Dagens artikel om helandeskolan i Malmö och Pernilla Wahlgrens vittne till helandebön under en tågresa påminde mig om något jag nyligen läst på pastor Mikael Skogséns facebooksida (redigerad av undertecknad).

Jakob var en bedragare.  Petrus hade gräsligt temprament.  David träffade en gift kvinna.  Noa söp sig full.  Jona flydde från Gud.  Paulus var en mördare.  Gideon hade dålig självbild.  Miriam skvallrade.  Marta hade bekymmer.  Tomas tvivlade.  Elia var lynnig.  Sara var otålig.  Moses stammade.  Sackarias var en dvärg.  Abraham var för gammal.  Lasarus var död.

Så vad är din ursäkt?  Kan Gud använda dig eller inte? 

Gud kallar inte de kvalificerade.  Han kvalificerar dem han kallar.

(Markus 16) ”Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen. Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd. Tecken skall följa dem som tror detta. I mitt namn skall de driva ut onda andar. De skall tala med nya tungor. De skall ta ormar i händerna, och om de dricker något dödligt gift skall det inte skada dem. De skall lägga händerna på sjuka, och de skall bli friska.”

Saxat från sångerskan Pernilla Wahlgrens blogg:

Sitter just nu på tåget hem mot Sthlm, och något MYCKET märkligt hände just i sätena bredvid mig…!!
Det sitter en ung kille bredvid en äldre dam, och jag kan inte undgå att höra hur han sitter och berättar om sin starka Gudstro för henne. Han berättar med stor inlevelse om hur han verkligen känner att Gud bor i honom och hur mycket Gud älskar alla människor. Damen i sin tur berättar om sig och bl a om sin värk i axlarna, som gör att hon har så ont att hon inte ens kan föna håret.
Plötsligt så frågar killen om han får be en bön för tanten?!
Hon svarar ja – även om jag hör på hennes röst att hon är något tveksam…
Så lägger han sina händer på hennes axlar och börjar att be.
Han ber för att hon ska känna Guds kärlek och för att hennes värk i axlarna ska försvinna.
När han är klar , frågar han om hon känner någon skillnad?!
- NU , menar du? – undrar tanten, något förbryllad.
- Ja! – säger killen. Försök att lyft armarna upp i luften nu!
Så gör hon det. Och nu kommer det märkliga.
För damen lyfter förvånat sina armar högt över huvudet, och verkar inte riktigt själv förstå hur det har gått till…?!!
- Så här högt har jag inte kunnat lyfta mina armar på flera år!! – säger hon.

Läs hela bloggposten här: http://pernillawahlgren.se/pernillas-blogg/under-kan-tydligen-ske.html

/Daniel

Missa inte denna korta summering av Chuck Misslers seminarium med den ursprungliga rubriken ”Cosmic codes”.  Stort tack till signaturen Alias som använt sin dyrbara tid att översätta och texta till svenska.

1 Kor 10:16-17

Välsignelsens bägare som vi välsignar, är den inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, är det inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom det är ett bröd, är vi som är många en kropp, ty alla får vi vår del av detta enda bröd.

1 Kor 12:24b-27

Men Gud har fogat samman kroppen och gett den oansenligare lemmen större heder, för att det inte skall uppstå splittring i kroppen, utan lemmarna ha samma omsorg om varandra. Om en lem lider, så lider alla lemmarna med den. Och om en lem hedras, gläder sig alla lemmarna med den. Men nu är ni Kristi kropp och var för sig lemmar.

1 Kor 11:18-22

Först och främst hör jag att det förekommer stridigheter bland er, när ni möts i församlingen, och delvis tror jag att det är så. Partier måste finnas bland er, för att det skall visa sig vilka det är som håller provet. När ni nu samlas, kan inte Herrens måltid hållas. Vid måltiden tar genast var och en för sig av sin egen mat, så att den ene är hungrig, den andre berusad. Har ni inte era hem där ni kan äta och dricka? Eller föraktar ni Guds församling och får dem att skämmas som ingenting har? Vad skall jag då säga till er? Skall jag berömma er? Nej, för detta berömmer jag er inte.

