I måndags (21 maj 2012) var det en konferens på Bjärka-Säby med titeln ”Kyrkan, Anden och ämbetet”. Aletheia var naturligtvis närvarande. Här följer en kort redogörelse av vad som avhandlades. En djupare analys kommer så småningom. Inbjudna talare var:

• Samuel Rubenson, Professor vid Lunds universitet
• Metropoliten Ambrosius, Finlands ortodoxa kyrka
• Biskop Anders Arborelius, Stockholms katolska stift
• Biskop Martin Modéus, Svenska kyrkan vid Linköpings stift
• Pastor Liselotte J Andersson, Svenska Missionskyrkan
• Fader Caesarius Cavallin, Östanbäcks kloster
• Pastor Ulf Ekman, Livets Ord Uppsala
• Biskop Biörn Fjärstedt, biskop emeritus i Svenska kyrkan

Panelen i Nya Slottet på Bjärka-Säby som svarade på frågor om biskopar och annat

Ulf Ekman höll ett föredrag där han talade om biskopsämbete och Petrusämbete. Rubriken till denna artikel är något parafraserad och sammanfattar Ulfs huvudbudskap i hans föredrag. Själva föredraget kan laddas ner eller lyssnat till direkt här: http://tinyurl.com/dyagre5

Här följer ett utdrag från Ulfs anförande.

Jag ska tala om uttrycket episkope enhet och framtid.

Föredraget kretsade kring

…frågan om biskopsämbetets legitimitet och autenticitet och därmed också dess auktoritet i förhållande till de yngre samfund och speciellt pingst-karismatiska rörelser och deras syn på ledarskap.

Ulf formulerade frågor kring detta

Behövs verkligen biskopen och i så fall hur? Intresset för dessa frågor hänger ihop med en allt större Kristologisk insikt inom pingst-karismatiska kretsar, om behovet av legitima strukturer, om djupare historisk förankring samt frågor vad som egentligen konstituerar autentisk auktoritet i kyrkan idag.

Mao frågor kring ledarskap som berör både sammanhållning i och mellan olika församlingar och rörelser…

Och angående reformationens barn (”skriften allena”) och att man personligen mött Jesus som Frälsare

Moderniteten har fostrat oss rejält till att försöka vara självständiga till att vara moderna människor. …Eller kan det var så att det bakom fromma, även om det är moderna fraser, det faktiskt finns något av ett dolt uppror emot Gud som vi genom att peka på andras felsteg, andras maktmissbruk och andras synder – och ämbetet verkar nästan vara som upplagt för maktmissbruk – men då glömmer vi att det faktiskt finns ett äkta bruk. Är det så att vi tvättar oss själva rena genom att slippa ta ställning, slippa böja våra hjärtan och inte behöver inse vårt behov, vårt praktiska behov, även av yttre strukturer för vård, för beskydd, för hjälp.

Och Ulf gav en del svar på detta.

Om biskopsämbetet är ett ämbete av översyn, av beskydd i lära, i liv, i kraft och även av ordningar då finns det ett behov av det i alla tider. Då skapar detta ämbete beskydd och djupare enhet byggd på kärlek och sanning….[det handlar] om insikten om hur Gud faktiskt kan ha strukturerat kyrkan och att Han har strukturerat den på ett sätt som kommer skydda oss och rädda oss och hjälpa oss att överleva… har Gud gett oss eviga strukturer för att rädda mänskligheten?

Petrus fick av Jesus uppdraget att vara herde för fåren, inte några av fåren utan dom alla. …om vi tror på apostlarna och apostlarnas uppdrag som något som går vidare i kyrkan…ja då har också Petrusämbetet rimligen sin fortsättning, sin funktion som talesman, som en enande och övergripande och beskyddande funktion i kyrkan genom tiderna…

I gemenskap med andra biskopar skapades en kultur där man bevarade kyrkans apostolicitet, dess enhet, dess helighet, dess katolicitet. Trots mängd friktioner, lärostrider, personkonflikter så har kyrkan ändå på olika sätt utifrån olika sammanhang hållit samman. Det började och slutade inte med enstaka starka karismatiska personligheter utan ämbetsinnehavare som ställdes in i en autentisk kedja av tjänare som hade apostoliskt ursprung.

Är detta gångbart även i pingst-karismatiska rörelser idag? Jag tror faktiskt det. Behövs det idag? Ja jag är övertygad om det. Hur ska det ske då? Inte minst i sammanhang där man med stor skepsis ser både på strukturer och auktoritetsförhållanden och på ett sakramentalt liv? Jag tror att svaret måste bli – genom Den Helige Ande. När vi tillåter Honom att visa oss behovet av beskydd, av stabilitet, av kontinuitet i Kristi kropp och vi vågar djupare gensvara på detta då kan det bli till.

Här finns mycket att analysera och kommentera!

I denna artikel låter vi Ulf komma till tals men vi kommer att syna Ulfs teologi och historiebeskrivning lite närmare:

• Hur brukas begreppet episkope/biskop och hur förhåller det egentligen sig till begreppen pastor/herde och presbyt/äldste?
• Petrus uppenbarelse om Jesus som Messias och Petrus uppenbarelse om Klippan. Missar vi det centrala genom kyrkopolitikens färgade glasögon?
• Vilka var fåren Jesus talade om och vilka insatte Jesus att vårda dem?
• Vilka strukturer, hierarkier och  tolkningsföreträden berättar Bibeln om när det gäller Petrus och andra apostlar?
• Hur förhåller sig påståendet om ”en autentisk kedja av tjänare som hade apostoliskt ursprung” till kyrkans faktiska historia?
• Förmedlas ledarskap inom kyrkan i första hand av andra ledare?
• Är ”ämbete” en lämplig beteckning på en tjänstegåva eller vittnar det om något annat?
• Är det strukturer som räddar/frälser mänskligheten?
• Vilka moderna exempel finns på när de ”beskyddande strukturerna” inte fungerar i kyrkan?
• Varför fallerar de ”eviga och beskyddande strukturerna” och är detta Guds fel eller beror det på ett inbyggt systemfel i kyrkosystemen?
• Vilka konsekvenser får dessa händelser för kyrkans lära, tro och vittnesbörd bland ickekristna?
• Är vi motståndare till Den Helige Ande om vi inte övertygas om behovet av dessa kyrkostrukturer och dess beskyddande egenskaper?
• Ska kristna underordna sig ledare som lever i uppenbar synd? Är det ett undantag om den fallna ledaren innehar ett särskilt ämbete? Gäller förmaningen i Ef 5:11-12 inte för t ex en biskop?

På återseende!

/Marcus & John

PS! Om ni vill höra Ulfs utläggning om Petrusämbetet så kan ni hoppa 16 minuter in på föredraget i länken ovan.

a b c d e

Kyrkan i Sverige är i kris! Om detta debatterar man i kristna media just nu (läs, tidningen Dagen). Kända och okända personer delar sina synpunkter i detta ämne. Det är särskilt frikyrkan man analyserar, och somliga menar att gudstjänsterna där har förlorat sin andliga substans. Det har blivit mer av ytlig underhållning och ”Tjosan hejsan”. Andra ser krisens orsak i de kristnas och församlingarnas tilltagande sekularisering, vilket väl är en följd av det förra. Några vill se det bristande ansvarstagandet i samhället som den verkliga orsaken till frikyrkans kris. Den har därigenom förlorat sin trovärdighet, menar man.

Dessa analyser äger nog sin riktighet i långa stycken, men hur ser man på vad som behöver förändras för att vända den negativa trenden och komma ur denna kris? Några kända frikyrkoprofiler har klart deklarerat att de lämnar sina församlingar och ansluter sig till Svenska kyrkan. Man ser tydligen ingen möjlighet att påverka. Andra visar lika tydligt att man vill vara kvar i sitt sammanhang och där försöka påverka till en annan inriktning. Några tror på en sammanslagning av vissa frikyrkor med Svenska kyrkan för att på så sätt ta till vara ekonomiska resurser och få en ny självtillit som kristna. Verkar vara en utopisk tanke.

Tidiga baptiser i Sverige (målning av Gustaf Cederström)

De verkliga orsakerna till krisen

De flesta debattörer berör mest symptomen på denna kris. Och jag förvånas över att så få pekar på de verkliga orsakerna till en kris som har pågått och fördjupats de senaste 25 åren. Var i består då kyrkornas kris? Djupast sätt handlar det om en identitetskris, menar jag. Vi håller på att alltmer förlora vår sanna och ursprungliga identitet som kristna, den som är grundad i Jesus Kristus uppståndelseliv och i apostlarnas undervisning. På individplanet är vår identitet i första hand att vara Jesu lärjungar, Joh. 15:1-8, och Kristi kropps lemmar, 1 Kor. 12:27. På församlingsplanet är vår identitet att forma och gestalta Kristi kropp, Ef. 4:4-6, och Guds tempel, 1Kor. 3:16,17.

