Israels premiärminister, Benjamin Netanyahus tal till FNs generalförsamling 2011.

Premiärminister Netanyahus tal är översatt från engelska av en god vän som vill vara anonym, men jag delar med henne en känsla av att detta är ett historiskt linjetal.  Israel är mer hotat än det varit någonsin under sin korta moderna historia, så min inre känsla är att vi MÅSTE bedja mer för Israel än någonsin. Vi lever i en unik historisk tid som profeterna talat om, vi vet inte var på tidsskalan vi står, men vi lever i en sen tid.

Läs noggrant och inspireras till förbön för Israel.

Hans P Lindblad

Tal hållet i FNs generalförsamling 23 september 2011 av Benjamin Netanyahu, Israels premiärminister, i samband med palestiniernas ansökan om fullt medlemskap i FN som stat.

(En direktöversättning med prioritering av innehållet framför en språkligt korrekt svensk version.)

Mina damer och herrar,

Israel har sträckt ut sin hand i fred alltifrån sin tillkommelse för 63 år sedan. Å Israels vägnar och det judiska folkets, sträcker jag ut den handen igen idag. Jag sträcker ut den till Egyptens och Jordaniens folk, till förnyad vänskap med grannar med vilka vi har stiftat fred. Jag sträcker ut den till Turkiets folk, med respekt och god vilja. Jag sträcker ut den till folket i Libyen och Tunisien, i beundran för dem som försöker bygga en demokratisk framtid. Jag sträcker ut den till de övriga folken i Nordafrika och den arabiska halvön med vilka vi vill smida en ny start. Jag sträcker den till folken i Syrien, Libanon och Iran, med vördnad för deras mod att kämpa mot brutalt förtryck.

Men särskilt sträcker jag ut den till det palestinska folket, med vilket vi strävar efter en riktig och varaktig fred.

Mina damer och herrar, i Israel avtar aldrig vårt hopp för fred. Våra forskare, läkare och innovatörer ägnar sin begåvning åt att förbättra morgondagens värld. Våra konstnärer och våra författare berikar mänsklighetens arv.

Nåväl, jag vet att detta inte är exakt den image med vilken Israel presenteras i det här auditoriet. När allt kommer omkring, det var här, 1975, som mitt folks långa längtan att återuppbygga vår judiska nations liv i vårt urgamla, bibliska hemland – det var då som detta skamfullt stämplades som rasism. Och det var här, 1980, precis här, som det historiska fredsfördraget mellan Israel och Egypten inte lovordades utan fördömdes! Och det är här, år efter år, som Israel blir orättvist utvalt till fördömande. Det har utvalts till fördömande oftare än alla länder i världen tillsammans. 21 av 27 av generalförsamlingens resolutioner fördömer Israel – den enda sanna demokratin i Mellanöstern.

Ja, detta är en olycklig del av FN-institutionen. Detta är det absurdas teater. Det utser inte bara Israel till skurk, det utser ofta verkliga skurkar till ledande roller: Gaddafis Libyen har varit ordförande i FNs kommission för mänskliga rättigheter, Saddams Irak ledde FNs kommission för nedrustning. Man skulle kunna säga att det tillhör gårdagen. Men, det som händer nu, precis nu, idag, är att Hizbollah- kontrollerade Libanon nu är ordförande i FNs säkerhetsråd. Det betyder i verkligheten att en terrororganisation innehar ordförandeskapet i samfundet som betros garantera för världens säkerhet.

Detta är inget påhitt.

Så, här i FN kan automatiska majoriteter (flertalet) bestämma vad som helst. De kan bestämma att solen går upp i väster. Men de kan också bestämma att – de har bestämt – att Västra muren i Jerusalem, judarnas heligaste plats, är ockuperat palestinskt territorium.

Och ändå, även här i generalförsamlingen kan sanningen ibland bryta igenom. 1984, när jag utsågs till Israels ambassadör i FN, besökte jag den store rabbinen Lubavich. Han sa till mig – och mina damer och herrar, jag vill inte att någon av er ska förolämpas, för av personlig erfarenhet av att tjänstgöra här vet jag att många hedervärda män och kvinnor, många kapabla och anständiga människor har tjänat sina länder här – men så här sa rabbinen till mig: ”Du kommer att tjäna i ett hus av många lögner”. Och sedan sa han: ”Kom ihåg att även på den mörkaste plats kan skenet av ett enda ljus ses vitt och brett.”

Idag hoppas jag att sanningens ljus ska lysa, om bara för några minuter, i ett auditorium som alltför länge har varit en mörkrets plats för mitt land. Så, som Israel premiärminister kom jag inte för att vinna applåder. Jag kom för att tala sanning. Och sanningen är att Israel vill ha fred. Sanningen är att jag vill ha fred. Sanningen är att i Mellanöstern i alla tider, men särskilt i dessa turbulenta dagar, fred måste förankras i säkerhet. Sanningen är att vi inte kan uppnå fred genom FN-resolutioner utan endast genom direkta förhandlingar mellan parterna. Sanningen är att palestinierna så här långt har vägrat förhandla. Sanningen är att Israel vill ha fred med en palestinsk stat, men palestinierna vill ha en stat utan fred. Och sanningen är den att man inte bör låta det ske.

Mina damer och herrar, när jag först kom hit för 27 år sedan var världen uppdelad i öst och väst. Sedan dess har det kalla kriget tagit slut, framstående civilisationer har uppstått från århundradens slummer, hundratals miljoner har lyfts upp ur fattigdom, oräkneliga fler är redo att följa efter och det anmärkningsvärda är att hittills har detta minnesvärda historiska skifte till stor del skett på fredlig väg. Ändå växer nu en malign sjukdom emellan öst och väst som hotar allas fred. Den strävar inte efter att befria men att förslava, inte att bygga upp men att riva ner.

Den maligna sjukdomen är militant islam. Den döljer sig i den stora trons mantel, ändå mördar den judar, kristna och muslimer på samma sätt med oförlåtligt omdöme. 11 september 2001 dödade den tusentals amerikaner och den lämnade Twin Towers i rykande ruiner. Igår kväll lade jag en krans vid minnesplatsen för den 11 september. Det var djupt rörande. Men när jag gick dit ekade något i mina tankar: de skändliga orden från Irans president på detta podium igår. Han menade att 11 september var en amerikansk sammansvärjning. Några av er lämnade detta auditorium då. Ni borde alla ha gjort det.

Sedan den ’11 september’ har militanta islamister slaktat oräkneliga andra oskyldiga – i London och Madrid, i Bagdad och Mumbai, i Tel Aviv och Jerusalem, i alla delar av Israel. Jag tror att den största faran som vår värld står ansikte mot ansikte emot är att denna fanatism kommer att utrusta sig med kärnvapen. Och detta är precis vad Iran försöker göra.

Kan ni föreställa er denne man, som deklamerade här igår, kan ni föreställa er honom beväpnad med kärnvapen? Det internationella samfundet måste stoppa Iran innan det är för sent. Om Iran inte stoppas, kommer vi alla att få stå inför den nukleära terrorismen och den arabiska våren skulle snart komma att bli den iranska vintern.

Det skulle vara en tragedi. Miljoner araber har dragit ut på gatorna för att ersätta tyranni med frihet och ingen skulle gagnas mer än Israel om de som engagerar sig för frihet och fred skulle råda.

Detta är mitt brinnande hopp. Men som Israels premiärminister kan jag inte riskera den judiska statens framtid med önsketänkande. En ledare måste se verkligheten som den är, inte som den borde vara. Vi måste göra vårt bästa för att skapa framtiden, men vi kan inte önska bort nutidens faror.

Och världen runt Israel håller definitivt på att bli farligare. Militant islam har redan tagit över Libanon och Gaza. Den har föresatt sig att riva upp fredsavtalen mellan Israel och Egypten och mellan Israel och Jordanien. Den har förgiftat många arabers tänkande emot judar och Israel, emot Amerika och västvärlden. Den motsätter sig inte Israels politik utan Israels existens.