1 Kor 11:23-29

Jag har själv tagit emot från Herren vad jag meddelade er: Den natt då Herren Jesus blev förrådd, tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: ”Detta är min kropp, som är utgiven för er. Gör detta till minne av mig.” På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: ”Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker av den, gör det till minne av mig.” Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker av denna bägare, förkunnar ni Herrens död till dess han kommer. Den som därför äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt, han syndar mot Herrens kropp och blod. Var och en skall pröva sig själv och så äta av brödet och dricka av bägaren. Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig.

Vi ska inte dela upp oss i partier, vi i församlingen är Kristi kropp tillsammans, vi kan inte vara kroppsdelar på egen hand. I Herrens måltid (nattvarden) som man i Korint firade i samband med att de bröt bröd med varandra i glädje (ibland kallad agapemåltid, se Apg 2:46b ”i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra i jublande, innerlig glädje”) firades ibland på ett ovärdigt sätt som splittrade och skilde ut folk som kanske var fattiga eller hade olika social status.

Paulus skriver att ett värdigt sätt att fira Herrens måltid var att när man drack vinet och bröt och åt brödet skulle ”urskilja Herrens kropp”. Kalken vi dricker är förbundet i Jesus Kristus blod där vi, som i gemenskap bryter och äter brödet till åminnelse av Herrens död till Han kommer åter, är Herrens kropp utan att dela upp oss i olika partier! Herrens kropp är inte splittrad och vi får inte heller dela upp oss på ett ovärdigt sätt.

Kristi kropp är fysiskt närvarande i Herrens måltid – och den utgörs av oss, lemmarna i Kristi kropp! Halleluja!

/Marcus

Uppdatering! En viss desinformation har i kommentarerna spridits angående hur åminnelse ska översättas.
Man har tagit ett ord (zikaron) som inte finns i grundtexten till de i inlägget citerade Bibeltexterna utan att tydligt ange detta och därmed försökt ge en ny betydelse av ordet åminnelse i sammanhanget. Ordet anamnesin som används i 1 Korintierbrevet kapitel 11:24-25 betyder just åminnelse och översätts inte i någon känd Bibelöversättning på det sättet som kommentatorn antyder.

Här kommer del 2 i broder Sven Reischmans Bibelstudie; Löfets folk, producerat av Fokus Israel.
Del 1 kan ses här!

För alla som undrat var Haggaj tagit vägen, så vill vi självklart berätta detta.

Han har startat en egen blogg som heter Mamres.

Så för att läsa Haggajs vassa, utmanande, insiktsfulla och roliga inlägg… så klicka er gärna vidare.

Han skriver om Israel, kyrkohistoria, det profetiska i den sista tiden och våra Hebreiska rötter.

Här är hans senaste inlägg:

Paganistiska människor kräver paganistiska svar

www.mamres.net

Här kommer den sista delen, till förordet på Herrens romanserie om sin Frälsare:

Del 9 ”Mitt liv i exil, avsnitt 4″
Del 1 kan du läsa här!
Del 2 kan du läsa här!
Del 3 kan du läsa här!
Del 4 kan du läsa här!

Josef anade att dettan var början på något oerhört stort…

Nu var det dags att packa. Roms representant som agerade som ledare för Guds folk gillade visst inte att Gud utvalt sin egen kung istället, och inte bekräftat Herodes.

De mäktiga männen från öst som överlämnat den dyrbara skatten hade sagt något om att de skulle finta regenten i Jerusalem, för ”de hade fått besök från ovan”, som de sa.

Det var fortfarande natt och tiden var knapp. Josef hade tänt några ljus och Miriam hade gått över till Yeshuas säng för lägga över täcket så han inte vaknade rikgt än.
De Kaldeiska stjärntydarna hade berättat hur Herodes bett dem återvända med besked om familjens adress. Han hade sagt att  gossen skulle få den ”hyllningen en kung sig bör!”

Josef hade nu vaknat mitt i natten.  Även han hade fått en hälsning från ett av ett Guds sändebud.

