I måndags (21 maj 2012) var det en konferens på Bjärka-Säby med titeln ”Kyrkan, Anden och ämbetet”. Aletheia var naturligtvis närvarande. Här följer en kort redogörelse av vad som avhandlades. En djupare analys kommer så småningom. Inbjudna talare var:

• Samuel Rubenson, Professor vid Lunds universitet
• Metropoliten Ambrosius, Finlands ortodoxa kyrka
• Biskop Anders Arborelius, Stockholms katolska stift
• Biskop Martin Modéus, Svenska kyrkan vid Linköpings stift
• Pastor Liselotte J Andersson, Svenska Missionskyrkan
• Fader Caesarius Cavallin, Östanbäcks kloster
• Pastor Ulf Ekman, Livets Ord Uppsala
• Biskop Biörn Fjärstedt, biskop emeritus i Svenska kyrkan

Panelen i Nya Slottet på Bjärka-Säby som svarade på frågor om biskopar och annat

Ulf Ekman höll ett föredrag där han talade om biskopsämbete och Petrusämbete. Rubriken till denna artikel är något parafraserad och sammanfattar Ulfs huvudbudskap i hans föredrag. Själva föredraget kan laddas ner eller lyssnat till direkt här: http://tinyurl.com/dyagre5

Här följer ett utdrag från Ulfs anförande.

Jag ska tala om uttrycket episkope enhet och framtid.

Föredraget kretsade kring

…frågan om biskopsämbetets legitimitet och autenticitet och därmed också dess auktoritet i förhållande till de yngre samfund och speciellt pingst-karismatiska rörelser och deras syn på ledarskap.

Ulf formulerade frågor kring detta

Behövs verkligen biskopen och i så fall hur? Intresset för dessa frågor hänger ihop med en allt större Kristologisk insikt inom pingst-karismatiska kretsar, om behovet av legitima strukturer, om djupare historisk förankring samt frågor vad som egentligen konstituerar autentisk auktoritet i kyrkan idag.

Mao frågor kring ledarskap som berör både sammanhållning i och mellan olika församlingar och rörelser…

Och angående reformationens barn (”skriften allena”) och att man personligen mött Jesus som Frälsare

Moderniteten har fostrat oss rejält till att försöka vara självständiga till att vara moderna människor. …Eller kan det var så att det bakom fromma, även om det är moderna fraser, det faktiskt finns något av ett dolt uppror emot Gud som vi genom att peka på andras felsteg, andras maktmissbruk och andras synder – och ämbetet verkar nästan vara som upplagt för maktmissbruk – men då glömmer vi att det faktiskt finns ett äkta bruk. Är det så att vi tvättar oss själva rena genom att slippa ta ställning, slippa böja våra hjärtan och inte behöver inse vårt behov, vårt praktiska behov, även av yttre strukturer för vård, för beskydd, för hjälp.

Och Ulf gav en del svar på detta.

Om biskopsämbetet är ett ämbete av översyn, av beskydd i lära, i liv, i kraft och även av ordningar då finns det ett behov av det i alla tider. Då skapar detta ämbete beskydd och djupare enhet byggd på kärlek och sanning….[det handlar] om insikten om hur Gud faktiskt kan ha strukturerat kyrkan och att Han har strukturerat den på ett sätt som kommer skydda oss och rädda oss och hjälpa oss att överleva… har Gud gett oss eviga strukturer för att rädda mänskligheten?

Petrus fick av Jesus uppdraget att vara herde för fåren, inte några av fåren utan dom alla. …om vi tror på apostlarna och apostlarnas uppdrag som något som går vidare i kyrkan…ja då har också Petrusämbetet rimligen sin fortsättning, sin funktion som talesman, som en enande och övergripande och beskyddande funktion i kyrkan genom tiderna…

I gemenskap med andra biskopar skapades en kultur där man bevarade kyrkans apostolicitet, dess enhet, dess helighet, dess katolicitet. Trots mängd friktioner, lärostrider, personkonflikter så har kyrkan ändå på olika sätt utifrån olika sammanhang hållit samman. Det började och slutade inte med enstaka starka karismatiska personligheter utan ämbetsinnehavare som ställdes in i en autentisk kedja av tjänare som hade apostoliskt ursprung.

Är detta gångbart även i pingst-karismatiska rörelser idag? Jag tror faktiskt det. Behövs det idag? Ja jag är övertygad om det. Hur ska det ske då? Inte minst i sammanhang där man med stor skepsis ser både på strukturer och auktoritetsförhållanden och på ett sakramentalt liv? Jag tror att svaret måste bli – genom Den Helige Ande. När vi tillåter Honom att visa oss behovet av beskydd, av stabilitet, av kontinuitet i Kristi kropp och vi vågar djupare gensvara på detta då kan det bli till.

Här finns mycket att analysera och kommentera!

I denna artikel låter vi Ulf komma till tals men vi kommer att syna Ulfs teologi och historiebeskrivning lite närmare:

• Hur brukas begreppet episkope/biskop och hur förhåller det egentligen sig till begreppen pastor/herde och presbyt/äldste?
• Petrus uppenbarelse om Jesus som Messias och Petrus uppenbarelse om Klippan. Missar vi det centrala genom kyrkopolitikens färgade glasögon?
• Vilka var fåren Jesus talade om och vilka insatte Jesus att vårda dem?
• Vilka strukturer, hierarkier och  tolkningsföreträden berättar Bibeln om när det gäller Petrus och andra apostlar?
• Hur förhåller sig påståendet om ”en autentisk kedja av tjänare som hade apostoliskt ursprung” till kyrkans faktiska historia?
• Förmedlas ledarskap inom kyrkan i första hand av andra ledare?
• Är ”ämbete” en lämplig beteckning på en tjänstegåva eller vittnar det om något annat?
• Är det strukturer som räddar/frälser mänskligheten?
• Vilka moderna exempel finns på när de ”beskyddande strukturerna” inte fungerar i kyrkan?
• Varför fallerar de ”eviga och beskyddande strukturerna” och är detta Guds fel eller beror det på ett inbyggt systemfel i kyrkosystemen?
• Vilka konsekvenser får dessa händelser för kyrkans lära, tro och vittnesbörd bland ickekristna?
• Är vi motståndare till Den Helige Ande om vi inte övertygas om behovet av dessa kyrkostrukturer och dess beskyddande egenskaper?
• Ska kristna underordna sig ledare som lever i uppenbar synd? Är det ett undantag om den fallna ledaren innehar ett särskilt ämbete? Gäller förmaningen i Ef 5:11-12 inte för t ex en biskop?

På återseende!