Nu hävdar några att spridningen av militant islam, särskilt i dessa turbulenta tider – om man vill sakta ner utvecklingen, hävdar de – så måste Israel skynda att göra eftergifter, att göra territoriala kompromisser. Och denna teori låter enkel. I grunden låter det så här: ”lämna området och freden påskyndas. De moderata krafterna stärks, de radikala hålls tillbaka. Och oroa er inte för de irriterande detaljerna om hur Israel i verkligheten ska försvara sig. Internationella trupper kommer att göra jobbet.”

Dessa människor säger ständigt till mig: ”ge bara ett radikalt erbjudande och allt kommer att fungera”. Ni vet, det finns bara ett problem med den teorin. Vi har prövat den och den har inte fungerat. År 2000 lade Israel fram ett brett fredserbjudande som verkligen mötte alla palestinska krav. Arafat avvisade det. Palestinierna lanserade då en terrorattack som krävde tusen israelers liv.

Premiärminister Olmert lade därefter fram ett ännu generösare erbjudande, 2008. President Abbas svarade inte ens.

Men Israel gjorde mer än att bara lägga fram generösa erbjudanden. Vi lämnade i verkligheten territorium. Vi drog oss tillbaka från Libanon år 2000 och från varenda kvadratcentimeter av Gaza år 2005. Detta lugnade inte den islamska stormen som hotar oss. Det förde bara stormen närmare och gjorde den starkare.

Hizbollah och Hamas avfyrade tusentals raketer emot våra städer från de områden vi lämnat. Ni förstår, när Israel lämnade Libanon och Gaza besegrade inte de moderata de radikala, de moderata uppslukades av de radikala. Och jag måste tyvärr säga att internationella trupper som UNIFIL i Libanon och EUBAM i Gaza gjorde inget för att stoppa de radikala från att attackera Israel.

Vi lämnade Gaza och hoppades på fred.

Vi ”fryste” inte bosättningarna i Gaza, vi ”ryckte upp” dem. Vi gjorde precis som teorin säger: lämna, gå tillbaks till 1967 års gränser, avveckla bosättningarna.

Och jag tror inte att folk minns hur långt vi gick för att uppnå detta. Vi ryckte upp tusentals människor från deras hem. Vi tog ut barnen från skolorna och daghemmen. Vi raserade synagogor. Vi flyttade till och med älskade familjemedlemmar från sina gravar. Och efter att allt detta gjorts, gav vi nycklarna till Gaza till president Abbas.

Nu säger teorin att allt skulle fungera och att president Abbas och de palestinska myndigheterna skulle kunna bygga en fredlig stat i Gaza. Ni kommer ihåg att hela världen applåderade. Man applåderade vårt tillbakadragande som en handling av stort statsmannaskap. Det var en djärv fredshandling.

Men, mina damer och herrar, vi fick inte fred. Vi fick krig. Vi fick Iran, som med sitt ombud Hamas omedelbart sparkade ut den palestinska myndigheten. Den palestinska myndigheten kollapsade på en dag – EN dag.

President Abbas har just sagt från detta podium att palestinierna endast är beväpnade med sitt hopp och sina drömmar. Ja, hopp och drömmar och 10 000 missiler och GRAD-raketer, levererade av Iran, för att inte nämna floden av dödliga vapen som nu flödar in i Gaza från Sinai, från Libyen och från annat håll.

Tusentals missiler har redan regnat över våra städer. Så ni kanske förstår att, med tanke på allt detta, Israel med rätta frågar sig: ”Hur förhindras detta från att hända igen, på Västbanken?” Förstå, de flesta av våra större städer i landets södra del ligger inom några mil från Gaza. Men i landets centrala delar, mittemot Västbanken, ligger våra städer några hundra meter, eller högst, några kilometer från Västbankens utkant.

Så jag vill fråga er, skulle någon av er vilja dra in faran så nära inpå era städer, era familjer? Skulle ni handla så hänsynslöst med era medborgares liv? Israelerna är beredda att ha en palestinsk stat på Västbanken, men vi är inte beredda att få ett nytt Gaza där. Och det är därför vi måste ha riktiga säkerhetsarrangemang, som palestinierna helt enkelt vägrar förhandla med oss om.

Israelerna minns de bittra lärdomarna från Gaza. Många av Israels kritiker ignorerar dem. De råder oansvarigt Israel att gå denna farliga väg igen. Ni läser vad dessa människor säger och det är som om ingenting hänt – det är bara ett upprepande av samma råd, samma formler, som om inget av ovanstående har hänt.

Och dessa kritiker fortsätter att pressa Israel att göra långtgående eftergifter utan att först garantera Israels säkerhet. De prisar dem som omedvetet matar det militanta islams omättliga krokodil som djärva statsmän. De utpekar som fredens fiender dessa av oss, som insisterar på att vi först måste sätta upp en stark barriär för att hålla krokodilen ute eller åtminstone trycka in en järnbalk mellan dess gapande käftar.

Så inför etiketterna och skymferna måste Israel lyssna till bättre råd. Bättre med en dålig publicitet än ett bra lovtal och ännu bättre skulle det vara med en uppriktig och rättvis press vilkens känsla för historia sträcker sig bortom (dagens) frukost och som erkänner Israels legitima oro för sin säkerhet.

Jag tror att i seriösa fredsförhandlingar, kan dessa behov och angelägenheter tas upp på rätt sätt, men de kan inte behandlas utan förhandlingar. Och behoven är många eftersom Israel är ett sådant litet land. Utan Judéen och Samarien (Västbanken) är Israel bara 1,5 mil brett.

Jag vill ge er detta som perspektiv, eftersom ni nu alla är i ’stan’ (New York). Det är ungefär 2/3 av Manhattans längd. Det är detsamma som avståndet mellan Battery Park och Columbia University. Och glöm inte att de människor som bor i Brooklyn och New Jersey är betydligt trevligare än några av Israels grannar.

Så hur skyddar man ett sådant litet land, omgivet av människor som svurit på att förstöra det och har beväpnats till tänderna av Iran? Självklart kan man inte försvara det enbart inifrån sitt eget knappa område. Israel behöver större strategiskt djup och det är just därför säkerhetsrådets resolution 242 inte begär av Israel att lämna ifrån sig alla områden som intogs i 6-dagarskriget. Den talar om tillbakadraganden från områden, till säkra och försvarbara gränser. Och för att försvara sig måste Israel därför ha en långsiktig israelisk militär närvaro i viktiga strategiska områden på Västbanken.

Jag förklarade detta för president Abbas. Han svarade: ”om en palestinsk stat skulle bli en suverän stat, kunde den aldrig acceptera sådana arrangemang.”

Varför inte? Amerika har haft trupper i Japan, Tyskland och Sydkorea i mer än ett halvsekel. Storbritannien har haft en flygbas på Cypern. Frankrike har styrkor i tre självständiga afrikanska nationer. Ingen av dessa hävdar att de inte är suveräna stater.

Och det finns många andra viktiga säkerhetsfrågor som också måste tas upp. Ta frågan om luftrummet. Återigen, Israels små dimensioner skapar enorma säkerhetsproblem. Amerika kan passeras av ett jetplan på sex timmar. Att flyga över Israel tar tre minuter. Ska då Israels lilla luftrum delas i hälften varav den ena halvan ges till en palestinsk stat som inte har fred med Israel?

Vår största internationella flygplats ligger några kilometer från Västbanken. Utan fred, kommer våra plan att bli mål för anti-aircraft missiler placerade i en närliggande palestinsk stat? Och hur stoppar vi smugglingen till Västbanken? De dominerar ju höglandet mot kusten, där den största israeliska befolkningen finns. Hur skulle vi kunna förhindra smugglingen av dessa missiler in till bergstrakten som sedan skulle kunna avfyras mot våra städer?

