Rom 8:22  Vi vet att hela skapelsen ännu samfällt suckar och våndas.

Matt 24:21  Ty då skall det bli en så stor nöd att något liknande inte förekommit sedan världens begynnelse och aldrig mer skall förekomma.

Luk 21:11  Det skall bli stora jordbävningar och svält och pest på den ena platsen efter den andra. Fasansfulla ting och stora tecken skall visa sig från himlen.

Matt 24:8  Men allt detta är bara början på ‘födslovåndorna’.

Mark 13:8  Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike. Det skall bli jordbävningar på många platser, och det skall uppstå hungersnöd. Detta är början på ‘födslovåndorna’.

1 Th 5:3-4  När folk säger: ”Fred och trygghet”, då drabbas de av undergång lika plötsligt som smärtan kommer över en kvinna som skall föda, och de slipper inte undan. Men ni, bröder, lever inte i mörker, så att den dagen kan överraska er som en tjuv.

Luk 21:25  Tecken skall visa sig i solen, i månen och i stjärnorna, och på jorden skall folken gripas av ångest och stå rådlösa vid havets och bränningarnas dån.

Luk 21:26  Människor skall ge upp andan av skräck, i väntan på det som skall komma över världen. Ty himlens krafter skall skakas.

Upp 12:1  Ett stort tecken visade sig i himlen: en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krona av tolv stjärnor på sitt huvud.

Luk 12:56  Ni hycklare, jordens och himlens utseende förstår ni att tyda. Varför kan ni då inte tyda den här tiden?

 

Upp 12:1 Ett stort tecken visade sig i himlen: en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krona av tolv stjärnor på sitt huvud.

Luk 12:56  Ni hycklare, jordens och himlens utseende förstår ni att tyda. Varför kan ni då inte tyda den här tiden?

 

Födslovåndor!

/Alias

Det kan vara värt att uppmärksamma den vaknande debatten kring Den Nya Ekumeniken och Livets Ords knytande av band till katolska kyrkan. Med ”vaknande” menar jag att säga: allt fler vaknar och av dem som vaknar vågar fler säga vad de tycker. Även på Livets Ord törs fler sätta ner foten, med avhopp eller åtminstone besvärlig intern kritik som följd, även om detta naturligtvis i följd av ett kvarts sekels praxis aldrig skulle erkännas utåt.

I tidningen Dagen har ett replikskifte pågått sedan katolikernas ekumenikansvarige Bengt Malmgren skrev en insändare om behovet av en respektfull dialog. Detta följdes av en debattartikel från Brith Aspenlind där hon ställde frågan om vart Ulf Ekman är på väg att leda sina får.

Artikeln förde inte fram några nyheter, men den förde fram några problematiska och verifierade fakta som många utanför debatten inte känt till. Magnus Dahlberg, pressansvarig på Livets Ord, kallade artikeln för byggd på rykten, halvsanningar och missuppfattningar. Givetvis som vanligt helt utan att ge minsta replik i sakfrågorna eller ge tillstymmelsen till argument i sitt avfärdande och arrogant fåordiga svar.

Nyligen replikerade Aspenlind på det Dahlberg hade skrivit. Eftersom Dahlberg klagade på att hon i sin artikel fört fram för många detaljer, kondenserade hon ner frågeställningen till något som måste besvaras – och som för Dahlberg borde vara lätt att besvara – nämligen:

”När hjälp nu ges till Östanbäcks kloster och paret Ekman dras till Rom, av vilka skäl står inte ledningen för stiftelsen Livets ord öppet för bäggedera? Vilka vill man runda? Vad är skälet? ”

Det ska bli intressant att se om Magnus Dahlberg behagar ge ett konkret svar eller om han åter igen undviker frågan. Ett tydligt svar borde även kunna besvara Aspenlinds retoriska fråga:

”Frågan är då vem som talar sanning denna gång – bröderna i Östanbäck eller Ulf Ekmans pressekreterare?”

Kanske har Ulf Ekman rätt i påståendet att de av oss som kritiserar detta skeende är fyllda av fruktan? (nyårspredikan 08/09, hela sammanhanget här )

Detta borde, om Ekman har rätt om oss, ganska lätt kunna rådas bot på genom att ge konkreta och raka svar. Den som inte har något att dölja kan svara rakt. Till den som inte svarar rakt, säger jag:

Dina tankar är inte Guds tankar utan människors tankar!

John Nilsson

Videointervju med Nils Bryntesson, Jacob Rudolfsson & Johan Arenius

Av Andréas Glandberger

Under torsdag kväll deltog jag som åskådare under ett panelsamtal i Missionskyrkan i Uppsala. Temat för detta samtal var ”Nöd bryter lag”, och detta skrev Missionskyrkan själv på sin hemsida om kvällens tema och deltagare:

”Land ska med lag byggas – en tes vi allmänt slår vakt om i vårt demokratiska samhälle, men finns det lägen, då vi bör bryta lagen just för samhällets och människornas skull? Bör vi tillgripa civil olydnad för att hindra orättfärdiga utvisningar av flyktingar? Och vem och vad avgör då vad som är orättfärdigt? Johan Arenius, equmenias ordförande, Nils Bryntesson, kommunikatör, Svenska Missionskyrkan och Jacob Rudolfsson, samordnare, Svenska Evangeliska Alliansen i ung debatt om en brännande aktuell fråga.”

