Lobbyisten Nathalie Stanus vill att hela EU bojkottar varor som producerats i bosättningar på Västbanken, det vill säga på den mest omtvistade marken i Mellanösternkonflikten.  I en enkät visade sig fyra av fem för en tid sedan vara för att bojkotta övriga Israeliska varor.

MyTwoCents (Daniel)  ger nu några mycket praktiska(?) tips på hur du kan bojkotta Israel:

1.) Släng alla datorer som innehåller Intel Microship eftersom det utvecklats i Israel.
2.) Avinstallera genast XP eller Vista eftersom delar av operativsystemen utvecklats av Microsoft Israel
3.) Passa även på att avinstallera ditt virusskydd eftersom större delen av dessa är utvecklade av Israeliska programmerare.
4.) Om du har en mobiltelefon med kamera, släng och köp en utan kamera eftersom det chip som används i större delen av alla kameramobiler är en Israelisk uppfinning
5.) Sluta köpa el-hybrider och om du står i kö för en ren el-bil avboka din plats då mycket av tekniken är utvecklat i Israel. Som en liten extra bonus då du nu förbrukar mer bensin än förut är att varje gång du tankar går en del av oljeintäkterna till al-Quaidas, Hizbollahs och andra ”frihetskämpar”.
6.) Undvik att använda solenergi eftersom mycket av forskningen som ligger bakom  kommer från Israel.
7.) Om du bor eller känner någon i et Tzunamidrabbat område kan de ha mottagit gratis Tzunami-varningssystem från Israel. Kontakta myndigheter i respektive land och be dem genast avinstallera och skicka tillbaka denna utrustning till Israel!
8.) Använder du en babymonitor till ditt nyfödda barn? Stäng omedelbart av den och kasta eller returnera den till Israel. Babymonitors är en Israelisk uppfinning!
9.) Du som är kvinna och behöver undersökas för bröstcancer. Be din läkare att använda den äldre utrustningen för detta. Den nya strålningsfria Mirabel T-scan utrustningen är en Israelisk uppfinning. Om du är läkare eller arbetar inom vården bör du i solidaritet till denna bojkott sluta informera om att en strålningsfri undersökning finns.
10.) Släng all litteratur av Israeliska forskare. Se till att ditt universitet eller forskningsteam inte har några band till Israel för att säkerställa att du inte på något sätt stöder Israels ekonomi.
11.) Du kan även bojkotta Israel genom att säga nej till hjärt-stent nästa gång någon du känner drabbas av en hjärtattack pga kollapsade kärl i hjärtat. Patent på detta registrerades av Julio Palmaz and Richard Schatz, sistnämde en jude vars släkt i Israel säkert tjänar stora pengar på patentet som nu används över hela världen. Hua.
12.) Javisst, höll på att glömma de omtalade apelsinerna. Sluta för allt i världen att sätta i dig en massa Israeliska apelsiner. Inhämta ditt dagsbehov av C-vitamin på annat sätt. När du går över till C-vitamin i tablettform, glöm inte att kontrollera att dessa produkter inte har något att göra med Israel.          [Källa]

Vill du göra mer?

Du som inte är nöjd med ovan checklista kan ju alltid protestera genom att sluta följa sveriges rikes lag, eller delar av den. Den har nämligen hämtat en hel del inspiration från de tio budorden Gud gav till Moses (en jude!) på Sinai berg. Jag föreslår att du börjar med budorden 6, 8 och 9 (resten bryter du kanske redan emot ändå). Denna protestaktion kan även genoföras i större delen av världen som också till synes helt ovetande stöder Israeliska traditioner genom sin lagstiftning.

6. Du ska inte dräpa.
8. Du ska inte stjäla.
9. Du ska inte vittna falskt mot din medmänniska.

Tvekar du något över att protestera mot Israel genom att slå ihjäl din granne, skicka en slant till Hizbolla, Hamas eller Al-qaida. De har inget problem med att bryta mot detta bud. Du som vill ta det lite försiktigare kan ju gå vidare till att bryta mot 8:an som också den är en del av den svenska lagstiftningen. Jag föreslår att du i så fall stjäl så många Israeliska apelsiner du får plats i fickorna eller medhavd väska från din lokala Coop-handlare. Då slår du liksom två flugor i en smäll. Observera att apelsinerna INTE får konsumeras utan bör omedelbart förstöras.
Tar det emot att vittna falskt mot din medmänniska? Tips: Köp 2-3 Aftonbladet varje dag under en månads tid så kvaliciferar du dig även mer än nog i denna protestaktion.

Har jag missat något?  Tipsa oss i så fall i kommentarsfältet nedan.

Till sist lite intressant fakta om Israel du kanske inte läser om i de ofta hårt vinklade nyheterna i dagens media. Varsågod:

Over and out

MyTwoCents

Lag och evangelium

Ett svar på Sven Reichmanns artikelserie ”Kyrkan och torah” i tidningen Shalom över Israel

Av Lars Enarson

Den kände läkaren, författaren, själavårdaren och förkunnaren Sven Reichmann har i tidningen Shalom över Israel skrivit en serie artiklar under rubriken “Kyrkan och torah”. Reichmann är en aktad israelvän och bibellärare som har välsignat väldigt många människor och som vi har all anledning att respektera och lyssna till.

I denna artikelserie går emellertid Reichmann till ett mycket tråkigt angrepp mot det som ibland kallas för den hebreiska rörelsen genom att lyfta fram den traditionellt kyrkliga, kanske i första hand lutherskt kyrkliga, inställningen till lagen som något negativt som Kristus har befriat oss från. Han kallar lagen för kunskapens träd på gott och gott och menar vidare att Gud inte har gett lagen för att den skall hållas, utan enbart för att överbevisa oss om synd. (Den logiska konsekvensen av detta är ju i så fall att vi som kristna ska fortsätta att leva i synd.)

Det är lite märkligt att läsa dessa påståenden från en känd israelvän, publicerade i en kristen israeltidning, eftersom äkta kärlek till Israel förutsätter en kärlek till Guds Tora. Paulus skriver i Romarbrevet om det judiska folket: ”De är israeliter, de har barnaskapet och härligheten, förbunden och lagen, tempelgudstjänsten och löftena.” (Rom 9:4)

Lagen och tempelgudstjänsten är något som Gud i sin nåd har gett till det judiska folket. I längden är det ohållbart att älska dem och samtidigt inte älska och uppskatta Toran som Gud har gett dem. Skulle deras Messias och Frälsare ”befria” dem från denna nationalskatt i det nya förbundet? Gud förbjude! Det är ungefär som om någon skulle säga: ”Jag älskar Sverige och svenskar, men det svenska språket och svenska traditioner är något som Gud behöver befria dem från.” Toran är oupplösligt förknippad med judisk identitet.

Det står om församlingen i Jerusalem att alla hade en brinnande, nitälskande kärlek till Toran (Apg 21:20, 1917 års övers). Kan då lagen, som dessa lärjungar likt alla judar älskade och som enligt Paulus är andlig, helig och god, vara detsamma som kunskapens träd på gott och ont? En orimlig tanke! Jag håller med Reichmann om att Messias är Livets träd. Men finns det en motsättning mellan det levande och det skrivna ordet (Toran), på samma sätt som det finns mellan livets träd och kunskapens träd? Naturligtvis inte.

Enligt urgammal judisk tradition förknippas Toran med livets träd. I samband med toraläsningen i synagogan lyfter man upp Torarullen och sjunger ut Ordspråksbokens lovprisning för Guds undervisning och visdom: ”Ett livets träd är visheten för dem som får tag i den, de som håller fast vid den må prisas lyckliga.” (Ords 3:18) Reichmanns påstående att Toran är kunskapens träd på gott och ont är ett tråkigt uttryck för klassisk kristen anti-judiskhet. Det finns absolut inget stöd från Bibeln för denna uppfattning. Om jag skulle försöka mig på en definition på kunskapens träd så handlar det om människans oberoende av Gud att själv avgöra vad som är gott och ont, dvs motsatsen till Toran, Guds undervisning och instruktion.     

Paulus och Toran

Rembrandts ”Aposteln Paulus”. Flera av Rembrandts verk inspirerades av Amsterdams judiska befolkning (bild National Gallery of Art, dcist.com)

Petrus skriver i sitt andra brev att Paulus ibland är svår att förstå och därför misstolkar många honom, speciellt när det gäller lagen. ”Så har också vår älskade broder Paulus skrivit till er enligt den vishet som han fått, och så gör han i alla sina brev, när han talar om detta. I dessa brev finns en del som är svårt att förstå och som okunniga och obefästa människor förvränger till sitt eget fördärv – något som också sker med de övriga Skrifterna. Därför, mina älskade, då ni redan vet detta, var på er vakt, så att ni inte dras med i de laglösas villfarelse och förlorar ert fäste.” (2 Pet 3:16-17) Det är alltså de laglösa, de som är emot Toran, som misstolkar Paulus. Även Apostlagärningarna visar tydligt att Paulus var missförstådd just när det gäller lagen, se t ex Apg 21:21-24; 25:7-8.

Reichmann skriver i del 4 av sin artikelserie:

”I brevet till Galatien förefaller Paulus vara emot lagen i alla dess former, åtminstone när det gäller hedningar. De som i vår tid söker sina hebreiska rötter styrker torahns betydelse även för kristna med dessa ord:

Sätter vi då lagen ur kraft genom tron? Nej, inte alls! Vi upprätthåller lagen.(Rom 3:31)

Här tycks Paulus göra en förbryllande helomvändning. Nu är det tydligen lagen i alla fall! Vi behöver dock bara backa ett par meningar för att förstå att Paulus inte har tagit tillbaka något av det han förut skrivit.