Jag tar upp de här problemen därför att de inte är teoretiska problem. De är mycket verkliga. För israelerna är de av livsavgörande betydelse. Alla dessa potentiella sprickor i Israels säkerhet måste tätas i en fredsöverenskommelse innan en palestinsk stat deklareras, inte efteråt, för om man lämnar dessa till framtiden kommer de inte att tätas. Och dessa problem kommer att explodera i våra ansikten och förkasta freden.

Palestinierna bör först stifta fred med Israel och sedan få sin stat. Men jag vill också säga det här, efter att ett sådant fredsfördrag skrivits under, kommer Israel inte att vara det sista landet som välkomnar en palestinsk stat som ny medlem i FN. Vi kommer att vara det första.

En sak till: Hamas har brutit internationell rätt genom att hålla vår soldat Gilad Shalit fången i fem år.

De har inte ens tillåtit ett enda besök av Röda Korset. Han hålls i en fängelsehåla, i mörker, emot alla internationella normer. Gilad Shalit är son till Aviva och Noam Shalit. Han är sonson till Zvi Shalit, som undkom Holocaust genom att komma till Israel på 1930-talet som pojke. Gilad Shalit är son till varje israelisk familj. Varje nation representerad här borde begära hans omedelbara frigivning. Om ni vill anta en resolution om Mellanöstern idag skulle det vara av denna orsak.

Mina damer och herrar, förra året i Israel på Bar Ilan-universitetet, i år i Knesset och i amerikanska kongressen presenterade jag min vision om fred i vilken en demilitariserad palestinsk stat erkänner den judiska staten. Ja, den judiska staten. När allt kommer omkring är detta den församling som erkände den judiska staten för 64 år sedan. Tycker ni inte att det är på tiden att palestinierna gör detsamma?

Den judiska staten Israel kommer alltid att skydda sina minoriteters rättigheter inklusive de mer än en miljon arabiska medborgarna i Israel. Jag önskar jag kunde säga detsamma om en framtida palestinsk stat, för som palestinska företrädare klargjorde för mig häromdagen – faktiskt, jag tror de gjorde det just här i New York – så sa de att de inte kommer att tillåta några judar i den. Den kommer att bli fri från judar – Judenrein. Det är detsamma som etnisk rensning. Det finns lagar idag i Ramallah som gör att försäljning av land till judar bestraffas med döden. Det är rasism. Och ni vet vilka lagar som detta väcker.

Israel har ingen som helst avsikt att ändra den demokratiska karaktären i vår stat. Vi vill bara inte att palestinierna försöker förändra den judiska karaktären i vår stat. Vi vill att man ger upp fantasin om att översvämma Israel med miljoner palestinier.

President Abbas har just stått här och sagt att kärnan i den israelisk-palestinska konflikten utgörs av bosättningarna. Tja, det är konstigt. Vår konflikt har varat i nära ett halvt sekel, innan det fanns en enda israelisk bosättning på Västbanken. Så om vad president Abbas säger vore sant, då antar jag att bosättningarna han talar om är Tel Aviv, Haifa, Jaffa och Beersheva. Kanske det är vad han menade häromdagen när han sa att Israel har ockuperat palestinsk mark i 63 år. Han sa inte från 1967, han sa från 1948. Jag hoppas någon vill besvära sig med att fråga honom denna fråga eftersom den visar på en enkel sanning: kärnan i konflikten är inte bosättningarna. Bosättningarna är en följd av konflikten.

Frågan om bosättningarna är och måste vara en fråga som hanteras och löses under förhandlingarna. Men kärnan i konflikten har alltid varit och olyckligtvis fortsätter att vara palestiniernas vägran att erkänna en judisk stat inom några som helst gränser.

Jag tycker det är dags att de palestinska ledarna erkänner vad varje seriös internationell ledare har erkänt, från Lord Balfour och Lloyd George 1917 till president Truman 1948, till president Obama för bara två dagar sedan just här: Israel är den judiska staten.

President Abbas, sluta kringgå den här frågan. Erkänn den judiska staten och slut fred med oss. I en sådan verklig fred vore Israel berett att göra smärtsamma kompromisser. Vi tror på att palestinierna varken bör vara medborgare i Israel eller vara dess undersåtar. De bör leva i sin egen fria stat. Men de bör vara redo, som vi, till att kompromissa. Och vi vet att de är redo för kompromisser och fred när de börjar ta Israels säkerhetskrav på allvar och när de slutar förneka vår historiska koppling till vårt gamla hemland.

Jag hör dem ofta anklaga Israel för att judaisera Jerusalem. Det är som att anklaga Amerika för att amerikanisera Washington eller britterna för att anglisera London. Vet ni varför vi kallas judar? Därför att vi kommer från Judéen.

I mitt kansli i Jerusalem finns det ett antikt sigill. Det är en signetring som tillhört en judisk tjänsteman från Bibelns tid. Sigillet hittades precis intill Västra muren och det är daterat tillbaks till kung Hiskias tid för 2700 år sedan. Nu är det så att det finns ett hebreiskt namn inristat på ringen. Namnet är Netanyahu. Det är mitt efternamn. Mitt förnamn dateras tillbaks till ytterligare 1000 år tidigare till Benjamin – Binyamin – son till Jakob, som också var känd som Israel.

Jakob och hans tolv söner strövade omkring på dessa samma kullar i Judéen och Samarien för 4000 år sedan och det har funnits en kontinuerlig judisk närvaro i landet alltsedan dess.

Och för de judar som fördrevs från vårt land upphörde aldrig drömmen om att komma tillbaka, judar som fördrevs från Spanien, judar i Ukraina som flydde från pogromerna, judar som kämpade i Warszawas ghetto när nazisterna omringade dem. De slutade aldrig att be, slutade aldrig att längta. De viskade: ”nästa år i löfteslandet”.

Som Israels premiärminister talar jag för hundra generationer judar som var utspridda i världen, som led under all tänkbar ondska under solen men som aldrig gav upp hoppet att återupprätta sitt nationella liv i den enda judiska staten.

Mina damer och herrar, jag fortsätter att hoppas att president Abbas kommer att bli min fredspartner. Jag har arbetat hårt för att främja freden. Den dag jag tillträdde min tjänst kallade jag till direkta förhandlingar utan förhandsvillkor. President Abbas svarade inte. Jag har utarbetat en fredsvision för två stater, för två folk. Han svarade fortfarande inte. Jag tog bort hundratals vägspärrar och kontrollstationer för att underlätta rörelsefriheten i de palestinska områdena. Detta bidrog till en fantastisk tillväxt i den palestinska ekonomin. Men återigen – inget svar. Jag tog det exempellösa steget att frysa nybyggnation i bosättningarna i 10 månader. Ingen premiärminister har någonsin gjort detta. Återigen, ni applåderade, men inget svar. Inget svar.

Under de senaste veckorna har amerikanska offentliga tjänstemän lagt fram idéer för att återuppta fredssamtalen. Det fanns saker i de idéerna som jag inte tyckte om. Det fanns saker däri om den judiska staten som jag är säker på att palestinierna inte tyckte om.

Men med alla mina reservationer var jag villig att gå vidare med dessa amerikanska idéer.

President Abbas, varför går du inte med mig? Vi måste sluta att förhandla om förhandlingarna. Låt oss förhandla om fred.

Jag har spenderat år på att försvara Israel på slagfältet. Jag har spenderat decennier på att försvara Israel i den allmänna opinionens ”rättssal”. President Abbas, du har dedikerat ditt liv åt att påskynda den palestinska saken. Måste den här konflikten fortsätta i generationer? Eller kommer våra barn och barnbarn i åratal framöver att tala om hur vi fann ett sätt att avsluta den? Det är vad vi bör sträva efter och det är vad jag tror att vi kan uppnå.

