I denna artikel ska jag gå igenom ämnet tionde. Gäller tiondet i den kristna församlingen, eller gäller andra principer under det nya förbundet? Varför använder sig kristna församlingar av tionde för att finansiera sin verksamhet, och varför tror många att de stjäl från Herren om de inte ger tionde (Jmfr Mal 3:8)? Vi ska se på en del lagar och principer som gällde för tiondet, och så kan man fråga sig utifrån det Skriften säger, om det är rätt att överföra dessa till dagens kristna verksamheter. I många församlingar medför de stora visionerna att man behöver få in mycket pengar på kontot för att driften ska fungera, och det är närliggande att tro att man därför viktlägger tiondet så starkt.

Tionde innan lagen.

Låt oss börja med tiden innan lagen, för bibeln nämner två tillfällen där tionde omtalas. Det första är Abraham som gav tionde till Melkisedek av bytet han tog under slaget mot Kedorlaomer (1 Mos 14:18-20), och Paulus omtalar denna händelse som ett bevis för att Kristi prästadöme (på Melkisedeks sätt) är bättre än det levitiska prästadömet på grund av att Levi, som ännu var i Abrahams länd, på sätt och vis betalade tionde till Melkisedek. Det andra exemplet som nämns, är Jakob som gav ett löfte vid Betel om att ge Gud tionde av alla sina ägodelar. I båda dessa exempel gavs tiondet frivilligt, och vi läser ingenstans om att Abraham eller Jakob gav sina ättlingar befallning om att göra det samma, och att det i sin tur resulterade i att det blev en religiös skick eller lag. Om Jakob redan hade förpliktat sig att ge tionde så fanns det ju ingen orsak till att han skulle avlägga det löfte han gjorde. Det är m.a.o. tydligt att man under patriarkernas tid inte hade någon skick eller lag som befallde människor att ge tionde. Det var först när förbundet med Lagen trädde i kraft att en sådan lag infördes.

Tionde under Moselagen

När Gud gav israeliterna lagarna om tionde, hade han förutbestämda mål med det. Det finns de som menar att det fanns flera ”tionden,” och det verkar som israeliterna betalade två tiondelar av sin årliga inkomst, förutom under sabbatsåren i och med att de då inte kunde räkna med någon inkomst (3 Mos 25:1-12). Tiondet skulle ges i tillägg till den första grödan israelerna var förpliktade att ge till Herren (2 Mos 23:19 & 34:26). Det första tiondet, som bestod av en tiondel av det jorden och fruktträden gav, och av nötboskap och småboskap (tydligen av tillväxten hjordarna hade), fördes till helgedomen och gavs till leviterna eftersom de inte hade något arv i landet, men var vigda till tjänsten i helgedomen (3 Mos 27:30-32 & 4 Mos 18:21+24). Också leviterna gav tionde av det vad de mottog, och det gavs för att underhålla Arons präster (4 Mos 18:25-29).

Kornet skördades och frukten från vinrankorna och olivträden omgjordes till vin och olja innan man gav tionde. (4 Mos 18:27, 30 & Nehemja 10:37). Om en israelit önskade ge pengar istället för produkter, kunde han göra det under förutsättning att han lade till 20% av produkternas värde (3 Mos 27:31). Med boskapen var det annorlunda. ”Av allt som går under herdestaven skall vart tionde djur vara helgat åt HERREN.” Här skulle de inte undersöka djuret först, men märka vart tionde djur oavsett i vilket skick det var (3 Mos 27:32-33).

Som tidigare nämnt, ser det ut som det fanns en sekundär tionde, som varje år sattes till sida. Den var inte direkt menat för leviterna, men indirekt fick de ändå del i den, men vanligtvis användes den för att glädja israeliska familjer som möttes vid de nationella högtiderna. När vägen till templet var för lång m.t.p att ta med sig tionde, omsattes den istället i pengar för att så användas till underhåll för familjerna under dessa högtider (5 Mos 12:4-7, 11, 17-18, 14:22-27).
Vid slutet av det tredje och sjätte året i den sju år långa sabbatsperioden satte man denna tionde till sida till leviterna, de fastboende utlänningarna, änkorna och de farlösa pojkarna i det lokala samhället i stället för att användas som betalning vid de nationella högtiderna (5 Mos 14:28-29 & 26:12).

De israeliska lagarna i förbindelse med tionde var inte orimliga. Det är också viktigt att komma ihåg att Gud lovade att ”himlens fönster” skulle öppnas över israeliterna så att de blev välsignade, förutsatt att de lydde dessa lagar. (Mal 3:10 & 5 Mos 28:1-2, 11-14) När folket inte gav sitt tionde, gick det ut över leviterna eftersom de då var tvungna att använda tid på vanligt arbete och att prästtjänsten då blev lidande (Nehemja 13:10).