Tyvärr lockades inte många till denna kväll, men för oss som var närvarande vill jag säga att det var ett intressant samtal som hade förtjänat en långt större publik. Jag hade bestämt mig på förhand att skriva en rapport från kvällen, men under samtalets gång fick jag en idé om att göra en videointervju istället. Intervjun du får se här under är väldigt spontan och oförberedd, och paneldeltagarna ska ha en eloge för att de ställde upp för Aletheia. Bilden är lite skakig i bland, men detta var det bästa jag klarade med mobilen som videokamera. Jag tror du kommer få se en del spontana intervjuer från oss här på Aletheia, och i alla fall från undertecknad. Allt kan inte förberedas, och då gäller att vara beredd ändå.

Bless!

Civil olydnad – rätt eller fel? from Andy on Vimeo.

Länkar

Samtalet i Missionskyrkan på Bambuser
Equmenia
Svenska Evangeliska Alliansen
Missionskyrkan Sverige
Pastor Jeans utvisning
”Bevara Sverige – vänd SD ryggen”
”Helt vanlig å sende ut asylbarn”
”Forsoning og fred på Facebook”

Av Tore Danielsen

Som norrman uppvuxen på 1970- och 80-talet är jag nog mer präglad av senmodernismen än av postmodernismen. När jag gick i skolan uppmanades vi att ställa kritiska frågor, och just att ”din tanke är fri” var en viktig värdering som våra lärare gav oss. Samhällskritik, religionskritik och systemkritik ansågs vara positivt och alla hade rätt att säga sin åsikt. Vårt samhälle var utan tvivel friare och mer demokratiskt då än det är nu. År 2012 skall vi alla vara politiskt korrekta och kravet till konformitet är större än på flera decennier. Religionskritik är tabu, för då är vi fördomsfulla och kritiska. Men är vi egentligen det? Det verkar som om vi har fått fler ”heliga kor” nu än för 20 år sedan, och klimatet har blivit annorlunda samtidigt som kravet om att böja sig för auktoriteter har blivit starkare.

År 2011 övertog den katolska kyrkan ordförandeskapet i Norges Kristna Råd och mitt intryck är att den katolska kyrkan gärna vill vara ledande å de kristnas vägar i Norge.  I denna artikel skall jag redogöra för varför den katolska kyrkan inte attraherar mig. Jag kan gärna omfamna en trevlig katolik, men den katolska kyrkan som religiöst system klarar jag inte av att omfamna. Jag skiljer alltså skarpt på människorna och systemet, och det är det sistnämnda jag kritiserar i denna artikel.

Här nedan skall jag kort redogöra för varför jag inte klarar av att omfamna den katolska kyrkan.

1. Läran

Det är enorma läromässiga skillnader mellan evangelikal kristendom kontra katolicismen. För många kristna är ”Sola Scriptura” – Bibeln allena, en grundläggande princip som härstammar från reformationen. Katolikerna likställer traditionen med Bibeln och därmed är inte Bibeln längre högsta auktoritet. ”Solus Christus” – Kristus allena, är också en grundläggande princip för de evangelikala, medan katolikerna framhäver jungfru Maria och helgon som något essentiellt. De katolska sakramenten är nådemedel för att få del av frälsningen, medan evangelikala kristna tror att frälsningen är av nåd genom tron på Jesus.

2. Påven och hierarkien

Inom katolicismen är påven, biskopen av Rom, aposteln Petrus efterföljare och ”Jesu Kristi ställföreträdare” [1] på jorden. I och med att Jesus är Gud blir den logiska konsekvensen att påven är ”Guds ställföreträdare på jorden”. Denna upphöjda position gör honom näst intill en halvgud i katolikers ögon, och påven är insatt på livstid, kan inte avsättas och är ofelbar i lärofrågor. Är det sunt att en person har så mycket makt? Påven tituleras som ”Hans helighet”, men enligt Bibeln är alla kristna lika heliga.

3. Historien

Den katolska kyrkan är troligtvis den nuvarande organisation som har blodigast historia. Den kända psykologen Phillip Zimbardo [2] (som jag nämnde i min förra artikel) hävdar i sin bok ”The Lucifer Effect: Understanding How Good People Turn Evil” [3]

att det var den katolska kyrkan som under medeltiden ”uppfann” densystematiska tortyren. Man upptäckte då att man kunde pina människor för att få dem att erkänna skuld (confession), och majoriteten av offren dog av tortyren. Det skrämmande är att de utförde denna tortyr med de bästa intentioner och var heligt övertygade om att de tjänade Gud och bekämpade ondskan genom att utföra dessa förfärliga handlingar. Religion kan göra människor galna, något som inkvisationerna bekräftade då tusentals judar, kristna och fritänkare dödades. Tillsammans med många andra brändes reformatorerna Jan Huus [4] och William Tyndale [5] levande, och jag håller med Ulf Ekman om att det är ett STORT problem när han säger att kristna är historielösa! Som evangelikala kristna får vi aldrig glömma vilket högt pris reformatorerna tvingades betala för att kommande generationer skulle befrias från den katolska kyrkans monopol och medeltidens mörker.