Vi hävdar att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar. Eller är Gud endast judarnas Gud? Är han inte också hedningarnas? Jo, också hedningarnas, lika säkert som Gud är en, han som förklarar den omskurne rättfärdig av tro och den oomskurne genom tro. Sätter vi då lagen ur kraft genom tron? Nej, inte alls! Vi upprätthåller lagen. (Rom 3:28-31)

I början och slutet av samma brev använder Paulus termen ”trons lydnad” (Rom 1:5; 16:26). Paulus menar då en lydnad som uppkommer på ett annat sätt och som fungerar under andra villkor än den lydnad som han kallar laggärningar.” (Slut på citat)

Paulus är den ende författare i Bibeln som använder uttrycket ”laggärningar” i sina brev. Vad betyder denna fackterm hos den lärde Paulus? Man kan för det första se att Paulus alltid sätter ”laggärningar” i motsatts till att bli ”rättfärdig genom tro” (Rom 3:20,28; Gal 2:16; 3:9-10). Samtidigt skriver han trots detta i Rom 2:13: ”Det är inte lagens hörare som blir rättfärdiga inför Gud, utan lagens görare skall förklaras rättfärdiga.” Här skriver alltså Paulus tvärtom emot, verkar det som, att ”lagens görare skall förklaras rättfärdiga”. Nog kan vi hålla med Petrus om att Paulus är svår att förstå ibland.

Svaret på denna gåta är att ta reda på vad Paulus menar med uttrycket ”laggärningar”. Om vi jämför de två skriftställena ovan från Romarbrevet så kan vi för det första fastslå att det uppenbarligen inte, som Reichmann hävdar, handlar om lydnad för lagens bud i allmänhet, dvs att vara ”lagens görare” (Rom 2:13). Förutom i Paulus brev så har forskare idag funnit uttrycket ”laggärningar” på ytterligare ett ställe från denna tidsperiod. Det handlar om en skrift bland Döda Havsrullarna där uttrycket används om rabbinska reningsföreskrifter speciellt när det gäller kontakt med hedningar.[1]

James Dunn, en av de mest respekterade teologiska forskarna i vår tid när det gäller Paulus, hävdar bl a på grund av detta att Paulus använder specialuttrycket ”laggärningar”, inte i betydelsen att lyda Toran i allmänhet, utan att beteckna de bud och handlingar som är förknippade med judisk identitet.[2] Speciellt kan man säga att det handlar om sådant som krävdes för att konvertera till jude, dvs omskärelse (för män), dop och att frambära ett offer. Laggärningar var Paulus fackuttryck för framför allt dessa handlingar. Läs textsammanhangen igen där ordet ”laggärningar” förekommer och se hur det hela faller på plats med denna förståelse av Paulus. Vi kan t ex ta Rom 3:28-31 om igen:

”Vi hävdar att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar [utan att konvertera till jude]. Eller är Gud endast judarnas Gud? Är han inte också hedningarnas? Jo, också hedningarnas, lika säkert som Gud är en, han som förklarar den omskurne rättfärdig av tro och den oomskurne genom tro. Sätter vi då lagen ur kraft genom tron? Nej, inte alls! Vi upprätthåller lagen.”

Vi kan också ta Rom 3:20: ”Ty ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar [genom att konvertera till jude]. Genom lagen ges insikt om synd.”

Paulus stora stridsfråga som gjorde honom kontroversiell och svårförståelig ibland var att oomskurna hedningar också kunde bli frälsta (rättfärdiggjorda inför Gud) utan att behöva omskära sig och bli judar. Detta var hans stora hjärtefråga som hedningarnas apostel och som han t o m kallar för ”mitt evangelium” (Rom 16:25). Det var inte så att Paulus därigenom upphävde lagen och skrotade den, som många har misstolkat honom för. Därför betonar han det speciellt i Rom 3:31 (vilket inte tycks hjälpa för många). Rättfärdiggörelse genom tro på Messias står inte i strid mot Toran, varken för judar eller hedningar.

Däremot går Paulus till våldsam attack mot att laggärningar, dvs att konvertera till jude, är nödvändigt för rättfärdighet och frälsning. Den lärde Paulus bevisar detta med flera ganska invecklade rabbinska resonemang om lagen i speciellt Galaterbrevet och Romarbrevet, vilka för oinvigda lätt kan misstolkas som att Paulus är emot lagen över huvud taget. Så är det inte.  Lagen gäller fortfarande i det nya förbundet. Paulus själv levde efter lagen (Apg 21:24).

Lag och evangelium

Del 4 i Reichmanns serie har underrubriken ”Evangelium om Kristus”. Kontentan är att evangelium om Kristus står i motsättning till lydnad för lagens bud. Denna undervisning passar som hand i handske med gamla ingrodda skräckföreställningar om lagen bland många kristna. Sysslar vi med lagen faller vi därmed ur nåden och går förtappade. Det tycks finnas mer hopp för någon som hoppar i säng med grannfrun än för en människa som börjar fira sabbat. Tänk hur tokigt det kan bli! Detta upp- och nedvända tänkande sitter emellertid djupt rotat hos väldigt många, speciellt med Luthersk bakgrund. Ingen av reformatorerna var så extremt negativ mot lagen som Luther, vilket tyvärr bidrog till att bana vägen Förintelsen. Adolf Eichman växte upp i ett djupt bibeltroende, protestantiskt hem och många präster i Svenska Kyrkan stödde Hitler under 1930-talet.

Så här skrev den tidige kyrkofadern Ireneus redan under det andra århundradet angående denna felaktiga uppfattning om lag och evangelium:

“De som har ett perverterat tänkande i det att de är motståndare till Mose Lag och säger att den är annorlunda och i motsättning till evangeliets lära, har inte ägnat sig åt att undersöka orsakerna och skillnaderna mellan de olika förbunden … Apostlarna som var med Jakob tillät hedningarna att handla fritt efter Andens ledning. Men de själva, medan de kände samme Gud, fortsatte med de urgamla sederna … Sålunda handlade Apostlarna, som Herren hade gjort till åsyna vittnen till alla handlingar och alla läror … i skrupulös noggrannhet efter allt i Mose Lag.”[3]

Vi ser här att hedningar som kommit till tro på Israels Messias inte har samma kallelse som det judiska folket när det gäller Toran. Detta är ett separat ämne som inte hinns med i denna artikel. Men det är framför allt helt klart att all undervisning som framställer lag och evangelium som motsatser inte är biblisk. Det avgörande beviset från Skriften, som gör att vi omedelbart kan avfärda all sådan undervisning, är att i den apostoliska församlingen i Jerusalem ”höll alla strängt på lagen” (Apg 21:20) precis som Ireneus skriver. Även Paulus själv höll fast vid lagen och levde efter den (Apg 21:24; 28:17).

För det andra står det helt klart, i såväl Paulus som de andra apostlarnas undervisning, att Toran är fullkomlig och lär oss vad som är synd, vad som är rätt och fel. Reichmann tycks också vara överens om detta. Då kommer en enkel följdfråga: kan Gud mena att vi då ska fortsätta att synda genom att bryta mot lagen när vi är frälsta? Naturligtvis inte. Krångligare än så behöver vi inte göra detta.

I artikeln ställer Reichmann en fråga: ”Om vi uppfattar torah som den yttersta vägvisaren – var blir det då plats för Kristus och för Anden?” Jag har väldigt svårt att förstå denna märkliga fråga. Toran är utandad av Gud själv, inspirerad till minsta bokstav och prick av Guds Ande och Messias är det inkarnerade Ordet (Joh 1:1-14). Jeshua levde i fullkomlig lydnad för Torans alla bud. Skulle det då någonsin kunna finnas en motsättning mellan Kristus, Anden och Toran? Skulle Kristus och Anden kunna leda oss att bryta mot buden eller ha något emot att vi lyder Guds bud? Reichmanns fråga är obegriplig.

Det är inte så att det är något fel på Reichmanns framställning av evangelium eller ”påskens mysterium” som han kallar det. Tvärtom! Felet är att han framställer detta som att det skulle strida mot Toran och anklagar utan undantag alla personer som han kallar för ”rotsökare” för att ha hamnat vilse. Godtrogna människor som ser upp till Reichmann, får lätt för sig att lydnad för Guds bud innebär ett avfall och svek både mot Kristus och Anden. Detta är mycket allvarligt.

Bibeln framställer inte saken på detta sätt. Lydnad för Guds bud beskrivs som något vackert och positivt. Ta t ex Johannes Döparens föräldrar. ”De var båda rättfärdiga inför Gud och levde oförvitligt efter alla Herrens bud och föreskrifter.” (Luk 1:6) Eller gudsmannen Ananias som la sina händer på Paulus så att han blev både andedöpt och helad: ”Ananias, en from och lagtrogen man som alla judar i staden talade väl om.” (Apg 22:12)

När Jeshua förebrår fariséerna för deras lagiskhet så säger han inte till dem att de ska strunta i Guds bud. Tvärtom, de ska fortsätta med sin nitiskhet för buden men samtidigt inte glömma det som är viktigast i Toran ”Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni ger tionde av mynta, dill och kummin [de gick t o m längre än lagen] men försummar det som är viktigast i lagen: rätten, barmhärtigheten och troheten. Det ena borde ni göra utan att försumma det andra.” (Matt 23:23) Jeshua hade inget emot deras nitiskhet för lagen. Det han förebrådde dem var att de glömde det som var viktigast.