Han satte sig upp, alldeles kall och stel efter drömmen. Han vände sig över till sin hustru och knackade henne på axeln.
”Vakna, Miriam. Vakna!”, viskade han. Vi måste upp.
”Vad pratar du om, Josef. Lägg dig och sov.” Hon vände sig om och drog upp täcket.
”Nej, lyssna. Kommer du ihåg vad dom sa om Herodes. Han måste vara tokigt arg nu när han upptäckt att han blev lurad. En ängel kom till mig och sa att vi var tvungna att omdelbart lämna Israel och fly till Egypten.”

I öst kunde man nu ana en något ljusblåare nyans på himmelen. Det var öde och tyst när de lämnade Betlehem, med undantag av en jäktande främling de som mötte på vägen ut från staden.
”Herodes, flämtade han. Herodes har blivit galen. Alla med barn måste fly. Han skall döda alla barn under två år. Min stackars son, jag måste skynda mig….”
Mannen rusade in i staden.
Josef tittade på Miriam, samtidigt som han blickade upp mot Jerusalems kullar. Han kunde se hur en stor hop med facklor rörde sig ner för en sluttning i deras riktning.
”Kom, låt oss skynda oss,” sa han till Miriam och lyfte upp den nyvakne pojken.

De första timmarna sa dom ingenting till varandra. Båda var tagna av stundens allvar och smått chockade. Båda kände en enorm tacksamhet till varningen de fått. Miriam kände även en stor kärlek till Josef som uppfattat budskapet och inte lyssnat på hennes nyvakna ointresse av att stiga upp mitt i natten för att ge sig av och bli flykting...

Under vandringen blickade Josef åter öster ut, just som solen skulle stiga över horisonten. Den bildade liksom ett kors på något sätt, när den strimmande sakta steg uppåt och tillslut blev en orange boll.
Han kände ett stygn i hjärtat och tänkte på soldaterna som tillbad just solguden, som hade kors på sina sköldar. Han hade sett dem när red genom Jerusalem när han varit uppe i staden på besök.
”Undra om detta har något med gossen att göra”, tänkte han för sig själv. ”Allt annat verkar vara så stort och profetiskt kring honom….”

Så småning om började de prata med varandra. Båda hade haft gott om tid att både tänka och uppfatta vad som var på gång.

”Alltså”, avbröt Miriam tystnaden helt plötsligt. ”Kommer du ihåg när jag tänkte att Miriam tog hand om Israels frälsare Mose?”
”Jodå, visst gör jag det!”
”Det var ju hos egyptierna, dessutom.” Nu var hon ivrig och gestikulerade sådär som hon gjorde när hon var extra upprymd. Något Josef tyckte om och gjorde henne extra vacker i hans tycke.
”Ja och inte nog med det”, fortsatte hon. ”Det var ju i samband med att den store kungen skulle döda alla bebisar.”
Josef hajade till. Det nästan svindlade för honom.

Döda alla dom där med Hebreiska rötter….

”Du har rätt”, sa han. ”Och nu har kungen upprepat…”, han tappade orden samtidigt som han ryste till. Han kom och tänka på profeten Hoseas ord: ”-Från Egypten kallar jag min son!”

Josef kan inte hjälpa att tänka vidare.
”Det verkar ju som om allt Mose skriver om handlar om deras lille pojk.”

Han blickar bort på honom som sitter och balanserar på en av hästarna. Han ler och gryningsljuset gör att han ser så vacker ut när han smackar för att få djuret att gå fortare. Miriam skrattar och hejar på.
Han tänker på berättelsen om Påsken. Hur de alltid läser om fadern som sänder sin son, för att se till sina bröders välmående. Han heter Josef…
Han vet hur rabbinerna berättar om att det finns två tydliga Messiasgestalter som skuggbilder i Skriften. Josef och David.
Mashiach BenYosef, Messias Josefs son, och Mashiach Ben David, Messias Davis son… Båda hade det tydliga enandet av Guds folk, Israel, Guds församling i sina hjärta…
Ängeln Gabriels ord till sin älskade ringde inom honom…”Hans skall bli kung över Israel!”