4. Jesuitordern

Jesuitordern är en militant katolsk missionsorden som grundades för att bekämpa reformationen genom den s.k. ”motreformationen”. De är kända för att praktisera den Machiavelliska läran som hävdar att ”ändamålet helgar medlen”.  Orderns grundläggare, Ignatius av Loyla, förkunnade TOTAL underkastelse och lydnad gentemot Kyrkan. Han är känd för sitt uttalande att om Kyrkan säger att något som vi med våra ögon ser som vitt, är svart, så är det vår plikt att underkasta oss denna tanke i lydnad för Kyrkan. Genom infiltration av evangelikala protestantiska kyrkor och trossamfund skulle dessa brytas ned från insidan. Detta var en av orsakerna till att Jesuiterna, enligt Norges Grundlag från 1814 [6] inte hade tillgång till riket. Orderns översta ledare kallas för ”den svarta påven” och skall vara en av de centrala personerna i Vatikanen. Ända fram till våra dagar har ordern anklagats för likvidationer av ”problematiska” personer, något som troligen är sant.

5. Sexuella övergrepp

I en miljö där celibat och sexuell avhållsamhet lyfts fram som viktiga ideal, kan det under ytan osa av sexuell frustration och spänningar. Ibland kan detta resultera i kriminalitet och sexuella övergrepp mot andra människor – också mot barn och minderåriga. Det finns många övergrepp som kan knytas till den katolska kyrkan och inte minst har internatskolor, kloster och gosskörer varit områden där övergrepp förekommit. Det är ändå positivt att den katolska kyrkan själv gör något åt detta stora problem. Bibeln lär oss att äktenskapet är gott och naturligt och att det är där Guds vilja för människorna och sexuallivet har sin plats.

6. Ekumenik och enhet med andra religioner

Jag är positiv till ekumenik mellan kristna kyrkor, men för den katolska kyrkan innebär ekumenik och enhet också enhet med andra religioner och kulter. Från 1980-talet har det pågått en utsträckt synkretism (religionsblandning), och Vatikanen står centralt i detta arbete. 1986 inbjöd påven alla religioner, inklusive islam, buddhismen, hinduismen och naturreligionerna, att praktisera sina religioner i Petruskyrkan i Rom. Det långsiktiga målet med detta arbete är att etablera en världsreligion som alla människor SKALL acceptera, och om den dagen kommer är religionsfriheten verkligen i fara. Tyvärr är det så att ekumenik och enhet ibland kan sluta med krav om konformitet och underkastelse, och när två eller flera parter går samman med varandra är det alltid den starkaste parten som vill prägla detta förhållande mest.

”Alla människor ber till samma Gud” är en syn som både frimurarordern och Vatikanen förfäktar. Den tidigare presidenten i USA, George Bush, var en varm talesman för denna tankegång.

7. Synen på frälsningen

Den kanske största skillnaden är i synen på hur människor blir frälsta. För katolikerna är medlemskap i ”moderkyrkan” avgörande för frälsningen, och läran om ”utanför kyrkan finns ingen frälsning” är central. För att få del av frälsningen måste man ta del i nådemedlen, det vill säga sakramenten. Man måste med andra ord arbeta på sitt gudsliv för att få del av nåden. Det skapar en slags ”gärningsreligion” där goda gärningar är avgörande för frälsningen. Detta står i skarp kontrast till evangeliets frihet som säger att Jesus har fullbordat allt för oss! Vi blir frälsta av nåd, genom tro – inte genom våra egna gärningar (Ef 2:8). Frälsningen sker när vi i vårt hjärta tror att Gud uppväckte Jesus från de döda och bekänner honom som Herre med vår mun (Rom 10:9-10).

Den katolska religionen är byggd på egna gärningar och blir därför ”ett annat evangelium” än det evangelium som Det Nya Testamentet förkunnar.

Om artikelförfattaren

Tore Danielsen

• Tore Danielsen är född 1969 i Kristiansand i Norge där han har bott större delen av sitt liv. Han är gift och har ett barn. Efter gymnasiet flyttade han till Oslo där han gick på Oslo Kristne Senters Bibelskola under 1988/1989. 1991 flyttade han till Uppsala och gick 1 år på Livets Ords Bibelcenter.
• 1991 blev han styrelsemedlem i trosförsamlingen Kristiansand Bibelsenter och blev efter detta fast förkunnare i församlingen.  1996 fick han en förfrågan från dåvarande pastorn om att överta pastorsansvaret för församlingen, och han var pastor till hösten 2003.
• Efter en längre sjukskrivning anställdes han 2004 av DFEF Betania i Kristiansand som en del av ett pastorsteam. Han var anställd där fram till sommaren 2006. Han har också rest och förkunnat Guds Ord i Norge och i andra länder under sina dryga 15 år i tjänst.
• Tore Danielsen är utbildad lektor (Cand. Philol.) med engelska och historia som huvudämnen. Han har under de senaste åren arbetat som lektor på gymnasiet där han bland annat undervisar i kristendom och kyrkohistoria.