Under två och ett halvt år har vi mötts i Jerusalem endast en gång trots att min dörr alltid varit öppen för dig. Om du vill kommer jag till Ramallah. Förresten, jag har ett bättre förslag. Vi har båda just flugit tusentals kilometer till New York. Nu är vi i samma stad. Vi är i samma byggnad. Låt oss träffas här idag i FN. Vem kan stoppa oss? Vad kan hindra oss? Om vi verkligen vill ha fred, vad kan stoppa oss från att mötas idag och påbörja fredsförhandlingar?

Jag föreslår att vi talar öppet och ärligt. Låt oss lyssna på varandra. Låt oss göra som vi säger i Mellanöstern: låt oss tala ”doogri”. Det betyder enkelt, rakt på. Jag talar om mina behov och angelägenheter. Du talar om dina. Och med Guds hjälp kommer vi att hitta den gemensamma grunden för fred.

Det finns ett gammalt arabiskt talesätt som säger att man inte kan applådera med en hand. Tja, det samma gäller fred. Jag kan inte ensam sluta fred. Jag kan inte sluta fred utan dig. President Abbas, jag sträcker ut min hand – Israels hand – i fred. Jag hoppas du ska gripa tag i den handen. Vi är båda Abrahams söner. Mitt folk kallar honom Avraham. Ditt folk kallar honom Ibrahim. Vi har samme patriark. Vi lever i samma land. Våra öden är sammanflätade. Låt oss förverkliga Jesajas vision (Jes. 9:1): ”Folket som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus”. Låt det ljuset vara fredens ljus.

Slut på talet.

Talet finns att lyssna till och läsa på engelska under följande länk:

http://www.mfa.gov.il/MFA/Government/Speeches%20by%20Israeli%20leaders/2011/Remarks_PM_Netanyahu_UN_General%20_Assembly_23-Sep-2011.htm

Andréas ”Andy” summerar intrycken från samtalskvällen.

Evangelikaler och katoliker möttes under torsdagskvällen för ett samtal i Elimkyrkan i Stockholm. Temat för kvällen var ”Lika – men ändå olika”, och arrangör var Svenska Evangeliska Alliansen. Panelens sammansättning gjorde att det första intrycket var att det hela kändes en aning konstruerat, för hade man verkligen önskat samtala på djupet om skillnader mellan evangelikala och katoliker borde man bjudit in representanter som kunde tillfört samtalet en helt annan nyans och saklig kritisk tyngd än vissa av kvällens gäster stod för.    

Elisabeth Sandlund från tidningen Dagen var moderator under detta samtal, något hon med sin bakgrund och erfarenhet som debattör verkade bekväm med. Här kunde man med fördel haft en annan person som kunde tillfört samtalet en större skärpa än vad Sandlund bemästrade. I sådana här samtal behövs en noggrann tydlighet beträffande de reellt stora och grundläggande doktrinella skillnader som faktiskt finns mellan den katolska kyrkan och evangelikala.

I frågan om varför katolska kyrkan inte delar nattvardsgemenskap med andra syskon, framkom det från katolskt håll en del intressanta aspekter. Bengt Malmgren trodde att man inom katolska kyrkan kommer att mjuka upp sin hållning i denna fråga och att man på sikt kan dela nattvard med ickekatoliker förutsatt att man delar samma grundläggande nattvardssyn. Just om andra trossyskon nämnde han Ulf Ekman och hans bok ”Tag och ät” som ett exempel, och Malmgrens kommentar beträffande Ekmans nattvardsteologi var ganska intressant:

”- När jag läser Ulf Ekmans bok om nattvarden så är det helt och hållet en katolsk nattvardssyn.”

Sten-Gunnar Hedin uttryckte å andra sidan sitt bekymmer över att nattvardsbordet var allt för öppet, och att man i flera sammanhang inte varken behöver tro eller vara döpt för att delta i Herrens måltid. Han efterlyste en större respekt för det heliga med bakgrund i att man inom den protestantiska traditionen slarvar med detta. Hedin menade också att i och med att vi känner varandra som syskon över samfundsgränserna borde det vara möjligt för hela Kristi kyrka att delta i nattvarden. Han verkade vara mest positiv till den katolska kyrkan av de evangelikala, något som inte är förvånande med bakgrund bland annat i att han tillsammans med den katolska biskopen författat en bok.

Vad som gör att man i större grad söker sig till denna kyrka med dess rötter kan bara spekuleras i just nu, men är man inte trygg i sina egna rötter och ger dem vatten och näring dör de sakta ut.

Stefan Gustavsson påpekade den stora skillnaden i synen på Maria som evigt förblivande jungfru och pekade bland annat på Matt 1:25 som säger att ” …han rörde* henne inte, förrän hon hade fött en son.” Stefan berörde också den katolska dogmen om Marias gudomliggörande där hon fått titeln Himlens drottning och enligt katolsk tro skulle ha en speciell ställning som medlerska av nåd, och han nämnde böner till Maria som en stor och svår dogmatisk skillnad. Anders Arborelius svarade generellt om livet efter döden hos Gud och gav inget direkt tydligt svar på Stefans essentiella kritik rörande Marias gudomliggörande och de facto att hon i och med detta tillskrivs samma egenskaper som Gud. Elisabeth Sandlund fyllde på med att det egentligen inte rör sig om så stora skillnader i denna fråga mellan katoliker och evangelikala, men just frågan om Maria är en mycket stor dogmatisk skiljelinje mellan katoliker och evangelikala kristna. Sandlund gav flera gånger intryck av att vara lite för färgad i vissa saker och näst intill svarade på flera av de frågor och påståenden som ställdes.

Stefan Gustavsson var den som visade störst tydlighet från evangelikalt håll och det borde varit fler med samma tydlighet närvarande under panelsamtalet. Pingstteologen Nils-Olov Nilsson bör vara ett namn inför kommande samtal. Sten-Gunnar Hedin var några gånger inte helt tydlig och man undrade ibland vad han egentligen menade. Därför hade det varit på sin plats med en moderator som i större grad kunde utmanat båda sidor för att verkligen få fram tydliga svar i de stora frågor som skiljer oss åt, för att tala om djupa trosfrågor som verkligen skiljer oss åt på ett trivialt sätt är inte konstruktivt i längden. Vänlighet och ömsesidig respekt ska givetvis finnas som grund, men sådana här samtal måste ha en skärpa och tydlighet så att inga missförstånd uppstår.

Det var givetvis flera frågor som togs upp under samtalet. Bland annat påvens roll som överhuvud för kristenheten och huruvida Petri ämbete skulle gått i arv till katolska kyrkan. Reliker samtalades det om, men också om hur det ekumeniska klimatet i Sverige är unikt jämfört med resten av världen, och just detta är egentligen oerhört intressant för den som följer den ekumeniska debatten. Varför är det svårare i andra länder och vad är det som gör att Sverige har ett annat klimat för ekumeniska samtal över samfundsgränserna?

Katolska kyrkan har ett tydligt mål med sin ekumenik och det är att samla kristenheten i en enda kyrka, och då man har en djup övertygelse att det är den katolska kyrkan Kristus upprättade, är det just denna vi bör samlas runt menar katolikerna. Nu poängterade man från katolskt håll att det nödvändigtvis inte handlar om en organisatorisk enhet, men då kyrkan är katolsk i sitt väsen, alltså allmän, är detta ett naturligt steg. Från frikyrkohåll, eller de evangelikala som man också kan säga, saknas det allt för ofta ett gemensamt svar för vad som är målet med ekumenik och enhet. Här bör våra olika ledare tala i klartext för att undvika spekulationer. Det räcker inte att hänvisa till Jesu bön i Joh 17 som svar på hur man förhåller sig till en kyrka som den katolska med sina så till de grader tydliga mål.

Leder arbetet med enhet och ekumenik så småningom till en organisatorisk enhet där vi som idag står utanför katolska kyrkan blir accepterade utifrån moderata kriterier satta av de som för dessa samtal på en högre nivå, eller ser vi att detta är den enhet Jesus talade om i Joh 17?