/Marcus & John

PS! Om ni vill höra Ulfs utläggning om Petrusämbetet så kan ni hoppa 16 minuter in på föredraget i länken ovan.

a b c d e

Bjärka-Säby har länge velat förverkliga visionen om att ha ett separat kapell för svenska helgon. På önskelistan har även funnits att kunna ge sina besökare en extra andlig dimension genom att förvara äkta reliker i kapellet.

Är detta Birgittas reliker?

Helgonrelik som helgonrelik?

Heliga Birgittas reliker bevaras i Vadstena kloster men efter avslöjandet 2010 att de inte tillhörde henne har Vadstena kloster sonderat marknaden efter en köpare, det handlar ju trots allt om heliga reliker om än okända. Priset sjönk ju ordentligt efter DNA-analysen som visade på okänt ursprung och nu har alltså Bjärky-Säby äntligen fått råd att köpa dessa välsignade knotor. Men det blev trots allt dyrt och köpet kunde bara genomföras efter en donation från en anonym Uppsalabo.

Uppsalabo: ”vi vill vara anonyma”

Givaren vill vara anonym men meddelar ändå via propagandaansvarige Magnus Dahlkulle att som pastorspar känns det bra att få ge tillbaka lite till Bjärka-Säby efter all gratisreklam de fått via dem. Magnus Dahlkulle poängterar också att det verkligen är fråga om en privat gåva denna gången med tanke på rabaldret förra gången. ”Ja vi lärde oss läxan förra gången” säger Magnus, ”denna gången ser det verkligen ut som om det är en privat gåva”.

Pelle Hörntofs kommer på invigningen

Påskrörelsens okrönte ledare Pelle Hörntofs kommer jämte Martin Lönneberga och Martina Lind medverka vid invigningen av kapellet som planeras till Midsommarafton. ”Ja då blir det starkt” säger Martina. Den anonyme givaren hoppas kunna vara med lite i skymundan, ”men ingen reagerar väl på att jag är där, de har sett mig förr”.

St Nikolais-looken är på modet

Schism om skägg

Dock har det uppstått en tvist mellan Bjärka-Säbys skäggige man Peter Farstudorf och den anonyma gåvogivaren som riskerar stjälpa hela projektet. Tvisten eller rättare sagt schismen handlar om skägg. Peter menar att man måste ha skägg för att få predika, medans Uppsalabon menar att han tvingats av sin fru att raka sig och att det naturligtvis hade varit en teologisk fråga om någon annan i hans ställning tagit bort sitt skägg men att alla kyrkoordningar inte gäller en apostel av hans rang på gränsen till biskop. Båda menar sig ha goda grunder i traditionen för sina ståndpunkter utan att specificera närmre vad det innebär.

Aletheias kommentar: ja detta är verkligen ett tidens tecken, väldigt typiskt för det datum vi lever i idag.

Job 1:21

Jag vill börja med att bekänna att jag inte alltid hyst den empati som en kristen bör emot de herdar som inte försvarat sin hjord oavsett kostnaden. Jag har sett många församlingsmedlemmar i toppstyrda kyrkor ducka ansvaret att säga ifrån när de sett något som varit galet. Och för några dagar sedan kom jag på mig själv med att tänka så igen, och jag smiskade till mig själv med ett löfte till Gud om att försöka se på saken med lite mer empati än jag hade lust till. Och då kom jag på att det nog inte är så lätt att tala ut om man vet att det kommer obehagliga konsekvenser. Även modiga människor backar när de kommer fram till att modet kan sätta deras nära och kära i klistret. Det är lätt att bli korttänkt när dem man älskar mest riskerar drabbas på ett sätt som man inte riktigt kan överblicka. Och det var med den tanken som jag satte mig ner för att skriva denna lilla berättelse:

—

Tänk dig att du är 19 år och precis gått ut gymnasiet. Du har hela livet framför dig och många dörrar står öppna. Djupt inne i ditt hjärta finns en dröm om att verkligen få tjäna Gud och bygga Guds rike i Sverige, och för att kunna följa den drömmen låter du flera dörrar stängas. Det är ett äkta offer, ett nedläggande av ditt liv framför Jesu fötter. Du vill bara tjäna honom.

Parallellt med gymnasiet har du gått bredvid en av ungdomspastorerna för att lära dig hur du ska kunna förmedla ditt eget möte med Herren till jämnåriga och yngre ungdomar. Kyrkan du är med i har uppmärksammat din glöd och är beredd att satsa på dig. Du börjar en bibelskola. Efter två år är du assisterande ungdomspastor, och nu inte bara med glöd utan även fylld med bibelkunskap.

Du funderar på högre studier, egentligen har du alltid velat jobba med människor. Just före dess att du ska flytta hemifrån och börja på socialhögskolan blir du kallad till ett ledarmöte i kyrkan. Det visar sig att de vill anställa dig på 75%. Inte mycket pengar, men du skulle få jobba med din dröm och samtidigt tjäna Herren. Du vet att kyrkan du är med i brukar ta hand om sina ledare, så du tar chansen. Din blivande fru beundrar dig för din brinnande önskan att tjäna Herren såväl som din gåva att leda människor. Gud säger inte nej, så självklart tar du chansen efter en tids bön!

Tjugo år senare är du distriktspastor. Du har en god lön och hela familjen är engagerad i kyrkan. Din fru jobbar i kyrkans skola till en ganska låg lön, men tillsammans har ni det gott ställt tack vare din tjänst i kyrkan. Äldsta dottern föddes för sjutton år sedan, något år efter att du gifte dig. Hon drömmer om att studera i Storbritannien och du har lovat att hon inte ska behöva bekymra sig rent ekonomiskt.

De senaste åren har det rört på sig i dig. Först sa du inget alls, men ganska snart kände du behövde din frus råd om hur du skulle tänka om saker som hänt i församlingen. Saker du inte trodde kunde ske, ja – som du inte ens trodde skedde de första åren någon av dina bekanta berättade om dem, har börjat hända i din närhet. Du ser upp till förstepastorn väldigt mycket och du vet inte hur du ska tänka om det du sett.

Å ena sidan vet du att pastorn ifråga är inblandad i de viktigaste besluten i församlingen, men å andra sidan kan du inte tänka dig att vissa mer tvivelaktiga beslut skulle kunna ha något att göra med denna mycket smorde pastor. Å tredje sidan – för det finns en sådan – har nu inte bara bekanta utan en vän kommit till din fru och berättat något väldigt besvärande. Det har att göra med religionsblandning, fick du lära dig när du gick på bibelskolan. Men nu verkar det som om pastorn har börjat åberopa vad han kallar för ”kyrkohistoria” för att lämna den frikyrklighet han var med om att ruska om under de första glada åren, ungefär samtidigt som du överlät dig till ditt kall i församlingen. Din församling var ju en tidig profetisk röst i Sverige emot allt sådant, och din pastors gamle mentor ”Sten”, talade alltid glasklart mot det.