Källor:

[1] http://www.newadvent.org/cathen/15403b.htm

[2] http://sv.wikipedia.org/wiki/Philip_Zimbardo

[3] http://www.lucifereffect.com/

[4] http://www.greatsite.com/timeline-english-bible-history/john-hus.html

[5] http://www.greatsite.com/timeline-english-bible-history/william-tyndale.html

[6] http://www.nb.no/baser/1814/17may.html

Twingly

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=301935

http://dagen.se/dagen/article.aspx?id=301939

http://dagen.se/dagen/article.aspx?id=301763

http://dagen.se/dagen/article.aspx?id=302053

http://www.vl.no/samfunn/historisk-kirkereform/

http://www.vl.no/kristenliv/johnsen-fortsetter-som-toppsjef-i-kirken/

Av Andréas Glandberger

Lördag den 10 mars deltog jag och min hustru på en äktenskapsdag i Korskyrkan i Uppsala. Temat för dagen var ”1000-milaservice” och annonsens text gjorde att vi blev så nyfikna att vi bestämde oss för att gå. Anmälningsfristen hade gått ut flera dagar tidigare, men vi tog chansen och kontaktade pastorn i Korskyrkan sent på fredagskvällen. Till vår stora förvåning och glädje fick vi ett svar strax efter halv elva samma kväll att vi var hjärtligt välkomna. Det var ca 30 par som deltog i kursen, och jag tror de flesta hade samma intryck som oss efter dagens slut – att det var väl investerade timmar. Att inte fler deltog var egentligen mycket förvånande, för alla par borde prioritera att investera i sin relation. Kursen var överraskande nog gratis, för när en äktenskapskurs hålls av professionella rådgivare med solid utbildning på området räknar man ju att betala för det.

Ingemar & Carina Tidholm var dagens föreläsare och man märkte genast att dessa visste vad de talade om. Samspelet mellan dem var inte något som bara var inövat för att ge oss kursdeltagare god underhållning, utan här såg man att de var en välfungerande enhet som levde som de lärde. Med inlevelse och glädje genomförde de kursen, och för oss som satt i salen var det mycket värdefullt att lyssna till verklighetstrogen och dessutom väldigt praktisk undervisning. På sin egen hemsida skriver paret Tidholm följande om kursen vi deltog i:

”Tusenmilaservice för parrelationen”
Hur får man det gemensamma livet att fungera när vardagen ofta är fylld av arbete, stress och engagemang från morgon till kväll? Det finns nog inget enkelt svar på den frågan men vi har arbetat mycket med detta dilemma både i våra egna liv och i kontakt med andra. Vi har haft många parsamtal, föreläsningar och kurser kring ämnet relationer. Till slut har en fråga blivit viktigare än alla andra: Hälften av alla relationer håller – hur bär de sig åt?  Vi har försökt skriva ett kursmaterial för parrelationer som bygger på igenkännande och som syftar till att utveckla våra beteendemönster och tankesätt. Utgångspunkten är alltid att försöka förändra sig själv snarare än den andre. En vanlig fråga är:

”Vad kan jag bidraga med för att utveckla vår relation?” Eller: ”Vad skulle jag kunna börja eller sluta med för att bli lättare att leva tillsammans med?”

Det finns mycket att skriva om kursen och de väldigt praktiska exempel som gavs för att få en relation att bli och förbli välfungerande, men det hinner jag inte med denna gång. Under den ena pausen vi hade frågade jag makarna Tidholm om de ville ställa upp på en intervju för Aletheia Blogg & Tankesmedja efter kursens avslutning, något de tackade vänligt ja till. En stund efter kursen avslutats och de flesta hade lämnat kyrkan satte vi oss ned på trappan vid scenen för att genomföra intervjun. Ingemar och Carina var lika avslappnade som de varit under föredraget och min iakttagelse från tidigare bekräftades – detta var äkta människor som agerade likadant utanför rampljuset. Frågorna som ställdes skrevs helt spontant under den sista timmen, men jag hoppas ändå att du som läser kan få något gott att ta med dig vidare i ditt förhållande. Här under är intervjun jag gjorde mad makarna Tidholm.

Carina & Ingemar Tidholm

Vem har behov av äktenskapsrådgivning?