Efter det formella samtalet öppnades det upp för skriftliga frågor, och inte alla upplevde att detta var ett bra tillvägagångssätt. Flera har berättat att de fick sina frågor censurerade av moderator Sandlund. Det borde inte varit något som helst problem att ha en öppen frågestund, för visst kändes det som man ville begränsa antalet obehagliga frågor.

Ekumeniska samtal liknande detta är mycket nyttiga för alla parter, också för oss som lyssnar, men då det är många oerhört stora doktrinella skillnader bör frågorna inte hanteras på ett allt för trivialt sätt så att vi ”myser” bort de faktiska skillnaderna. Katolska kyrkan har väldigt många läror och seder som vi evangelikala ser på som obibliska och inte kan acceptera, även om vissa av våra frikyrkoledare faktiskt gör det, och det kan vi inte blunda för hur mycket enhet vi än önskar oss. Guds Ord kan inte förhandlas eller kompromissas om.

Det jag själv tyckte var något av det mest positiva denna kväll, och då specifikt beträffande samtalsklimatet, är att man från katolskt håll har en mycket större respekt för kritiker mot den nya ekumeniken än från trosrörelsehåll, där jag har min bakgrund. Jag samtalade personligen med Bengt Malmgren och upplevde en ödmjukhet gentemot mig som kritisk bloggare som jag inte finner hos representanter från Livets Ord. De stigmatiserar inte kritiker, utan respekterar att vi har en helt annan övertygelse än dem med tanke på den nya ekumeniken. Jag förmedlade detta till Bengt och måste säga att jag var glad över att få möta honom. Att vi sedan har djupt grundläggande olika syn på både doktriner och ekumenik hindrar inte att vi ändå kan mötas som vänner och samtala. Här har trosrörelsens pastorer mycket att lära.

Andréas Glandberger

Se även:  Intervjuer med pastor Sten-Gunnar Hedin och Bengt Malmgren

*Det grekiska ordet γινώσκω ginōskō används här – En betydelse är ”att ha sex med.”      Källa: http://studybible.info/strongs/G1097

——————————————————————————————————

Förbeställ DVD:n från samtalskvällen mellan evangelikaler och katoliker

I höst har webbplatsen www.webbkyrkan.se sett dagens ljus. Till skillnad från Stanley Sjöbergs webbkyrka så riktar denna sig främst till personer som inte redan är kristna och kristna som vill nå de som ännu inte är kristna.

På kristna siter som Aletheia.se med flera, diskuteras frågor som inte alltid är så lätt smälta för den som kommer in utifrån. De fyller ett behov, men blir lätt en klubb för redan invigda. Därför tycker jag att webbkyrkan.se är ett fräscht och kompletterande grepp. Där det blir lättare att som sökare hitta svar på sina frågor som; varför är Gud relevant för människor som lever i vår tid, är inte det något från en svunnen tid?

Webbkyrkan kan även fungera som en resursbank där föreläsningar och material av olika slag läggs upp. Det kan användas när du möter människor som har frågor och är intresserad av kristen tro.

Har du tips eller kommentarer så kan de skickas till webbkyrkan [snabelbulle] gmail.com.

I dag så släppte www.webbkyrkan.se en mycket intressant föreläsning med Stefan Gustavsson. Den handlar om att vad det finns för skäl att tro ur ett filosofiskt perspektiv (med rationella argument). Vi är ju alla olika och för många är den rationella argumentationen viktigt och brist på argument kan bli till ett hinder för tron.

Många är med rätta inte villiga att lämna huvudet utanför när man går in genom kyrkportarna.  Det står ju skrivet:

5 Mos 6:5

Och du skall älska HERREN, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av all din kraft.

Hur man skulle kunna älska Gud av hela hjärtat, hela sin själ och av all kraft och samtidigt ha en hjärna som går i otakt med resten är för mig ett mysterium. Sedan är ju förstås behovet att få allt att gå ihop olika för oss.

Stefan Gustavsson som är direktor på CredoAkademin och gerneral sekreterare i nätverket Evangeliska alliansen . Credo har ju under många år jobbat med apologetiska frågor och har en i min mening mycket bra utbildning inom detta.

Stefan är också en flitig debattör och har debatterat med allt i från Ketriel Blad över frågan om Jesu Gudom till Christer Sturemark från Humanisterna (som kanske borde heta ateistsamfundet i stället).

I föreläsningen ger Stefan övertygande argument till varför det finns goda skäl att tro på en personlig Gud. Gustavsson går också steget längre och konstaterar att vinden vänt inom filosofin och att det numera är ateismen som ligger i underläge.

Se och njut av hela föreläsningen nedan:

Ha en välsignad dag!

mvh

/Alias

D1, D2, Svd

Luddig och insinuant kritik

Den avhoppande chefredaktören som inte vill jobba med en ansvarig utgivare som har ett ”annat perspektiv” på aborter

Kritiken har varit luddig och insinuant eller vad sägs om följande citat:

”- Han har redan talat om att han ville ha ett annat perspektiv i vårt temanummer om abort.”
(Avhoppande chefredaktören Jennie Järvå ger exempel på hur ”hemsk” Johan Ericson är. Johan ville ha ett pappaperspektiv på aborter, vilket tydligen oroar vissa.)
(http://kvp.expressen.se/nyheter/1.2560573/alla-lamnar-aluma-i-protest-mot-ny-chef)

”– För vår del kändes det främmande att gatutidningsidén hade kapats av en organisation som Livets ord.”
(Nystartade Faktum Skånes chefredaktör Aaron Israelsson uttalar sig om konkurrenten Aluma.)
(http://www.sydsvenskan.se/malmo/article1547586/Avhopp-ger-ny-gatutidning-i-Malmo.html)

Hurra?

Haft att göra med Scientologerna tidigare

Den svepande kritiken mot Livets ord kanske delvis har sin bakgrund i en tidigare konflikt med Scientologerna. Den avhoppande chefredaktören Jennie Järvå avstod i början på förra året att publicera en artikel om behandlingshemmet Narconon i Eslöv där dess kopplingar till Scientologerna beskrevs. Detta skedde efter påtryckningar från Scientologerna, men Expressen var schyssta och publicerade originalartikeln istället. Så det kanske finns förmildrande omständigheter trots allt, att Järvå har en fobi mot avvikande religiösa föreställningar och det som hon uppfattar som sekter. Men nu handlar det inte om en sekt (även om Livets ord kanske kvalificerar sig) utan om en person, som dessutom inte har utövat påtryckningar på Aluma.

Alumas ägare oförstående

Johan Ericson och de som anställde honom är förvånade över den onyanserade kritiken:

”– Aluma är religiöst, politiskt och fackligt oberoende. Johan Ericson har integritet och hans uppgift är inte att ta med sig värderingar från Livets ord in i Aluma, sa han.”
(Comintegras VD Toivo Persson-Travesset, Comintegra äger Aluma och det var de som anställde Johan Ericson.)
(http://www.dagensmedia.se/nyheter/print/tidskrifter/article3271767.ece)

”Johan Ericsson är förvånad över Jenny Järvås reaktion och kallar henne fördomsfull. Socialt engagemang och kristenhet hör självklart samman för honom.
– Men man måste göra en åtskillnad på sitt uppdrag och sina egna värderingar, säger han.”
(http://kvp.expressen.se/nyheter/1.2560573/alla-lamnar-aluma-i-protest-mot-ny-chef)

”- Det är många som vill arbeta här och som har nödvändig erfarenhet. Men om de ångrar sig så är de välkomna tillbaka. Inga problem alls, säger Johan Ericson.
– Det viktiga är att våra säljare inte får ta skada av detta. Jag tycker att det hade varit sjystare att jag hade fått samla säljarna och prata om detta först. Nu går det mycket rykten.”
(http://www.sydsvenskan.se/malmo/article1545668/Alla-nyckelpersoner-pa-Aluma-forsvinner.html)

Palestinsk stat – ett förspel till slutstriden på Megiddo? (dn1234 sr svd1234 ex12 ab12)

Guds folk.  Vi lever onekligen i spännande tider.  Förvirring andligt, politiskt och ekonomiskt.  Krydda detta med krig, rykten om krig och allehanda naturkatastrofer globalt, så måste vi var totalblinda för att missa Jesu egen beskrivning av tiden strax för hans återkomst (Bl.a. Mt 24 & Luk 21). 