En sådan trolöshet fick också konsekvenser för den sanna tillbedjan. När de tio stammarna gick bort ifrån den sanna tillbedjan och började dyrka kalvar, använde de sorgligt nog tiondet för att stödja den falska religionen. (Amos 4:4-5) När israeliterna däremot var trofasta mot Gud och styrdes av rättfärdiga män, gavs det åter tionde till leviterna, och enligt Guds löften var det då ingen som led nöd. I Moselagen fanns det inget straff för de som inte gav tionde. Gud hade ändå gjort så att hela folket kände sig förpliktade att ge tionde, för vid slutet av den treåriga tiondeperioden skulle de erkänna inför Herren att de betalat tiondet. (5 Mos 26:12-15) Allt som oregelmässigt hölls tillbaka, betraktades som stöld från Gud. (Mal 3:7-9)

Tionde på Jesu tid

De judiska ledarna i det första århundradet, och speciellt bland de skriftlärda och fariséerna, gjorde ett stort nummer av att de gav tionde och gjorde andra synliga gärningar i förbindelse med sin gudsdyrkan, men deras hjärtan var långt borta frän Gud (Matt 15:1-9). Jesus tillrättavisade dem för deras hycklande inställning och uppmärksammade det faktum att de var noga med att ge ”tionde av mynta, dill och kummin men försummar det som är viktigast i lagen: rätten, barmhärtigheten och troheten. Det ena borde ni göra utan att försumma det andra.” (Matt 23:23).

Tionde i den kristna församlingen

De första kristna i det första århundradet fick ingen befallning om att ge tionde. Huvudorsaken med tiondet under Moselagen var att stödja Israels tempel och prästerskap. Plikten att ge tionde upphörde när Moselagens förbund uppfylldes vid Kristi död på Golgata kors. Den som är en aning bevandrad i judisk historia, vet att leviterna fortsatte sin tempeltjänst fram till templet förstördes i år 70 e.Kr, men från och med år 33 hade de kristna blivit en del av ett nytt, andligt prästerskap som inte ”finansierades” av en tiondeordning (Rom 6:14, Hebr 7:12 & 1 Petr 2:9). De kristna gav efter den förmåga de hade, och pålades inte att ge fasta bidrag till församlingens utgifter. Ingen gav av tvång, men i enlighet med det beslut han fattade i sitt hjärta. Gud älskar en glad givare! (2 Kor 8:12 & 9:7) De uppmuntrades att följa vissa principer, som f.ex ”Sådana äldste som sköter sin uppgift väl skall ni anse värda dubbel heder, särskilt dem som arbetar med predikan och undervisning. Ty Skriften säger: Du skall inte binda för munnen på oxen som tröskar* och: Arbetaren är värd sin lön.” (1 Tim 5:17-18). Paulus visade ett gott exempel genom att inte vara en ekonomisk börda för församlingarna, och tjänade pengar genom sitt yrke som tältmakare. (Apg 18:3 & 1 Tess 2:9) Kanske ett tips till många onödigt betalda pastorer i små församlingar som har en ansträngd ekonomi, fast det finns ju andra jobb än tältmakare förstås…

Slutord

Principerna om tionde som var nedlagt i Moselagen hade en tidsbegränsad period fram till Kristus och det nya förbundet, och som vi också sett hade lagen om tionde mycket bestämda regler. Vilka ”leviter” är det i våra kristna församlingar idag som ska ta emot tiondet? Det levitiska prästadömet avslutades i och med det nya förbundet, och man kan inte vidareföra dessa principer att gälla den kristna nytestamentliga församlingen (även om många sammanhang har sina prästadömen och hierarkier), i alla fall inte som en lag. Om apostlarna inte krävde tionde av de hednakristna, så ska heller inte dagens kristna församlingar basera sina inkomster på dessa regler.

Om du inte ger tionde så stjäl du inte från Herren, och välsignelsen kommer heller inte att tas ifrån dig. Du är redan välsignad i Jesus Kristus, och Ef 1:3 säger: ”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelse…” Självklart kan och får du ge tionde om du vill, men ge det med glädje, inte av fruktan och en felaktig tro om att om du ger tionde så blir du speciellt välsignad. Många har gett sig fattiga, och säkerligen finnes det flera av er läsare som vet mer om det. Ge av ett glatt hjärta till allt Guds verk. Du har redan allt i Kristus, så finn vilan i Herren och gläd dig över det kristna livet. Självklart är det en glädje att ge och därmed välsigna andra, men givande ska som sagt komma från hjärtat. Jag har hört tillräckligt många kollekt och tiondetal för att kunna påstå att allt för många missbrukar Guds Ord på det här området.

Var välsignad!

Se också Marcus’ artikel om givande och pengar

Barnet, badvattnet och smutsen…

Gästblogg av Sefast Tronde

Renlärighetsiver är något smittsamt, något som tyvärr många smittats av i denna sena tid, kort, kort förr än Jesus återkommer. Och ändå verkar det paradoxalt nog så att de största renlärighetsivrarna både bekänner tro på att Jesus faktiskt kommer snart, och ändå inte följer de bud som Han själv uttryckligen sagt är de främsta, att älska vår nästa.

Historiskt sett är de mycket, mycket få predikanter, evangelister och lärare som inte haft någon biblisk tvivelaktighet i någon av sina predikningar som inte kunnat dokumenterats. Jag vill påstå att minst 95 procent någon gång gått utanför sitt ljus och sin kallelse, och haft smärre eller mer framträdande delar i sin lära och förkunnelse som varit diffus eller mer eller mindre bibelstridig på något sätt. Nära nog alla kan ifrågasättas på den grunden.   

Nu mer än någonsin skall allt målas i antingen svart eller vitt. Kan någon vid något tillfälle tillvitas någon annan nyans än vitt bör han definitivt kategoriseras som svart. Finns någon smuts i badvattnet så spolar vi ned hela barnet.

Samma sak om någon känt någon, stått på samma plattform som någon, eller till och med setts tillsammans med någon känd villolärare: – Spola ner skiten!

