! Han stryker i bildrutan omsorgsfullt under texten i sin Bibel. Du berättar vidare om, hur en skugga fungerar… för att visa skillnaden på verkligheten och skuggbilden. Kristus är verkligheten som kastar skuggan! ”Det är väldigt bra det här, den sextonde versen”, säger Börje och läser än en gång : ”Låt ingen döma er för vad ni äter och dricker eller i fråga om högtid eller ny-månad eller sabbat.”

     Ordagrant fortsätter du så här: ”För det är ju också då man dras in under den här lagen, då kommer man väldigt snart in på, att man ska börja hålla de här matreglerna, man ska börja äta den mat som är ren, så kallad kosher, efter lagens föreskrifter. Och det ena leder till det andra och innan man vet ordet av, så är man insnärjd i denna lag och det farliga som vi läste, är att det drar bort från Kristus.”

     Några minuter senare uppmanar Börje tittarna, att de där hemma ska läsa Kol 2:16, ”eftersom den versen säger så oändligt mycket”. Slut citat från Dialog, Kanal 10.

     Visst säger den texten oändligt mycket! Paulus uppmuntrar här de troende i Kolosse, att de inte ska låta andra döma dem, för att de firar de bibliska högtiderna och sabbat! Tydligen förstod ni inte budskapet, trots att ni upprepade gånger läste texten! Gång på gång dömdes både jag och Fokus Israels producent, eftersom vi presenterat sabbatens budskap.

     Det hade kanske varit lättare för er att förstå Kol 2:16, om ni läst den i Bibel 2000: ”Låt därför ingen döma er för vad ni äter eller dricker eller hur ni iakttar högtider eller nymånar eller sabba-ter.” Paulus uppmanar de troende i Kolosse, att de inte ska låta någon döma dem för ”hur [de] iakttar högtider eller nymånar eller sabbater”. De troende i Kolosse iakttog med andra ord både Herrens högtider och sabbaten. Paulus skrev till dem, att de inte skulle låta någon döma dem för hur de firade dessa högtider.

     Det är märkligt att en del människor refererar till denna vers för att påpeka, att man inte ska fira de bibliska högtider som det undervisas om i Tredje Mosebokens tjugotredje kapitel. Och anled-ningen till detta är just uppfattningen, att dessa högtider (inklusive sabbaten) endast skulle vara en skugga av de andliga verkligheter som vi har i Messias. Skuggan är inte viktig, menar man.

     I den femte versen beskriver Paulus, hur tacksam och glad han är över att se, att de troende i Kolosse hade en sådan ”ordning och fasthet i tron på Kristus [Messias]”. Paulus fortsätter dessa lovord med en uppmaning, att de på detta sätt ska fortsätta att leva i Messias och se till, att ingen kommer och tar dem till fånga ”med sin tomma och bedrägliga filosofi” som är ”byggd på mänsk-liga traditioner och stadgar och inte på Kristus [Messias]”. (Se Kol 2:5-8!) Detta handlar näppe-ligen inte om Torahn! Torahn är Guds ord! Den är inte mänskliga traditioner!

     Denna skildring löper vidare genom texten och apostelns varning är sammankopplad med de övriga förmaningarna, vilka vi finner i verserna 16-23. När vi gör denna koppling, har vi en exakt beskrivning av människosläktets uråldriga tendens till att utifrån Guds ord vilja skapa ett förvillande komplicerat system av, vad man får och inte får göra, ett system som man sedan ställs ansvarig inför. Detta system åtföljs sedan av en sofistikerad filosofi som har som mål, att åhöraren av djup respekt och i fruktan ska acceptera dessa fromma skäl till, varför han eller hon ska underkasta sig dessa betungande lagar.

     Lägg märke till att Paulus påminner dem om den ursprungliga undervisning de fått. (Se verserna 6, 7!) Denna undervisning är orsaken till, att de inte ska ta emot något tankemönster som leder dem till någon form av mänskliga regler och förordningar oavsett hur skickligt de än framställts. (Se verserna 8-15!) Vers sexton fortsätter sedan med orden: ”Låt därför ingen döma er för vad ni äter och dricker eller i fråga om högtid eller nymånad eller sabbat. Allt detta är bara en skugga av det som skulle komma, men verkligheten själv är Kristus [Messias].”