Den palestinska myndigheten kommer att lämna in en ansökan om fullvärdigt medlemskap i FN och ensidigt utropa en Palestinsk stat på alla områden som Israel fick 1967.   USA kan lägga sitt veto om begäran kommer till säkerhetsrådet. EU-nationerna har inte enats om hur de kommer att rösta, men de försöker att enas innan omröstningen i FN.

Vad är då problemet med utropandet av en ”Palestinsk” stat?

-  Problemen är MÅNGA: 

* Till att börja med har inte ”underlaget” för denna ”Palestinska stat” ännu erkänt Israels existensberättigande.  Tvärt om har man ännu i sina stadgar att deras målsättning bl.a. är att driva Israel ut i havet!

* Som egen stat blir det svårare för Israel att förhindra inköp av vapen, givetvis ämnade att använda mot Israel.

* FN har redan deklarerat de så kallade bosättningarna illegala.  MEN, på senare tid inkluderar man även östra Jerusalem som en del i ockuperade landområden.   Således blir nästa steg i processen att med hjälp av bl.a. FN ”ta tillbaka” landområden som förlorades när kringliggande arabländer 1967 oprovocerade attackerade Israel.  Lite förenklat som att förlora ett pokerspel med en hög insats, men sedan begära tillbaka den förlorade insatsen.

Vad säger Guds Ord om att dela Jerusalem/Israel?

(Joel 3:1-3) Guds dom över Israels fiender

1 Ty se, i de dagarna och på den tiden, när jag gör slut på Judas och Jerusalems fångenskap, 2 skall jag samla alla hednafolk och föra dem ner till Josafats dal. Där skall jag hålla dom över dem för mitt folks, min arvedel Israels, skull, som de har förskingrat bland hednafolken. De har delat mitt land 3 och kastat lott om mitt folk.    (Se även Sak 14)

Joel 1:12-17

12 Låt hednafolken resa sig och dra ut till Josafats dal, ty där skall jag sitta till doms över alla hednafolk häromkring. 13 Låt lien gå, ty skörden är mogen. *Kom och trampa, ty pressen är full, presskaren flödar över, ty deras ondska är stor. 14 Det är skaror på skaror i Domens dal, ty HERRENS dag är nära i Domens dal. 15 Solen och månen förmörkas, och stjärnorna mister sitt sken. 16 HERREN ryter från Sion, från Jerusalem låter han sin röst höras, så att himlen och jorden bävar. Men HERREN är en tillflykt för sitt folk, ett skydd för Israels barn. 17 Och ni skall förstå att jag är HERREN, er Gud, som bor på Sion, mitt heliga berg. Jerusalem skall vara heligt, och främlingar skall inte mer ta vägen genom henne.

* Intressant parallell i Uppenbarelseboken 14 och 15:

Det skall ske på den dagen att jag skall göra Jerusalem till en tung sten för alla folk. Var och en som lyfter den skall göra sig illa på den. Och alla jordens folk skall församla sig mot henne.

JESUS KOMMER SNART!

Over and out

MyTwoCents/Daniel

OBS!:  Läs även Janne och Elvors tankar kring Jesu tillkommelse och faran med pre-trib läran:  http://www.elvorochjanne.se/jesu_tillkommelse/Somentjuvomnatten.html

Se även intervju med Eddie Chumney kring ämnet: (Gå till 16:00 i klippet om du vill skippa försnacket)

Inleds verdermödan med en delning av Jerusalem?

 

it Andra om: Västbanken, Gaza, Abbas, Palestina, Israel, Mellanöstern, Revolution dn1234 sr svd1234 ex12 ab12

Tags: Abbas, Gaza, Israel, Mellanöstern, Palestina, Politik, Revolution, Västbanken

Tidskriften Aluma i Malmö får ny ansvarig utgivare i tidigare marknadschefen på Livets ord, Johan Ericsson.  Nuvarande chefredaktör som säger upp sig i protest.  Jag tror Livets Ords f.d. hovfotograf Johan Ericsson blir en utmärkt ansvarig utgivare.  Har växlat några ord med honom efter en bloggpost där vi olovligt använt en av hans fotografier, han opponerade sig mot.  Johan verkar vara en erfaren man, vars medlemskap i Livets Ord inte bör påverka hans förmåga att leda en tidskrift.

Livets Ord byter bibeln (som konfirmationspresent) mot  frimurarbiskopens ”Lilla breviariet”

Vad som däremot borde orsaka ett ramaskri, både bland väckelsekristna och föräldrar till konfirmander på Livets Ord, är det faktum att man i år bytte ut bibeln mot frimurarbiskopen Martin Lönnebos ”Lilla brevariet”.  Livets Ords konfirmander har tidigare år fått en bibel.  Nu tycker tydligen ledningen att en skrift från 10:e gradens frimurare, Martin Lönnebo, är mer passande.

Frimurarbiskopen Martin Lönnebo undervisar Livets Ords konfirmander

Föräldrar informerades inte

Enligt vår källa informerades inte föräldrarna om denna ”lilla” förändring av undervisningsmaterialet. Sammanfattad av en person som i det närmaste setts som paria av Livets Ord så länge jag kan minnas.  Jag väntar på en online-beställning av boken innan vi går vidare med innehållet som hur som helst inte är poängen med denna post.  Den signal de skickar ut genom sitt handlande är uppseendeväckande. (Åtminstone bland dem som bekänner sig som väckelsekristna) 

Livets Ord avslutar nu sin kamp mot hemliga ordnar

Både Livets Ords (f.d. Världen idags) Ruben Agnarsson och Torbörn Aronson förde, som bekant för en del, en kamp mot frimurare och hemliga ordnar under en stor del av 90 talet.  Ekman själv utgav boken ”Frimurarorden – Hemligt sällskap & ockult religion”.  När jag själv gick på Livets Ords bibelskola 88-89 var det fullkomligt otänkbart att ta in någon form av undervisning från en frimurare.  Så skrev Andy här på Aletheia, redan sommaren 2008 angående Trosrörelsens/karismatikers nya hållning gentemot frimurare: (Ur bloggposten ”Frimurare och hemliga ordnars intåg i den karismatiska kristenheten”)

För en del år tillbaka var gemenskap med frimurare något man inom troskarismatiska kretsar absolut inte kunde tänka sig. Artiklar skrevs mot detta ”satanistiska broderskap” av både pastorer och redaktörer i diverse tidskrifter, och det utgavs också böcker omhandlande detta ämne. Ulf Ekman är en av de pastorer som var starkt kritisk mot friumrarorden och som också skrivit bok i ämnet. Det är därför en aning förundrande att man numera ser kända frimurarnamn i anknytning till Livets Ord och deras ekumeniska arbete. En fråga som onekligen behöver ställas är om den troskarismatiska rörelsens attityd gentemot det som tidigare benämndes som ”satanism” numera också håller på att mjukas upp.  Är måhända detta en del av det pris man måste betala för den organisatoriska enheten?

Jag konstaterar med sorg att Ulf Ekman och Livets Ords nya ”ekumeniska” linje byter ut en tidigare önskan att inte kompromissa med Guds Ord. Ännu en gång får väktarna på muren vatten på sin kvarn, att nya ekumeniken till sist leder till en grumlig källa och märkliga konstellationer och samarbeten.  Väckelsefolkets tydliga linjer mellan tveksamma läror och orent inflytande suddas ut lite i taget.  Allt detta sker utan en enda protest från pastorer inom Trosrörelsen som tidigare sade sig vilja stå för ett radikalt, oförfalskat och bibelcentrerat evangelium.