Och visst hade den gode Martin Luther producerat grova antisemitiska, ja antijudiska skrifter, vid slutet av sin livsgärning, men skall vi för den skull spola ned allt det goda reformationen åstadkom? Är frälsning genom tron allena något som därigenom förlorat sitt värde? Är skriftens ord som yttersta auktoritet för lära och efterföljelse något som blivit passé, efter att det Lutherska syndaregistret i exploaterad form kommit i dager…?

En efter en av dem som gått före skall formligen avrättas, och hela deras livsverk förklaras nattsvart, därför att något av deras smuts flutit upp till ytan decennier och mer, efter att de gått ur tiden. Hur enögd och enfaldig har då inte vår tids kristenhet blivit?

Eller för att dra det en liten bit till: – Skall alla vi som upplevt oss välsignade av olika förkunnares, lärares och reformatorers livsverk förklaras byggt vårt hus på ”lösan grund”? Med denna logiska konsekvens återstår snart bara att den rätta läran kan reduceras till, ”kritisera, förtala, förbanna och kasta ut all förkunnelse som kommit ur munnen på en som över huvud taget någon gång sagt något som inte har stöd i Guds ord”.

Och i konsekvensens namn blir då nära nog alla helanden av sjukdomar av djävulen. Att under och tecken sker är snarare ett tecken på obiblisk bluff och villolära, och inte alls ett tecken på att Guds Helige Ande verkar.

När nu snart sagt alla Läsare är gångna ur tiden, finns inte längre någon läsare som prövar. Många tycks nu pröva efter sin egen självutnämnda duktighet och präktighet och citerar Guds Ord så det formligen smattrar…

Elakast vinner…!!! Kasta smuts på honom/henne – så kan vi med ett hånleende spola ner honom med badvattnet! No mercy! Attityden, raljansen och hånleendet är ingen synd, för motivet var ju renlärighet – alltså kärlek – i omsorg om andra som inte har samma ande-bedömningens förmåga som jag. Denna förmåga mäts nämligen i hur många du pekat ut – precis som i häxprocessens dagar – precis som under inkvisitionen. Spola ner eländet!

Eller kanske vi skall vända på problemet och börja älska varandra: Att älska sin nästa såsom sig själv innebär ju även att även älska den religiöst orene och vilsefarne Samariten!
Om någon av en händelse känner sig utpekad av vad jag skriver vill jag tillägga, att pekar jag på dig med ett finger så pekar tre fingrar tillbaka på mig själv. Vi är alla delaktiga i den kärlekslöshet som råder. Det enda konstruktiva vi kan göra är att tillsammans böja våra knän inför Gud, och börja följa Hans bud att älska varandra!

” Om någon säger sig älska Gud och hatar sin broder, så är han en lögnare. Ty den som icke älskar sin broder, som han har sett, han kan icke älska Gud, som han icke har sett. 21Och det budet hava vi från honom, att den som älskar Gud, han skall ock älska sin broder.” (1Joh. 4:20-21)

Om vi nu har budet att älska varandra, så bör vi veta att kärleken är ett val i första hand, som väl kan ge en upplevelse av känslor i andra hand. Upplever vi inte känslan av kärlek till vår broder får vi sannerligen bedja till Gud, och Han hjälper – frälser och förvandlar – även hjärtan av sten.

Många, många apostlar, evangelister och div. förkunnare har börjat i anden men slutat i köttet. Världsliga frestelser av girighet, sexuell lockelse och högmod har kommit emellan. Syndafall och påföljande fortsatt vandring i köttet, med villolära och andligt bedrägligt beteende har ibland blivit resultatet. Men var därför den första delen av vandringen fel? Bör vi inte vara så ödmjuka inför Gud att vi kan behålla det goda?

Många män och kvinnor som varit mäktigt använda av Gud och som senare fallit har ändå lämnat god frukt efter sig: Människor som blivit helade, förvandlade och frälsta. Den som läst lite av sin väckelsehistoria vet det väl. Inte skall vi väl förkasta hela pingstväckelsen till följd av att William J. Seymour var i återkommande och svåra konflikter i slutet av sin gärning. Inte bör vi förkasta en av Europas historiskt största väckelser, i Wales, vars redskap var Evan Roberts, för att Roberts vid sitt livs slut blev djupt depressiv och sinnessjuk. Inte bör vi heller förkasta Smith Wigglesworth, och alla de kraftgärningar som Gud gjorde genom honom, för att han ofta bar sig konstigt åt och även slog någon i magen inför när märkliga helandeunder skedde. Eller bör vi underkänna alla de uppskattade ca 2 miljoner helanden som ägde rum vid Kathryn Kuhlmans tjänst inför Gud, till följd av hennes medverkan i ett äktenskapsbrott och hennes okuvliga personlighet att bl.a. ha kontakt med flera utpekade villolärare och även påven…

Det finns många, många fler exempel från såväl biblisk tid som i nutid. Bibeln säger även om profeterna, att det var människor av samma natur som vi. Alltså med svagheter, karaktärsbrister och ibland med svåra misslyckanden.

Jag tror inte på att kasta ut barnet med badvattnet. Jag tror i stället på att pröva allt och behålla det goda. Jag tror på Guds barmhärtighet. Utan Guds barmhärtighet skulle jag inte vara frälst. Utan Guds oändliga kärlek och barmhärtighet skulle jag inte ens leva.

Kan vi bedja med psalmisten David, ”Gud, var mig nådig efter din godhet,
utplåna mina överträdelser efter din stora barmhärtighet”. Och, börja praktisera välsignelsens ämbete, som Bibeln säger att Jesu efterföljare har.