När vi flyttade till Israel så blev det naturligt att vara ledig på lördagen i stället för söndagen eftersom det är vad alla i Israel gör. Vi hade så att säga söndag på lördag i stället. Det var allt. Men när jag upptäckte sabbaten i Skriften blev det annorlunda. Jag kommer aldrig att glömma den första sabbaten jag firade utifrån trons lydnad. Välsignelsen var så oerhört stark att den förvandlade hela mitt liv. Det är svårt att förklara i ord. Jag har sedan dess träffat många människor med liknande vittnesbörd.

Visst har det sedan dess funnits tillfällen då jag firat sabbat mer av vana än en levande tro utifrån min relation till Messias. Men jag har funnit att lösningen på detta problem inte är att strunta i sabbaten, eller att ta lätt på den, utan tvärtom att jag omvänder mig och tar sabbaten på större allvar. Jag försöker t ex se till att jag som det första jag gör på sabbatsmorgonen lyfter en vinbägare inför Guds ansikte i Jeshuas namn och citerar Jesaja 58:13-14 och 2 Mos 20:8-11:

”Om du hindrar din fot på sabbaten att göra vad du har lust till på min heliga dag, om du kallar sabbaten din lust och förhärligar den till HERRENS ära, om du förhärligar den genom att inte gå egna vägar och inte göra vad du har lust till eller tala tomma ord, då skall du fröjda dig i HERREN, och jag skall föra dig fram över landets höjder och låta dig njuta av din fader Jakobs arvedel. Så har HERRENS mun talat.”

“Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den. Sex dagar skall du arbeta och uträtta alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, inte heller din son eller din dotter, din tjänare eller tjänarinna eller din boskap, och inte heller främlingen som bor hos dig inom dina portar. Ty på sex dagar gjorde HERREN himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har HERREN välsignat sabbatsdagen och helgat den.”

När jag gör detta och tackar Gud för sabbaten aktiveras tron och välsignelsen flödar. Tyvärr finns det inga sådana här speciella löften som i Jes 58 och 2 Mos 20 om den första veckodagen för tron att utgå från. Vill vi ha välsignelsen så får vi lyda Guds ord som det står utan att ändra på något. Trons lydnad kan enbart utgå från det som Gud har sagt, inget annat. Skulle Messias, som är det levande Ordet och Anden som inspirerat Ordet vara emot denna lydnad för Guds Ord? Aldrig! Tvärtom blir det en fantastisk sanktion och harmoni, vilket varenda en som prövat detta i tro kan vittna om.

Betyder detta att jag försöker förtjäna min frälsning genom att t ex fira sabbat? Naturligtvis inte. Men det är inte förbjudet att lyda Guds bud därför att vi älskar honom och hans undervisning. Sabbaten helighölls även bland de flesta troende hedningar i århundraden innan kyrkan så småningom lyckades utrota denna välsignelse.[4]

Det allvarligaste är kanske att kyrkans traditionellt negativa syn på Toran, som Reichmann för fram genom att ställa den mot evangeliet, i längden inte går att förena med en äkta kärlek till Guds egendomsfolk. Det judiska folket står i ett evigt förbund med Skaparen att leva efter Torans bud precis som man gjorde i den apostoliska församlingen i Jerusalem. Äkta kärlek till det judiska folket och kärlek till Toran går inte att skilja åt eftersom Gud har förenat dem!

Slutet gott

Jag vill avsluta denna artikel i positiv anda. Trots Reichmanns tråkiga påhopp och felaktiga generaliseringar angående den hebreiska rörelsen skriver han i slutet: ”Många börjar nu predika om vikten att vi följer torah. Då måste man kräva att de samtidigt förklarar vad det är att stå under nåden så att man inte i onödan ställer kristna under lagen och berövar dem frälsningens frihet och glädje.”

Jag instämmer helt med detta påstående. Vi står så att säga inte i ”ett lagiskt” förhållande till lagen. Den är skriven i våra hjärtan och eftersom vi står under nåden kan vi genom tron lyda Guds bud. ”Detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Och hans bud är inte tunga. Ty allt som är fött av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro.” (1 Joh 5:3-4) Detta är en bra beskrivning på trons lydnad och glädje! Vi kan lyda Guds bud, inte i egen kraft, men genom tron på Messias i våra hjärtan! Han verkar både vilja och gärning. Buden är en välsignelse, inte en förbannelse.

Slutet gott, allting gott brukar man säga. Genom sin avslutning öppnar Reichmann dörren på glänt till gemenskap och förståelse för alla trossyskon i den hebreiska rörelsen som, likt de gudfruktiga hedningarna i Apostlagärningarna, upptäckt Torans skönhet och av hela hjärtat kan utbrista i konung Davids tacksägelse och lovsång över HERRENS Tora:

”HERRENS undervisning [Tora] är fullkomlig, den ger själen nytt liv. HERRENS vittnesbörd är sant, det gör enkla människor visa. HERRENS befallningar är rätta, de ger glädje åt hjärtat. Hans bud är klart, det upplyser ögonen. HERRENS fruktan är ren, den består i evighet. HERRENS domslut är sanna, de är alla rättfärdiga. De är dyrbarare än guld, än mängder av fint guld. De är sötare än honung, än renaste honung.” (Ps 19:8-11)

Jag vill ta tag i den lilla strimma av hopp som avslutningen på Reichmanns artikel ger till att hoppas och be att alla som älskar Israel och vill stödja det judiska folket i fortsättningen ska hjälpa och välsigna varandra, i stället för att ta avstånd och förbanna. Vi har tillräckligt många fiender utanför våra led för att ägna oss åt sådant. ”Låt oss ge akt på varandra och uppmuntra varandra till kärlek och goda gärningar.” (Heb 10:24)

Toran pekar på Messias. Älskar vi honom älskar vi också Toran. De går inte att skilja åt.”Om ni trodde Mose, skulle ni tro på mig, ty om mig har han skrivit. Men tror ni inte hans skrifter, hur skall ni då kunna tro mina ord?” (Joh 5:46-47)

LITTERATURLISTA

Det pågår idag en intensiv teologisk forskning kring Paulus där man kommit fram till en annan syn på Paulus än den som Reichmann har. Här följer en litteraturlista på en del av litteraturen på detta område:

Abegg, Martin. ”Paul, ’Works of the law’ and MMT,” Biblical Archeological Review 20:06 (november-december, 1994): 11–12.

Dunn, James. The New Perspective on Paul: Revised Edition. Peabody, MA: Eerdmans, 2008.

Eisenbaum, Pamela. Paul Was Not a Christian: The Original Message of a Missunderstood Apostle. New York, NY: HarperOne, 2009.

Gaston, Lloyd. Paul and the Torah. Vancouver: University of British Columbia Press, 1987.

Hardin, Justin. Galatians and the Imperial Cult: A Critical Analasys of the First Century. Tübingen, Germany: Mohr Siebeck, 2008.

Kinzer, Mark. Post-Missionary Messianic Judaism. Grand Rapids, MI: Brazos Press, 2005.

Lancaster, D. Thomas. The Holy Epistle to the Galatians: Sermons on a Messianic Jewish Approach. Marshfield, MO: First Fruits of Zion, 2011.

Lancaster, D. Thomas. Grafted In: Israel, Gentiles, and the Mystery of the Gospel.Marshfield, MO: First Fruits of Zion, 2009.

Lapide, Pinchas and Peter Stuhlmach, Paul: Rabbi and Apostle. Translated by Lawrence Denef; Minneapolis, MN: Augsburg Publishing House, 1984.

Le Cornu, Hilary and Joseph Shulam, A Commentary on the Jewish Roots of Romans.Baltimore, MD: Messianic Jewish Publishers, 1997.

Le Cornu, Hilary and Joseph Shulam, A Commentary on the Jewish Roots of Galatians.Baltimore, MD: Messianic Jewish Publishers, 2005.

Nanos, Mark. ”A Torah Observant Paul? What Difference Could it Make for Christian/Jewish Relations Today?” Christian Scholars Group on Christian-Jewish Relations (juni 2005). www.marknanos.com/Boston-Torah-Obs-5-9-05.pdf (mars 2011).

Nanos, Mark. The Irony of Galatians: Paul’s Letter in First Century Context. Minneapolis, MN: Fortress Press, 2002.

Nanos, Mark. The Mystery of Romans. Minneapolis, MN: Fortress Press, 1996.

Rudolph, David. ”Paul’s Rule for all the Churches”, Studies in Christian-Jewish Relations5:1 (2010).

Sanders, E. P. Paul and Palestinian Judaism. Minneapolis, MN: Fortress Press, 1977.

Stern, David. Messianic Judaism: Amodern Movement with an Ancient Past. Clarksville, MD: Messianic Jewish Resources International, 2007.

Tomson, Peter. Paul and Jewish Law. Minneapolis, MN: Fortress Press, 1990.

Young, Brad. Paul the Jewish Theologian: A Pharisee among Christians, Jews, and Gentiles. Peabody, MA: Hendrickson, 2002.

Zetterholm, Magnus. Approaches to Paul: A Student’s Guide to Recent Scholarship. Minneapolis, MN: Fortress Press, 2009.

Zetterholm, Magnus. Lagen som evangelium? Den nya synen på Paulus och judendomen. Studentlitteratur, Lund 2006.

Zetterholm, Magnus. The Formation of Christianity in Antioch: A Social-Scientific Approach to the Seperation Between Judaism and Christianity. London: Routledge Tayor & Francis Group, 2005.