Församlingen! Eller kyrkan? På senare tid säger du ”kyrkan”, men du minns ofrivilligt hur konstigt folk tittade på dig om du sa något annat än ”församlingen”, när det hela började.

Symbolen för ”kyrkan” var ett ämbete som du var med om att be motböner emot för femton år sedan. En symbol för antikrist, hette det på den tiden. Även om du varken är så förtjust i motböner eller egentligen varit helt övertygad om att det ”nya” någonsin varit antikristligt känner du att det är något främmande. Något som inte känns obehagligt bara för att det är ett nytt paradigm, utan helt enkelt för att det inte går i harmoni med den musik Herren själv tände i ditt hjärta när du var tonåring. Inte i harmoni med den du alltid Älskat mer än ditt liv.

Din fru berättade nyss om att hennes väninnas make ska gå i tidig pension. Varför? Han som var så engagerad och sagt att han skulle jobba tills Herren tog hem honom. En av de viktigaste lovsångsledarna slutade ungefär samtidigt utan att berätta varför. Men du har hört rykten om att dessa ställt öppna frågor som ifrågasatt att de delar Visionen. Många som har slutat har gjort det för att de inte delat Visionen. Det vet du är sant eftersom din pastor berättat det för dig. Men hur vet man att man inte ”delar visionen”? Och vad HÄNDER om man inte delar visionen? Huvudpastorn och hans fru gav mycket pengar till ”Enhetens kyrka”, ett katolskt projekt som du inte vet om du stödjer. Du tycker åtminstone att du borde fått ha en åsikt i frågan. Nu hänger frågan liksom i luften – vad är den nya visionen? Den gamla – den med stort V – har ju aldrig officiellt skrotats. Inte såvitt du eller någon annan distriktspastor fått veta åtminstone.

I förrgår drömde du en obehaglig dröm; du var arbetslös och skulle söka jobb. Tjänsten du var ute efter var en högre administrativ tjänst. Men utan PA-utbildning hade de bara skrattat åt dig och sagt att de kanske kunde fixa något i vaktmästeriet för drygt halva den lön du har idag.

USCH vilken mardröm! tänker du. Telefonen ringer, och en nära vän till dig berättar gråtande att han fått genomlida ett flera timmar långt förhör med andrepastorn för att sen ombes träda ur församlingen!

-”vad ska jag ta mig till!!? Mina barn är med i tonårsgruppen och alla vänner är med i församlingen. Min fru är arg på mig för att jag inte var tyst om det jag visste!”

Du vill inte tro dina öron och du funderar på det hela i flera dagar. Först tänker du att din vän måste gjort mer dumheter än han först berättade för dig men det hela verkar vid närmare granskning faktiskt stämma. Inte nog med det, dessutom har andrepastorn sagt till dig att det är lätt att man tappar fokus om man umgås för mycket med dem som vänt sig bort ifrån Visionen. Det sa han märkligt nog samma dag som din vän ringde. Med eftertryck.

Eftersom du med din väns tillåtelse har bollat saken med två vänner, också anställda av församlingen, har du själv fått problem. Huvudpastorn samtalade med dig i några minuter under kyrkkaffet. Han sa att det ibland kan vara bäst att ”se vad Herren har för en” och lämna en församling om man börjat känna att man inte ”delar visionen”. Att ”gå vidare och fortsätta välsigna människor” fast på en ny plats. Och så hade han frågat vad ”Herren har för din familj”. Han hade sagt det med ett brett leende samtidigt som han sett dig i ögonen, men av någon anledning hade du inte känt dig tryggad av orden. Du hade fått ont i magen och tänkt på din dotter. Talade han om dig? Någonstans känner du igen detta ifrån människor som förut varit en sprudlande del av församlingen men som av någon anledning bara försvunnit. Förklaringen brukade vara att de ”gått vidare” eller att Gud givit dem en annan ”vision”.

—

Ingen riktig utbildning, ganska hög lön, en familj som är beroende både av din lön såväl som av församlingen som social källa till glädje, och dessutom grunden för din identitet både som yrkesman såväl som Herrens tjänare. Det är lätt att blunda för det onda man ser och hoppas på att det blir bättre. Problemet är bara att många befinner sig just i en liknande situation och om ingen börjar prata om det man sett och verbalt möta orättfärdigheten kommer ingenting att bli bättre. Det finns en tid för bön, men det finns också en tid för att agera oavsett kostnaden. Ett sådant agerande är modigt, och det är också en hög gudstjänst. Vad det handlar om är nämligen att sätta Guds ord högre än människors förväntningar. Det är nästan aldrig populärt, inte ens i en ganska bra församling. Ibland måste man till och med ropa på hustaken och minnas att Gud förväntar sig att den Gud välsignat ställer sig upp för den svage, den utsatta, den föräldralöse…eller den som hotas med att bli församlingslös.

Vad får det kosta för en herde?

Och vi som inte är beroende av lön ifrån dem vi manas att förmana – hur ofta ber vi för dessa pastorer, mellanchefer och anställda som ibland lever i ångest över detta och upplever att utvägarna är få och smala? Seriöst, hur ofta?

//John Nilsson

Av Andréas Glandberger

"Den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare." - Jesus

För vissa är ledarskap i församlingen närmast ett skällsord. De som har upplevt ett negativt ledarskap där maktmissbruk präglat sättet att leda på har ofta en aversion mot ledarskap, och det är fullt förståeligt. Från talarstolen har det talats om den goda herden men det är kanske allt annat än en god herde man sett. Sedan finns det en annan sida där man är väldigt hierarkisk och poängterar de olika ämbeten man anser ska finnas i församlingen. I denna artikel skall jag kort skriva lite om ledarskap i den nytestamentliga församlingen och slutligen dela några tankar om biskopsämbetet. Detta är ingen djup analys av nytestamentligt ledarskap och jag menar mig inte vara någon lärd med den rätta sanningen på det här området.

Paulus var mycket noggrann med att man undervisade i enlighet med de ord han mottagit från Jesus, och de som avvek från den sunda läran tillrättavisade han ordentligt. Att det fanns ett ledarskap i varje församling ser vi också mycket tydligt, men frågan är hur detta ledarskap fungerade och vad som var deras uppgifter. Mycket av de ledarskapsmodeller vi ser i frikyrkliga sammanhang i dag har rötter som går tillbaka till Moses. Trosrörelsen, där jag har bakgrund ifrån, har med sin osunda ledarideologi hämtat det mesta från gamla testamentet och Moses, där de hierarkiska principerna är tydliga. Vem har väl inte hört om de olika bilderna om hur det skall vara, att Moses mottog instruktioner från Gud som han i sin tur delade vidare till de 70 äldste och som därefter meddelade folket. En av de mest använda bilderna på toppstyrt ledarskap är väl oljan som rinner ned för Arons skägg och att vi skall akta oss för att röra vid Herrens smorde.