Då kanske vi till och med kan börja se att det funnits många som börjat i anden men slutat i köttet, och att Gud även genom dem efterlämnat en del god frukt åt oss. Och att vi inte skall vara så snara att döma på orätta grunder, och kasta ut barnet med badvattnet.

// Sefast Tronde

Kommentar av MyTwoCents:  Nedan är en profetisk syn från Martin Reen.  Fram tills dess att kommentatorn Eva Helen klistrade in budskapet i kommentarsfältet hade jag inte hört talas om Martin.  Vänligen pröva utifrån de bibliska principerna kring profetiskt tal och Joel 2 i åminne.     Mvh Daniel F orslund

1 Tess 5:19-22  Släck inte Anden. Förakta inte profetior, men pröva allt, behåll det goda, och håll er borta från allt slags ont.

Joel 2:28-29/Apg 2:  Och det skall ske därefter att jag skall utgjuta min Ande över allt kött.  Era söner och era döttrar skall profetera, era gamla män skall ha drömmar, era unga män skall se syner. Också över tjänare och tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta min Ande.

Martin:

”Detta var de fästen som Gud visade mig att de ville upprätta (Det finns naturligtvis många fler, men det var dessa som Gud visade mig.):

1. Personkulten. För att hindra att den ansiktslösa skara som följer Lammet vart det än går blir förlöst, kom andefurstarna överens om att upphöja människor och låta predikanter och ledare få alltför stort ljus på sig, så att människor följer dem istället för Lammet. Jag såg att de kristna som föll för detta istället för att bli ansiktslösa fick ett ansikte som liknade den människa som de följde i den andliga världen. De blev kopior av den människa de följde.

2. Fariseismen. För att hindra den kärlek som Gud vill ge sina barn till varandra, och som är nödvändig för att Gud skall kunna upprätta sitt folk, beslöt de att försöka upprätta en fariseeisk hållning som gör att man dömer varandra och inte vill acceptera något annat än den form man själv representerar. Denna hållning gör också att man tar avstånd ifrån den man upplever vara mer ofullkomlig än man själv är. De som föll för detta blev alltmer kritiska och dömande emot Guds verk, och blev en avbild av åklagaren i den andliga världen. Istället för att bli ansiktslösa blev dessa lika åklagaren.

3. Samfundsdyrkan. Man beslöt att upprätta ett fäste av samfundsdyrkan, så att man inte följer Jesus, utan det samfund man tillhör. Detta skapar religion, därför att man blir efterföljare av ett system, och inte en person. De som föll för detta såg ut som människor instängda i fängelse i den andliga världen.

4. Intellektualism/Emotionalism. Man beslöt att betona intellektuelt eller den känslomässiga upplevelsen, så att dessa blev viktigare än Guds ord. De som föll för detta liknade soldater utan svärd, och de blev lätta byten för fienden.

5. Kontroll och förtryck. Man beslöt att bland ledare försöka upprätta fästen av kontroll och förtryck. De ledare som föll för detta skapade system och administrationer som stängde för Andens frihet, och dessa liknade småpåvar i den andliga världen. Detta därför att de tog Jesu plats som medlare mellan Gud och människa.

6. Fattigdom. Man beslutade att försöka upprätta ett fattigdomsideal i församlingarna så att de pengar som behövdes för att bygga Guds rike inte skulle finnas, och därigenom skulle Guds verk stoppas. De som föll för detta liknade tiggare i den andliga världen. De gjorde fattigdomen till sin avgud.

7. Fruktan. Man beslutade att upprätta fästen av fruktan för att ta modet av de troende, för fienden vet att den som är rädd inte vågar satsa för Gud. Fruktan förlamar oss. De som föll för detta såg ut som stenstatyer i den andliga världen, därför att de aldrig vågade ta ett steg för att bygga Guds rike. De var som förstenade av fruktan.

Jag såg hur dessa fästen upprättades och hur många föll, men jag såg också hur många övervann detta. De övervann genom Lammets blod och sitt vittnesbörds ord. De älskade Lammet mer än sitt eget liv, och följde Lammet vart det än gick. Jag såg också hur många av de som hade fallit för dessa fästen fick upprättelse genom Guds nåd. Dessa fästen bröts slutligen ned, för de kunde inte stå emot den ansiktslösa skara som var korsmärkta och hade Guds ljus över sina liv. Jag såg hur Guds rike segrade i Sverige.
Därefter slutade synen. ”

Martin Reen

Gästblogg:   שאול התרסי,  Šaʾul HaTarsi (Paulus)

Gal 5:13-26 ”Ni är kallade till frihet, bröder. Använd bara inte friheten så att den onda naturen får något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek. 14 Ty hela lagen är uppfylld i detta enda budord: Du skall älska din nästa som dig själv.* 15 Men om ni biter och sliter i varandra, se då till att ni inte blir uppslukade av varandra.

16 Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, så kommer ni inte att göra vad köttet begär. 17 Ty köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra för att hindra er att göra det ni vill. 18 Men om ni leds av Anden, står ni inte under lagen. 19 Köttets gärningar är uppenbara: de är otukt, orenhet, lösaktighet, 20 avgudadyrkan, svartkonst, fiendskap, kiv, avund, vredesutbrott, gräl, splittringar, villoläror, 21 illvilja, fylleri, utsvävningar och annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så skall inte ärva Guds rike.