- Jag tycker rådgivning är en sak, en annan sak är vad du gör däremellan.  Vår utgångspunkt har ju varit att det finns en punkt där du gifter dig eller blir sambo, och sedan är det en lång resa där man plötsligt känner att man behöver familjeterapeut för att man inte löser problemen, men vad gör man däremellan?  Det vi gör är en slags friskvård, och det gör att man kan vara steget före familjerådgivningen. Någonstans under resan måste man våga ta i sina relationer tidigt, säger Ingemar.

– Tusenmilaservice är absolut för alla, precis som du servar bilen så måste du serva din relation. Det borde vara en självklarhet, kompletterar Carina.

När skall man söka hjälp?

- I den bästa av världar skulle alla med jämna mellanrum uppdatera sin relation och konstatera det som är bra och fortsätta med det och stämma av om det är något som behöver justeras. Det behöver man inte gå till familjerådgivningen för utan kyrkan kan ju vara ett jättebra ställe, som en station, där man kan stämma av lite hur det är och vad vi behöver jobba på, säger Carina.

- Servar du din relation så slipper du de stora kostnaderna, och det är ju precis likadant med en bil som servas regelbundet. Det finns ju fantastiskt duktiga familjerådgivare, men servar du din relation slipper du gå ända dit. Om du inte servar bilen riskerar du att den körs för hårt och tar skada, och det är samma med en relation. Det finns alltså ekonomi att utföra regelbunden service säger Ingemar. Carina skrattar hjärtligt och håller med sin man.

Vilka är de vanligaste orsakerna till att folk går på äktenskapsrådgivning?

- Jag skulle nog säga kommunikation, säger Carina. – Bristande kommunikation, tillägger Ingemar. – Sedan kan det röra väldigt olika saker, men att man liksom inte förstår varandra, man når inte fram, fortsätter Carina.

- Det kan också gälla sex och samliv till viss del, att det inte fungerar. Eller så kan det vara att man inte tror sig vara älskad. Man förstår inte de olika kärleksspråken, och det pågår kärlek fast ingen ser det. Man har inte de ögonen, och då blir det en brist i kommunikationen och i relationen, lägger Ingemar till innan Carina kompletterar svaret på denna fråga:

- Sedan är det ju så att de som kommer till familjerådgivningen nästan alltid bara ser den andres baksidor och man har tappat framsidorna.

Vilka är de största utmaningarna i en relation?

- Dels att hålla fokus på varandras framsidor, och sedan tror jag att lirka så att man hittar lösningar och inte kommer in i återvändsgränder där det inte är någon framkomlig väg, utan att man letar efter en väg där man kan komma framåt, säger Carina.

- Att våga vara fokuserad på den andras behov och lita på att om jag jobbar för min partner och min partner jobbar för mig så ger det tilliten i relationen, och att man gör det yttersta för att relationen skall fungera. Det är ju en förutsättning i en relation att det är två som vill. Vill bara den ena och inte den andra, ja då blir det ju svårt. Där kommer självkänslan in. Skall jag våga vara generös, ja då måste jag ju våga tro att den andre vill mig väl. Annars börjar jag ju bevaka mitt eget! Man måste också våga uttrycka sina behov och verkligen uttrycka vad man tänker i stället för att tro att den andra borde fatta vad det gäller. Vi är ju inga tankeläsare och kommer heller aldrig att bli det, säger Ingemar.

Är kristna äktenskap lyckligare än andra?

- Jag tror att många kristna äktenskap där man har en djup gemensam värdegrund är väldigt lyckliga. Om man halkar snett så att kyrkan blir ett måste med påbud och regler så kan det bli en belastning, säger Carina.

- Gud kan vara en styrka i relationen, men det kan också bli en belastning för att man skall nå upp till någonting, fortsätter Ingemar. Relationer som jobbar utifrån det vi har pratat om, vare sig du befinner dig i kyrkan eller utanför kyrkan, har chansen att bli lyckliga äktenskap som man trivs i och mår bra i.

Vilka är de vanligaste misstagen i ett äktenskap?

- Att man tar varandra för givet och att man tror att bara för att jag tänker en sak borde ju den andra förstå, och att man ger varandra för lite tid och prioriterar allt annat än relationen, säger Carina. Ingemar instämmer i sin frus slutsatser.

Vad bör människor som har havererade äktenskap bakom sig tänka på om de vill gå vidare?

- Att inte gå för snabbt in i en ny relation, och att innan man gör det utvärdera vad som egentligen gick snett i den förra relationen. Vad handlar om mig och vad behöver jag ta hand om och förstå innan jag går in i en ny relation så att man inte gör om samma misstag igen, säger Carina.

- Man skall inte jämföra sin nya partner med sin gamla. Det här är en ny relation och den är unik, och den skall vi skapa, inte återskapa vad man har haft förut. Man kan inte ha en navelsträng till sin gamla relation utan måste släppa den och ge sig hän åt den relation man har valt.

Slutligen, kan ni ge några korta råd till ett lyckat äktenskap?

- Jag skulle inte vilja säga ett lyckat äktenskap, men hellre ett välfungerande äktenskap, säger Ingemar. Rent spontant skulle jag vilja säga att lycka är så relativt. Vi pratar om lycka, men vad är det? En välfungerande relation där man kan trivas, säger Ingemar och skickar bollen vidare till Carina.