Hur gestaltas livet i frikyrkorna idag? Liknar vår församlingsmiljö den vi ser i Nya testamentet (NT). Att när vi kommer tillsammans – som Jesu lärjungar – har var och en något att meddela genom ett visdomsord, ett kunskapens ord och profetia. Att när vi – som Kristi kropp – lovsjunger, också äter tillsammans och delar med oss till dem som är i behov.

Det är inte så märkligt att vi tappar vår sanna identitet menar en debattör. De flesta frikyrkor i Sverige föddes i väckelse och när den uteblir under lång tid vet vi inte hur vi ska bete oss, skriver han. Det är sant. Helt säkert är det så, att när vi inte ser så många människor komma till tro, och inte ser särskilt många under ske i gudstjänsterna, då tappar vi tron på att sådant kan hända idag. Men, istället för att samla oss till bönemöten och söka Gud för vår situation, tar vi till nya metoder för att uppehålla vår verksamhet och skenet av att vara kyrka.

Den första friförsamlingen

Den 21 september 1848 bildades den första frikyrkoförsamlingen i Sverige. Det skedde efter att fem vuxna personer blivit döpta i havet vid Vallersvik, strax söder om Kungsbacka. Det var en sjöman vid namn F. O. Nilsson som var dopförättare. Efter dopet bildade dessa personer den första baptistförsamlingen och Nilsson blev utsedd till diakon och församlingens ledare. Vid bildandet uttalade Nilsson följande: ”Jag gladdes mycket över dessa kära bröder, och jag blev både överraskad och uppmuntrad av att finna dem äga så stor kunskap i Den Heliga Skrift. De är mycket begåvade, inte minst då det gäller bön.”

Sjöman och människofiskare – F.O. Nilsson

När dessa människor döptes och bildade en friförsamling var det inte i första hand för att bli medlemmar i en förening och skaffa sig en kyrka där de kunde ha gudstjänster och predika. Nej, de gjorde det för att få dela sin kristna tro tillsammans genom att läsa Bibeln och fira nattvard på det sätt som den första församlingen hade gjort. Och när man vittnade för människor och dessa blev frälsta kunde man visa dem till en troende gemenskap. Det var väckelse och tusentals svenskar blev frälsta och hundratals församlingar bildades runt om i landet under några tiotals år. Och det var i hem och skollokaler man samlades. Snart såg man behovet av att bilda samfund, och så länge väckelsen pågick fram till 1950-talet bildades flera nya samfund. Därigenom övergick den församlingsrörelse, som började i hemmen som en levande organism, alltmer till att bli en stelnad organisation.

Var ”bodde” den första församlingen?

Det var självklart för de första lärjungarna att fråga Jesus var han bodde när de ville ha kontakt med honom, Joh. 1:37-39. Hemmet och templet (vår tids köpcenter?) var de självklara mötesplatserna. Församlingen hade en mycket stark tillväxt under de första århundradena, samtidigt som den var förföljd och misshandlad. Och hur växte den? Genom lärjungarnas personliga vittnesbörd och deras regelbundna och nära gemenskap i hemmen. Man hämtade mönstret från Apg. 2:42-47 för sitt församlingsbyggande. Och man såg på varandra som Jesu lärjungar och som lemmar i hans kropp. Aposteln Paulus predikade på Areopagen (den offentliga mötesplatsen), Apg. 17:22ff., och han samtalade i synagogan och i hemmen med judarna och de kristna , Apg. 17:17, 19:8, 20:7. Hemmet var den naturliga mötesplatsen för den tidiga församlingen.

En viktig orsak till att många kristna idag är osäkra på sin sanna bibliska identitet, är den församlingsstruktur som frikyrkorna har haft och har i sin föreningsmodell, vill jag påstå. Istället för att främst se på, och möta varandra som lärjungar, ser vi varandra som medlemmar i en organisation, som tillsammans har ansvar för en verksamhet som vi i demokratisk ordning har röstat fram på ett församlingsmöte. Där har vi ett gemensamt ekonomiskt ansvar för fast egendom och som arbetsgivare ett ansvar för anställd personal. Jag menar inte att dessa praktiska saker är oviktiga, men är detta den församlingsmodell vi ser i NT och som var så effektiv till att nå nya människor och områden?

Kristen gemenskap eller kristen underhållning?

Nej! Man hade inga anställda, ingen medlemsmatrikel och inga kyrkor under de första trehundra åren. Därmed fanns det inga talarstolar där någon stod och predikade för åhörare som stillsamt lyssnade. Där fanns ingen estrad för sångare och musiker som publiken applåderade. Alla var på samma ”nivå” och man delade med sig i profetior och uppbyggligt tal, lovsjöng, bad och åt tillsammans. Och nya människor kom ständigt till tro! Har vi glömt bort att vi alla är präster som ska utföra en andlig tjänst, 1 Petr. 2:4-10? Hjälper vi varandra att växa som lärjungar när vi sitter i kyrkbänken? Eller sker det bäst i hemmen där vi undervisar och ber för varandra? Vittnar vi om Guds mäktiga gärningar för människor i vår närhet?

Vittna, inte organisera i första hand

När jag blev kristen i börja på 60-talet i en baptistkyrka i Stockholm, möttes vi i hemmen och fick personlig undervisning och vägledning i kristet lärjungaliv. Och vi vittnade på gator och torg om det som vi upplevt. Har månne frikyrkornas organiserande, istället för att vara en brygga som hjälper oss att nå ut till världen, blivit en boja som dränerar församlingen på ekonomiska, såväl som personella resurser? Människor idag är inte ovilliga att lyssna till ett personligt och levande vittnesbörd från oss kristna. Snarare finns ett intresse av att få veta vad kristen tro innebär, och många är också öppna för förbön. Men få är intresserade av att inlemmas i en organisation och bli medlemmar i en förening med tillhörande ansvar. Vad är viktigast? Att människor blir frälsta och kommer in i ett lärjungaliv, eller att församlingen får nya medlemmar så att organisationen kan upprätthållas?

Vi vet att det pågår en väckelse sedan många år i länder där kristna ofta lever under förföljelse såsom Kina, Sydkorea, Ryssland m.fl. och att den uppehålls och sprids i väsentlig grad genom hemmen. Rapporter därifrån har uppmuntrat oss, men samtidigt har vi sagt att så måste det inte ske hos oss för vi lider inte under förföljelse. Men det kanske inte är lika känt att den nu snabbast växande kristna rörelsen i USA sker genom den s k husförsamlingsrörelsen. I ett land där kristna knappast lider av förföljelse.

Ska vi få vara med och se Guds församling växa i Sverige igen, måste vi tillbaka till våra rötter i NT där vi har vår sanna identitet som enskilda kristna och församlingar. Jag är övertygad om att det är vad den Helige Ande vill hjälpa oss med, Apg. 5:32. Frågan är, vill vi gå Hans väg i denna tid?

Claes-Göran Bergstrand

a b c d e f g h i j k l

För en närmre presentation av Claes-Göran Bergstrand besök hans hemsida där du hittar allt från samhällsdebatt och teologi till släktforskning och en konstutställning med Claes-Görans egna tavlor. Väl värt ett besök!

http://www.bergstrandsvagen.se/

Av Andréas Glandberger

Källa: Livets Ord ©

I fredagskväll anordnade Livets Ord en manskväll med Ulf Ekman som talare. För mig som varit en del av trosrörelsen sedan 1984 gick tankarna omedelbart tillbaka till Ed Cole och hans mansundervisning på 90-talet, men det skulle visa sig att detta möte var något helt annat än vad jag tidigare upplevt. Förvånansvärt många kom, och skall jag gissa tror jag att det var uppskattningsvis 300 män där. Ekman gav uttryck för att han kände att detta var från den Helige Ande och att mötet var det första av flera. På sikt finns det planer att anordna rena mansretreater och kanske även manskonferenser, och efter att ha spenderat fredagskvällen med att lyssna till Ulf Ekman måste jag erkänna att det inte alls är en dum tanke. För en del kanske själva tanken på mans- och kvinnomöten känns främmande, men det verkar finnas ett enormt behov av att kunna tala öppet om saker som berör män respektive kvinnor.

Ekman började med att påpeka något som man i Sverige i dag inte helt gillar, nämligen att bibeln talar om manlighet. Han läste från 1 Kor 16:13-14 där det står: ”Vaka, stå fasta i tron. Var manliga och starka. Låt allt hos er ske i kärlek.” Han nämnde att det är skillnad mellan bibelns syn på manlighet och de olika kulturernas syn på detta, och jag vill påstå att manlighet respektive kvinnlighet är utvattnade begrepp i dagens samhälle, något jag tror många kan hålla med om. Sedan finns det givetvis en del nyanser även i synen på vad som är manligt respektive kvinnligt, men det tänker jag inte ta upp nu i denna recension. Kanske vi kan beröra temat som sådant i en framtida artikel om det skulle visa sig vara intressant för er läsare.