 

---

[1] Abegg, Martin. ”Paul, ’Works of the law’ and MMT,” Biblical Archeological Review20:06 (november-december, 1994): 11–12.

[2] Dunn, James. The New Perspective on Paul: Revised Edition. Peabody, MA: Eerdmans, 2008.

[3] Ante-Nicene Christian Library, Vol.5/1, trans. by A. Roberts and J. Donaldson, T & T Clark, Edinburgh, 1867, Pp.309, 313-314, översatt till svenska.

[4] Det var i första hand i Rom och i Alexandria som de kristna tidigt slutade att fira sabbaten. Detta gav upphov till ordspråket som Ambrosius, biskopen i Milano, myntade i slutet av 300-talet genom att säga ”When in Rome do as the Romans”, vilket på svenska blev att ”Ta seden dit man kommer.”

Bidrag av Hans P Lindblad

Som jag nämnde i inledningen till denna bok var det inte min bibelsyn som fick mig att tro på skapelsen utan naturvetenskapliga fakta. Sedan såg jag också problem som uppkom med de etiska frågorna och att människor får problem med sin gudstro om evolutionsteorin är sann. Kyrkorna har i stort valt att gå förbi denna fråga och antingen sagt att man inte skall tro, eller att man skall tro, och har därmed kommit ut i någon form av logiskt tomrum, eller skall vi säga fallit ner i diken. Många människors liv har förändrats. I de nedanstående berättelserna har jag oftast inte tagit med några namn, och jag har utelämnat en del detaljer, därför att det kan vara känsligt för en del personer att deras Iiv kommer med i en bok. Det är dock händelser som jag eller någon annan som sysslar med skapelsefrågor varit med om eller har hört från personen i fråga.

Mitt första riktiga skapelseföredrag höll jag på en korridorsfest för studenter. Tre personer lyssnade, två var kristna och trodde redan ungefär som jag gjorde, och en var så berusad att han hade svårt att sitta. På min första fasta lärartjänst fick jag för första gången möjlighet att jobba djupare med frågan om vårt ursprung. I tre veckors tid skulle alla elever på skolan, en kristen folkhögskola, jobba med temaarbete om ett enda ämne. Fem elever hade valt att jobba med astrologi. Eftersom vi lärare såg vilka elever det var, och det var en kristen skola, insåg vi att detta inte skulle bli bra. Vi bestämde därför att man måste vara minst sex personer för att en grupp skulle godkännas. (Vi hade i och för sig tagit det beslutet redan när vi planerade temaveckorna, men nu fick vi lov att ”stadfästa” det).       

Två manliga elever från astrologigruppen kom med i min grupp om skapelse och evolution. Ingen av dem var kristen. Efter en månad var båda kristna! Jag såg ju att de inte gillade att deras icke kristna tro fick problem när vi tog upp svagheterna med evolutionsteorin, men inte hade jag ”planerat” att de skulle bli kristna! Jag frågade dem lite försiktigt varför de blivit kristna. Den ena eleven var rätt ung, och han sade att han inte riktigt visste varför han bestämt sig för att bli kristen. Men han hade i alla fall blivit Kristen.

Den andre eleven var lite äldre och hans svar var betydligt mer genomtänkt. Eleverna på den bibellinje som fanns på skolan hade under en hel höst försökt vittna för honom om Gud, men inget kunde få honom att börja tro. En ny grupp elever som startade bibellinjen på vårterminen hade inte heller någon framgång. Men så hände något. Göran, som han heter, berättade för mig hur det var. Han sade så här: ”Jag var ateist. Det fanns ingenting som kunde få mig att tro på Gud. Det spelade ingen roll vad de kristna sade. Under och tecken, bönesvar eller vad som helst, det var väl en lyckad slump eller kanske någon kraft, men absolut inte Gud! Om döda stod upp och började gå? Helt ointressant. Det var väl en kraft, men ingen Gud. Om änglar flög omkring? Också ointressant. Nog finns det andliga saker, men inte någon Gud.” Inget bet på Göran. Men under temaarbetet med skapelse och evolution skedde det: ”Jag hade byggt mitt liv på en fast klippa, på verkligheten själv, det jag kunde se och ta på, på vetenskapliga fakta. Jag hade utvecklats från lägre stående varelser, inte mer med det. Och det behövdes då inte någon Gud för att åstadkomma något sådant. Men, men, men, sedan fickjag se problemen med evolutionsteorin, de problem som jag inte trodde fanns. Min fasta klippa försvann sakta men säkert, ochjag seglade omkring i tomma luften!”

Först nu kunde Göran börja fråga efter vem Gud var, och han blev härligt frälst. Ja, han blev nästan ”för” frälst. Några år senare vittnade han nämligen om Gud i en skolklass, och alla i klassen blev frälsta under lektionstid! Jag läste om händelsen i en tidning, och undrade om det kunde vara Göran. Jag ringde upp honom, och han berättade att det var han som varit där och vittnat. ”Vad gjorde du då?” undrade jag. ”Hypnotiserade du dem, eller?” ”Nej”, svarade Göran. ”De ställde raka frågor, och jag gav raka svar. Sedan frågade jag om någon ville bli frälst. .. , och höll sen på att bita av mig tungan! Så får man ju inte göra i skolan! Men det var för sent. Alla ville bli frälsta, och jag kunde ju inte hindra dem och säga att det inte går.” Det blev ju en del problem efteråt eftersom allt skedde i klassrummet och under skoltid. De flesta var dock med i grupper inom EFS, så de vistades redan i en miljö där man visste en hel del om Gud. Några föräldrar ville dock hellre att deras barn skulle bli alkoholister än att de blev kristna.

Göran och hans kompis var de första som kom till tro i samband med det arbete jag gjort, vad jag vet om. …

Läs fortsättningen med fler vittnesbörd och mycket annat intressant i Mats Moléns bok: Evolutionslåset

Den kan köpas på Genesis hemsida

Kjell som tidigare bloggade på Aletheia har ett par viktiga poster efter varandra.

Mantror och tomma ord och   En man hade två söner

Fred Örtegren har en intressant utläggning kring Jesu tillkommelse på pastor Isakssons forum:

Jesu tillkommelse och vårt församlande till Honom efter vedermödan i Guds rike

Therese Peterson på Dagen.se ställer en av veckans kanske viktigaste frågor:

Hur öppen är du med din tro på din arbetsplats?

Pingstpastor Mikael Karlendal är ofta en frisk fläkt i bloggsfären.  En av få sanna evangelikala pastorer kvar inom Pingströrelsen.

http://mikaelkarlendal.pingstkyrkan.net

Sist men inte minst vill jag personligen rekommendera Janne och Elvors sajt - www.elvorochjanne.se

De lägger ner ett oerhört arbete på att ”fiska fram” profetiska nyheter runt hela världen.  De reser aktivt i Sverige och predikar, ofta med ämnen kopplade till ändens tid.  Detta ämne som i vissa kretsar nu blivit ”skämmigt” att tala om.  Håll ett öga på Janne och Elvor blir mitt sista tips.

Over and out

MyTwoCents / Daniel

Fick nedan klipp via ett litet tips häromdagen.   Ni får själva döma dess innehåll som verkar vara en liten satir över Ekmans eventuella biskopsambitioner.
—

apg29.se är hackad igen.  Det är nu andra gången på kort tid denna välbesökta sajt hackats.    

Christer har jobbat dag och natt för att återställa sidan trots att han nyligen fått en hjärtinfarkt och blivit mordhotad(!).

Christer som driver sajten på sin fritid har på egen hand (och Guds hjälp) lyckats med det många kyrkor och kristna sajter bara kan drömma om:  Att nå tusentals icke troende människor dagligen.  Måhända ofta med både ett icke politiskt eller religiöst korrekt budskap och ett pekande med hela handen.  Hans enkla, tydliga budskap har tydligen irriterat fel personer på nätet och någon har satt sig i sinne att förstöra sajten.  Då många kristna bloggare har en tendens att fastna i interna debatter länkar Christer flitigt till profana tidningar och duckar inte för de svåra frågorna utan säger det han menar och menar det han säger.  Vare sig Christer talar om ateism, kommunism, islam, homosexualitet eller andra svåra frågor drar han sig inte för att hålla en tydlig linje i en tid då många andliga ledare inte vågar svara på tal.

Ta gärna en stund och be för Christer denna helg!

- Aletheia Blogg & Tankesmedja

Israels premiärminister, Benjamin Netanyahus tal till FNs generalförsamling 2011.

Premiärminister Netanyahus tal är översatt från engelska av en god vän som vill vara anonym, men jag delar med henne en känsla av att detta är ett historiskt linjetal.  Israel är mer hotat än det varit någonsin under sin korta moderna historia, så min inre känsla är att vi MÅSTE bedja mer för Israel än någonsin. Vi lever i en unik historisk tid som profeterna talat om, vi vet inte var på tidsskalan vi står, men vi lever i en sen tid.

Läs noggrant och inspireras till förbön för Israel.

Hans P Lindblad

Tal hållet i FNs generalförsamling 23 september 2011 av Benjamin Netanyahu, Israels premiärminister, i samband med palestiniernas ansökan om fullt medlemskap i FN som stat.

(En direktöversättning med prioritering av innehållet framför en språkligt korrekt svensk version.)