22 Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, 23 trohet, mildhet och självbehärskning. Sådant är lagen inte emot. 24 De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär. 25 Om vi har liv genom Anden, låt oss då även följa Anden. 26 Låt oss inte söka tom ära, inte utmana varandra och inte avundas varandra.

Splittringstendenser i församlingen

I Kor 1:10-31 I vår Herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att alla vara eniga i det ni säger och inte låta stridigheter förekomma bland er, utan vara fullkomligt enade i samma uppfattning och samma mening. 11 Av dem som hör till Kloes familj* har jag nämligen fått veta om er, mina bröder, att det förekommer stridigheter bland er. 12 Vad jag menar är att ni var och en på sitt håll säger: ”Jag håller mig till Paulus” eller ”Jag håller mig till Apollos”* eller ”Jag håller mig till Kefas”* eller ”Jag håller mig till Kristus”. 13 Är då Kristus delad? Inte korsfästes väl Paulus för er? Eller döptes ni i Paulus namn? 14 Jag tackar Gud för att jag inte har döpt någon bland er utom Krispus och Gajus, 15 så att ingen kan säga att ni har blivit döpta i mitt namn. 16 Jo, Stefanas familj har jag också döpt. För övrigt vet jag inte om jag har döpt någon. 17 Ty Kristus har inte sänt mig för att döpa utan för att predika evangelium, och det inte med vishet och vältalighet, så att Kristi kors inte förlorar sin kraft.

Världens visdom och korsets dårskap

18 Ty detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft. 19 Det står ju skrivet: Jag skall göra de visas visdom om intet, och de förståndigas förstånd skall jag slå ner. * 20 Var är de visa? Var är de skriftlärda? Var är den här världens ordvrängare?* Har inte Gud gjort den här världens visdom till dårskap? 21 Jo, eftersom världen i sin visdom inte lärde känna Gud i hans vishet, beslöt Gud att genom den dårskap som vi predikar frälsa dem som tror. 22 Ty judarna begär tecken* och grekerna söker visdom. 23 Men vi predikar Kristus som korsfäst, för judarna en stötesten* och för hedningarna en dårskap. 24 Men för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet. 25 Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor.

26 Bröder, se på er egen kallelse. Inte många av er var visa om man ser till det yttre, inte många var mäktiga, inte många av förnäm släkt. 27 Nej, det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta det starka stå där med skam, 28 och det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, 29 för att ingen människa skall berömma sig inför Gud. 30 Honom har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning, 31 för att det skall ske som står skrivet: Den som berömmer sig skall berömma sig av Herren.

Gästblogg av Sefast Tronde

Gud har i sin nåd givit oss frälsning genom Sin Son, Jesus Kristus vår Herre. Denna dyra gåva får vi ta emot i tro. Till vår främsta hjälp att ge oss vad vi behöver för vår vandring, för att inte förlora vår frälsning har Han gett oss Sitt Ord och Sin Ande. Ordet och Anden går inte att åtskilja för att vi skall förstå eller hitta rätt, för emellan dem står vårt förstånd som är en del av vår fallna natur som måste överlåtas för att inte stå hindrande i vägen.

Bibeln säger att ”Gud är Kärleken”, alltså är Gud målet och vägvisaren till Honom Ordet. Den Helige Ande är läraren för att Ordet skall bli liv, och därför måste vi överlåta vårt förstånd och vår vilja.

För att pröva en förkunnelse måste vi därför läsa Bibeln grundligt. Den Helige Ande kan väl ge den som är nyfrälst och ej har någon större kunskap i Bibelns ord ’en magkänsla’ om att något är rätt eller fel, men förståndet kräver kunskap för att ge insikt och kunna vidareförmedlas. Vi måste därför pröva allt mot Bibelns ord, att förkunnelsen stämmer överens med bibelordet, och inte minst att vi prövar efter de sätt som bibelordet föreskriver. Alltså genom att tillämpa explicita bibeltexter så bra som vi förmår, men även för att få en fullständig förståelse, låta olika bibeltexter förklara och bekräfta varandra i fråga om mening och betydelse. Gudsordet ger oss riktlinjen ”ej utöver vad skrivet är”.

En sak vi bör vara väl medvetna om är, att all förkunnelse färgas av förkunnaren, att därmed nära nog all förkunnelse inte är fullständigt bibeltrogen. Även de som läst Bibeln regelbundet under flera decennier, kanske flera tusen timmars läsning, är inte perfekta i den meningen att vart ord överensstämmer med Ordet, utan att allt måste prövas. Det finns inga perfekta människor ens i Guds Rike, här på jorden.

Stämmer en predikan överens med Bibeln till 95 procent är det förmodligen en ganska bra predikan. Men sedan följer en viktig sak, och det är vad det var som inte stämde. Är det en av de frälsningsgrundande sanningarna, vem Jesus är, vad försoningsverket på Golgata innebär, och hur du tar emot denna Guds frälsning, kan förkunnelsen ändå vara förkastlig. Men oftast är den del av förkunnelsen som inte stämde med Bibelns ord mindre väsentliga saker, och då bör det ändå kunna vara en bra förkunnelse.