Ekman fortsatte med att läsa från Titus 2:1-2 där det står: ”Men du skall tala i överensstämmelse med den sunda läran: äldre män skall uppträda nyktert, värdigt och behärskat och vara sunda i tro, kärlek och tålamod.” Utifrån detta talade han om de äldre männens uppgift i både familj och församling, för de äldre männen har ett ansvar och vishet som vi yngre kan dra nytta av. Ekman funderade högt och med ett leende på läpparna vad som menades med äldre män, och även om han inte nämnde sig själv låg det i luften att han kanske tillhörde denna kategori. Han har passerat 60 och platsar således i kategorin äldre män, men detta är i och för sig mina funderingar. Ekman håller sig till det yttre väldigt fräsch både kroppsligt och i klädstil, och han verkar yngre än andra i samma ålder.

Han talade om mannens ansvar för sin fru, och att det inte handlar om att härska över henne, utan om djup kärlek som definitivt baserar sig på respekt. I Efesierbrevet 5:28 står det: ”På samma sätt är mannen skyldig att älska sin hustru som sin egen kropp. Den som älskar sin hustru älskar sig själv.”

Ekman summerade sin inledning på följande sätt:

• Var manlig
• De äldre – uppträd vuxet/värdigt
• Män har skyldigheter – att älska sina hustrur som sin egen kropp

”- Att vara man är att vara kristuslik. Det finns alltså en manlighet som är lite annorlunda än den som porträtteras i nyheterna, som vi läser om i kvällspressen, den vi upplever när vi ligger i lumpen, eller i duschrummet efter träningen. Det är en typ av manlighet på gott och ont, men den kristna manligheten är annorlunda för den kommer inifrån av att Gud har skapat oss till man och kvinna, till han och hon, och inte till någonting däremellan. Hen vet jag inte vart det kommer ifrån. På engelska betyder det höna, eller något som kacklar väldigt mycket…”

Ekmans folkliga sätt att tala denna kväll väckte skrattmusklerna till liv, men även om ovanstående citat fick oss att skratta, präglades ändå kvällen av viktig och praktisk undervisning som fler män borde ha lyssnat till. Han talade om de olika bilder som finns av män på gott och ont, och kontentan av dessa bilder visade på ett praktiskt sätt det behov som finns av sund undervisning beträffande riktig och biblisk manlighet. Om den bibliska definitionen på manlighet är kristuslikhet tror jag att det är många män som har lång väg att gå, och frågan är om män vill gå på denna väg. Det är inte säkert att den är den mest behagliga vägen att gå, men den är nödvändig att gå om man har den minsta önskan att leva ett liv i Mästarens fotspår. Vågar vi låta Jesus konfrontera det som är fel i våra liv och hur reagerar vi när Han gör det?

”Det finns faktiskt en sak som karaktäriserar män mer än kvinnor, och det är bristen på ansvar.”

Ekman nämnde att män ofta är dåliga på att ta ansvar och att vi är kvicka att lägga skulden på andra än oss själva – det är någon annans fel. I lustgården skyllde Adam omedelbart på sin hustru även om det var han som hade fått ansvaret från Gud, och denna ansvarslöshet behöver vi män vara vakna över så att vi kan göra något åt problemen.

I slutet av sin undervisning denna kväll togs ämnet sex upp, och Ulf Ekman citerade en indisk pastor han hade talat med en gång. Denne hade sagt något om att vi i Sverige är så oerhört sexfixerade. Han sade också att de i Indien har problem med pengar, att de var fattiga, men att svenskar har problem med sex. När man har talat om detta ämne under tidigare år inom trosrörelsen, har det som jag kan minnas varit på ett fördömande och tidvis demoniserande sätt. Nu talades det sansat om de problem en felaktig bild av sex leder till och om hur destruktivt och beroendeframkallande pornografi är. Ekman sa att detta är ett mycket vanligare problem i kristna sammanhang än vi kanske är medvetna om, och att det är viktigt att vi vågar tala öppet om det så att vi kan hjälpa varandra ut i frihet.

Jag måste erkänna att kvällens undervisning var väldigt mycket bättre än de förväntningar jag hade på den. Det finns inget kontroversiellt jag vill kritisera den här gången, för det var uteslutande väl investerad tid i något jag hoppas Livets Ord fortsätter med och som jag mer än gärna deltar i om så sker. Efter mötet hälsade Ulf på undertecknad och jag passade på att säga min positiva mening om hans undervisning. Det var ett kort och trevligt ”samtal”, och jag hoppas att vi någon gång i framtiden får en möjlighet att tala även om lite djupare saker.

Av Andréas Glandberger

"Den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare." - Jesus

För vissa är ledarskap i församlingen närmast ett skällsord. De som har upplevt ett negativt ledarskap där maktmissbruk präglat sättet att leda på har ofta en aversion mot ledarskap, och det är fullt förståeligt. Från talarstolen har det talats om den goda herden men det är kanske allt annat än en god herde man sett. Sedan finns det en annan sida där man är väldigt hierarkisk och poängterar de olika ämbeten man anser ska finnas i församlingen. I denna artikel skall jag kort skriva lite om ledarskap i den nytestamentliga församlingen och slutligen dela några tankar om biskopsämbetet. Detta är ingen djup analys av nytestamentligt ledarskap och jag menar mig inte vara någon lärd med den rätta sanningen på det här området.

Paulus var mycket noggrann med att man undervisade i enlighet med de ord han mottagit från Jesus, och de som avvek från den sunda läran tillrättavisade han ordentligt. Att det fanns ett ledarskap i varje församling ser vi också mycket tydligt, men frågan är hur detta ledarskap fungerade och vad som var deras uppgifter. Mycket av de ledarskapsmodeller vi ser i frikyrkliga sammanhang i dag har rötter som går tillbaka till Moses. Trosrörelsen, där jag har bakgrund ifrån, har med sin osunda ledarideologi hämtat det mesta från gamla testamentet och Moses, där de hierarkiska principerna är tydliga. Vem har väl inte hört om de olika bilderna om hur det skall vara, att Moses mottog instruktioner från Gud som han i sin tur delade vidare till de 70 äldste och som därefter meddelade folket. En av de mest använda bilderna på toppstyrt ledarskap är väl oljan som rinner ned för Arons skägg och att vi skall akta oss för att röra vid Herrens smorde.

Hur var det i den nytestamentliga församlingen? Rådde de hierarkiska principerna där eller förhöll det sig annorlunda? Jag kommer inte att ha en grundlig teologisk genomgång, utan endast visa dig kort hur jag tror tanken med församlingens ledarskap var tänkt att fungera. Jag använder ordet församlingen medvetet även om ordet ”kyrkan” i dessa tider är det kyrkopolitiskt korrekta att använda. Jesus etablerade inte vare sig den katolska kyrkan eller något annat samfund. Församlingen är inte byggd på personen Petrus, men på den uppenbarelse han fick om att Jesus var Messias, den levande Gudens Son. Jesus återetablerade däremot den förlorade kontakt människan från skapelsen hade med sin Skapare, och det är gemenskapen vi troende har tillsammans som utgör det som i grekiskan kallas ecclesia. Församlingen är de troende i Kristus oavsett om man är medlem i ett samfund eller möts i hemmen.

Som jag förstått att de nytestamentliga församlingarna fungerade, var det att apostlarna och deras medarbetare insatte äldste att ta hand om människorna. De äldste hade ett stort ansvar för de troende på sin ort och predikade och undervisade utöver att de gjorde hembesök. Det finns så ofantligt mycket mer att skriva om detta ämne, men då bör man kanske skriva en bok. Jag nämner här inget om de andra tjänsterna som också fanns i församlingen, såsom församlingstjänare/diakoner, utan håller mig till själva begreppet äldste/församlingsledare/biskop. Det var stora krav om man skulle bli en av de äldste, och det var viktigt att de som var satta som ledare för Guds församling var oklanderliga på alla sätt. Läser man dessa krav och överför dem till församlingsledare i dag skulle många diskvalificeras, och personligen tycker jag att det vore på sin plats i flera fall.

1 Tim 3:1-7 beskriver hur en församlingsledare bör vara:

”Om någon gärna vill få en församlingsledares tjänst, så önskar han sig en god uppgift. En församlingsledare skall vara oklanderlig, en enda kvinnas man, nykter, förståndig, aktad, gästfri och en god lärare. Han får inte missbruka vin eller vara våldsam utan skall vara vänlig, fridsam och fri från penningbegär. Han skall ta väl hand om sin familj och se till att hans barn lyder och visar all respekt. Men om någon inte förstår att ta hand om sin egen familj, hur skall han då kunna ta hand om Guds församling? Han skall inte vara nyomvänd, så att han blir högmodig och döms av den som förtalar honom. Han skall också ha gott anseende bland dem som står utanför, så att han inte får dåligt rykte och fastnar i djävulens snara.”