Hur var det i den nytestamentliga församlingen? Rådde de hierarkiska principerna där eller förhöll det sig annorlunda? Jag kommer inte att ha en grundlig teologisk genomgång, utan endast visa dig kort hur jag tror tanken med församlingens ledarskap var tänkt att fungera. Jag använder ordet församlingen medvetet även om ordet ”kyrkan” i dessa tider är det kyrkopolitiskt korrekta att använda. Jesus etablerade inte vare sig den katolska kyrkan eller något annat samfund. Församlingen är inte byggd på personen Petrus, men på den uppenbarelse han fick om att Jesus var Messias, den levande Gudens Son. Jesus återetablerade däremot den förlorade kontakt människan från skapelsen hade med sin Skapare, och det är gemenskapen vi troende har tillsammans som utgör det som i grekiskan kallas ecclesia. Församlingen är de troende i Kristus oavsett om man är medlem i ett samfund eller möts i hemmen.

Som jag förstått att de nytestamentliga församlingarna fungerade, var det att apostlarna och deras medarbetare insatte äldste att ta hand om människorna. De äldste hade ett stort ansvar för de troende på sin ort och predikade och undervisade utöver att de gjorde hembesök. Det finns så ofantligt mycket mer att skriva om detta ämne, men då bör man kanske skriva en bok. Jag nämner här inget om de andra tjänsterna som också fanns i församlingen, såsom församlingstjänare/diakoner, utan håller mig till själva begreppet äldste/församlingsledare/biskop. Det var stora krav om man skulle bli en av de äldste, och det var viktigt att de som var satta som ledare för Guds församling var oklanderliga på alla sätt. Läser man dessa krav och överför dem till församlingsledare i dag skulle många diskvalificeras, och personligen tycker jag att det vore på sin plats i flera fall.

1 Tim 3:1-7 beskriver hur en församlingsledare bör vara:

”Om någon gärna vill få en församlingsledares tjänst, så önskar han sig en god uppgift. En församlingsledare skall vara oklanderlig, en enda kvinnas man, nykter, förståndig, aktad, gästfri och en god lärare. Han får inte missbruka vin eller vara våldsam utan skall vara vänlig, fridsam och fri från penningbegär. Han skall ta väl hand om sin familj och se till att hans barn lyder och visar all respekt. Men om någon inte förstår att ta hand om sin egen familj, hur skall han då kunna ta hand om Guds församling? Han skall inte vara nyomvänd, så att han blir högmodig och döms av den som förtalar honom. Han skall också ha gott anseende bland dem som står utanför, så att han inte får dåligt rykte och fastnar i djävulens snara.”

Det är nog en del som inte lever upp till dessa kritierier och definitivt borde träda åt sidan. När man läser Pauli undervisning om hur han beskriver ledarskapet i församlingen slås i alla fall jag av att det alltid talas om de äldste i pluralis och aldrig som om det skulle handla om bara en ledare. Jag kan inte se att det fanns huvudpastorer i de nytestamentliga församlingarna. Jag har skrivit om detta ämne tidigare[1] och vill poängtera det samma som jag gjorde då, nämligen att det endast är Jesus som har titeln huvudpastor i NT. Att kristenheten använder samma titel på ledare inom församlingen idag är egentligen en smula obegripligt.

För övrigt är det intressant att se att ordet för församlingsledare på grekiska (episkopē I ἐπίσκοπος - biskop) här ovan i 1 Tim 3,  har samma funktion som de äldste (presbyterion I πρεσβυτέριον). Skall man tro den bokstavliga betydelsen var detta bland annat en uppsökande funktion,[2] men också ordet overseer[3] (engelska för uppsyningsman) förekommer. Så långt jag läst och förstått är en biskop en som verkligen är en herde och som har som sin viktigaste uppgift att se till att andra har det bra. Hur mycket man än kanske ogillar ordet biskop så finns det tillika i det nya testamentet, men funktionen är kanske annorlunda än vad många av oss tror. Det handlar inte om makt eller en stark hierarkisk position, utan om verklig omsorg och kärlek till de troende i Guds församling. Att olika ämbeten missbrukats av det som kallas ”kyrkan” genom århundraden betyder däremot inte att vi inte skall våga titta på vad Gud säger om ledarskap i Hans kropp, men helt tydligt handlar det alltså inte om positioner och makt, utan om omsorg och kärlek.

En kommentar till 1 Tim 3:2 i Svensk Studiebibel av den kände och högt respekterade bibelforskaren Thoralf Gilbrandt säger följande angående ordet ”församlingsledare” som används i den aktuella texten:

”I apostolisk tid är ”presbyter” (äldste) och ”episkos” (församlingsledare) olika benämningar på samma tjänst.”[4]

Läser man vad den första hednabiskopen, Ignatios av Antiokia, skrev om biskopsämbetet blir man däremot fundersam. Likheterna till påveämbetet är tydliga.

”När man ser att biskopen tiger bör man frukta honom desto mer. Var och en som husets herre sänder som en förvaltare bör vi ta emot på samma sätt som den som har sänt honom. Det står alltså klart att man bör beakta biskopen som Herren själv” [...] ”Därför bör ni vandra enligt biskopens vilja, något som ni också gör.” [...] ”Låt oss därför vara angelägna att inte sätta oss upp mot biskopen så att vi underordnar oss Gud.”[5]

En gruppering som betonat starkt ledarskap sedan början av sin existens, är stiftelsen Livets Ord i Uppsala. Ulf Ekman tituleras som ”Pastor Ulf” och de hierarkiska tongångarna lever starkt inom Livets Ord. Om jag hade sett att dessa pastorer verkligen hade ett herdehjärta (såsom jag läser och förstår min bibel) hade jag varit försiktig med min kritik av Livets Ords ledare, men tyvärr har jag sett raka motsatsen under allt för många år för att kunna kalla dem herdar. De vakar över varandra och Livets Ord, men många är det som kan vittna om en stark maktstruktur i stället för den kärleksfulla herden vi i regel förknippar med kristet ledarskap. Givetvis finns det människor i Livets Ord som har ett herdehjärta, men det är tyvärr inte dessa som präglat trosrörelsen under de år rörelsen existerat. Det gör mig faktiskt ledsen eftersom man som kristen förväntar sig att kärleken till Jesus och andra borde vara integrerad och autentisk hos den som kallar sig pastor.