Mina damer och herrar,

Israel har sträckt ut sin hand i fred alltifrån sin tillkommelse för 63 år sedan. Å Israels vägnar och det judiska folkets, sträcker jag ut den handen igen idag. Jag sträcker ut den till Egyptens och Jordaniens folk, till förnyad vänskap med grannar med vilka vi har stiftat fred. Jag sträcker ut den till Turkiets folk, med respekt och god vilja. Jag sträcker ut den till folket i Libyen och Tunisien, i beundran för dem som försöker bygga en demokratisk framtid. Jag sträcker ut den till de övriga folken i Nordafrika och den arabiska halvön med vilka vi vill smida en ny start. Jag sträcker den till folken i Syrien, Libanon och Iran, med vördnad för deras mod att kämpa mot brutalt förtryck.

Men särskilt sträcker jag ut den till det palestinska folket, med vilket vi strävar efter en riktig och varaktig fred.

Mina damer och herrar, i Israel avtar aldrig vårt hopp för fred. Våra forskare, läkare och innovatörer ägnar sin begåvning åt att förbättra morgondagens värld. Våra konstnärer och våra författare berikar mänsklighetens arv.

Nåväl, jag vet att detta inte är exakt den image med vilken Israel presenteras i det här auditoriet. När allt kommer omkring, det var här, 1975, som mitt folks långa längtan att återuppbygga vår judiska nations liv i vårt urgamla, bibliska hemland – det var då som detta skamfullt stämplades som rasism. Och det var här, 1980, precis här, som det historiska fredsfördraget mellan Israel och Egypten inte lovordades utan fördömdes! Och det är här, år efter år, som Israel blir orättvist utvalt till fördömande. Det har utvalts till fördömande oftare än alla länder i världen tillsammans. 21 av 27 av generalförsamlingens resolutioner fördömer Israel – den enda sanna demokratin i Mellanöstern.

Ja, detta är en olycklig del av FN-institutionen. Detta är det absurdas teater. Det utser inte bara Israel till skurk, det utser ofta verkliga skurkar till ledande roller: Gaddafis Libyen har varit ordförande i FNs kommission för mänskliga rättigheter, Saddams Irak ledde FNs kommission för nedrustning. Man skulle kunna säga att det tillhör gårdagen. Men, det som händer nu, precis nu, idag, är att Hizbollah- kontrollerade Libanon nu är ordförande i FNs säkerhetsråd. Det betyder i verkligheten att en terrororganisation innehar ordförandeskapet i samfundet som betros garantera för världens säkerhet.

Detta är inget påhitt.

Så, här i FN kan automatiska majoriteter (flertalet) bestämma vad som helst. De kan bestämma att solen går upp i väster. Men de kan också bestämma att – de har bestämt – att Västra muren i Jerusalem, judarnas heligaste plats, är ockuperat palestinskt territorium.

Och ändå, även här i generalförsamlingen kan sanningen ibland bryta igenom. 1984, när jag utsågs till Israels ambassadör i FN, besökte jag den store rabbinen Lubavich. Han sa till mig – och mina damer och herrar, jag vill inte att någon av er ska förolämpas, för av personlig erfarenhet av att tjänstgöra här vet jag att många hedervärda män och kvinnor, många kapabla och anständiga människor har tjänat sina länder här – men så här sa rabbinen till mig: ”Du kommer att tjäna i ett hus av många lögner”. Och sedan sa han: ”Kom ihåg att även på den mörkaste plats kan skenet av ett enda ljus ses vitt och brett.”

Idag hoppas jag att sanningens ljus ska lysa, om bara för några minuter, i ett auditorium som alltför länge har varit en mörkrets plats för mitt land. Så, som Israel premiärminister kom jag inte för att vinna applåder. Jag kom för att tala sanning. Och sanningen är att Israel vill ha fred. Sanningen är att jag vill ha fred. Sanningen är att i Mellanöstern i alla tider, men särskilt i dessa turbulenta dagar, fred måste förankras i säkerhet. Sanningen är att vi inte kan uppnå fred genom FN-resolutioner utan endast genom direkta förhandlingar mellan parterna. Sanningen är att palestinierna så här långt har vägrat förhandla. Sanningen är att Israel vill ha fred med en palestinsk stat, men palestinierna vill ha en stat utan fred. Och sanningen är den att man inte bör låta det ske.

Mina damer och herrar, när jag först kom hit för 27 år sedan var världen uppdelad i öst och väst. Sedan dess har det kalla kriget tagit slut, framstående civilisationer har uppstått från århundradens slummer, hundratals miljoner har lyfts upp ur fattigdom, oräkneliga fler är redo att följa efter och det anmärkningsvärda är att hittills har detta minnesvärda historiska skifte till stor del skett på fredlig väg. Ändå växer nu en malign sjukdom emellan öst och väst som hotar allas fred. Den strävar inte efter att befria men att förslava, inte att bygga upp men att riva ner.

Den maligna sjukdomen är militant islam. Den döljer sig i den stora trons mantel, ändå mördar den judar, kristna och muslimer på samma sätt med oförlåtligt omdöme. 11 september 2001 dödade den tusentals amerikaner och den lämnade Twin Towers i rykande ruiner. Igår kväll lade jag en krans vid minnesplatsen för den 11 september. Det var djupt rörande. Men när jag gick dit ekade något i mina tankar: de skändliga orden från Irans president på detta podium igår. Han menade att 11 september var en amerikansk sammansvärjning. Några av er lämnade detta auditorium då. Ni borde alla ha gjort det.

Sedan den ’11 september’ har militanta islamister slaktat oräkneliga andra oskyldiga – i London och Madrid, i Bagdad och Mumbai, i Tel Aviv och Jerusalem, i alla delar av Israel. Jag tror att den största faran som vår värld står ansikte mot ansikte emot är att denna fanatism kommer att utrusta sig med kärnvapen. Och detta är precis vad Iran försöker göra.

Kan ni föreställa er denne man, som deklamerade här igår, kan ni föreställa er honom beväpnad med kärnvapen? Det internationella samfundet måste stoppa Iran innan det är för sent. Om Iran inte stoppas, kommer vi alla att få stå inför den nukleära terrorismen och den arabiska våren skulle snart komma att bli den iranska vintern.

Det skulle vara en tragedi. Miljoner araber har dragit ut på gatorna för att ersätta tyranni med frihet och ingen skulle gagnas mer än Israel om de som engagerar sig för frihet och fred skulle råda.

Detta är mitt brinnande hopp. Men som Israels premiärminister kan jag inte riskera den judiska statens framtid med önsketänkande. En ledare måste se verkligheten som den är, inte som den borde vara. Vi måste göra vårt bästa för att skapa framtiden, men vi kan inte önska bort nutidens faror.

Och världen runt Israel håller definitivt på att bli farligare. Militant islam har redan tagit över Libanon och Gaza. Den har föresatt sig att riva upp fredsavtalen mellan Israel och Egypten och mellan Israel och Jordanien. Den har förgiftat många arabers tänkande emot judar och Israel, emot Amerika och västvärlden. Den motsätter sig inte Israels politik utan Israels existens.

Nu hävdar några att spridningen av militant islam, särskilt i dessa turbulenta tider – om man vill sakta ner utvecklingen, hävdar de – så måste Israel skynda att göra eftergifter, att göra territoriala kompromisser. Och denna teori låter enkel. I grunden låter det så här: ”lämna området och freden påskyndas. De moderata krafterna stärks, de radikala hålls tillbaka. Och oroa er inte för de irriterande detaljerna om hur Israel i verkligheten ska försvara sig. Internationella trupper kommer att göra jobbet.”

Dessa människor säger ständigt till mig: ”ge bara ett radikalt erbjudande och allt kommer att fungera”. Ni vet, det finns bara ett problem med den teorin. Vi har prövat den och den har inte fungerat. År 2000 lade Israel fram ett brett fredserbjudande som verkligen mötte alla palestinska krav. Arafat avvisade det. Palestinierna lanserade då en terrorattack som krävde tusen israelers liv.

Premiärminister Olmert lade därefter fram ett ännu generösare erbjudande, 2008. President Abbas svarade inte ens.

Men Israel gjorde mer än att bara lägga fram generösa erbjudanden. Vi lämnade i verkligheten territorium. Vi drog oss tillbaka från Libanon år 2000 och från varenda kvadratcentimeter av Gaza år 2005. Detta lugnade inte den islamska stormen som hotar oss. Det förde bara stormen närmare och gjorde den starkare.

Hizbollah och Hamas avfyrade tusentals raketer emot våra städer från de områden vi lämnat. Ni förstår, när Israel lämnade Libanon och Gaza besegrade inte de moderata de radikala, de moderata uppslukades av de radikala. Och jag måste tyvärr säga att internationella trupper som UNIFIL i Libanon och EUBAM i Gaza gjorde inget för att stoppa de radikala från att attackera Israel.

Vi lämnade Gaza och hoppades på fred.

Vi ”fryste” inte bosättningarna i Gaza, vi ”ryckte upp” dem. Vi gjorde precis som teorin säger: lämna, gå tillbaks till 1967 års gränser, avveckla bosättningarna.

Och jag tror inte att folk minns hur långt vi gick för att uppnå detta. Vi ryckte upp tusentals människor från deras hem. Vi tog ut barnen från skolorna och daghemmen. Vi raserade synagogor. Vi flyttade till och med älskade familjemedlemmar från sina gravar. Och efter att allt detta gjorts, gav vi nycklarna till Gaza till president Abbas.

Nu säger teorin att allt skulle fungera och att president Abbas och de palestinska myndigheterna skulle kunna bygga en fredlig stat i Gaza. Ni kommer ihåg att hela världen applåderade. Man applåderade vårt tillbakadragande som en handling av stort statsmannaskap. Det var en djärv fredshandling.