Att pröva om någon som är förkunnare är att betrakta som en Gudsman eller en villolärare är en ännu delikatare uppgift. Främst därför att vi uppmanas att visa ifrån oss villolärare och inte söka gemenskap med dem, och i denna bedömning ligger därför en dom från vår sida. Alltså ett avgörande till avståndstagande. Det innebär även en ytterligare svårighet, att vi prövas i vår kärlek. Det näst främsta budet är att vi skall älska vår nästa såsom oss själva. Vid en omvänd tolkning innebär det att vi är pliktiga att älska villoläraren som person, och ständigt vara beredda att förlåta och söka upprätta honom, i de fall han ändrar sig. Svårt, ja, men inte för svårt. Gud gör det möjligt, men det kräver likaledes en fullständig överlåtelse från vår sida.

Misstänksamhet och kriticism är alltså ingen väg till prövning av olika förkunnare. Att pröva en människa, huruvida hon bör vara att betrakta som villolärare eller ej, kräver ett rigoröst följande av Bibelns ord. Först skall förkunnelsen i fråga vara systematiskt felaktig gentemot Bibelns ord, gällande fundamentala frälsningsavgörande sanningar, dvs. på ett sätt som indirekt eller direkt kan orsaka att människor förlorar sin frälsning i Jesus Kristus vår Herre.

Att i eskatologisk förkunnelse predika att ”uppryckandet av de frästa”, som vissa bibeltexter talar om, skall ske före Jesu fysiska återkomst till Jorden, eller i samband med Jesus återkomst är i sig ingen frälsningsgrundande lära, och skillnader i detta avseende bör därför ej heller anses vara någon villolära. Ej heller bör frågan om att fira Gudstjänst på lördag eller söndag vara något som skiljer oss från Guds frälsning, och således ej heller vara något som är att betrakta som villolära eller ej. Detta är endast skillnader i fråga om olika teologiska tolkningar. Många fler exempel skulle kunna ges.

När människor prövas på detta sätt, föreskriver Bibeln några ord som vi ej kan förbigå. Jag skall härvid ta upp några av de viktigaste.

Men om din broder försyndar sig, så gå åstad och förehåll honom det enskilt. Om han då lyssnar till dig, så har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar till dig, så tag med dig ännu en eller två, för att ’var sak må avgöras efter två eller tre vittnens utsago’. Lyssnar han inte heller till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han ej heller till församlingen, så vare han för dig såsom en hedning och en publikan.

Mat. 18:15-17

Detta ord från Matteus Evangelium gäller försyndelse i allmänhet, och en av de mest fundamentala synderna den som menar sig vara en kristen kan göra är försyndelse mot Guds Ord. Bibelordet vilar på ett självbekräftande bibliskt fundament, eftersom det återger och har sin bekräftelse i Mose lag i gamla testamentet.

En man, som kommer partisöndring åstad, må du visa ifrån dig, sedan du en eller två gånger har förmanat honom.

Tit. 3:10

Titus var en av Paulus närmaste medarbetare, som Paulus i sitt brev ger många värdefulla instruktioner hur han skulle handla när villolärare uppträdde. Det är av vikt att man noterar att domen ”att visa ifrån” skall föregås av att personligen ”förmana en eller två gånger”. Paulus bekräftar därvid även, i likhet med Jesus, Mose lag.

Jag bjuder dig, nu som när jag for åstad till Macedonien, att stanna kvar i Efesus och där förmana somliga att inte förkunna främmande läror eller akta på fabler och släktledningshistorier utan ände, som ju snarare vålla ordstrider än främja den Guds ordning, som kommer till fullbordan i tron. Och förmaningens ändamål är kärlek av ett rent hjärta och av ett gott samvete och av en oskrymtad tro.

1 Tim. 1:3-5

Båda de brev som Paulus skriver till Timoteus innehåller många förhållningssätt i fråga om prövande av läror och förkunnare. Ovan citerade ord är tydligt, och uttrycker explicit att förmaningens ändamål är kärlek. Alltså både förhållningssättet till den som skall förmanas och omsorgen om de som kan bli bedragna. Dessutom fastslår detta bibelord som så många andra att systematiskt felaktig förkunnelse skall föregås av personlig förmaning. Man kan helt enkelt inte, enligt Bibeln, vidta domshandlingen att uppmana till avståndstagande utan att man tidigare förmanat.

Ve er, ni skriftlärde och fariséer, ni skrymtare, som ger tionde av mynta, dill och kummin, men underlåter det som är viktigast i lagen, nämligen rätten och barmhärtigheten och troheten.

Mat. 23:23

Men detta är, vad ni skall göra: Tala sanning med varandra; döm rätta och fridsamma domar i era portar.

Sak. 8:16

Jag tar ovan upp två ord som gäller vid prövning och vidföljande domshandling av villolärare, det första är ett ord från Jesus själv, till fariséerna, där Jesus starkt kritiserar dåtidens religiösa etablissemang för att följa de yttre synliga delarna av Mose lag, men inte akta på det väsentliga innehållet: rätten, barmhärtigheten och troheten. Starkt! Det andra ordet från profeten Sakarja fungerar även som en likartad bekräftelse. Orden kan väl stödja förfarandet för allahanda prövning av vad som är rätt och fel, och ytterst sätt gäller det i synnerhet evangelii förkunnelse. Alltså en ledstjärna för hur vi skall handskas med dem som gått vilse: först förmana personligen, minst ett par gånger, innan saken ges offentlighet, och givetvis allt i barmhärtighet.

En intressant not i sammanhanget är att Jeremia var en av de profeter som specifikt fick en uppgift att vara en väktare i Israel, mot all tilltagande gudlöshet som fanns på hans tid. Han har även givits smeknamnet ”tårarnas profet”, vilket väl återspeglar det hjärta av barmhärtighet som profeten Jeremia hade i sin svåra uppgift.