Jag talade med en av trosrörelsens pastorer för några år sedan, och personen i fråga sa rätt ut att han hade förstört många människors liv. Jag visste att det stämde, men det river i ens hjärta att höra det i alla fall. När man inte ser omvändelsens och förändringens frukt i form av förlåtelse och försoning hos dessa ledare som jag vet behandlat människor som om de inte vore något värda såvida det inte gagnade dem själva, ja då är det fullt legitimt att ifrågasätta om dessa ledare är herdar efter Guds hjärta.

Jag skall återgå till detta med biskopens ämbete och vill citera stiftelsen Livets Ords pastor Ulf Ekman som skrev en artikel i tidskriften Keryx där han berörde detta ämne:

”Det är kanske inte så konstigt att ett antal pingstgrupperingar i olika delar av världen nu använder sig av begreppet ”biskop” för att legitimera en tjänst som leder pastorer. Frågan är om man inte måste lyfta upp och bejaka både de reella ledarskapsproblem som finns idag och de lösningar som faktiskt har funnits genom historien. Kanske man inte bara reflexmässigt kan förkasta dem innan de ens blivit prövade. Jag tror verkligen inte det. Och jag tror att vi varken behöver skämmas för att pröva detta eller tömma begreppet på dess innehåll för att våga använda det. Vi kan inte bara uppfinna hjulet på nytt, införskaffa vissa titlar och köra på som om det förflutna inte existerade. Det finns en gemenskap, alltså en koinonia som också har en kontinuitet både framåt och bakåt. Det finns ett handlingsprogram som Anden kan leda oss till att upptäcka och samarbeta med, i både tid och rum. Det kommer att göra jobbet lättare för oss. Då blir manifestationen av vad kyrkan verkligen är mer autentisk, mer äkta och mer lik originalet. Det blir alltså ett sätt att bevara kontinuiteten och den apostoliska äktheten. Detta leder i sin tur till ett fullare uttryck för Guds väsen och en större manifestation av hans kraft, inte tvärtom. Det är intressant att katoliker betonar den apostoliska traditionen och den historiska successionen. Protestanter betonar den apostoliska undervisningen och läran. Pentekostala betonar det apostoliska livets övernaturliga dimension och genomslagskraft. Är det så att vi behöver alla dessa tre för att kyrkan ska vara både autentisk och relevant, både bevara sin trohet och öka sin genomslagskraft?”[6]

I samma nummer av Keryx skriver Ulf Ekman också om behovet av ett läroämbete, och för många frikyrkokristna låter kanske detta en aning främmande. Låt mig citera ett utdrag, men för helhetens skull rekommenderar jag att du läser hela artikeln:

”Min poäng är, att om man vänder sig från tanken på någon form av läroämbete hamnar man till slut i en förvirrande röra av subjektiva åsikter och upplevelser, som till slut resulterar i partistridighet och sönderfall. När man vill ge alla legitimitet får till slut ingen legitimitet. Ingen har då längre rätt att hänvisa till vare sig en sanning eller av den helige Ande smort, legitimt ämbete, som kan förvalta denna sanning rätt och ge den vidare. Ett (andligt självmordsaktigt) sätt att lösa detta blir då att negligera all form av objektiv sanning och i stället hänge sig åt enbart subjektiva upplevelser. Jag vill påstå att om kyrkan ska vara autentisk måste den i sin struktur ha någon form av läroämbete inbyggd i sig.”[7]

Har Ulf Ekman rätt i det han skriver? Behöver vi ompröva vår syn på bibliskt ledarskap för att församlingen fullt ut skall kunna vara det Gud tänkt?

Kongress i Turkiet

Mellan den 29 februari och 5 mars skall Livets Ord samla sina pastorer och ledare från alla de världsvida filialerna till en kongress i Efesus i Turkiet.[8] Där skall de diskutera, undervisa, ha gemenskap och workshops. Man får hoppas att de tillåter reella diskussioner och även ifrågasättande och inte bara envägskommunikation med färdigproducerade lösningar att underordnat acceptera. Kommer Ulf Ekman utses till biskop under denna kongress? Jag säger inte att det kommer att ske, men det vore väl kanske ett naturligt steg att ta under denna första kongress för ledare inom Livets Ords olika församlingar. Baserat på vad Ulf Ekman undervisat under åren lutar jag personligen mot att något liknande kommer att inträffa, samt att Livets Ord etablerar någon form av läroämbete. Jag har sett en del av Livets Ords pastorer efterlysa ett läroämbete i flera forum. Tiden får visa om jag har rätt eller fel, men helt ologiskt vore det som sagt inte.

Pauli ord om sig själv och Jesu ord om hierarki får avsluta denna artikel, och det de säger är en bra utgångspunkt för tjänande bland de troende. Trots allt handlar allt ledarskap i Guds församling om att tjäna och betjäna, och det är Kristus som ska förhärligas genom allt vi gör. Våra egna ambitioner måste vi lägga av oss vid hans kors om vi menar allvar med att vi ger våra liv till honom.

”Jag, den ringaste av alla heliga, har fått denna nåd att bland hedningarna predika evangeliet om Kristi outgrundliga rikedom. (Ef 3:8)

”Men Jesus kallade dem till sig och sade: ”Ni vet att folkens ledare uppträder som herrar över sina folk och att deras stormän använder sin makt över dem. Men så skall det inte vara bland er. Nej, den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara de andras slav.” (Matt 20:25-27)

Fotnoter
[1] Den gode herden & Jag har mitt namn skrivet i…
[2] Blue letter bible
[3] Blue letter bible
[4] Svensk Studiebibel, sid 1434
[5] Ignatios brev till Efesierna, ur ”De apostoliska fäderna”. Keryx nr 4, 2004
[6] Keryx nr 1, 2010, sid. 15
[7] Keryx nr 1, 2010, sid. 12
[8] Livets Ord

Länkar
Anders Gerdmar: Helighet bortom kyrkotraditioner
Mikael Karendal – ”Helighet och kyrkotraditioner”
Daniel Alm – ”Det bär”
Jonas Melin – ”Har frikyrkan en framtid?”

Gästblogg/debattinlägg:  S-E Daniel Nilsson

Den enhet som förespråkas av Cavallin och bröderna på Östanbäck är outtalat att vi alla ska gå i riktning mot att erkänna påven som den globala församlingens överhuvud.  Är det den här vägen vi verkligen menar att vi vill gå?

Det finns en oroande tendens i försöken att nå enhet med Katolska kyrkan – bristen på avgränsningar. För inte eftersträvar man väl enighet under hela dess lära?