Han känner på sig att detta är början till något oerhört stort… Men samtidigt något oerhört smärtsamt. Bröderna förrådde honom, sålde honom och slängde honom i en håla…
”Men å andra sidan”, tänkte han vidare. ”Han blev ju upprest till att tjäna den högste, som om det vore honom själv. Han fick ju till och med titen abba, fader, över den högstes rike…”

Här kommer näst sista delen, till förordet på Herrens romanserie om sin Frälsare:

Del 9 ”Mitt liv som liten gosse, avsnitt 4″
Del 1 kan du läsa här!
Del 2 kan du läsa här!
Del 3 kan du läsa här!
Del 5 kan du läsa här!

”Titta, precis som Daniel sagt…. Hans kod kan nu gått i fullbordan!”

En stjärnklar kväll på andra sidan Eufrat, som var den samförstådda gränsen mellan Romarna och Partien, där den store porfeten Daniel hade varit stadtsminister i runda 60 år under tre kungar, var det bråda dagar.
De vise i Partien, de kaldeiska stjärntydarna, som mångt och mycket bestod av Leviter som flyttade med majoriteten av de tio stammarna(7) innan Assyrien invaderade regionen och tog med de 27 000 som var kvar av Israels norra rike, förde spända samtal.

Nämligen, stjärnorna Melech(8) och Tzadik(9) hade korsats på stjärnhimlen och blivit en stjärna, mitt i stjärntecknet Lejonets främre del(10).

De rusade in till sina kollegor, som bland annat var ansvariga för att bevaka den kungliga börden och tillsätta regenter i stormakten. Och nu med dunkande hjärtan och andan i halsen hade de något stort att berätta….
”Det blev som vi trodde”, flämtade de. ”Precis som Guds son Adam (11) som enligt vår tradition föddes under Lövhyddohögtiden så har nu, i samband till samma högtid, stjärnan Melkisedik(12) tänts”.
”Daniels kod kan nu ha fått en fullbordan”, sa en annan.

Intensiva resonemang hade hållits den senaste tiden kring Daniels text om de 69 ”shevaim”, sjuorna, och den smorde prinsen som skulle framträda. De hade varit överens innan att om stjärnorna hade fallit på plats nu, 483 år efter ”Daniels kod”, ja då skulle de ta med skatten Daniel testamenterat åt honom.

Från generation till generation hade denna hemlighet bevarats bland de vise som var kvar från Judah hus som blivit bortförd i fångenskapen tillsamans med Daniel.

Det var ingen tid att spara. Roms handplockade representant och marionettdocka till regent i Jerusalem, hade de inte mycket till övers för som regent i den Heliga Gudens Stad, Jerusalem.
Särskilt inte efter den senaste invasionen med en armé på 113 tusen soldater som Marcus Antonius hade överraskat dem med. Men han fick vad han tålde och led ett förödande nederlag. Sedan dess hade en sorts tydlig fred utlysts.

Antonius hade även en fling med Cleopatra…

Men nu, nu verkar en ny kandidat till Israels Konung ha fötts, från Juda stam dessutom. Precis som Skriften sagt.
”En äkta börd enligt profetiorna”, konstaterades medan man förväntansfullt packade i ordning Daniels kungliga gåva i form av guld, myrra och rökelse… och så vakterna såklart.
Det skulle nämligen bli ett extra stort säkerhetssällskap den här gången. Normalt brukade man ha runt tio tusen soldater när man for upp till templet med de årliga offergåvorna. Men nu, delegationen med denna kungliga gåva, var man tvungen att åtminstone dubbla säkerheten. Alla kände till rövarbanden som strök längs med denna huvuhandelsrutt upp till Jerusalem.

Ett par månader senare vaknade Jerusalems invånare till en mäktig syn. På kullarna österut hade det under natten byggts upp ett enormt läger.
Herodes säkerhetsvakter rusade in och väckte kungen. Medan han stirrade med kisande ögon mot soluppgången, blev han alldeles kall.
Inte heller han hade glömt Roms attack mot Partien för dryga 30 år sedan. Var nu detta en offensiv hämndattack? Inte heller kriget för 50 år sedan hade lämnat hans minne.