Till dig som ännu är medlem i Livets Ord, Uppsala eller någon Trosförsamling på annan ort:    VAKNA UPP !

Over and out

MyTwoCents / Daniel

2 Kor 4:1-2:   Därför, då vi genom Guds barmhärtighet har denna tjänst, så tappar vi inte modet. Vi har avsagt oss allt hemligt och skamligt och använder inga knep. Vi förfalskar inte Guds ord utan lägger öppet fram sanningen och anbefaller oss själva inför Gud åt varje människas samvete.

::::::::::::::::::::::UPPDATERING 2011-09-17::::::::::::::::::::

 Livets Ords Magnus Dahlberg svarar:

Magnus Dahlberg
september 17th, 2011 at 11:43 f m 

Mitt svar:   Ärligt Magnus, Robert Ekhs beslut var ett dåligt sådant. Anser du själv numera att bl.a. detta är ok?;   (Mer info om innehåll kommer när jag orkat igenom boken)

På s.6 står det ”Bed om din helige ängels beskydd för dagen som kommer, eller för natten som stundar”.

Låt oss göra en sökning i svenska folkbibeln och se vad vi hittar:

(Sökning på ”helige ängels beskydd”)

”Inget resultat
Tyvärr gav sökningen inget resultat. Omforma din sökning och försök igen.”

- JUST DET. Lyssna till folkbibelns sökfunktion

Visst, i Ps 91:11 hittar vi ”Ty han skall ge sina änglar befallning om dig att bevara dig på alla dina vägar.” Men det är en befallning som kommer från Herren och inget Guds Ord på ett tydligt sätt uppmanar oss att be om.

Det finns dock lite andra intressanta passage ,appropå änglar i Guds Ord som lämpar sig ganska väl att citera i sammanhanget:

Matt 13:41 Människosonen skall sända ut sina änglar, och de skall samla ihop och föra bort ur hans rike alla som blir andra till fall och lever i laglöshet… (Läs: Undervisar sådant som inte är i enlighet med HERRENS Ord och på så vis får andra på fall)

ALLVARLIGT BIBELORD VÄNNER!

Matt 13:49 Så skall det vara vid tidsålderns slut. Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga.

Vidare:

I varje kvällsandakt uppmanas konfirmanderna att läsa jungfru Marias lovsång. LO-konfirmander ska (uppmuntras) alltså upprepa Marias ”alla släkten ska prisa mig salig” VARJE KVÄLL, 365 dagar om året. Ej heller denna uppmaning hittar jag i Guds Ord utan endast i Romersk Katolsk Tradition.

Om jag så fick 50 000 kr skulle jag inte låta mina barn konfirmeras på Livets Ord. Och jag som sponsrat ett antal bibelskoleelever och i alla år uppmuntrat ungdomar som vill gå på bibelskola att söka till LO…

mvh
Daniel

Mycket snack nu världen över om att ett erkännande av Palestina som stat. Hur skulle det vara om omvärlden satte lite press på ”Palestina” att erkänna Israel som stat och ta bort paragrafen i sina styrdokument att driva ut Israelerna i havet, innan vi över huvud taget tar upp frågan?

Israel kan och bör givetvis inte erkänna en stat, vars framtida ledarskap vägrar erkänna Israel (”som stat”) och dessutom har som målsättning att inte nöja sig med mindre än att Israelerna drivs bort från Israel helt och hållet.

All heder till USA som nu satsar på att hindra en omröstning i FN:s generalförsamling om ett erkännande av Palestina som stat. Det heliga landet som Gud gett till Abrahams säd, med vissa villkor, tillhör egentligen Gud själv.  Den sekulära staten Israel saknar egentligen beforgenhet att ge bort några landområden över huvud taget. Det är inte första gången som detta sker. Kung Salomo gav bort delar av Israel och flera generationer fick betala ett dyrt pris för Kung Salomos agerande.

Det är nu tydligt att vi ser förspelet till den slutstrid vi läser om i Guds Ord där en ohelig allians till slut kommer dra ner till Israel för att oväntandes strida med Herren själv om ett av världens minsta landområden.  Israel-hatet breder ut sig och åtminstone i detta land är det inte längre bara vänstern som perverterar sanningen.  Carl-Bildt går i Anna Linds anda i uttalande efter uttalande.

Svenska mediers vinkling  

Svensk media och svenska politiker, som allt sedan Sten Andersson och Olof Palmes tid gjort sig kända för att ta en felaktig ställning i en konflikt man inte egentligen förstår sig på, fortsätter i samma tradition.  Saxat från http://nyheter.paulwiden.se

Man upphör aldrig att förvånas när man läser om Israel i svensk press. Faktum är att man snarare förvånas över att man aldrig upphör att förvånas över den selektiva rapporteringen, den utstuderade verklighetsförvrängningen och de tendentiösa ordvalen. Ibland tappar man dock hakan på riktigt när man läser svenska tidningar. Urban Ahlin och Carin Jämtins debattartikel i Svenska Dagbladet är det senaste exemplet på att det bevisligen alltid finns utrymme för ytterligare verklighetsförvrängning i den svenska debatten.

Ahlin och Jämtin (”på plats i östra Jerusalem”) vill att Sveriges regering ”ska deklarera sin avsikt att erkänna staten Palestina” när FN:s Generalförsamling sammanträder i New York om ett par veckor. Detta skulle ”sätta press på Israel,” menar de. ”Att hänvisa till fredsförhandlingar i detta läge är tämligen poänglöst eftersom Israel ensidigt avvisar sådana.”

Alla personer med ens en minimal koll på verkligheten tappar rimligtvis hakan när de läser detta. Man blir stum av förvåning. Läste jag rätt? Betraktar Svenska Dagbladet detta som ett seriöst debattinlägg? Efter att ha nupit sig i armen både en och två gånger och insett att man faktiskt är vaken, att ribban har sänkts igen och att en stor svensk dagstidning har bevärdigat en ren och skär lögn med publicering, återstår bara att söka tröst i litteraturen. Jorge Luis Borges får än en gång bli vår tillflykt: ”Att vederlägga dem vore att besudlas av overklighet.”

Läs hela inlägget här:  http://nyheter.paulwiden.se/?p=819

Israel har i varje framtida överenskommelse med palestinierna ett viktigt behov av försvarbara gränser.  Denna video beskriver hoten mot Israel från terroristers raketer, ballistiska missiler och konventionella markstrider samt hot vg flygattacker från öst:

it Andra om: Israel, EU, Krig, Mediekritik, Mellanöstern, Oljan, Palestina, Politik, Revolution, USA, Apartheid, Rasism, Syrien, Egypten, Turkiet svt ekot dn1 svd1 ex ab1

http://jinge.se/mediekritik/israel-behover-omvarldens-respekt-nu.htm

http://fredsprocessen.wordpress.com/2011/09/04/urban-ahlin-och-carin-jamtin-ljuger-i-duett

http://ejkorrekt.wordpress.com/2011/09/03/har-israel-ratt-att-forsvara-sig

http://blogg.svansbo.se/2011/09/03/ahlin-och-jamtin-borde-lasa-pa

http://kimmilrell.se/2011/09/04/annu-ett-stolpskott

http://fredimellanostern.wordpress.com/2011/09/04/den-turkiska-regeringens-pajaskonster

http://missionxp.webblogg.se/2011/september/utkast-sept-4-2011.html

http://www.apg29.se/?artid=6365

MyTwoCents / Daniel

Många reagerade starkt på inlsaget av humorgruppen Grotescos satirnummer ”Bögarnas fel” under tisdagens Allsång på skansen.  Personligen tycker jag det är intressant att reflektera lite över hur kristenheten KAN uppfattas av sin omgivning.  Vad vill vi som Guds representanter bli kända för?  Vad vi är emot eller vad vi är för?