- Att båda har fokus på att man vill varandra väl, för då behöver man inte lägga ned så mycket energi på att se till sitt eget hus, att jag får det jag behöver, vill ha och att jag blir förstådd. Det blir mindre jag och mer att man vill att den andre skall må bra, och om båda tänker likadant så får man ju det man behöver om man kommunicerar väl. Respekt också, för att man är olika.

- Relationer tar tid, det är ingen snabbmat. Det är långkok, säger Ingemar medan hans fru brister ut i skratt. Det tar tid att bygga relationer och låt det få ta tid, och ta tid med varandra, för det är så relationen byggs upp. Ju mer den stärks ju bättre tror jag vi blir som föräldrar, som familj och som partners, avslutar Ingemar.

Korta fakta:

Carina Tidholm

Är utbildad familjeterapeut, kognitiv beteendepedagog och har en teol-kand i botten. Har tidigare arbetat med personalutveckling, konflikthantering, kommunikation, etik och värderingar på företag. Vidare har hon arbetet som familjebehandlare inom socialtjänsten, skolkurator och inom kyrkan. Idag arbetar hon framförallt på samtalsmottagningen och med coaching inom företagsvärlden, samt föreläsningar. Hon jobbar också med HR/Personalfrågor.

Ingemar Tidholm

Är auktoriserad socionom, KBT-pedagog samt ART-instruktör. Är även vidareutbildad inom nätverksterapi och systemorienterad familjebehandling. Han har sedan många år arbetat inom socialtjänsten, men har i dag sin huvudsyssla som enhetschef för två boenden för ensamkommande flyktingungdomar i Stockholmsområdet, samt med föreläsningar.

Källa: Ingemar & Carinas hemsida RelationsInvest

Relevanta länkar & twingly:

http://www.dagen.se/blogg/ledarblogg/2012/03/separera-mera-eller

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/paret-reinfeldt-separerar_6908113.svd

http://www.dn.se/nyheter/varlden/bigamist-ertappad-via-facebook

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=301399

Gästblogg av Anders Gärdeborn

Många kristna tror uttalat eller outtalat på en teistisk, eller gudastyrd, evolution. Med detta menas att utvecklingsläran, eller darwinismen, på ett korrekt sätt beskriver mekanismerna för en evolution från en urtida bakterie till människan, medan Gud är upphovsmannen bakom denna process. Tron på en teistisk evolution brukar grunda sig på en sund vilja att vara ”upplyst” och därför inte behöva blunda för samtida vetenskapliga framsteg, men också på en mindre välgrundad uppfattning att evolutionsläran är bevisad och det enda möjliga vetenskapliga synsättet inom biologins område.

Mitt syfte med denna artikel är dock inte att behandla vare sig evolutionslärans eller Bibelns vetenskapliga meriter. Detta görs på många andra ställen, t.ex. på föreningen Genesis webbsida, www.genesis.nu. Jag vill istället visa på det teologiskt omöjliga i att samtidigt tro på Bibeln och på en utveckling från amöba till människa. Jag gör detta genom att i tur och ordning jämföra områdena Skaparen, skapelsen, människan, döden och Frälsaren utifrån å ena sidan Bibeln och å andra sidan utvecklingsläran.

Skaparen i Bibeln är kärleksfull. Ömt vårdar Han sin avbild människan oavsett våra förutsättningar eller prestationer, och uppmanar oss att ta hand om den föräldralöse och änkan (Jak 1:27). I brutal konstrast står den potentielle gud som skulle ligga bakom en evolutionär process. Denne är blodtörstig och slår ihjäl den svage, vilket är fundamentalt nödvändigt för att utvecklingsprocessen ska gå vidare mot högre livsformer. (Ibland framförs uppfattningen att även Bibelns Gud kan vara skoningslös med referens till krigen i Gamla Testamentet. Dessa beskriver dock Guds handlande i en fallen och därför abnorm värld, medan blodtörsten hos evolutionens gud utgör tingens normala ordning.)

Skapelsen är i Bibeln från början ”mycket god” (1 Mos 1:31). Efter den katastrofala händelse som kallas syndafallet är däremot skapelsen utsatt för en nedåtgående trend vilket Paulus uttrycker som att den ”blivit lagd under förgängelsen” (Rom 8:20). I utvecklingstanken är hela processen den komplett omvända. Här börjar allt i big bangs kaotiska urtillstånd och med tiden frambringas komplexa strukturer som stjärnor, celler och hjärnor.

Bibeln ger människan en särställning i skapelsen. Hon är den enda av de skapade väsendena som får epitetet ”Guds avbild” och hennes uppdrag är att råda över den övriga skapelsen (1 Mos 1:27-28). Människan formades i en unik skapelseakt där ”livsande” blåstes in i ”stoft från jorden” (1 Mos 2:7). I evolutionsläran åtnjuter inte människan någon exklusiv ställning. Hon delar far- och morföräldrar med aporna och hon är ett däggdjur bland många andra. Hon är heller inte någon slutprodukt eller ”krona” i skapelsen, bara en länk i en över tid uppåt ringlande kedja.