Min far, Sten Nilsson, varnade på sin tid för en mängd läror som man behöver ställa varningsflagg bredvid. Gör Ulf Ekman eller Sten-Gunnar Hedin det? Nej, inte vad jag har kunnat finna. Därför blir det så att alla dessa i Trosrörelsen och Pingströrelsen som tycker sig höra att ”Maria är okej, helgon, vallfärder, ikoner och snarlik nattvardssyn är okej”, drar slutsatsen att säkert mycket mer än så även det är helt i sin ordning. De hör ju inget ”hit men inte längre”. Jag har sagt till Ulf Ekman att sådana avgränsningar är nödvändiga, för annars är det många ogrundade som springer iväg i den nya riktningen tills de hamnar farligt fel.  

Låt mig ge ett mer detaljerat exempel: Östanbäcks kloster och dess ledare Caesarius Cavallin upphöjs för sitt initiativ Enhetens kyrka. Den enhet som förespråkas här är outtalat att vi alla ska gå i riktning mot att erkänna påven som den globala församlingens överhuvud. Hur kan jag påstå det? Därför att det är allmänt bekant att Cavallin och bröderna på Östanbäck räknar sig som katoliker inom Svenska kyrkan och själva ser påven på detta sätt. Är det den här vägen vi verkligen menar att vi vill gå? Om inte, varför sätts då Enhetens kyrka i centrum?

Ulf Ekman har framhållit att Katolska kyrkan är viktiga bundsförvanter i att hålla bibeltroheten högt. Skulle Levi Pethrus eller Bo Giertz, som levde i en tid då det evangelikala faktiskt var mer ansatt än i dag, ha hållit med? Eller skulle de ha sagt att en liering med dem vore en liering med något som har lika stora brister som liberalteologin?

De skulle ha påtalat att det är helt oacceptabelt att eftersträva lärogemenskap med dem som väljer traditionerna lika gärna som Skriften. Katolska kyrkan menar ju att läran står på både Skriften och traditionen.

Katolska kyrkan ser det så att Skriften formades av kyrkan, medan protestanter menar att Guds ord sändes till människor genom apostlarna, och att det istället var ordet, Skrifterna, som formade kyrkan. Kanon skapades inte av kyrkan utan av Gud. Vad kyrkomötena gjorde var att enbart erkänna de skrifter som redan från början i olika delar av kyrkan varit erkända som komna från apostlarna. Gudsordet var igenkänt redan från början, det som skapade kyrkan. Övriga skrifter rensades bort.

Vi har ansvar för vart återgång till traditioner kan leda oreflekterade syskon om man inte sätter gränser.

S-E Daniel Nilsson

Tidigare publicerad här.

Missa inte:

Intervjuer med pastor Sten-Gunnar Hedin och Bengt Malmgren

Pingstpastor Mikael Karlendal: Synpunkter på ekumeniskt samtal

Lika – men ändå olika? Andy sammanfattar samtalskvällen

F.d. lärare på Livets Ord, Christopher Alam, om Ekmans romantiska syn på katolicismen

Ulf Ekmans svärfar kritisk till Livets Ords nya linje!

Högaktuell predikoserie: Katolicism kontra evangelikal kristendom

Ulf Ekman: Maria – Evigt förblivande jungfru

Fakta Östanbäck Kloster & Livets Ord

Ulf Ekman om katolicism, Livets Ord, Huskvarna (Jareteg/bibelfokus.se)

Ulf Ekman: Påven ligger bakom pingstväckelsen

Lewi Pethrus: ”Katolikerna är mästare i att arbeta bakom kulisserna”

Krister Holmström:  Håller den svenska kristenheten på att tappa kontakten med reformationen?

Insändare i tidningen Dagen:

Bengt Svensson lyfter ögonbrynen över att Sten-Gunnar Hedin kallade det för ”väldigt svårt och smärtsamt” att protestanter inte är välkomna till det katolska nattvardsbordet.  Vidare säger han:

”Det är ett mycket märkligt uttalande, som visar att Hedin antingen inte vet något om den katolska synen på nattvarden eller tycker att det inte spelar någon roll vilken syn man har.  För Katolska kyrkan består nattvarden i att ”Jesus kropp och blod verkligen, i realiteten och väsentligen är närvarande för våra själars näring, genom transsubstantiation av brödet och vinet till att bli Kristus kropp och blod” (enligt Katholic Encyclopeadia, min översättning). Man äter Jesus kött och dricker Jesu blod, i en mässa som är en alltid upprepad offerhandling.”

Han avslutar med att summera:

”Jag har mycket svårt att tro att de flesta evangeliskt kristna i Sverige skulle ställa upp på en syn och praxis som den katolska när det gäller nattvarden.”

Men det ingen ännu reagerat på (förutom Andréas Glandberger) är att Romerska Katolska Biskopen Anders Arborelius ”högra arm” i samtalet, utan korrigering av Biskopen, fäller följande ord kring Pastor Ulf Ekman:

”- När jag läser Ulf Ekmans bok om nattvarden så är det helt och hållet en katolsk nattvardssyn.” - Bengt Malmberg, katolsk bloggare  

 

Ulf Ekman på Östanbäck kloster tidigare i år.

TA INTE NATTVARDEN!

Jag har bara en enda kommentar till dig som är medlem i Livets Ord eller i någon av landets trosförsamlingar som antagit Ulf Ekmans nattvardssyn:

- Ta inte nattvarden i dessa församlingar!

Kan inte se på saken på något annat sätt än att du är på väg att inympas i det Ulf Ekmans svärfar [Sten Nilsson] kallade det falska olivträdet.  Aletheia har sedan starten för fyra år sedan rest ett varningens finger över utvecklingen i Trosrörelsen (och numera delar av Pingströrelsen).  Det behövs inte längre någon röst i en brinnande buske för att inse att ledare i dessa rörelser, främst Trosrörelsen, har börjat tappa kontakten med reformationen och är på god väg att leda skaror av människor in i en ekumenisk rörelse som via Kyrkan i Rom kommer resultera i en inter-religiös ekumenik, världskyrka och andligt mörker utan motstycke i historien.

Over and out

MyTwoCents

—————————————————————————————————–

Missa inte:

Intervjuer med pastor Sten-Gunnar Hedin och Bengt Malmgren

Pingstpastor Mikael Karlendal: Synpunkter på ekumeniskt samtal

Lika – men ändå olika? Andy sammanfattar samtalskvällen

F.d. lärare på Livets Ord, Christopher Alam, om Ekmans romantiska syn på katolicismen

Ulf Ekmans svärfar kritisk till Livets Ords nya linje!

Högaktuell predikoserie: Katolicism kontra evangelikal kristendom

Ulf Ekman: Maria – Evigt förblivande jungfru

Fakta Östanbäck Kloster & Livets Ord

Ulf Ekman om katolicism, Livets Ord, Huskvarna (Jareteg/bibelfokus.se)

Ulf Ekman: Påven ligger bakom pingstväckelsen

Lewi Pethrus: ”Katolikerna är mästare i att arbeta bakom kulisserna”

Krister Holmström:  Håller den svenska kristenheten på att tappa kontakten med reformationen?