     När vi granskar högtiderna i Tredje Mosebokens tjugotredje kapitel, är det lätt att se Messias i varje högtid. Detta är vad Paulus menade med att säga, att högtiderna är skuggbilder av det som ska komma och att kroppen som ger skuggan är Messias. Han är högtiderna! Att Torahn illustrerar eller förebådar verkligheten i Messias kropp innebär naturligtvis inte, att Torahn av den anledningen skulle vara meningslös eller oväsentlig. Vi ska snarare tolka den utifrån dess ursprungliga mening, det vill säga med förståelsen av, att den beskriver Messias.

     I stället för att vädja till de troende, att de ska sluta upp med att leva enligt Torahn, ger oss Kol 2:16, 17 det verkliga motivet till att lyda Torahns undervisning – vi ska följa den med avsikten att upptäcka Messias och vårt nya liv i honom!

     För övrigt finns denna vers översatt på olika sätt. Jag ska inte trötta er med att räkna upp en mängd olika engelska översättningar, men Young´s Literal Translation är ett gott exempel: ”Låt ingen därför döma er för mat eller dryck eller i fråga om högtid eller nymånad eller sabbater, vilket är en skugga av det som skall komma, men kroppen [är] Messias.” (Kol 2:16-17, i översättning från engelska till svenska.)

     Våra svenska översättningar talar om ”skuggan av det som skulle komma”, medan det språkligt sett bättre kan översättas med ”skugga av det som skall komma”. Denna senare översättning är helt i samklang med den grekiska texten – även om den inte alltid stämmer överens med människors teologi.

     Vissa bibelöversättningar visar på översättarnas fördomar. I Kol 2:17 infogar man till exempel ordet ”bara” för att förminska vikten av de bibliska högtiderna. Svenska Folkbibeln ger prov på detta, medan Bibel 2000 – i likhet med många andra översättningar – inte har detta lilla tillägg. Svenska Folkbibeln skulle med andra ord lika gärna ha kunnat översätta nämnda text så här: ”Allt detta är en skugga av det som skall komma…”

     Vi bör i vilket fall som helst inte läsa detta avsnitt som ett avståndstagande från värdet av att hålla Herrens högtider. Paulus talar i stället om för oss, att de är en skugga av det som ska komma och av verkligheten i Messias. När vi förstår, att innebörden av Herrens högtider är Messias, är vi mer benägna att hålla dem. Det blir en fråga om lärjungaskap.

     I Hebreerbrevets fjärde kapitel sätter författaren likhetstecken mellan sabbatsbegreppet och det glada budskapet om Jesus. Vi får vecka efter vecka leva ut Torahns budskap och fira sabbat med vetskap om, att vi lever i Messias fullbordade verk. Sabbaten undervisar oss som är nya skapelser i Messias, att vi nu kan sluta upp med vår strävan att bli något vi redan är – rättfärdiga inför Gud. I själva verket är vi fria att leva ut denna rättfärdighet och det är denna sanning som sabbaten varje vecka blir en påminnelse om. Att leva i enlighet med Torahn innebär helt enkelt, att konsekvent leva ut vilka vi genom pånyttfödelsen är i Jesus. Torahns innersta väsen – uttryckt i förbundet med Mose – är därför instruktionerna om, hur vi som Guds återlösta barn ska leva.

     Till sist vill jag bara nämna, att jag inte håller Torahn och firar högtider och sabbat för att bli frälst – utan därför att jag är frälst. Ledningen för Kanal 10 kan släcka en TV-sändning, men den kan aldrig släcka den glädje som människor runt om i vårt land och utöver vår värld upplever, när de vid solnedgången på fredagskvällen får lämna allt det som hör vardagen till och avskilja den dag som Herren vilade på, den dag han välsignade och helgade.

     ”De främlingar som har slutit sig till HERREN och som vill tjäna honom och älska HERRENS namn, ja, som vill vara hans tjänare, alla som tar vara på sabbaten så att de inte ohelgar den, och som håller fast vid mitt förbund, dem skall jag föra till mitt heliga berg. Jag skall ge dem glädje i mitt bönehus… Ty mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk. Så säger Herren HERREN, han som samlar de fördrivna av Israel: Ännu fler skall jag samla till honom, till hans försam-ling.” (Jes 56:6-7, min fetstilsmarkering)

     Tänk att vi av nåd får vara med! 

Broderligen Jan-Olof Sundvall

 [1]

Jan-Olof Sundvall mar 7, ’11, 1:39 em  2:40-3:10