I Bibeln är döden en katastrof. Livets Gud kan inte skapa en värld full av lidande och död. Men Han satte spelreglerna i sin skapelse och varnade för att om människan var olydig sin Skapare så skulle hon dö (1 Mos 2:17). Då människan trots detta gick emot Skaparens uttryckliga befallning drog hon döden över skapelsen, vilket vi idag bittert erfar i form av hat, hungersnöd, sjukdomar och naturkatastrofer. I det evolutionistiska scenariot är döden allt annat än onaturlig. Den är till och med nödvändig för att människan ska existera. Hade vi inte konkurrerat ut och slagit ihjäl svagare individer genom årmiljoner så hade vi inte stått här som arten människa idag.

Med evolutionsläran som grund blir döden så intimt inflätad i naturens väv att vi blir fullständigt oförmögna att förklara teodicéproblemet för människor som rättmätigt önskar en intellektuell grund för den tro de väljer att bygga sina liv på.

Frälsaren är Guds lösning på syndens och dödens problem. I Honom, och endast i Honom, kan vi enlig Bibeln få tillbringa evigheten tillsammans med vår Skapare. Synd leder lika obönhörligen till död idag som på Adam och Evas tid men, Gud vare pris, Jesus bar det straffet åt oss på korset. I den evolutionistiska historiebeskrivningen har döden ”alltid” funnits. Om döden inte är ett resultat av synd så finns synden bara i fantasin. Och om synden bara är en illusion så är också Guds lösning på syndens och dödens problem, Jesus Kristus, ett fantasifoster. En ateist har sagt att ”om vi tar bort Adam och Eva och deras ursprungliga synd, så finner vi de patetiska resterna av Guds Son bland den bråte som blir kvar av kristendomen”. Ett insiktsfullt uttalande från en i övrigt desillusionerad människa.

Inom samtliga dessa områden är alltså den bibliska och den evolutionistiska världsåskådningen varandras diametrala motsatser. Det går därför inte att ens med skohorn försöka pressa in den ena i den andra. Som kristna församlingar måste vi därför våga göra rent hus med den bibelvidriga filosofi som evolutionsläran utgör. Vi får inte låta oss luras av ateisters och humanisters propaganda att alla upplysta och förnuftsstyrda människor är evolutionister. Och det bästa av allt – vi kan göra detta under fullt bevarande av en vetenskaplig integritet och en intellektuell hederlighet.

Anders Gärdeborn

Talesman för föreningen Genesis

Job 1:21

Jag vill börja med att bekänna att jag inte alltid hyst den empati som en kristen bör emot de herdar som inte försvarat sin hjord oavsett kostnaden. Jag har sett många församlingsmedlemmar i toppstyrda kyrkor ducka ansvaret att säga ifrån när de sett något som varit galet. Och för några dagar sedan kom jag på mig själv med att tänka så igen, och jag smiskade till mig själv med ett löfte till Gud om att försöka se på saken med lite mer empati än jag hade lust till. Och då kom jag på att det nog inte är så lätt att tala ut om man vet att det kommer obehagliga konsekvenser. Även modiga människor backar när de kommer fram till att modet kan sätta deras nära och kära i klistret. Det är lätt att bli korttänkt när dem man älskar mest riskerar drabbas på ett sätt som man inte riktigt kan överblicka. Och det var med den tanken som jag satte mig ner för att skriva denna lilla berättelse:

—

Tänk dig att du är 19 år och precis gått ut gymnasiet. Du har hela livet framför dig och många dörrar står öppna. Djupt inne i ditt hjärta finns en dröm om att verkligen få tjäna Gud och bygga Guds rike i Sverige, och för att kunna följa den drömmen låter du flera dörrar stängas. Det är ett äkta offer, ett nedläggande av ditt liv framför Jesu fötter. Du vill bara tjäna honom.

Parallellt med gymnasiet har du gått bredvid en av ungdomspastorerna för att lära dig hur du ska kunna förmedla ditt eget möte med Herren till jämnåriga och yngre ungdomar. Kyrkan du är med i har uppmärksammat din glöd och är beredd att satsa på dig. Du börjar en bibelskola. Efter två år är du assisterande ungdomspastor, och nu inte bara med glöd utan även fylld med bibelkunskap.

Du funderar på högre studier, egentligen har du alltid velat jobba med människor. Just före dess att du ska flytta hemifrån och börja på socialhögskolan blir du kallad till ett ledarmöte i kyrkan. Det visar sig att de vill anställa dig på 75%. Inte mycket pengar, men du skulle få jobba med din dröm och samtidigt tjäna Herren. Du vet att kyrkan du är med i brukar ta hand om sina ledare, så du tar chansen. Din blivande fru beundrar dig för din brinnande önskan att tjäna Herren såväl som din gåva att leda människor. Gud säger inte nej, så självklart tar du chansen efter en tids bön!