Men, mina damer och herrar, vi fick inte fred. Vi fick krig. Vi fick Iran, som med sitt ombud Hamas omedelbart sparkade ut den palestinska myndigheten. Den palestinska myndigheten kollapsade på en dag – EN dag.

President Abbas har just sagt från detta podium att palestinierna endast är beväpnade med sitt hopp och sina drömmar. Ja, hopp och drömmar och 10 000 missiler och GRAD-raketer, levererade av Iran, för att inte nämna floden av dödliga vapen som nu flödar in i Gaza från Sinai, från Libyen och från annat håll.

Tusentals missiler har redan regnat över våra städer. Så ni kanske förstår att, med tanke på allt detta, Israel med rätta frågar sig: ”Hur förhindras detta från att hända igen, på Västbanken?” Förstå, de flesta av våra större städer i landets södra del ligger inom några mil från Gaza. Men i landets centrala delar, mittemot Västbanken, ligger våra städer några hundra meter, eller högst, några kilometer från Västbankens utkant.

Så jag vill fråga er, skulle någon av er vilja dra in faran så nära inpå era städer, era familjer? Skulle ni handla så hänsynslöst med era medborgares liv? Israelerna är beredda att ha en palestinsk stat på Västbanken, men vi är inte beredda att få ett nytt Gaza där. Och det är därför vi måste ha riktiga säkerhetsarrangemang, som palestinierna helt enkelt vägrar förhandla med oss om.

Israelerna minns de bittra lärdomarna från Gaza. Många av Israels kritiker ignorerar dem. De råder oansvarigt Israel att gå denna farliga väg igen. Ni läser vad dessa människor säger och det är som om ingenting hänt – det är bara ett upprepande av samma råd, samma formler, som om inget av ovanstående har hänt.

Och dessa kritiker fortsätter att pressa Israel att göra långtgående eftergifter utan att först garantera Israels säkerhet. De prisar dem som omedvetet matar det militanta islams omättliga krokodil som djärva statsmän. De utpekar som fredens fiender dessa av oss, som insisterar på att vi först måste sätta upp en stark barriär för att hålla krokodilen ute eller åtminstone trycka in en järnbalk mellan dess gapande käftar.

Så inför etiketterna och skymferna måste Israel lyssna till bättre råd. Bättre med en dålig publicitet än ett bra lovtal och ännu bättre skulle det vara med en uppriktig och rättvis press vilkens känsla för historia sträcker sig bortom (dagens) frukost och som erkänner Israels legitima oro för sin säkerhet.

Jag tror att i seriösa fredsförhandlingar, kan dessa behov och angelägenheter tas upp på rätt sätt, men de kan inte behandlas utan förhandlingar. Och behoven är många eftersom Israel är ett sådant litet land. Utan Judéen och Samarien (Västbanken) är Israel bara 1,5 mil brett.

Jag vill ge er detta som perspektiv, eftersom ni nu alla är i ’stan’ (New York). Det är ungefär 2/3 av Manhattans längd. Det är detsamma som avståndet mellan Battery Park och Columbia University. Och glöm inte att de människor som bor i Brooklyn och New Jersey är betydligt trevligare än några av Israels grannar.

Så hur skyddar man ett sådant litet land, omgivet av människor som svurit på att förstöra det och har beväpnats till tänderna av Iran? Självklart kan man inte försvara det enbart inifrån sitt eget knappa område. Israel behöver större strategiskt djup och det är just därför säkerhetsrådets resolution 242 inte begär av Israel att lämna ifrån sig alla områden som intogs i 6-dagarskriget. Den talar om tillbakadraganden från områden, till säkra och försvarbara gränser. Och för att försvara sig måste Israel därför ha en långsiktig israelisk militär närvaro i viktiga strategiska områden på Västbanken.

Jag förklarade detta för president Abbas. Han svarade: ”om en palestinsk stat skulle bli en suverän stat, kunde den aldrig acceptera sådana arrangemang.”

Varför inte? Amerika har haft trupper i Japan, Tyskland och Sydkorea i mer än ett halvsekel. Storbritannien har haft en flygbas på Cypern. Frankrike har styrkor i tre självständiga afrikanska nationer. Ingen av dessa hävdar att de inte är suveräna stater.

Och det finns många andra viktiga säkerhetsfrågor som också måste tas upp. Ta frågan om luftrummet. Återigen, Israels små dimensioner skapar enorma säkerhetsproblem. Amerika kan passeras av ett jetplan på sex timmar. Att flyga över Israel tar tre minuter. Ska då Israels lilla luftrum delas i hälften varav den ena halvan ges till en palestinsk stat som inte har fred med Israel?

Vår största internationella flygplats ligger några kilometer från Västbanken. Utan fred, kommer våra plan att bli mål för anti-aircraft missiler placerade i en närliggande palestinsk stat? Och hur stoppar vi smugglingen till Västbanken? De dominerar ju höglandet mot kusten, där den största israeliska befolkningen finns. Hur skulle vi kunna förhindra smugglingen av dessa missiler in till bergstrakten som sedan skulle kunna avfyras mot våra städer?

Jag tar upp de här problemen därför att de inte är teoretiska problem. De är mycket verkliga. För israelerna är de av livsavgörande betydelse. Alla dessa potentiella sprickor i Israels säkerhet måste tätas i en fredsöverenskommelse innan en palestinsk stat deklareras, inte efteråt, för om man lämnar dessa till framtiden kommer de inte att tätas. Och dessa problem kommer att explodera i våra ansikten och förkasta freden.

Palestinierna bör först stifta fred med Israel och sedan få sin stat. Men jag vill också säga det här, efter att ett sådant fredsfördrag skrivits under, kommer Israel inte att vara det sista landet som välkomnar en palestinsk stat som ny medlem i FN. Vi kommer att vara det första.

En sak till: Hamas har brutit internationell rätt genom att hålla vår soldat Gilad Shalit fången i fem år.

De har inte ens tillåtit ett enda besök av Röda Korset. Han hålls i en fängelsehåla, i mörker, emot alla internationella normer. Gilad Shalit är son till Aviva och Noam Shalit. Han är sonson till Zvi Shalit, som undkom Holocaust genom att komma till Israel på 1930-talet som pojke. Gilad Shalit är son till varje israelisk familj. Varje nation representerad här borde begära hans omedelbara frigivning. Om ni vill anta en resolution om Mellanöstern idag skulle det vara av denna orsak.

Mina damer och herrar, förra året i Israel på Bar Ilan-universitetet, i år i Knesset och i amerikanska kongressen presenterade jag min vision om fred i vilken en demilitariserad palestinsk stat erkänner den judiska staten. Ja, den judiska staten. När allt kommer omkring är detta den församling som erkände den judiska staten för 64 år sedan. Tycker ni inte att det är på tiden att palestinierna gör detsamma?

Den judiska staten Israel kommer alltid att skydda sina minoriteters rättigheter inklusive de mer än en miljon arabiska medborgarna i Israel. Jag önskar jag kunde säga detsamma om en framtida palestinsk stat, för som palestinska företrädare klargjorde för mig häromdagen – faktiskt, jag tror de gjorde det just här i New York – så sa de att de inte kommer att tillåta några judar i den. Den kommer att bli fri från judar – Judenrein. Det är detsamma som etnisk rensning. Det finns lagar idag i Ramallah som gör att försäljning av land till judar bestraffas med döden. Det är rasism. Och ni vet vilka lagar som detta väcker.

Israel har ingen som helst avsikt att ändra den demokratiska karaktären i vår stat. Vi vill bara inte att palestinierna försöker förändra den judiska karaktären i vår stat. Vi vill att man ger upp fantasin om att översvämma Israel med miljoner palestinier.

President Abbas har just stått här och sagt att kärnan i den israelisk-palestinska konflikten utgörs av bosättningarna. Tja, det är konstigt. Vår konflikt har varat i nära ett halvt sekel, innan det fanns en enda israelisk bosättning på Västbanken. Så om vad president Abbas säger vore sant, då antar jag att bosättningarna han talar om är Tel Aviv, Haifa, Jaffa och Beersheva. Kanske det är vad han menade häromdagen när han sa att Israel har ockuperat palestinsk mark i 63 år. Han sa inte från 1967, han sa från 1948. Jag hoppas någon vill besvära sig med att fråga honom denna fråga eftersom den visar på en enkel sanning: kärnan i konflikten är inte bosättningarna. Bosättningarna är en följd av konflikten.

Frågan om bosättningarna är och måste vara en fråga som hanteras och löses under förhandlingarna. Men kärnan i konflikten har alltid varit och olyckligtvis fortsätter att vara palestiniernas vägran att erkänna en judisk stat inom några som helst gränser.

Jag tycker det är dags att de palestinska ledarna erkänner vad varje seriös internationell ledare har erkänt, från Lord Balfour och Lloyd George 1917 till president Truman 1948, till president Obama för bara två dagar sedan just här: Israel är den judiska staten.

President Abbas, sluta kringgå den här frågan. Erkänn den judiska staten och slut fred med oss. I en sådan verklig fred vore Israel berett att göra smärtsamma kompromisser. Vi tror på att palestinierna varken bör vara medborgare i Israel eller vara dess undersåtar. De bör leva i sin egen fria stat. Men de bör vara redo, som vi, till att kompromissa. Och vi vet att de är redo för kompromisser och fred när de börjar ta Israels säkerhetskrav på allvar och när de slutar förneka vår historiska koppling till vårt gamla hemland.