Måste i stället den ene brodern gå till rätta med den andre, och det inför de otrogna?

1 Kor. 6:6

Den som visar förakt för sin nästa, han begår synd, men säll är den som förbarmar sig över de betryckta.

Ord. 14:21

Sist vill jag ta upp ett par bibelställen som säger något om saker man inte skall göra. Det första bibelordet kommer från Paulus, där han skarpt inskärper att förmaning som naturligt innehåller klander, före sakens avgörande, inte skall ske inför offentligheten. För att backa tillbaka något måste vi åter erinra vikten av barmhärtighet mot den som anklagas. Främst på grund av Korintiernas brist på barmhärtighet i denna fråga blir Paulus tillsägelse så skarp.

Det senare bibelordet kommer från Ordspråksboken och är en allvarlig varning för att visa förakt för sin nästa, vilket fastslås som synd. Att klandra utan sak, använda nedsättande omdömen, och göra orättfärdiga jämförelser där någon likställs med kända villolärare är en typ av ohöljt förakt som varje kristen borde ta avstånd från.

Bibeln visar om och om igen, med bibelord efter bibelord, att all prövning och förmaning skall ske i kärlek och barmhärtighet. Det är något som jag upplevt blivit en allt större bristvara i dag, och föga tröst får jag av Jesu ord (Matt. 24:12) om att kärleken skall kallna i de yttersta tiderna. Därför anser jag att vi bör vara barmhärtigare mot varandra, och åtminstone försöka att handla på ett bibliskt sätt när vi prövar olika förkunnare. Den som menar sig vara en Jesu efterföljare bör därför ej heller döma någon ohörd.

Då jag menar att Bibeln är så pass tydlig ifråga om hur läror och dess förkunnare skall prövas anser jag att det skall kunna åstadkommas en konsensus om hur dessa frågor skall bedömas. Åtminstone bland de som bekänner Bibeln som högsta auktoritet för lära och tro.

// Sefast Tronde

- ett år efter sin död!

Missa inte denna högaktuella kort-dokumentär om den välkända judiska rabbinen som enligt egen utsago mötte Messias innan sin död.  Han skrev sedan ner hans namn (Messias) på en papperslapp med specifika instruktioner om när denna lapp fick visas.  Denna kodade papperslapp förbryllar rabbinens efterföljare långt efter hans död.   Innehåller även en intressant koppling mellan Messias återkomst (eller uppenbarelse för det judiska folket) och Ariel Sharons kommande död. (Som bekant ligger Israels före detta premiärminister i koma sedan ett antal år tillbaka)

Klippet är kortare än 5 minuter.  Missa inte att se det.

mvh

MyTwoCents / Daniel

Det är sällan man läser så ”andesmorda” inlägg som Gerd Johanssons senaste debattartiklar i tidningen Dagen.se.  Som gammal pingstvän i botten har jag en inbyggd skepsis till teologiska studiers inverkan på önskan att vara ledd av Guds Ande och Guds Ord hellre än mänskliga traditioner.   Ped mag och teol mag Gerd Johansson hjälper till att bryta ner dessa fördomar med sina två bidrag till Kristi Kropp i Sverige.  Då speciellt senaste inlägget ”Demokrati hör inte till församlingen” men även ”Modern pastorsroll på villovägar”

Saxat ur Demokrati hör inte till församlingen;

All sentimentalitet borde förbjudas i de kristna församlingarna. Och demokratiska former hindrar oss från att ta rätta beslut, vi borde söka Anden istället…

… Äldsterådet eller det andliga ledarskapet handlar i stort om vem som har makten och hur makten får ta sig uttryck ipraktiken. Församlingens andliga ledarskap, i dag, lever ett skyddat och svåråtkomligt liv, i ett fromt fodral, bärare av allehanda later och mekanismer. De har blivit traditionskonserverare…

…Äldsterådet och hela församlingen borde studera Första Korinthierbrevet 11-14, lägga ner all form av demokratisk mötesform, allt positionstänkande och låta Anden komma till tals, liksom i forna tider. Låta nådegåvorna komma till sin rätt igen. Får Anden tala som på apostlamötena i Nya testamentet finns inga kompromisser, inga majoritetsbeslut. Då finns endast fullständig enighet i besluten, vilket inte sker på några timmars styrelsemöte. Snarare på några månader i bön.

Bäste Aletheia-vän:  Läs de båda inläggen.  Jag vet inte vem Gerd Johansson är, vilken samfundstillhörighet hon har, men orden i de båda posterna är skrivna med passion för Guds Ord och till synes genuin önskan att se Guds församling ännu en gång låta sig ledas av den helige ande.

Over and out

MyTwoCents /Daniel

Dagens artikel om helandeskolan i Malmö och Pernilla Wahlgrens vittne till helandebön under en tågresa påminde mig om något jag nyligen läst på pastor Mikael Skogséns facebooksida (redigerad av undertecknad).

Jakob var en bedragare.  Petrus hade gräsligt temprament.  David träffade en gift kvinna.  Noa söp sig full.  Jona flydde från Gud.  Paulus var en mördare.  Gideon hade dålig självbild.  Miriam skvallrade.  Marta hade bekymmer.  Tomas tvivlade.  Elia var lynnig.  Sara var otålig.  Moses stammade.  Sackarias var en dvärg.  Abraham var för gammal.  Lasarus var död.

Så vad är din ursäkt?  Kan Gud använda dig eller inte? 