—————————————————————————————————–

Beställ DVD:n från samtalskvällen mellan evangelikaler och katoliker (färdig för leverans)

Missa inte denna högaktuella predikoserie kring Romersk Katolicism kontra Evangelikal kristendom.   Stig Andreasson är född och uppvuxen i Boråstrakten i Västergötland.  Han lämnade sitt liv i Jesu händer på ett läger i Norge sommaren 1947.  Genom en artikel i pingstrtidningen Evangeli Härold blev han gripen av nöd och kärlek till de katolska länderna.  Han och hans fru Åse har varit missionärer för Helgelseförbundet och verksamma i Frankrike i dryga 50 år.

Stort tack till TV-producenten Hans Lindblad på Cháris Media som även står bakom den populära serien Fokus Israel på Kanal 10, för att du tog dig tid att spela in denna serie.

Del 1: Trons grundvalar  – 23 min
Del 2: Kyrkan - 26 min
Del 3: Försoningen – 26 min
Del 4: Frälsningensväg – 35 min
Del 5: Kyrkohistoria – 29 min

Kan även beställas på DVD för endast 159 kr + porto.

:::Beställningen gör du här:::

-

-

-

-

-

Missa inte:

Intervjuer med pastor Sten-Gunnar Hedin och Bengt Malmgren

Pingstpastor Mikael Karlendal: Synpunkter på ekumeniskt samtal

Lika – men ändå olika? Andy sammanfattar samtalskvällen.

F.d. lärare på Livets Ord, Christopher Alam, om Ekmans romantiska syn på katolicismen

Ulf Ekmans svärfar kritisk till Livets Ords nya linje!

Andréas ”Andy” summerar intrycken från samtalskvällen.

Evangelikaler och katoliker möttes under torsdagskvällen för ett samtal i Elimkyrkan i Stockholm. Temat för kvällen var ”Lika – men ändå olika”, och arrangör var Svenska Evangeliska Alliansen. Panelens sammansättning gjorde att det första intrycket var att det hela kändes en aning konstruerat, för hade man verkligen önskat samtala på djupet om skillnader mellan evangelikala och katoliker borde man bjudit in representanter som kunde tillfört samtalet en helt annan nyans och saklig kritisk tyngd än vissa av kvällens gäster stod för.    

Elisabeth Sandlund från tidningen Dagen var moderator under detta samtal, något hon med sin bakgrund och erfarenhet som debattör verkade bekväm med. Här kunde man med fördel haft en annan person som kunde tillfört samtalet en större skärpa än vad Sandlund bemästrade. I sådana här samtal behövs en noggrann tydlighet beträffande de reellt stora och grundläggande doktrinella skillnader som faktiskt finns mellan den katolska kyrkan och evangelikala.

I frågan om varför katolska kyrkan inte delar nattvardsgemenskap med andra syskon, framkom det från katolskt håll en del intressanta aspekter. Bengt Malmgren trodde att man inom katolska kyrkan kommer att mjuka upp sin hållning i denna fråga och att man på sikt kan dela nattvard med ickekatoliker förutsatt att man delar samma grundläggande nattvardssyn. Just om andra trossyskon nämnde han Ulf Ekman och hans bok ”Tag och ät” som ett exempel, och Malmgrens kommentar beträffande Ekmans nattvardsteologi var ganska intressant:

”- När jag läser Ulf Ekmans bok om nattvarden så är det helt och hållet en katolsk nattvardssyn.”

Sten-Gunnar Hedin uttryckte å andra sidan sitt bekymmer över att nattvardsbordet var allt för öppet, och att man i flera sammanhang inte varken behöver tro eller vara döpt för att delta i Herrens måltid. Han efterlyste en större respekt för det heliga med bakgrund i att man inom den protestantiska traditionen slarvar med detta. Hedin menade också att i och med att vi känner varandra som syskon över samfundsgränserna borde det vara möjligt för hela Kristi kyrka att delta i nattvarden. Han verkade vara mest positiv till den katolska kyrkan av de evangelikala, något som inte är förvånande med bakgrund bland annat i att han tillsammans med den katolska biskopen författat en bok.

Vad som gör att man i större grad söker sig till denna kyrka med dess rötter kan bara spekuleras i just nu, men är man inte trygg i sina egna rötter och ger dem vatten och näring dör de sakta ut.

Stefan Gustavsson påpekade den stora skillnaden i synen på Maria som evigt förblivande jungfru och pekade bland annat på Matt 1:25 som säger att ” …han rörde* henne inte, förrän hon hade fött en son.” Stefan berörde också den katolska dogmen om Marias gudomliggörande där hon fått titeln Himlens drottning och enligt katolsk tro skulle ha en speciell ställning som medlerska av nåd, och han nämnde böner till Maria som en stor och svår dogmatisk skillnad. Anders Arborelius svarade generellt om livet efter döden hos Gud och gav inget direkt tydligt svar på Stefans essentiella kritik rörande Marias gudomliggörande och de facto att hon i och med detta tillskrivs samma egenskaper som Gud. Elisabeth Sandlund fyllde på med att det egentligen inte rör sig om så stora skillnader i denna fråga mellan katoliker och evangelikala, men just frågan om Maria är en mycket stor dogmatisk skiljelinje mellan katoliker och evangelikala kristna. Sandlund gav flera gånger intryck av att vara lite för färgad i vissa saker och näst intill svarade på flera av de frågor och påståenden som ställdes.

Stefan Gustavsson var den som visade störst tydlighet från evangelikalt håll och det borde varit fler med samma tydlighet närvarande under panelsamtalet. Pingstteologen Nils-Olov Nilsson bör vara ett namn inför kommande samtal. Sten-Gunnar Hedin var några gånger inte helt tydlig och man undrade ibland vad han egentligen menade. Därför hade det varit på sin plats med en moderator som i större grad kunde utmanat båda sidor för att verkligen få fram tydliga svar i de stora frågor som skiljer oss åt, för att tala om djupa trosfrågor som verkligen skiljer oss åt på ett trivialt sätt är inte konstruktivt i längden. Vänlighet och ömsesidig respekt ska givetvis finnas som grund, men sådana här samtal måste ha en skärpa och tydlighet så att inga missförstånd uppstår.

Det var givetvis flera frågor som togs upp under samtalet. Bland annat påvens roll som överhuvud för kristenheten och huruvida Petri ämbete skulle gått i arv till katolska kyrkan. Reliker samtalades det om, men också om hur det ekumeniska klimatet i Sverige är unikt jämfört med resten av världen, och just detta är egentligen oerhört intressant för den som följer den ekumeniska debatten. Varför är det svårare i andra länder och vad är det som gör att Sverige har ett annat klimat för ekumeniska samtal över samfundsgränserna?