Jag hör dem ofta anklaga Israel för att judaisera Jerusalem. Det är som att anklaga Amerika för att amerikanisera Washington eller britterna för att anglisera London. Vet ni varför vi kallas judar? Därför att vi kommer från Judéen.

I mitt kansli i Jerusalem finns det ett antikt sigill. Det är en signetring som tillhört en judisk tjänsteman från Bibelns tid. Sigillet hittades precis intill Västra muren och det är daterat tillbaks till kung Hiskias tid för 2700 år sedan. Nu är det så att det finns ett hebreiskt namn inristat på ringen. Namnet är Netanyahu. Det är mitt efternamn. Mitt förnamn dateras tillbaks till ytterligare 1000 år tidigare till Benjamin – Binyamin – son till Jakob, som också var känd som Israel.

Jakob och hans tolv söner strövade omkring på dessa samma kullar i Judéen och Samarien för 4000 år sedan och det har funnits en kontinuerlig judisk närvaro i landet alltsedan dess.

Och för de judar som fördrevs från vårt land upphörde aldrig drömmen om att komma tillbaka, judar som fördrevs från Spanien, judar i Ukraina som flydde från pogromerna, judar som kämpade i Warszawas ghetto när nazisterna omringade dem. De slutade aldrig att be, slutade aldrig att längta. De viskade: ”nästa år i löfteslandet”.

Som Israels premiärminister talar jag för hundra generationer judar som var utspridda i världen, som led under all tänkbar ondska under solen men som aldrig gav upp hoppet att återupprätta sitt nationella liv i den enda judiska staten.

Mina damer och herrar, jag fortsätter att hoppas att president Abbas kommer att bli min fredspartner. Jag har arbetat hårt för att främja freden. Den dag jag tillträdde min tjänst kallade jag till direkta förhandlingar utan förhandsvillkor. President Abbas svarade inte. Jag har utarbetat en fredsvision för två stater, för två folk. Han svarade fortfarande inte. Jag tog bort hundratals vägspärrar och kontrollstationer för att underlätta rörelsefriheten i de palestinska områdena. Detta bidrog till en fantastisk tillväxt i den palestinska ekonomin. Men återigen – inget svar. Jag tog det exempellösa steget att frysa nybyggnation i bosättningarna i 10 månader. Ingen premiärminister har någonsin gjort detta. Återigen, ni applåderade, men inget svar. Inget svar.

Under de senaste veckorna har amerikanska offentliga tjänstemän lagt fram idéer för att återuppta fredssamtalen. Det fanns saker i de idéerna som jag inte tyckte om. Det fanns saker däri om den judiska staten som jag är säker på att palestinierna inte tyckte om.

Men med alla mina reservationer var jag villig att gå vidare med dessa amerikanska idéer.

President Abbas, varför går du inte med mig? Vi måste sluta att förhandla om förhandlingarna. Låt oss förhandla om fred.

Jag har spenderat år på att försvara Israel på slagfältet. Jag har spenderat decennier på att försvara Israel i den allmänna opinionens ”rättssal”. President Abbas, du har dedikerat ditt liv åt att påskynda den palestinska saken. Måste den här konflikten fortsätta i generationer? Eller kommer våra barn och barnbarn i åratal framöver att tala om hur vi fann ett sätt att avsluta den? Det är vad vi bör sträva efter och det är vad jag tror att vi kan uppnå.

Under två och ett halvt år har vi mötts i Jerusalem endast en gång trots att min dörr alltid varit öppen för dig. Om du vill kommer jag till Ramallah. Förresten, jag har ett bättre förslag. Vi har båda just flugit tusentals kilometer till New York. Nu är vi i samma stad. Vi är i samma byggnad. Låt oss träffas här idag i FN. Vem kan stoppa oss? Vad kan hindra oss? Om vi verkligen vill ha fred, vad kan stoppa oss från att mötas idag och påbörja fredsförhandlingar?

Jag föreslår att vi talar öppet och ärligt. Låt oss lyssna på varandra. Låt oss göra som vi säger i Mellanöstern: låt oss tala ”doogri”. Det betyder enkelt, rakt på. Jag talar om mina behov och angelägenheter. Du talar om dina. Och med Guds hjälp kommer vi att hitta den gemensamma grunden för fred.

Det finns ett gammalt arabiskt talesätt som säger att man inte kan applådera med en hand. Tja, det samma gäller fred. Jag kan inte ensam sluta fred. Jag kan inte sluta fred utan dig. President Abbas, jag sträcker ut min hand – Israels hand – i fred. Jag hoppas du ska gripa tag i den handen. Vi är båda Abrahams söner. Mitt folk kallar honom Avraham. Ditt folk kallar honom Ibrahim. Vi har samme patriark. Vi lever i samma land. Våra öden är sammanflätade. Låt oss förverkliga Jesajas vision (Jes. 9:1): ”Folket som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus”. Låt det ljuset vara fredens ljus.

Slut på talet.

Talet finns att lyssna till och läsa på engelska under följande länk:

http://www.mfa.gov.il/MFA/Government/Speeches%20by%20Israeli%20leaders/2011/Remarks_PM_Netanyahu_UN_General%20_Assembly_23-Sep-2011.htm

Andréas ”Andy” summerar intrycken från samtalskvällen.

Evangelikaler och katoliker möttes under torsdagskvällen för ett samtal i Elimkyrkan i Stockholm. Temat för kvällen var ”Lika – men ändå olika”, och arrangör var Svenska Evangeliska Alliansen. Panelens sammansättning gjorde att det första intrycket var att det hela kändes en aning konstruerat, för hade man verkligen önskat samtala på djupet om skillnader mellan evangelikala och katoliker borde man bjudit in representanter som kunde tillfört samtalet en helt annan nyans och saklig kritisk tyngd än vissa av kvällens gäster stod för.    

Elisabeth Sandlund från tidningen Dagen var moderator under detta samtal, något hon med sin bakgrund och erfarenhet som debattör verkade bekväm med. Här kunde man med fördel haft en annan person som kunde tillfört samtalet en större skärpa än vad Sandlund bemästrade. I sådana här samtal behövs en noggrann tydlighet beträffande de reellt stora och grundläggande doktrinella skillnader som faktiskt finns mellan den katolska kyrkan och evangelikala.

I frågan om varför katolska kyrkan inte delar nattvardsgemenskap med andra syskon, framkom det från katolskt håll en del intressanta aspekter. Bengt Malmgren trodde att man inom katolska kyrkan kommer att mjuka upp sin hållning i denna fråga och att man på sikt kan dela nattvard med ickekatoliker förutsatt att man delar samma grundläggande nattvardssyn. Just om andra trossyskon nämnde han Ulf Ekman och hans bok ”Tag och ät” som ett exempel, och Malmgrens kommentar beträffande Ekmans nattvardsteologi var ganska intressant:

”- När jag läser Ulf Ekmans bok om nattvarden så är det helt och hållet en katolsk nattvardssyn.”

Sten-Gunnar Hedin uttryckte å andra sidan sitt bekymmer över att nattvardsbordet var allt för öppet, och att man i flera sammanhang inte varken behöver tro eller vara döpt för att delta i Herrens måltid. Han efterlyste en större respekt för det heliga med bakgrund i att man inom den protestantiska traditionen slarvar med detta. Hedin menade också att i och med att vi känner varandra som syskon över samfundsgränserna borde det vara möjligt för hela Kristi kyrka att delta i nattvarden. Han verkade vara mest positiv till den katolska kyrkan av de evangelikala, något som inte är förvånande med bakgrund bland annat i att han tillsammans med den katolska biskopen författat en bok.

Vad som gör att man i större grad söker sig till denna kyrka med dess rötter kan bara spekuleras i just nu, men är man inte trygg i sina egna rötter och ger dem vatten och näring dör de sakta ut.

Stefan Gustavsson påpekade den stora skillnaden i synen på Maria som evigt förblivande jungfru och pekade bland annat på Matt 1:25 som säger att ” …han rörde* henne inte, förrän hon hade fött en son.” Stefan berörde också den katolska dogmen om Marias gudomliggörande där hon fått titeln Himlens drottning och enligt katolsk tro skulle ha en speciell ställning som medlerska av nåd, och han nämnde böner till Maria som en stor och svår dogmatisk skillnad. Anders Arborelius svarade generellt om livet efter döden hos Gud och gav inget direkt tydligt svar på Stefans essentiella kritik rörande Marias gudomliggörande och de facto att hon i och med detta tillskrivs samma egenskaper som Gud. Elisabeth Sandlund fyllde på med att det egentligen inte rör sig om så stora skillnader i denna fråga mellan katoliker och evangelikala, men just frågan om Maria är en mycket stor dogmatisk skiljelinje mellan katoliker och evangelikala kristna. Sandlund gav flera gånger intryck av att vara lite för färgad i vissa saker och näst intill svarade på flera av de frågor och påståenden som ställdes.

Stefan Gustavsson var den som visade störst tydlighet från evangelikalt håll och det borde varit fler med samma tydlighet närvarande under panelsamtalet. Pingstteologen Nils-Olov Nilsson bör vara ett namn inför kommande samtal. Sten-Gunnar Hedin var några gånger inte helt tydlig och man undrade ibland vad han egentligen menade. Därför hade det varit på sin plats med en moderator som i större grad kunde utmanat båda sidor för att verkligen få fram tydliga svar i de stora frågor som skiljer oss åt, för att tala om djupa trosfrågor som verkligen skiljer oss åt på ett trivialt sätt är inte konstruktivt i längden. Vänlighet och ömsesidig respekt ska givetvis finnas som grund, men sådana här samtal måste ha en skärpa och tydlighet så att inga missförstånd uppstår.