Det är nog en del som inte lever upp till dessa kritierier och definitivt borde träda åt sidan. När man läser Pauli undervisning om hur han beskriver ledarskapet i församlingen slås i alla fall jag av att det alltid talas om de äldste i pluralis och aldrig som om det skulle handla om bara en ledare. Jag kan inte se att det fanns huvudpastorer i de nytestamentliga församlingarna. Jag har skrivit om detta ämne tidigare[1] och vill poängtera det samma som jag gjorde då, nämligen att det endast är Jesus som har titeln huvudpastor i NT. Att kristenheten använder samma titel på ledare inom församlingen idag är egentligen en smula obegripligt.

För övrigt är det intressant att se att ordet för församlingsledare på grekiska (episkopē I ἐπίσκοπος - biskop) här ovan i 1 Tim 3,  har samma funktion som de äldste (presbyterion I πρεσβυτέριον). Skall man tro den bokstavliga betydelsen var detta bland annat en uppsökande funktion,[2] men också ordet overseer[3] (engelska för uppsyningsman) förekommer. Så långt jag läst och förstått är en biskop en som verkligen är en herde och som har som sin viktigaste uppgift att se till att andra har det bra. Hur mycket man än kanske ogillar ordet biskop så finns det tillika i det nya testamentet, men funktionen är kanske annorlunda än vad många av oss tror. Det handlar inte om makt eller en stark hierarkisk position, utan om verklig omsorg och kärlek till de troende i Guds församling. Att olika ämbeten missbrukats av det som kallas ”kyrkan” genom århundraden betyder däremot inte att vi inte skall våga titta på vad Gud säger om ledarskap i Hans kropp, men helt tydligt handlar det alltså inte om positioner och makt, utan om omsorg och kärlek.

En kommentar till 1 Tim 3:2 i Svensk Studiebibel av den kände och högt respekterade bibelforskaren Thoralf Gilbrandt säger följande angående ordet ”församlingsledare” som används i den aktuella texten:

”I apostolisk tid är ”presbyter” (äldste) och ”episkos” (församlingsledare) olika benämningar på samma tjänst.”[4]

Läser man vad den första hednabiskopen, Ignatios av Antiokia, skrev om biskopsämbetet blir man däremot fundersam. Likheterna till påveämbetet är tydliga.

”När man ser att biskopen tiger bör man frukta honom desto mer. Var och en som husets herre sänder som en förvaltare bör vi ta emot på samma sätt som den som har sänt honom. Det står alltså klart att man bör beakta biskopen som Herren själv” [...] ”Därför bör ni vandra enligt biskopens vilja, något som ni också gör.” [...] ”Låt oss därför vara angelägna att inte sätta oss upp mot biskopen så att vi underordnar oss Gud.”[5]

En gruppering som betonat starkt ledarskap sedan början av sin existens, är stiftelsen Livets Ord i Uppsala. Ulf Ekman tituleras som ”Pastor Ulf” och de hierarkiska tongångarna lever starkt inom Livets Ord. Om jag hade sett att dessa pastorer verkligen hade ett herdehjärta (såsom jag läser och förstår min bibel) hade jag varit försiktig med min kritik av Livets Ords ledare, men tyvärr har jag sett raka motsatsen under allt för många år för att kunna kalla dem herdar. De vakar över varandra och Livets Ord, men många är det som kan vittna om en stark maktstruktur i stället för den kärleksfulla herden vi i regel förknippar med kristet ledarskap. Givetvis finns det människor i Livets Ord som har ett herdehjärta, men det är tyvärr inte dessa som präglat trosrörelsen under de år rörelsen existerat. Det gör mig faktiskt ledsen eftersom man som kristen förväntar sig att kärleken till Jesus och andra borde vara integrerad och autentisk hos den som kallar sig pastor.

Jag talade med en av trosrörelsens pastorer för några år sedan, och personen i fråga sa rätt ut att han hade förstört många människors liv. Jag visste att det stämde, men det river i ens hjärta att höra det i alla fall. När man inte ser omvändelsens och förändringens frukt i form av förlåtelse och försoning hos dessa ledare som jag vet behandlat människor som om de inte vore något värda såvida det inte gagnade dem själva, ja då är det fullt legitimt att ifrågasätta om dessa ledare är herdar efter Guds hjärta.

Jag skall återgå till detta med biskopens ämbete och vill citera stiftelsen Livets Ords pastor Ulf Ekman som skrev en artikel i tidskriften Keryx där han berörde detta ämne:

”Det är kanske inte så konstigt att ett antal pingstgrupperingar i olika delar av världen nu använder sig av begreppet ”biskop” för att legitimera en tjänst som leder pastorer. Frågan är om man inte måste lyfta upp och bejaka både de reella ledarskapsproblem som finns idag och de lösningar som faktiskt har funnits genom historien. Kanske man inte bara reflexmässigt kan förkasta dem innan de ens blivit prövade. Jag tror verkligen inte det. Och jag tror att vi varken behöver skämmas för att pröva detta eller tömma begreppet på dess innehåll för att våga använda det. Vi kan inte bara uppfinna hjulet på nytt, införskaffa vissa titlar och köra på som om det förflutna inte existerade. Det finns en gemenskap, alltså en koinonia som också har en kontinuitet både framåt och bakåt. Det finns ett handlingsprogram som Anden kan leda oss till att upptäcka och samarbeta med, i både tid och rum. Det kommer att göra jobbet lättare för oss. Då blir manifestationen av vad kyrkan verkligen är mer autentisk, mer äkta och mer lik originalet. Det blir alltså ett sätt att bevara kontinuiteten och den apostoliska äktheten. Detta leder i sin tur till ett fullare uttryck för Guds väsen och en större manifestation av hans kraft, inte tvärtom. Det är intressant att katoliker betonar den apostoliska traditionen och den historiska successionen. Protestanter betonar den apostoliska undervisningen och läran. Pentekostala betonar det apostoliska livets övernaturliga dimension och genomslagskraft. Är det så att vi behöver alla dessa tre för att kyrkan ska vara både autentisk och relevant, både bevara sin trohet och öka sin genomslagskraft?”[6]

I samma nummer av Keryx skriver Ulf Ekman också om behovet av ett läroämbete, och för många frikyrkokristna låter kanske detta en aning främmande. Låt mig citera ett utdrag, men för helhetens skull rekommenderar jag att du läser hela artikeln:

”Min poäng är, att om man vänder sig från tanken på någon form av läroämbete hamnar man till slut i en förvirrande röra av subjektiva åsikter och upplevelser, som till slut resulterar i partistridighet och sönderfall. När man vill ge alla legitimitet får till slut ingen legitimitet. Ingen har då längre rätt att hänvisa till vare sig en sanning eller av den helige Ande smort, legitimt ämbete, som kan förvalta denna sanning rätt och ge den vidare. Ett (andligt självmordsaktigt) sätt att lösa detta blir då att negligera all form av objektiv sanning och i stället hänge sig åt enbart subjektiva upplevelser. Jag vill påstå att om kyrkan ska vara autentisk måste den i sin struktur ha någon form av läroämbete inbyggd i sig.”[7]

Har Ulf Ekman rätt i det han skriver? Behöver vi ompröva vår syn på bibliskt ledarskap för att församlingen fullt ut skall kunna vara det Gud tänkt?

Kongress i Turkiet

Mellan den 29 februari och 5 mars skall Livets Ord samla sina pastorer och ledare från alla de världsvida filialerna till en kongress i Efesus i Turkiet.[8] Där skall de diskutera, undervisa, ha gemenskap och workshops. Man får hoppas att de tillåter reella diskussioner och även ifrågasättande och inte bara envägskommunikation med färdigproducerade lösningar att underordnat acceptera. Kommer Ulf Ekman utses till biskop under denna kongress? Jag säger inte att det kommer att ske, men det vore väl kanske ett naturligt steg att ta under denna första kongress för ledare inom Livets Ords olika församlingar. Baserat på vad Ulf Ekman undervisat under åren lutar jag personligen mot att något liknande kommer att inträffa, samt att Livets Ord etablerar någon form av läroämbete. Jag har sett en del av Livets Ords pastorer efterlysa ett läroämbete i flera forum. Tiden får visa om jag har rätt eller fel, men helt ologiskt vore det som sagt inte.

Pauli ord om sig själv och Jesu ord om hierarki får avsluta denna artikel, och det de säger är en bra utgångspunkt för tjänande bland de troende. Trots allt handlar allt ledarskap i Guds församling om att tjäna och betjäna, och det är Kristus som ska förhärligas genom allt vi gör. Våra egna ambitioner måste vi lägga av oss vid hans kors om vi menar allvar med att vi ger våra liv till honom.