Partien vs. Rom. Partier med deras karakterisktiska pilbågar i en strid 53BC, vann över Romarna. Romarnas armé på 40 000 man blev förödmjukade med en förlust på 20 000 man och 10 000 fångar.

”Vad vill dom”, frågade han?
”Vi vet inte än. Men det är några på väg hitåt”, konstaterade vakten. ”Hur skall vi ta emot dom?”
”Cesars order är tydliga”, sa Herodes tungt. ”Inget bråk!” Herodes ville inte äventyra sin titel i landet, som han ändå personligen tyckte han var värd.
När kungen tog emot kortegen frågade han: ”Vad bringar denna… hrm… ära?”
”Vi söker efter judarnas nyfödde konung. Vi har kommit för att hylla och visa honom vördnad. Kan du visa oss honom?”
Herodes blev ännu mer illa till mods. Han blev förskräckt och hela Jerusalem med honom.
Han visste mycket väl auktoriteten dessa män hade och deras koll på blodsätterna.
De hade regerat över Jerusalem med omnejd tidigare, innan Romarna. Han visste också att många invånare i landet hade hellre sett Partiskt styre och Rom avlägsna sig.

Han ursäktade sig en liten stund.
”Här, sa han. Ät och vila lite så återkommer jag strax”.
Han ilsknade till i all rädsla och känslosvall.
”Vad betyder detta!”, röt han till de skriftlärda han blixtinkallat.
”Jo, svarade de. Med tanke på vem det nu är som är här, högt ärade kung”, tog en av dem till orda.
Han pausade. Herodes blev allt rödare i ansikten och började ana vart detta nu bar hän.
”Alltså…”, fortsatte han. ”Det är ju våra forna bröder Israels hus….”
Kungen slog näven i bordet och skrek: ”Jag veeeet vem dessa tokar är, kom till saken”
En av prästerna skyndade sig och sa:
”Profeterna säger att en furste skall utgå från Betlehem som skall vara en herde för mitt folk Israel”.
Han smög tillbaka ut till sina gäster. Hans känslor hade inte landat. Han visste fortfarande inte om han kunde lita på dem.
Hur skulle han ta detta vidare. Hans trohet var till Rom, som tillsatt honom, och inte till något annat trams. I hemlighet sa han till dem:
”Säg mig, när såg ni den där stjärnan? Hur såg den ut och var uppenbarade den sig?”
Han lade ihop ett plus ett och berättade för dem att Skriften påpekar att den där rättfärdige konungen borde komma från Betlehem. Han skickade dem dit samtidigt som han smed en lömsk plan. Han var ju nu glad över att de ändå hade kommit på ett fredligt ärende… Men nu hade han ändå fått ett nytt bekymmer…
”Den där bebisen orsakar alldeles för mycket oro för mig”, tänkte han för sig själv.
”Gör så här vänner,” sa han med ett ansträngt karismatiskt leende. ”Kom tillbaks när ni hittat gossen och berätta var han finns… så även jag kan åka och visa honom den vördnad en kung bör få.”
Och se, en himmelsk budbärare uppenbarade sig som en ljusgestalt som visade dem vägen till där Yeshua fanns. De uppfylldes av en stor glädje och kunde skaka av sig det märkliga mötet med Herodes.

Efter detta möte visade sig Herren för delegationen som avslöjade Herodes baktankar. De tog därefter en annan väg hem, tillbaka till sina trakter på andra sidan Eufrat.

Miriam såg de mäktiga männen försvinna i dammet efter de ståtliga hästarna och raden av lastkamelerna.

Hon satt kvar och tänkte på när allt började, den där kvällen under en Chanukkah då Gabriel kom med budskapet om den lille pojken som nu sprang omkring i huset.