Det var givetvis flera frågor som togs upp under samtalet. Bland annat påvens roll som överhuvud för kristenheten och huruvida Petri ämbete skulle gått i arv till katolska kyrkan. Reliker samtalades det om, men också om hur det ekumeniska klimatet i Sverige är unikt jämfört med resten av världen, och just detta är egentligen oerhört intressant för den som följer den ekumeniska debatten. Varför är det svårare i andra länder och vad är det som gör att Sverige har ett annat klimat för ekumeniska samtal över samfundsgränserna?

Katolska kyrkan har ett tydligt mål med sin ekumenik och det är att samla kristenheten i en enda kyrka, och då man har en djup övertygelse att det är den katolska kyrkan Kristus upprättade, är det just denna vi bör samlas runt menar katolikerna. Nu poängterade man från katolskt håll att det nödvändigtvis inte handlar om en organisatorisk enhet, men då kyrkan är katolsk i sitt väsen, alltså allmän, är detta ett naturligt steg. Från frikyrkohåll, eller de evangelikala som man också kan säga, saknas det allt för ofta ett gemensamt svar för vad som är målet med ekumenik och enhet. Här bör våra olika ledare tala i klartext för att undvika spekulationer. Det räcker inte att hänvisa till Jesu bön i Joh 17 som svar på hur man förhåller sig till en kyrka som den katolska med sina så till de grader tydliga mål.

Leder arbetet med enhet och ekumenik så småningom till en organisatorisk enhet där vi som idag står utanför katolska kyrkan blir accepterade utifrån moderata kriterier satta av de som för dessa samtal på en högre nivå, eller ser vi att detta är den enhet Jesus talade om i Joh 17?

Efter det formella samtalet öppnades det upp för skriftliga frågor, och inte alla upplevde att detta var ett bra tillvägagångssätt. Flera har berättat att de fick sina frågor censurerade av moderator Sandlund. Det borde inte varit något som helst problem att ha en öppen frågestund, för visst kändes det som man ville begränsa antalet obehagliga frågor.

Ekumeniska samtal liknande detta är mycket nyttiga för alla parter, också för oss som lyssnar, men då det är många oerhört stora doktrinella skillnader bör frågorna inte hanteras på ett allt för trivialt sätt så att vi ”myser” bort de faktiska skillnaderna. Katolska kyrkan har väldigt många läror och seder som vi evangelikala ser på som obibliska och inte kan acceptera, även om vissa av våra frikyrkoledare faktiskt gör det, och det kan vi inte blunda för hur mycket enhet vi än önskar oss. Guds Ord kan inte förhandlas eller kompromissas om.

Det jag själv tyckte var något av det mest positiva denna kväll, och då specifikt beträffande samtalsklimatet, är att man från katolskt håll har en mycket större respekt för kritiker mot den nya ekumeniken än från trosrörelsehåll, där jag har min bakgrund. Jag samtalade personligen med Bengt Malmgren och upplevde en ödmjukhet gentemot mig som kritisk bloggare som jag inte finner hos representanter från Livets Ord. De stigmatiserar inte kritiker, utan respekterar att vi har en helt annan övertygelse än dem med tanke på den nya ekumeniken. Jag förmedlade detta till Bengt och måste säga att jag var glad över att få möta honom. Att vi sedan har djupt grundläggande olika syn på både doktriner och ekumenik hindrar inte att vi ändå kan mötas som vänner och samtala. Här har trosrörelsens pastorer mycket att lära.

Andréas Glandberger

Se även:  Intervjuer med pastor Sten-Gunnar Hedin och Bengt Malmgren

*Det grekiska ordet γινώσκω ginōskō används här – En betydelse är ”att ha sex med.”      Källa: http://studybible.info/strongs/G1097

——————————————————————————————————

Förbeställ DVD:n från samtalskvällen mellan evangelikaler och katoliker

I höst har webbplatsen www.webbkyrkan.se sett dagens ljus. Till skillnad från Stanley Sjöbergs webbkyrka så riktar denna sig främst till personer som inte redan är kristna och kristna som vill nå de som ännu inte är kristna.

På kristna siter som Aletheia.se med flera, diskuteras frågor som inte alltid är så lätt smälta för den som kommer in utifrån. De fyller ett behov, men blir lätt en klubb för redan invigda. Därför tycker jag att webbkyrkan.se är ett fräscht och kompletterande grepp. Där det blir lättare att som sökare hitta svar på sina frågor som; varför är Gud relevant för människor som lever i vår tid, är inte det något från en svunnen tid?

Webbkyrkan kan även fungera som en resursbank där föreläsningar och material av olika slag läggs upp. Det kan användas när du möter människor som har frågor och är intresserad av kristen tro.

Har du tips eller kommentarer så kan de skickas till webbkyrkan [snabelbulle] gmail.com.

I dag så släppte www.webbkyrkan.se en mycket intressant föreläsning med Stefan Gustavsson. Den handlar om att vad det finns för skäl att tro ur ett filosofiskt perspektiv (med rationella argument). Vi är ju alla olika och för många är den rationella argumentationen viktigt och brist på argument kan bli till ett hinder för tron.

Många är med rätta inte villiga att lämna huvudet utanför när man går in genom kyrkportarna.  Det står ju skrivet:

5 Mos 6:5

Och du skall älska HERREN, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av all din kraft.

Hur man skulle kunna älska Gud av hela hjärtat, hela sin själ och av all kraft och samtidigt ha en hjärna som går i otakt med resten är för mig ett mysterium. Sedan är ju förstås behovet att få allt att gå ihop olika för oss.

Stefan Gustavsson som är direktor på CredoAkademin och gerneral sekreterare i nätverket Evangeliska alliansen . Credo har ju under många år jobbat med apologetiska frågor och har en i min mening mycket bra utbildning inom detta.

Stefan är också en flitig debattör och har debatterat med allt i från Ketriel Blad över frågan om Jesu Gudom till Christer Sturemark från Humanisterna (som kanske borde heta ateistsamfundet i stället).

I föreläsningen ger Stefan övertygande argument till varför det finns goda skäl att tro på en personlig Gud. Gustavsson går också steget längre och konstaterar att vinden vänt inom filosofin och att det numera är ateismen som ligger i underläge.

Se och njut av hela föreläsningen nedan:

Ha en välsignad dag!

mvh

/Alias

D1, D2, Svd

Luddig och insinuant kritik

Den avhoppande chefredaktören som inte vill jobba med en ansvarig utgivare som har ett ”annat perspektiv” på aborter

Kritiken har varit luddig och insinuant eller vad sägs om följande citat:

”- Han har redan talat om att han ville ha ett annat perspektiv i vårt temanummer om abort.”
(Avhoppande chefredaktören Jennie Järvå ger exempel på hur ”hemsk” Johan Ericson är. Johan ville ha ett pappaperspektiv på aborter, vilket tydligen oroar vissa.)
(http://kvp.expressen.se/nyheter/1.2560573/alla-lamnar-aluma-i-protest-mot-ny-chef)

”– För vår del kändes det främmande att gatutidningsidén hade kapats av en organisation som Livets ord.”
(Nystartade Faktum Skånes chefredaktör Aaron Israelsson uttalar sig om konkurrenten Aluma.)
(http://www.sydsvenskan.se/malmo/article1547586/Avhopp-ger-ny-gatutidning-i-Malmo.html)

Hurra?

Haft att göra med Scientologerna tidigare

Den svepande kritiken mot Livets ord kanske delvis har sin bakgrund i en tidigare konflikt med Scientologerna. Den avhoppande chefredaktören Jennie Järvå avstod i början på förra året att publicera en artikel om behandlingshemmet Narconon i Eslöv där dess kopplingar till Scientologerna beskrevs. Detta skedde efter påtryckningar från Scientologerna, men Expressen var schyssta och publicerade originalartikeln istället. Så det kanske finns förmildrande omständigheter trots allt, att Järvå har en fobi mot avvikande religiösa föreställningar och det som hon uppfattar som sekter. Men nu handlar det inte om en sekt (även om Livets ord kanske kvalificerar sig) utan om en person, som dessutom inte har utövat påtryckningar på Aluma.

Alumas ägare oförstående

Johan Ericson och de som anställde honom är förvånade över den onyanserade kritiken:

”– Aluma är religiöst, politiskt och fackligt oberoende. Johan Ericson har integritet och hans uppgift är inte att ta med sig värderingar från Livets ord in i Aluma, sa han.”
(Comintegras VD Toivo Persson-Travesset, Comintegra äger Aluma och det var de som anställde Johan Ericson.)
(http://www.dagensmedia.se/nyheter/print/tidskrifter/article3271767.ece)

”Johan Ericsson är förvånad över Jenny Järvås reaktion och kallar henne fördomsfull. Socialt engagemang och kristenhet hör självklart samman för honom.
– Men man måste göra en åtskillnad på sitt uppdrag och sina egna värderingar, säger han.”
(http://kvp.expressen.se/nyheter/1.2560573/alla-lamnar-aluma-i-protest-mot-ny-chef)

”- Det är många som vill arbeta här och som har nödvändig erfarenhet. Men om de ångrar sig så är de välkomna tillbaka. Inga problem alls, säger Johan Ericson.
– Det viktiga är att våra säljare inte får ta skada av detta. Jag tycker att det hade varit sjystare att jag hade fått samla säljarna och prata om detta först. Nu går det mycket rykten.”
(http://www.sydsvenskan.se/malmo/article1545668/Alla-nyckelpersoner-pa-Aluma-forsvinner.html)