”Jag, den ringaste av alla heliga, har fått denna nåd att bland hedningarna predika evangeliet om Kristi outgrundliga rikedom. (Ef 3:8)

”Men Jesus kallade dem till sig och sade: ”Ni vet att folkens ledare uppträder som herrar över sina folk och att deras stormän använder sin makt över dem. Men så skall det inte vara bland er. Nej, den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara de andras slav.” (Matt 20:25-27)

Fotnoter
[1] Den gode herden & Jag har mitt namn skrivet i…
[2] Blue letter bible
[3] Blue letter bible
[4] Svensk Studiebibel, sid 1434
[5] Ignatios brev till Efesierna, ur ”De apostoliska fäderna”. Keryx nr 4, 2004
[6] Keryx nr 1, 2010, sid. 15
[7] Keryx nr 1, 2010, sid. 12
[8] Livets Ord

Länkar
Anders Gerdmar: Helighet bortom kyrkotraditioner
Mikael Karendal – ”Helighet och kyrkotraditioner”
Daniel Alm – ”Det bär”
Jonas Melin – ”Har frikyrkan en framtid?”

I denna artikel ska jag gå igenom ämnet tionde. Gäller tiondet i den kristna församlingen, eller gäller andra principer under det nya förbundet? Varför använder sig kristna församlingar av tionde för att finansiera sin verksamhet, och varför tror många att de stjäl från Herren om de inte ger tionde (Jmfr Mal 3:8)? Vi ska se på en del lagar och principer som gällde för tiondet, och så kan man fråga sig utifrån det Skriften säger, om det är rätt att överföra dessa till dagens kristna verksamheter. I många församlingar medför de stora visionerna att man behöver få in mycket pengar på kontot för att driften ska fungera, och det är närliggande att tro att man därför viktlägger tiondet så starkt.

Tionde innan lagen.

Låt oss börja med tiden innan lagen, för bibeln nämner två tillfällen där tionde omtalas. Det första är Abraham som gav tionde till Melkisedek av bytet han tog under slaget mot Kedorlaomer (1 Mos 14:18-20), och Paulus omtalar denna händelse som ett bevis för att Kristi prästadöme (på Melkisedeks sätt) är bättre än det levitiska prästadömet på grund av att Levi, som ännu var i Abrahams länd, på sätt och vis betalade tionde till Melkisedek. Det andra exemplet som nämns, är Jakob som gav ett löfte vid Betel om att ge Gud tionde av alla sina ägodelar. I båda dessa exempel gavs tiondet frivilligt, och vi läser ingenstans om att Abraham eller Jakob gav sina ättlingar befallning om att göra det samma, och att det i sin tur resulterade i att det blev en religiös skick eller lag. Om Jakob redan hade förpliktat sig att ge tionde så fanns det ju ingen orsak till att han skulle avlägga det löfte han gjorde. Det är m.a.o. tydligt att man under patriarkernas tid inte hade någon skick eller lag som befallde människor att ge tionde. Det var först när förbundet med Lagen trädde i kraft att en sådan lag infördes.

Tionde under Moselagen

När Gud gav israeliterna lagarna om tionde, hade han förutbestämda mål med det. Det finns de som menar att det fanns flera ”tionden,” och det verkar som israeliterna betalade två tiondelar av sin årliga inkomst, förutom under sabbatsåren i och med att de då inte kunde räkna med någon inkomst (3 Mos 25:1-12). Tiondet skulle ges i tillägg till den första grödan israelerna var förpliktade att ge till Herren (2 Mos 23:19 & 34:26). Det första tiondet, som bestod av en tiondel av det jorden och fruktträden gav, och av nötboskap och småboskap (tydligen av tillväxten hjordarna hade), fördes till helgedomen och gavs till leviterna eftersom de inte hade något arv i landet, men var vigda till tjänsten i helgedomen (3 Mos 27:30-32 & 4 Mos 18:21+24). Också leviterna gav tionde av det vad de mottog, och det gavs för att underhålla Arons präster (4 Mos 18:25-29).

Kornet skördades och frukten från vinrankorna och olivträden omgjordes till vin och olja innan man gav tionde. (4 Mos 18:27, 30 & Nehemja 10:37). Om en israelit önskade ge pengar istället för produkter, kunde han göra det under förutsättning att han lade till 20% av produkternas värde (3 Mos 27:31). Med boskapen var det annorlunda. ”Av allt som går under herdestaven skall vart tionde djur vara helgat åt HERREN.” Här skulle de inte undersöka djuret först, men märka vart tionde djur oavsett i vilket skick det var (3 Mos 27:32-33).

Som tidigare nämnt, ser det ut som det fanns en sekundär tionde, som varje år sattes till sida. Den var inte direkt menat för leviterna, men indirekt fick de ändå del i den, men vanligtvis användes den för att glädja israeliska familjer som möttes vid de nationella högtiderna. När vägen till templet var för lång m.t.p att ta med sig tionde, omsattes den istället i pengar för att så användas till underhåll för familjerna under dessa högtider (5 Mos 12:4-7, 11, 17-18, 14:22-27).
Vid slutet av det tredje och sjätte året i den sju år långa sabbatsperioden satte man denna tionde till sida till leviterna, de fastboende utlänningarna, änkorna och de farlösa pojkarna i det lokala samhället i stället för att användas som betalning vid de nationella högtiderna (5 Mos 14:28-29 & 26:12).

De israeliska lagarna i förbindelse med tionde var inte orimliga. Det är också viktigt att komma ihåg att Gud lovade att ”himlens fönster” skulle öppnas över israeliterna så att de blev välsignade, förutsatt att de lydde dessa lagar. (Mal 3:10 & 5 Mos 28:1-2, 11-14) När folket inte gav sitt tionde, gick det ut över leviterna eftersom de då var tvungna att använda tid på vanligt arbete och att prästtjänsten då blev lidande (Nehemja 13:10).

En sådan trolöshet fick också konsekvenser för den sanna tillbedjan. När de tio stammarna gick bort ifrån den sanna tillbedjan och började dyrka kalvar, använde de sorgligt nog tiondet för att stödja den falska religionen. (Amos 4:4-5) När israeliterna däremot var trofasta mot Gud och styrdes av rättfärdiga män, gavs det åter tionde till leviterna, och enligt Guds löften var det då ingen som led nöd. I Moselagen fanns det inget straff för de som inte gav tionde. Gud hade ändå gjort så att hela folket kände sig förpliktade att ge tionde, för vid slutet av den treåriga tiondeperioden skulle de erkänna inför Herren att de betalat tiondet. (5 Mos 26:12-15) Allt som oregelmässigt hölls tillbaka, betraktades som stöld från Gud. (Mal 3:7-9)

Tionde på Jesu tid

De judiska ledarna i det första århundradet, och speciellt bland de skriftlärda och fariséerna, gjorde ett stort nummer av att de gav tionde och gjorde andra synliga gärningar i förbindelse med sin gudsdyrkan, men deras hjärtan var långt borta frän Gud (Matt 15:1-9). Jesus tillrättavisade dem för deras hycklande inställning och uppmärksammade det faktum att de var noga med att ge ”tionde av mynta, dill och kummin men försummar det som är viktigast i lagen: rätten, barmhärtigheten och troheten. Det ena borde ni göra utan att försumma det andra.” (Matt 23:23).

Tionde i den kristna församlingen

De första kristna i det första århundradet fick ingen befallning om att ge tionde. Huvudorsaken med tiondet under Moselagen var att stödja Israels tempel och prästerskap. Plikten att ge tionde upphörde när Moselagens förbund uppfylldes vid Kristi död på Golgata kors. Den som är en aning bevandrad i judisk historia, vet att leviterna fortsatte sin tempeltjänst fram till templet förstördes i år 70 e.Kr, men från och med år 33 hade de kristna blivit en del av ett nytt, andligt prästerskap som inte ”finansierades” av en tiondeordning (Rom 6:14, Hebr 7:12 & 1 Petr 2:9). De kristna gav efter den förmåga de hade, och pålades inte att ge fasta bidrag till församlingens utgifter. Ingen gav av tvång, men i enlighet med det beslut han fattade i sitt hjärta. Gud älskar en glad givare! (2 Kor 8:12 & 9:7) De uppmuntrades att följa vissa principer, som f.ex ”Sådana äldste som sköter sin uppgift väl skall ni anse värda dubbel heder, särskilt dem som arbetar med predikan och undervisning. Ty Skriften säger: Du skall inte binda för munnen på oxen som tröskar* och: Arbetaren är värd sin lön.” (1 Tim 5:17-18). Paulus visade ett gott exempel genom att inte vara en ekonomisk börda för församlingarna, och tjänade pengar genom sitt yrke som tältmakare. (Apg 18:3 & 1 Tess 2:9) Kanske ett tips till många onödigt betalda pastorer i små församlingar som har en ansträngd ekonomi, fast det finns ju andra jobb än tältmakare förstås…

Slutord

Principerna om tionde som var nedlagt i Moselagen hade en tidsbegränsad period fram till Kristus och det nya förbundet, och som vi också sett hade lagen om tionde mycket bestämda regler. Vilka ”leviter” är det i våra kristna församlingar idag som ska ta emot tiondet? Det levitiska prästadömet avslutades i och med det nya förbundet, och man kan inte vidareföra dessa principer att gälla den kristna nytestamentliga församlingen (även om många sammanhang har sina prästadömen och hierarkier), i alla fall inte som en lag. Om apostlarna inte krävde tionde av de hednakristna, så ska heller inte dagens kristna församlingar basera sina inkomster på dessa regler.