Gud kallar inte de kvalificerade.  Han kvalificerar dem han kallar.

(Markus 16) ”Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen. Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd. Tecken skall följa dem som tror detta. I mitt namn skall de driva ut onda andar. De skall tala med nya tungor. De skall ta ormar i händerna, och om de dricker något dödligt gift skall det inte skada dem. De skall lägga händerna på sjuka, och de skall bli friska.”

Saxat från sångerskan Pernilla Wahlgrens blogg:

Sitter just nu på tåget hem mot Sthlm, och något MYCKET märkligt hände just i sätena bredvid mig…!!
Det sitter en ung kille bredvid en äldre dam, och jag kan inte undgå att höra hur han sitter och berättar om sin starka Gudstro för henne. Han berättar med stor inlevelse om hur han verkligen känner att Gud bor i honom och hur mycket Gud älskar alla människor. Damen i sin tur berättar om sig och bl a om sin värk i axlarna, som gör att hon har så ont att hon inte ens kan föna håret.
Plötsligt så frågar killen om han får be en bön för tanten?!
Hon svarar ja – även om jag hör på hennes röst att hon är något tveksam…
Så lägger han sina händer på hennes axlar och börjar att be.
Han ber för att hon ska känna Guds kärlek och för att hennes värk i axlarna ska försvinna.
När han är klar , frågar han om hon känner någon skillnad?!
- NU , menar du? – undrar tanten, något förbryllad.
- Ja! – säger killen. Försök att lyft armarna upp i luften nu!
Så gör hon det. Och nu kommer det märkliga.
För damen lyfter förvånat sina armar högt över huvudet, och verkar inte riktigt själv förstå hur det har gått till…?!!
- Så här högt har jag inte kunnat lyfta mina armar på flera år!! – säger hon.

Läs hela bloggposten här: http://pernillawahlgren.se/pernillas-blogg/under-kan-tydligen-ske.html

/Daniel

Kan fel teologi föra oss till denna hemska plats? I så fall vilken lära?

Det har debatterats friskt här på aletheia allt sedan starten 2007.  Många har olika hjärtefrågor som man håller viktigare än andra.  Inte sällan blir tonen kärlekslös och ”Kristusdoften” försvinner bland alla hårda ord.

Många ledande pastorer i detta land verkar trötta på teologiskt kiv och sätter medvetet dessa diskussioner på sparlåga medan man söker efter sina bröder och systrar i olika sammanhang.  Sanningen har blivit relativ.   Måhända går vi nu från ena diket till det andra.

Det kanske är lite ovanligt men i denna post gör jag inga proklamationer eller kraftfulla uttalanden utan är istället intresserad av att få lite svar från mina syskon från norr till söder:

1.) Är någon fråga inom kristenheten frälsningsavgörande?  Alltså – den som inte har den rätta förståelsen hamnar med största säkerhet i den hemska plats vi kallar helvetet

2.) Vilken fråga är det i så fall?  Med vilka tre bibelord kan vi stödja oss på att det himmelska medlemsskapet gått förlorat.

Jag har givetvis lite egna synpunkter i frågan men väntar med dem till kommentarsfältet.

Over and out

MyTwoCents

Sten-Gunnar Hedin gör ett krampaktigt och långdraget försök till att förklara Pingst pilgrimsfärd till Rom i dagens Dagen.  Men den som skadas mest av Hedins vurm för Romerska Katolska Kyrkan är Pelle Hörnmark.  Hedin är inte den som tvingas svara på frågorna som kommer följa besöket i Rom ute i pingstförsamlingarna runt om i landet – det blir Hörnmark.

Det är nog ganska många som sörjer över att Hörnmark nu visar att han ämnar rulla vidare i Hedins hjulspår.  Personligen tror (hoppas) jag att det ligger en aningslöshet bakom Pelle Hörmarks agerande.

Lewi Pethrus var, åtminstone i sina unga år, vaken över skenet från Rom.  Men pingströrelsen har ju redan kört över sin grundare i frågan om samfundsbyggandet.  Så varför inte göra samma sak i andra frågor?  Snart kan väl Trosrörelsen och Pingströrelsen slå ihop sina samfund med tanke på att båda rörelsers ledarskap verkar lika lättlurade?  Då löser vi samtidigt problemet med Världen idag som kan slås ihop med Dagen.

Pingstväckelsens grundare och mångårige ledare Lewi Pethrus skrev i Evangelii Härold 1925:

”Katolikerna är mästare i att arbeta bakom kulisserna och det är icke tu tal om att icke ett sådant arbete pågår också i Sverige. Den dag vi stryka flagg inför dessa påtryckningar har pingstväckelsen fått sin dödsdom!”

Valet står idag mellan Jesu kors och andliga övningar Håller den svenska kristenheten på att tappa kontakten med reformationen? Den frågan ställde Krister Homström, chefredaktör på tidningen Trons Värld strax innan han dog.  (Klicka på länken ”Jesu kors och andliga övningar)

Läs även teologen Nils-Olov Nilssons varningsklocka som infördes i tidningen Dagens opinion/insändarsida för ett par veckor sedan och säker är en av anledningarna till att Hedin ger sitt försvarstal.

Med sorg över min barndomskyrkas vilsna ledarskap

/Daniel

Mat 24:4 Då svarade Jesus och sade till dem: ”Sen till, att ingen förvillar eder.

Relaterat:

http://tony48.blogspot.com/

En sammanställning av Katolska kyrkans villoläror