Lite självdisans skadar aldrig.  Blir du allt för upprörd över inslaget kanske just självdistans är en bristvara i ditt liv?

Bedöm själv:

/Daniel

YouTube-klippet den palestinska myndigheten inte vill att du ser

Ett YouTube-klipp som skildrar historien om Tempelberget kan plockas bort efter arabiska klagomål.  Klippet dokumenterar Tempelbergets judiska historia och visar judar mot den västra muren och araber med deras rygg mot den heliga platsen med ansiktet vänt mot Mecka.

YouTube-klippet citerar också en professor från den palestinska myndigheten som förklarar judarnas koppling till Tempelberget, ett uttalande som PA-tjänstemän och muslimska ledare i arabvärlden har försökt att tysta de senaste åren.

Jaktlund ser inga större faror med Pingstledningens flört med Rom. 

Möjligtvis ger han ett litet, litet medgivande i nedan funderingar:

Jaktlund:  Pingströrelsen har tagit intryck från andra sammanhang på ett annat sätt de senaste årtiondena, det tror jag man kan fastställa. Jag har personligen svårt att se det som en förlust, det är klart att det finns lärdomar att dra från annat håll än det egna. Utveckling och vidgning är positivt, men det finns förstås även en risk att man tappar bort egna goda särdrag och betoningar i en sådan process. Att man går från en i det närmaste självgodhet över att man har den perfekta läran och formen till ett dåligt självförtroende där allt ifrån den egna traditionen nästan ses som lite sämre än allt annat.

Hur objektiv är egentligen Jaktlund i det fall han på allvar skulle granska Pingströrelsens utveckling i denna fråga?  Jag tror mig veta att Jaktlund själv anser sig vara mycket professionell i sitt uppdrag som journalist och har stora ambitioner att vara objektiv.

Hur långt sträcker sig då en önskan att förbli eller vara objektiv när man under årens lopp utvecklat en innerlig vänskap med dem man delvis har i uppgift att granska?  Nu är jag själv ingen journalist, även om det vi sysslar med som en gräsrotsblogg ibland konkurrerar med kristen medias egentliga uppgift, men jag är först ut med ett erkännande:   Jag är inte objektiv.   Har vid ett par tillfällen sprugit på Jaktlund, följt hans arbete på Dagen sedan start och gillar mycket av det han gör.  Med detta i åminne har jag svårt att bli lika upprörd på Jaktlund som andra profiler inom kristenheten med liknande inflytande.

Jaktlund blev för en del känd med sin granskande artikelserie om Livets Ord, inför deras 25 års jubileum och granskningen av Messianska föreningen shalom och (då) besläktade rörelser.  Redan då ställde jag frågan i någon kommentar om huruvida Jaktlund tänkte granska ”världens största sekt” Romerska Katolska Kyrkan. (- Nej)  

Nu säger han följande på sin blogg; 

”Men ingen tjänar på överdrifter eller påhitt, ingen tjänar på falska verklighetsbeskrivningar.”

Kan endast delvis hålla med om första meningen.  D.v.s. att mevetna överdrifter av presentationen av olika frågor kan förstöra mer än bidraga, i en debatt eller diskussion.  Men att bl.a. tidningen Dagen inte skulle tjäna på att tona ner (”falska verklighetsbeskrivningar”) vissa frågor stämmer inte.   De statliga bidrag som även kristna tidningar gjort sig beroende av baseras på antal prenumeranter.  Antalet prenumeranter baseras på tidningens ”bredd” (alltså att bl.a. nå utanför dess tidigare prenumerantbas bestående av mestadels pingstvänner).  Vill ett företag ha ”kunder” (läs: prenumeranter/läsare) kan man inte kliva på allt för många tår utan att skjuta sig själv i foten som till exempel tidningen Världen idag verkar vara bra på att göra.

Ovanpå detta så har vi den så kallade nya ekumeniken som kräver ”samtal” och ”dialog” istället för debatt.  Som i sin karaktär önskar tona ner skillnader istället för att belysa dem.  Som lägger ständiga skuldbeläggelser på dem som ropar – Stopp ett tag, stämmer detta verkligen med Guds Ord?  – Kan och bör vi över huvud taget samlas kring minsta gemensamma nämnare?  – Vem och vad är och blir vår enande faktor – Guds skrivna Ord eller killen med Guccitofflor i Rom med anspråk på att vara Jesu vikarie i världen?

Därför skapar Hedin, Djurfelt och Hörnmark oro i leden med sin pilgrimsfärd till Rom

Så skriver Jaktlund på bloggen:

Det finns inga konkreta praktiska tecken på en katolicering av den svenska pingströrelsen, det känns som att det går att slå fast det när inte ens de ivrigaste förespråkarna för att en sådan förändring sker kan ge exempel. Därmed inte sagt att man inte kan vara kritisk till dialogen med Katolska kyrkan eller känna behov av att markera lärofrågor som man vill betona att ingen förändring får ske i (och det verkar ju, utifrån artikeln häromdagen i Dagen, som att det är samma saker som pingstledarna själva tydliggjort att man har en avvikande syn än Katolska kyrkan kring).

Häri ligger en del (ganska stor del) av problematiken.  Pingströrelsens ledare är INTE tillräckligt tydliga kring vilken del av reformationens tidigare uppenbarelser man ämnar stoppa i fredspipan med Arborelius m.fl.  Som jag påpekat så många gånger förut blir de inte RKK som får göra några större eftergifter för att arbeta tillsammans utan det blir motparten som får betala prislappen för gemenskapen.  Eftersom åteminstone de läror inom Kyrkan som proklamerats dogm anses vara ofelbara så är det i slutändan endast retoriken som förändras, inte det egentliga innehållet.   

Därmed vore det på sin plats att Jaktlund m.fl. valde att granska Kyrkans läror med samma lupp som mindre sekter och rörelser granskas.  En ganska stor del av Pingströrelsens oro inför den nya ekumeniken skulle stillas om dess ledare ställdes mot väggen med lite raka frågor och inte bara tidningen Dagen eller Pingströrelsens ledning tog oron på allvar, utan allt ledarskap som tidigare seglat under evangelikalt flagg.

MyTwoCents / Daniel

Boktips:  Evangelium enligt Rom (GOSPEL MEDIA ÖREBRO)

Här är vad tre personer säger om boken:

”Evangelium enligt Rom” presenterar katolicismen rättvist och korrekt. Författaren lutar sig mot aktuella katolska dokument inklusive den nya Katolska Kyrkans Katekes. Det är befriande att se hur författaren vare sig förvränger eller ironiserar utan lägger fram fakta. Den här boken kommer att bli till stor hjälp för såväl katoliker som icke-katoliker, som är intresserade av att jämföra katolicismen med biblisk kristendom.

- Mary Kraus, f.d. franciskanunna

I den här boken presenteras Katolska kyrkans läror noggrant och överskådligt och utan avvikelser från det som jag fick lära mig, och själv lärde ut, under 20 år som katolsk prästkandidat och präst. Det som gör boken så värdefull är jämförelsen mellan de katolska dogmerna och Guds Ord. Jag rekommenderar den åt alla som vill förstå katolicismen.

- Joseph Trembplay, f.d. präst i Den Obefläckade Marias Oblater

”Evangelium enligt Rom” bjuder på såväl en överblick som en skarp analys av katolicismen. Jag var nunna i nio år och är därför särskilt tacksam för bokens befriande budskap. Må Gud använda den sig själv till ära!

- Rocio Pestaña Segovia, f.d. franciskanernunna

Boktips nr 2:  (GOSPEL MEDIA ÖREBRO)

En rykande aktuell bok om den senaste trenden i Kyrk-Sverige: det stora intresset bland svenskkyrkliga och frikyrkliga ”väckelsekristna” för katolsk och ortodox teologi, liturgi, katolska vallfarter, Jungfrun Maria och påven.