Om du inte ger tionde så stjäl du inte från Herren, och välsignelsen kommer heller inte att tas ifrån dig. Du är redan välsignad i Jesus Kristus, och Ef 1:3 säger: ”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelse…” Självklart kan och får du ge tionde om du vill, men ge det med glädje, inte av fruktan och en felaktig tro om att om du ger tionde så blir du speciellt välsignad. Många har gett sig fattiga, och säkerligen finnes det flera av er läsare som vet mer om det. Ge av ett glatt hjärta till allt Guds verk. Du har redan allt i Kristus, så finn vilan i Herren och gläd dig över det kristna livet. Självklart är det en glädje att ge och därmed välsigna andra, men givande ska som sagt komma från hjärtat. Jag har hört tillräckligt många kollekt och tiondetal för att kunna påstå att allt för många missbrukar Guds Ord på det här området.

Var välsignad!

Se också Marcus’ artikel om givande och pengar

Barnet, badvattnet och smutsen…

Gästblogg av Sefast Tronde

Renlärighetsiver är något smittsamt, något som tyvärr många smittats av i denna sena tid, kort, kort förr än Jesus återkommer. Och ändå verkar det paradoxalt nog så att de största renlärighetsivrarna både bekänner tro på att Jesus faktiskt kommer snart, och ändå inte följer de bud som Han själv uttryckligen sagt är de främsta, att älska vår nästa.

Historiskt sett är de mycket, mycket få predikanter, evangelister och lärare som inte haft någon biblisk tvivelaktighet i någon av sina predikningar som inte kunnat dokumenterats. Jag vill påstå att minst 95 procent någon gång gått utanför sitt ljus och sin kallelse, och haft smärre eller mer framträdande delar i sin lära och förkunnelse som varit diffus eller mer eller mindre bibelstridig på något sätt. Nära nog alla kan ifrågasättas på den grunden.   

Nu mer än någonsin skall allt målas i antingen svart eller vitt. Kan någon vid något tillfälle tillvitas någon annan nyans än vitt bör han definitivt kategoriseras som svart. Finns någon smuts i badvattnet så spolar vi ned hela barnet.

Samma sak om någon känt någon, stått på samma plattform som någon, eller till och med setts tillsammans med någon känd villolärare: – Spola ner skiten!

Och visst hade den gode Martin Luther producerat grova antisemitiska, ja antijudiska skrifter, vid slutet av sin livsgärning, men skall vi för den skull spola ned allt det goda reformationen åstadkom? Är frälsning genom tron allena något som därigenom förlorat sitt värde? Är skriftens ord som yttersta auktoritet för lära och efterföljelse något som blivit passé, efter att det Lutherska syndaregistret i exploaterad form kommit i dager…?

En efter en av dem som gått före skall formligen avrättas, och hela deras livsverk förklaras nattsvart, därför att något av deras smuts flutit upp till ytan decennier och mer, efter att de gått ur tiden. Hur enögd och enfaldig har då inte vår tids kristenhet blivit?

Eller för att dra det en liten bit till: – Skall alla vi som upplevt oss välsignade av olika förkunnares, lärares och reformatorers livsverk förklaras byggt vårt hus på ”lösan grund”? Med denna logiska konsekvens återstår snart bara att den rätta läran kan reduceras till, ”kritisera, förtala, förbanna och kasta ut all förkunnelse som kommit ur munnen på en som över huvud taget någon gång sagt något som inte har stöd i Guds ord”.

Och i konsekvensens namn blir då nära nog alla helanden av sjukdomar av djävulen. Att under och tecken sker är snarare ett tecken på obiblisk bluff och villolära, och inte alls ett tecken på att Guds Helige Ande verkar.

När nu snart sagt alla Läsare är gångna ur tiden, finns inte längre någon läsare som prövar. Många tycks nu pröva efter sin egen självutnämnda duktighet och präktighet och citerar Guds Ord så det formligen smattrar…

Elakast vinner…!!! Kasta smuts på honom/henne – så kan vi med ett hånleende spola ner honom med badvattnet! No mercy! Attityden, raljansen och hånleendet är ingen synd, för motivet var ju renlärighet – alltså kärlek – i omsorg om andra som inte har samma ande-bedömningens förmåga som jag. Denna förmåga mäts nämligen i hur många du pekat ut – precis som i häxprocessens dagar – precis som under inkvisitionen. Spola ner eländet!

Eller kanske vi skall vända på problemet och börja älska varandra: Att älska sin nästa såsom sig själv innebär ju även att även älska den religiöst orene och vilsefarne Samariten!
Om någon av en händelse känner sig utpekad av vad jag skriver vill jag tillägga, att pekar jag på dig med ett finger så pekar tre fingrar tillbaka på mig själv. Vi är alla delaktiga i den kärlekslöshet som råder. Det enda konstruktiva vi kan göra är att tillsammans böja våra knän inför Gud, och börja följa Hans bud att älska varandra!

” Om någon säger sig älska Gud och hatar sin broder, så är han en lögnare. Ty den som icke älskar sin broder, som han har sett, han kan icke älska Gud, som han icke har sett. 21Och det budet hava vi från honom, att den som älskar Gud, han skall ock älska sin broder.” (1Joh. 4:20-21)

Om vi nu har budet att älska varandra, så bör vi veta att kärleken är ett val i första hand, som väl kan ge en upplevelse av känslor i andra hand. Upplever vi inte känslan av kärlek till vår broder får vi sannerligen bedja till Gud, och Han hjälper – frälser och förvandlar – även hjärtan av sten.

Många, många apostlar, evangelister och div. förkunnare har börjat i anden men slutat i köttet. Världsliga frestelser av girighet, sexuell lockelse och högmod har kommit emellan. Syndafall och påföljande fortsatt vandring i köttet, med villolära och andligt bedrägligt beteende har ibland blivit resultatet. Men var därför den första delen av vandringen fel? Bör vi inte vara så ödmjuka inför Gud att vi kan behålla det goda?

Många män och kvinnor som varit mäktigt använda av Gud och som senare fallit har ändå lämnat god frukt efter sig: Människor som blivit helade, förvandlade och frälsta. Den som läst lite av sin väckelsehistoria vet det väl. Inte skall vi väl förkasta hela pingstväckelsen till följd av att William J. Seymour var i återkommande och svåra konflikter i slutet av sin gärning. Inte bör vi förkasta en av Europas historiskt största väckelser, i Wales, vars redskap var Evan Roberts, för att Roberts vid sitt livs slut blev djupt depressiv och sinnessjuk. Inte bör vi heller förkasta Smith Wigglesworth, och alla de kraftgärningar som Gud gjorde genom honom, för att han ofta bar sig konstigt åt och även slog någon i magen inför när märkliga helandeunder skedde. Eller bör vi underkänna alla de uppskattade ca 2 miljoner helanden som ägde rum vid Kathryn Kuhlmans tjänst inför Gud, till följd av hennes medverkan i ett äktenskapsbrott och hennes okuvliga personlighet att bl.a. ha kontakt med flera utpekade villolärare och även påven…

Det finns många, många fler exempel från såväl biblisk tid som i nutid. Bibeln säger även om profeterna, att det var människor av samma natur som vi. Alltså med svagheter, karaktärsbrister och ibland med svåra misslyckanden.

Jag tror inte på att kasta ut barnet med badvattnet. Jag tror i stället på att pröva allt och behålla det goda. Jag tror på Guds barmhärtighet. Utan Guds barmhärtighet skulle jag inte vara frälst. Utan Guds oändliga kärlek och barmhärtighet skulle jag inte ens leva.

Kan vi bedja med psalmisten David, ”Gud, var mig nådig efter din godhet,
utplåna mina överträdelser efter din stora barmhärtighet”. Och, börja praktisera välsignelsens ämbete, som Bibeln säger att Jesu efterföljare har.

Då kanske vi till och med kan börja se att det funnits många som börjat i anden men slutat i köttet, och att Gud även genom dem efterlämnat en del god frukt åt oss. Och att vi inte skall vara så snara att döma på orätta grunder, och kasta ut barnet med badvattnet.

// Sefast Tronde

Kommentar av MyTwoCents:  Nedan är en profetisk syn från Martin Reen.  Fram tills dess att kommentatorn Eva Helen klistrade in budskapet i kommentarsfältet hade jag inte hört talas om Martin.  Vänligen pröva utifrån de bibliska principerna kring profetiskt tal och Joel 2 i åminne.     Mvh Daniel F orslund

1 Tess 5:19-22  Släck inte Anden. Förakta inte profetior, men pröva allt, behåll det goda, och håll er borta från allt slags ont.