Hon tänkte på hennes funderingar hon hade då, om hur det lilla barnet skulle kunna regera över hela Jakobs hus och sitta på Davids tron.
Men nu, efter detta mötet såg hon det klart. Hennes mäktiga Gud hade inte tappat bort syskonstammarna.
”De flesta av oss kanske inte känner igen dom bara…”, sa hon och plockade upp sin lilla pojk i sin famn och fortsatte som om han förstod, ”Som profeten säger om det återförenade Israel…”

Hon tänkte bland annat på frågan som Abrahams barnbarn, Israel, ställde till sin Josef när han kom med Efraim och Manasse, sin avkomma från sitt hus, för att få dem välsignade och inympade till stamstatus och medborgare. ”Vem är dessa?” hade han sagt.
Miriam hade alltid tyckt det var lite konstigt… eftersom det ändå var han som hade bett Josef hämta dem…
”Kanske det nu var så… att det var profetiskt. Att vi inte kommer känna igen dem… med sina konstiga attribut, språk och kläder”, tänkte hon för sig själv medan hon betraktade sitt märkliga och mäktiga barn som lekte att han satt på en av hästarna som försvann i horisonten.
”Dessutom var ju avkomman i Josefs Hus inte enbart av Hebreisk börd”, fortsatte hon att tänka. ”Mamman var ju från nationerna…”

Hon ställde sig upp, lyfte upp sitt lilla barn mot skyn och dansade runt med honom och började nynna på orden från Skriften hon citerade: ”Med en evig kärlek har du älskat oss, därför låter du din nåd förbliva över oss. Du skall samla oss från norr, från alla världens hörn…”
Hon stannade upp, satte sig på huk och ställde pojken framför sig innan hon fortsatte från verserna: ”Jubla i glädje över Jakob, höj fröjderop över honom som är den främste bland folken. Brist ut i lovsång och säg: ”Yeshua/fräls, HERRE, ditt folk…”

5 Minuter och 55 sekunder…

Missa inte detta oerhört intensiva och övertygande wake-up-call!

Konferens – VÅRA ANDLIGA RÖTTER

med Lars Enarson

Välkommen tisdagen 18 augusti och onsdagen 19 augusti till två kvällars konferens då vi kommer att utforska våra andliga rötter!

Brytningstider är segertider kallade Lewi Pethrus en av sina böcker. Det är helt klart att vi lever i brytningstider i Sverige nu idag. Som en reaktion mot ytlighet, samhällsanpassning och andlig kraftlöshet inom de kristna leden så har många börjat söka sig bakåt i tiden, tillbaka till de andliga rötterna. Detta har dock fört med sig många frågetecken. Denna konferens kommer förhoppningsvis att räta ut de flesta av dem. Frågeställningar som kommer att beröras är bl.a.

* Finner vi våra andliga rötter hos ”kyrkofäderna” och den ”allmänna” kyrkan som bildades av Romarrikets härskare (vilket de som har störst inflytande i media hävdar)?
* Och om detta är den nuvarande kyrkans rötter, hämtar dessa rötter sin näring från rätt ande?
* Ska vi kanske i stället hålla oss till vad Jesus sade?
* Är det till och med så att vi hittar våra andliga rötter i det som kallas Gamla Testamentet?
* Vad kännetecknar egentligen Guds folk?
* Vilket andligt reformationsarv har Sverige?
* Blev reformationen någonsin fullföljd?
* Och om den inte blev det, är det då dags att fullfölja den idag?
 

Dessutom kommer det också att finnas utrymme för egna frågor. Välkommen till en för Sverige, och inte minst Uppland, mycket viktig konferens! Tror du liksom vi att det är dags att återvända till våra andliga rötter så skall du inte missa detta tillfälle!

Plats: Filadelfia i Björklinge (mitt i samhället, vid den gamla E4:an)

Mötestider: Kl.19 båda dagarna (bön 18.30)

Talare: Lars Enarson.

Bussar: Nr. 888 från Uppsala centr.stn kl.18.00. Bussar tillbaka går ända till kl.23.42.

Tel. 018/37 02 89            www.kyrktorget.se/filadelfia.bjorklinge

e-mail: fila.bjork@kyrktorget.net