Katolska kyrkan har ett tydligt mål med sin ekumenik och det är att samla kristenheten i en enda kyrka, och då man har en djup övertygelse att det är den katolska kyrkan Kristus upprättade, är det just denna vi bör samlas runt menar katolikerna. Nu poängterade man från katolskt håll att det nödvändigtvis inte handlar om en organisatorisk enhet, men då kyrkan är katolsk i sitt väsen, alltså allmän, är detta ett naturligt steg. Från frikyrkohåll, eller de evangelikala som man också kan säga, saknas det allt för ofta ett gemensamt svar för vad som är målet med ekumenik och enhet. Här bör våra olika ledare tala i klartext för att undvika spekulationer. Det räcker inte att hänvisa till Jesu bön i Joh 17 som svar på hur man förhåller sig till en kyrka som den katolska med sina så till de grader tydliga mål.

Leder arbetet med enhet och ekumenik så småningom till en organisatorisk enhet där vi som idag står utanför katolska kyrkan blir accepterade utifrån moderata kriterier satta av de som för dessa samtal på en högre nivå, eller ser vi att detta är den enhet Jesus talade om i Joh 17?

Efter det formella samtalet öppnades det upp för skriftliga frågor, och inte alla upplevde att detta var ett bra tillvägagångssätt. Flera har berättat att de fick sina frågor censurerade av moderator Sandlund. Det borde inte varit något som helst problem att ha en öppen frågestund, för visst kändes det som man ville begränsa antalet obehagliga frågor.

Ekumeniska samtal liknande detta är mycket nyttiga för alla parter, också för oss som lyssnar, men då det är många oerhört stora doktrinella skillnader bör frågorna inte hanteras på ett allt för trivialt sätt så att vi ”myser” bort de faktiska skillnaderna. Katolska kyrkan har väldigt många läror och seder som vi evangelikala ser på som obibliska och inte kan acceptera, även om vissa av våra frikyrkoledare faktiskt gör det, och det kan vi inte blunda för hur mycket enhet vi än önskar oss. Guds Ord kan inte förhandlas eller kompromissas om.

Det jag själv tyckte var något av det mest positiva denna kväll, och då specifikt beträffande samtalsklimatet, är att man från katolskt håll har en mycket större respekt för kritiker mot den nya ekumeniken än från trosrörelsehåll, där jag har min bakgrund. Jag samtalade personligen med Bengt Malmgren och upplevde en ödmjukhet gentemot mig som kritisk bloggare som jag inte finner hos representanter från Livets Ord. De stigmatiserar inte kritiker, utan respekterar att vi har en helt annan övertygelse än dem med tanke på den nya ekumeniken. Jag förmedlade detta till Bengt och måste säga att jag var glad över att få möta honom. Att vi sedan har djupt grundläggande olika syn på både doktriner och ekumenik hindrar inte att vi ändå kan mötas som vänner och samtala. Här har trosrörelsens pastorer mycket att lära.

Andréas Glandberger

Se även:  Intervjuer med pastor Sten-Gunnar Hedin och Bengt Malmgren

*Det grekiska ordet γινώσκω ginōskō används här – En betydelse är ”att ha sex med.”      Källa: http://studybible.info/strongs/G1097

——————————————————————————————————

Förbeställ DVD:n från samtalskvällen mellan evangelikaler och katoliker

Efter samtalskvällen med katolske biskopen Anders Arborelius, pingstpastor Sten-Gunnar Hedin, Stefan Gustavsson (SEA) och katolska bloggaren Bengt Malmgren insisterade Andreas ”Andy” Glandberger på att vi borde ställa några följdfrågor till ett par av deltagarna.  Andy har även skrivit en summering av samtalskvällen som du finner här.  Daniel ”MyTwoCents” stod för utfrågandet och Andreas ”Andy” för ljud och bildupptagning.

.

.

.

Missa inte:

Intervjuer med pastor Sten-Gunnar Hedin och Bengt Malmgren

Pingstpastor Mikael Karlendal: Synpunkter på ekumeniskt samtal

Lika – men ändå olika? Andy sammanfattar samtalskvällen.

F.d. lärare på Livets Ord, Christopher Alam, om Ekmans romantiska syn på katolicismen

Ulf Ekmans svärfar kritisk till Livets Ords nya linje!

Högaktuell predikoserie: Katolicism kontra evangelikal kristendom

Förbeställ DVD:n från samtalskvällen mellan evangelikaler och katoliker

Vetlanda Bibelcenter tillhör sedan i våras Pingströrelsen

Det kom till min kännedom under veckan att VBC numera är en pingstförsamling.  Eftersom jag tillhör dem som de sista tre åren undrat när landets trosförsamlingar skall börja reagera på Livets Ords nya linje slog jag en signal till pastor Patrik Olofsson för att få mina misstankar bekräftade.  Jag hade hoppats på några liknande uttalanden som f.d. bibelläraren på Livets Ord Christopher Alam gav under denna intervju.

Ganska tidigt i samtalet stod det klart att pastor Olofsson inte önskar bli ledare för någon proteströrelse eller gå till attack mot förändringarna i den tidigare gemenskapen.  Det var tydligt att pastor Olofsson är totalt ointresserad av kyrkopolitik och mer intresserad av att lära sig nå Svensson, Jansson och nyinflyttade svenskar med evangeliet om frälsning.  Trots att jag inte fick de uttalanden jag sökte, upplever jag inte att de uteblev av feghet eller rädsla för Livets Ords ledarskap, utan ur en genuin önskan att gå vidare utan onödiga konflikter och ryktesspridningar.

Jag respekterar hans önskan att inte attackera syskonen i den tidigare gemenskapen med Livets Ord, men tror ändå att församlingens byte av samfund har ett nyhetsvärde i sig och mycket väl kan vara ett diskret startskott av något slag då rapporter om en rad trosförsamlingars frågetecken kring bl.a. smygkatoliceringen i Uppsala nu florerar allt oftare.  Detta är som sagt min åsikt och inte något pastor Olofsson förmedlade.

-

Ett genuint fokus på att vinna själar för Messias kan inte vara fel

Jag fick som sagt en stark känsla av att pastor Olofssons nöd för de förlorade i allra högsta grad är genuin och  accepterar att den överstiger önskan att träta med Livets Ord.  Jag vill således avsluta med att önska Olofsson och församlingen Vetlanda Bibelcenter Guds rikaste välsignelse i den vision de har.   Det rör på sig i fler än ett samfund just nu, så vad samfundsbytet för Vetlanda Bibelcenter kommer att betyda för övriga Trosrörelsen får istället framtiden visa.

Over and Out

MyTwoCents / Daniel F orslund