Joel 2:28-29/Apg 2:  Och det skall ske därefter att jag skall utgjuta min Ande över allt kött.  Era söner och era döttrar skall profetera, era gamla män skall ha drömmar, era unga män skall se syner. Också över tjänare och tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta min Ande.

Martin:

”Detta var de fästen som Gud visade mig att de ville upprätta (Det finns naturligtvis många fler, men det var dessa som Gud visade mig.):

1. Personkulten. För att hindra att den ansiktslösa skara som följer Lammet vart det än går blir förlöst, kom andefurstarna överens om att upphöja människor och låta predikanter och ledare få alltför stort ljus på sig, så att människor följer dem istället för Lammet. Jag såg att de kristna som föll för detta istället för att bli ansiktslösa fick ett ansikte som liknade den människa som de följde i den andliga världen. De blev kopior av den människa de följde.

2. Fariseismen. För att hindra den kärlek som Gud vill ge sina barn till varandra, och som är nödvändig för att Gud skall kunna upprätta sitt folk, beslöt de att försöka upprätta en fariseeisk hållning som gör att man dömer varandra och inte vill acceptera något annat än den form man själv representerar. Denna hållning gör också att man tar avstånd ifrån den man upplever vara mer ofullkomlig än man själv är. De som föll för detta blev alltmer kritiska och dömande emot Guds verk, och blev en avbild av åklagaren i den andliga världen. Istället för att bli ansiktslösa blev dessa lika åklagaren.

3. Samfundsdyrkan. Man beslöt att upprätta ett fäste av samfundsdyrkan, så att man inte följer Jesus, utan det samfund man tillhör. Detta skapar religion, därför att man blir efterföljare av ett system, och inte en person. De som föll för detta såg ut som människor instängda i fängelse i den andliga världen.

4. Intellektualism/Emotionalism. Man beslöt att betona intellektuelt eller den känslomässiga upplevelsen, så att dessa blev viktigare än Guds ord. De som föll för detta liknade soldater utan svärd, och de blev lätta byten för fienden.

5. Kontroll och förtryck. Man beslöt att bland ledare försöka upprätta fästen av kontroll och förtryck. De ledare som föll för detta skapade system och administrationer som stängde för Andens frihet, och dessa liknade småpåvar i den andliga världen. Detta därför att de tog Jesu plats som medlare mellan Gud och människa.

6. Fattigdom. Man beslutade att försöka upprätta ett fattigdomsideal i församlingarna så att de pengar som behövdes för att bygga Guds rike inte skulle finnas, och därigenom skulle Guds verk stoppas. De som föll för detta liknade tiggare i den andliga världen. De gjorde fattigdomen till sin avgud.

7. Fruktan. Man beslutade att upprätta fästen av fruktan för att ta modet av de troende, för fienden vet att den som är rädd inte vågar satsa för Gud. Fruktan förlamar oss. De som föll för detta såg ut som stenstatyer i den andliga världen, därför att de aldrig vågade ta ett steg för att bygga Guds rike. De var som förstenade av fruktan.

Jag såg hur dessa fästen upprättades och hur många föll, men jag såg också hur många övervann detta. De övervann genom Lammets blod och sitt vittnesbörds ord. De älskade Lammet mer än sitt eget liv, och följde Lammet vart det än gick. Jag såg också hur många av de som hade fallit för dessa fästen fick upprättelse genom Guds nåd. Dessa fästen bröts slutligen ned, för de kunde inte stå emot den ansiktslösa skara som var korsmärkta och hade Guds ljus över sina liv. Jag såg hur Guds rike segrade i Sverige.
Därefter slutade synen. ”

Martin Reen

Gästblogg:   שאול התרסי,  Šaʾul HaTarsi (Paulus)

Gal 5:13-26 ”Ni är kallade till frihet, bröder. Använd bara inte friheten så att den onda naturen får något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek. 14 Ty hela lagen är uppfylld i detta enda budord: Du skall älska din nästa som dig själv.* 15 Men om ni biter och sliter i varandra, se då till att ni inte blir uppslukade av varandra.

16 Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, så kommer ni inte att göra vad köttet begär. 17 Ty köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra för att hindra er att göra det ni vill. 18 Men om ni leds av Anden, står ni inte under lagen. 19 Köttets gärningar är uppenbara: de är otukt, orenhet, lösaktighet, 20 avgudadyrkan, svartkonst, fiendskap, kiv, avund, vredesutbrott, gräl, splittringar, villoläror, 21 illvilja, fylleri, utsvävningar och annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så skall inte ärva Guds rike.

22 Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, 23 trohet, mildhet och självbehärskning. Sådant är lagen inte emot. 24 De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär. 25 Om vi har liv genom Anden, låt oss då även följa Anden. 26 Låt oss inte söka tom ära, inte utmana varandra och inte avundas varandra.

Splittringstendenser i församlingen

I Kor 1:10-31 I vår Herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att alla vara eniga i det ni säger och inte låta stridigheter förekomma bland er, utan vara fullkomligt enade i samma uppfattning och samma mening. 11 Av dem som hör till Kloes familj* har jag nämligen fått veta om er, mina bröder, att det förekommer stridigheter bland er. 12 Vad jag menar är att ni var och en på sitt håll säger: ”Jag håller mig till Paulus” eller ”Jag håller mig till Apollos”* eller ”Jag håller mig till Kefas”* eller ”Jag håller mig till Kristus”. 13 Är då Kristus delad? Inte korsfästes väl Paulus för er? Eller döptes ni i Paulus namn? 14 Jag tackar Gud för att jag inte har döpt någon bland er utom Krispus och Gajus, 15 så att ingen kan säga att ni har blivit döpta i mitt namn. 16 Jo, Stefanas familj har jag också döpt. För övrigt vet jag inte om jag har döpt någon. 17 Ty Kristus har inte sänt mig för att döpa utan för att predika evangelium, och det inte med vishet och vältalighet, så att Kristi kors inte förlorar sin kraft.

Världens visdom och korsets dårskap

18 Ty detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft. 19 Det står ju skrivet: Jag skall göra de visas visdom om intet, och de förståndigas förstånd skall jag slå ner. * 20 Var är de visa? Var är de skriftlärda? Var är den här världens ordvrängare?* Har inte Gud gjort den här världens visdom till dårskap? 21 Jo, eftersom världen i sin visdom inte lärde känna Gud i hans vishet, beslöt Gud att genom den dårskap som vi predikar frälsa dem som tror. 22 Ty judarna begär tecken* och grekerna söker visdom. 23 Men vi predikar Kristus som korsfäst, för judarna en stötesten* och för hedningarna en dårskap. 24 Men för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet. 25 Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor.

26 Bröder, se på er egen kallelse. Inte många av er var visa om man ser till det yttre, inte många var mäktiga, inte många av förnäm släkt. 27 Nej, det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta det starka stå där med skam, 28 och det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, 29 för att ingen människa skall berömma sig inför Gud. 30 Honom har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning, 31 för att det skall ske som står skrivet: Den som berömmer sig skall berömma sig av Herren.

Gästblogg av Sefast Tronde

Gud har i sin nåd givit oss frälsning genom Sin Son, Jesus Kristus vår Herre. Denna dyra gåva får vi ta emot i tro. Till vår främsta hjälp att ge oss vad vi behöver för vår vandring, för att inte förlora vår frälsning har Han gett oss Sitt Ord och Sin Ande. Ordet och Anden går inte att åtskilja för att vi skall förstå eller hitta rätt, för emellan dem står vårt förstånd som är en del av vår fallna natur som måste överlåtas för att inte stå hindrande i vägen.

Bibeln säger att ”Gud är Kärleken”, alltså är Gud målet och vägvisaren till Honom Ordet. Den Helige Ande är läraren för att Ordet skall bli liv, och därför måste vi överlåta vårt förstånd och vår vilja.

För att pröva en förkunnelse måste vi därför läsa Bibeln grundligt. Den Helige Ande kan väl ge den som är nyfrälst och ej har någon större kunskap i Bibelns ord ’en magkänsla’ om att något är rätt eller fel, men förståndet kräver kunskap för att ge insikt och kunna vidareförmedlas. Vi måste därför pröva allt mot Bibelns ord, att förkunnelsen stämmer överens med bibelordet, och inte minst att vi prövar efter de sätt som bibelordet föreskriver. Alltså genom att tillämpa explicita bibeltexter så bra som vi förmår, men även för att få en fullständig förståelse, låta olika bibeltexter förklara och bekräfta varandra i fråga om mening och betydelse. Gudsordet ger oss riktlinjen ”ej utöver vad skrivet är”.

En sak vi bör vara väl medvetna om är, att all förkunnelse färgas av förkunnaren, att därmed nära nog all förkunnelse inte är fullständigt bibeltrogen. Även de som läst Bibeln regelbundet under flera decennier, kanske flera tusen timmars läsning, är inte perfekta i den meningen att vart ord överensstämmer med Ordet, utan att allt måste prövas. Det finns inga perfekta människor ens i Guds Rike, här på jorden.

Stämmer en predikan överens med Bibeln till 95 procent är det förmodligen en ganska bra predikan. Men sedan följer en viktig sak, och det är vad det var som inte stämde. Är det en av de frälsningsgrundande sanningarna, vem Jesus är, vad försoningsverket på Golgata innebär, och hur du tar emot denna Guds frälsning, kan förkunnelsen ändå vara förkastlig. Men oftast är den del av förkunnelsen som inte stämde med Bibelns ord mindre väsentliga saker, och då bör det ändå kunna vara en bra förkunnelse.

Att pröva om någon som är förkunnare är att betrakta som en Gudsman eller en villolärare är en ännu delikatare uppgift. Främst därför att vi uppmanas att visa ifrån oss villolärare och inte söka gemenskap med dem, och i denna bedömning ligger därför en dom från vår sida. Alltså ett avgörande till avståndstagande. Det innebär även en ytterligare svårighet, att vi prövas i vår kärlek. Det näst främsta budet är att vi skall älska vår nästa såsom oss själva. Vid en omvänd tolkning innebär det att vi är pliktiga att älska villoläraren som person, och ständigt vara beredda att förlåta och söka upprätta honom, i de fall han ändrar sig. Svårt, ja, men inte för svårt. Gud gör det möjligt, men det kräver likaledes en fullständig överlåtelse från vår sida.

Misstänksamhet och kriticism är alltså ingen väg till prövning av olika förkunnare. Att pröva en människa, huruvida hon bör vara att betrakta som villolärare eller ej, kräver ett rigoröst följande av Bibelns ord. Först skall förkunnelsen i fråga vara systematiskt felaktig gentemot Bibelns ord, gällande fundamentala frälsningsavgörande sanningar, dvs. på ett sätt som indirekt eller direkt kan orsaka att människor förlorar sin frälsning i Jesus Kristus vår Herre.

Att i eskatologisk förkunnelse predika att ”uppryckandet av de frästa”, som vissa bibeltexter talar om, skall ske före Jesu fysiska återkomst till Jorden, eller i samband med Jesus återkomst är i sig ingen frälsningsgrundande lära, och skillnader i detta avseende bör därför ej heller anses vara någon villolära. Ej heller bör frågan om att fira Gudstjänst på lördag eller söndag vara något som skiljer oss från Guds frälsning, och således ej heller vara något som är att betrakta som villolära eller ej. Detta är endast skillnader i fråga om olika teologiska tolkningar. Många fler exempel skulle kunna ges.

När människor prövas på detta sätt, föreskriver Bibeln några ord som vi ej kan förbigå. Jag skall härvid ta upp några av de viktigaste.

Men om din broder försyndar sig, så gå åstad och förehåll honom det enskilt. Om han då lyssnar till dig, så har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar till dig, så tag med dig ännu en eller två, för att ’var sak må avgöras efter två eller tre vittnens utsago’. Lyssnar han inte heller till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han ej heller till församlingen, så vare han för dig såsom en hedning och en publikan.

Mat. 18:15-17

Detta ord från Matteus Evangelium gäller försyndelse i allmänhet, och en av de mest fundamentala synderna den som menar sig vara en kristen kan göra är försyndelse mot Guds Ord. Bibelordet vilar på ett självbekräftande bibliskt fundament, eftersom det återger och har sin bekräftelse i Mose lag i gamla testamentet.

En man, som kommer partisöndring åstad, må du visa ifrån dig, sedan du en eller två gånger har förmanat honom.

Tit. 3:10

Titus var en av Paulus närmaste medarbetare, som Paulus i sitt brev ger många värdefulla instruktioner hur han skulle handla när villolärare uppträdde. Det är av vikt att man noterar att domen ”att visa ifrån” skall föregås av att personligen ”förmana en eller två gånger”. Paulus bekräftar därvid även, i likhet med Jesus, Mose lag.

Jag bjuder dig, nu som när jag for åstad till Macedonien, att stanna kvar i Efesus och där förmana somliga att inte förkunna främmande läror eller akta på fabler och släktledningshistorier utan ände, som ju snarare vålla ordstrider än främja den Guds ordning, som kommer till fullbordan i tron. Och förmaningens ändamål är kärlek av ett rent hjärta och av ett gott samvete och av en oskrymtad tro.

1 Tim. 1:3-5

Båda de brev som Paulus skriver till Timoteus innehåller många förhållningssätt i fråga om prövande av läror och förkunnare. Ovan citerade ord är tydligt, och uttrycker explicit att förmaningens ändamål är kärlek. Alltså både förhållningssättet till den som skall förmanas och omsorgen om de som kan bli bedragna. Dessutom fastslår detta bibelord som så många andra att systematiskt felaktig förkunnelse skall föregås av personlig förmaning. Man kan helt enkelt inte, enligt Bibeln, vidta domshandlingen att uppmana till avståndstagande utan att man tidigare förmanat.

Ve er, ni skriftlärde och fariséer, ni skrymtare, som ger tionde av mynta, dill och kummin, men underlåter det som är viktigast i lagen, nämligen rätten och barmhärtigheten och troheten.

Mat. 23:23

Men detta är, vad ni skall göra: Tala sanning med varandra; döm rätta och fridsamma domar i era portar.

Sak. 8:16

Jag tar ovan upp två ord som gäller vid prövning och vidföljande domshandling av villolärare, det första är ett ord från Jesus själv, till fariséerna, där Jesus starkt kritiserar dåtidens religiösa etablissemang för att följa de yttre synliga delarna av Mose lag, men inte akta på det väsentliga innehållet: rätten, barmhärtigheten och troheten. Starkt! Det andra ordet från profeten Sakarja fungerar även som en likartad bekräftelse. Orden kan väl stödja förfarandet för allahanda prövning av vad som är rätt och fel, och ytterst sätt gäller det i synnerhet evangelii förkunnelse. Alltså en ledstjärna för hur vi skall handskas med dem som gått vilse: först förmana personligen, minst ett par gånger, innan saken ges offentlighet, och givetvis allt i barmhärtighet.

En intressant not i sammanhanget är att Jeremia var en av de profeter som specifikt fick en uppgift att vara en väktare i Israel, mot all tilltagande gudlöshet som fanns på hans tid. Han har även givits smeknamnet ”tårarnas profet”, vilket väl återspeglar det hjärta av barmhärtighet som profeten Jeremia hade i sin svåra uppgift.

Måste i stället den ene brodern gå till rätta med den andre, och det inför de otrogna?

1 Kor. 6:6

Den som visar förakt för sin nästa, han begår synd, men säll är den som förbarmar sig över de betryckta.

Ord. 14:21

Sist vill jag ta upp ett par bibelställen som säger något om saker man inte skall göra. Det första bibelordet kommer från Paulus, där han skarpt inskärper att förmaning som naturligt innehåller klander, före sakens avgörande, inte skall ske inför offentligheten. För att backa tillbaka något måste vi åter erinra vikten av barmhärtighet mot den som anklagas. Främst på grund av Korintiernas brist på barmhärtighet i denna fråga blir Paulus tillsägelse så skarp.

Det senare bibelordet kommer från Ordspråksboken och är en allvarlig varning för att visa förakt för sin nästa, vilket fastslås som synd. Att klandra utan sak, använda nedsättande omdömen, och göra orättfärdiga jämförelser där någon likställs med kända villolärare är en typ av ohöljt förakt som varje kristen borde ta avstånd från.

Bibeln visar om och om igen, med bibelord efter bibelord, att all prövning och förmaning skall ske i kärlek och barmhärtighet. Det är något som jag upplevt blivit en allt större bristvara i dag, och föga tröst får jag av Jesu ord (Matt. 24:12) om att kärleken skall kallna i de yttersta tiderna. Därför anser jag att vi bör vara barmhärtigare mot varandra, och åtminstone försöka att handla på ett bibliskt sätt när vi prövar olika förkunnare. Den som menar sig vara en Jesu efterföljare bör därför ej heller döma någon ohörd.

Då jag menar att Bibeln är så pass tydlig ifråga om hur läror och dess förkunnare skall prövas anser jag att det skall kunna åstadkommas en konsensus om hur dessa frågor skall bedömas. Åtminstone bland de som bekänner Bibeln som högsta auktoritet för lära och tro.

// Sefast Tronde

- ett år efter sin död!

Missa inte denna högaktuella kort-dokumentär om den välkända judiska rabbinen som enligt egen utsago mötte Messias innan sin död.  Han skrev sedan ner hans namn (Messias) på en papperslapp med specifika instruktioner om när denna lapp fick visas.  Denna kodade papperslapp förbryllar rabbinens efterföljare långt efter hans död.   Innehåller även en intressant koppling mellan Messias återkomst (eller uppenbarelse för det judiska folket) och Ariel Sharons kommande död. (Som bekant ligger Israels före detta premiärminister i koma sedan ett antal år tillbaka)

Klippet är kortare än 5 minuter.  Missa inte att se det.

mvh

MyTwoCents / Daniel