Tjugo år senare är du distriktspastor. Du har en god lön och hela familjen är engagerad i kyrkan. Din fru jobbar i kyrkans skola till en ganska låg lön, men tillsammans har ni det gott ställt tack vare din tjänst i kyrkan. Äldsta dottern föddes för sjutton år sedan, något år efter att du gifte dig. Hon drömmer om att studera i Storbritannien och du har lovat att hon inte ska behöva bekymra sig rent ekonomiskt.

De senaste åren har det rört på sig i dig. Först sa du inget alls, men ganska snart kände du behövde din frus råd om hur du skulle tänka om saker som hänt i församlingen. Saker du inte trodde kunde ske, ja – som du inte ens trodde skedde de första åren någon av dina bekanta berättade om dem, har börjat hända i din närhet. Du ser upp till förstepastorn väldigt mycket och du vet inte hur du ska tänka om det du sett.

Å ena sidan vet du att pastorn ifråga är inblandad i de viktigaste besluten i församlingen, men å andra sidan kan du inte tänka dig att vissa mer tvivelaktiga beslut skulle kunna ha något att göra med denna mycket smorde pastor. Å tredje sidan – för det finns en sådan – har nu inte bara bekanta utan en vän kommit till din fru och berättat något väldigt besvärande. Det har att göra med religionsblandning, fick du lära dig när du gick på bibelskolan. Men nu verkar det som om pastorn har börjat åberopa vad han kallar för ”kyrkohistoria” för att lämna den frikyrklighet han var med om att ruska om under de första glada åren, ungefär samtidigt som du överlät dig till ditt kall i församlingen. Din församling var ju en tidig profetisk röst i Sverige emot allt sådant, och din pastors gamle mentor ”Sten”, talade alltid glasklart mot det.

Församlingen! Eller kyrkan? På senare tid säger du ”kyrkan”, men du minns ofrivilligt hur konstigt folk tittade på dig om du sa något annat än ”församlingen”, när det hela började.

Symbolen för ”kyrkan” var ett ämbete som du var med om att be motböner emot för femton år sedan. En symbol för antikrist, hette det på den tiden. Även om du varken är så förtjust i motböner eller egentligen varit helt övertygad om att det ”nya” någonsin varit antikristligt känner du att det är något främmande. Något som inte känns obehagligt bara för att det är ett nytt paradigm, utan helt enkelt för att det inte går i harmoni med den musik Herren själv tände i ditt hjärta när du var tonåring. Inte i harmoni med den du alltid Älskat mer än ditt liv.

Din fru berättade nyss om att hennes väninnas make ska gå i tidig pension. Varför? Han som var så engagerad och sagt att han skulle jobba tills Herren tog hem honom. En av de viktigaste lovsångsledarna slutade ungefär samtidigt utan att berätta varför. Men du har hört rykten om att dessa ställt öppna frågor som ifrågasatt att de delar Visionen. Många som har slutat har gjort det för att de inte delat Visionen. Det vet du är sant eftersom din pastor berättat det för dig. Men hur vet man att man inte ”delar visionen”? Och vad HÄNDER om man inte delar visionen? Huvudpastorn och hans fru gav mycket pengar till ”Enhetens kyrka”, ett katolskt projekt som du inte vet om du stödjer. Du tycker åtminstone att du borde fått ha en åsikt i frågan. Nu hänger frågan liksom i luften – vad är den nya visionen? Den gamla – den med stort V – har ju aldrig officiellt skrotats. Inte såvitt du eller någon annan distriktspastor fått veta åtminstone.

I förrgår drömde du en obehaglig dröm; du var arbetslös och skulle söka jobb. Tjänsten du var ute efter var en högre administrativ tjänst. Men utan PA-utbildning hade de bara skrattat åt dig och sagt att de kanske kunde fixa något i vaktmästeriet för drygt halva den lön du har idag.

USCH vilken mardröm! tänker du. Telefonen ringer, och en nära vän till dig berättar gråtande att han fått genomlida ett flera timmar långt förhör med andrepastorn för att sen ombes träda ur församlingen!

-”vad ska jag ta mig till!!? Mina barn är med i tonårsgruppen och alla vänner är med i församlingen. Min fru är arg på mig för att jag inte var tyst om det jag visste!”

Du vill inte tro dina öron och du funderar på det hela i flera dagar. Först tänker du att din vän måste gjort mer dumheter än han först berättade för dig men det hela verkar vid närmare granskning faktiskt stämma. Inte nog med det, dessutom har andrepastorn sagt till dig att det är lätt att man tappar fokus om man umgås för mycket med dem som vänt sig bort ifrån Visionen. Det sa han märkligt nog samma dag som din vän ringde. Med eftertryck.

Eftersom du med din väns tillåtelse har bollat saken med två vänner, också anställda av församlingen, har du själv fått problem. Huvudpastorn samtalade med dig i några minuter under kyrkkaffet. Han sa att det ibland kan vara bäst att ”se vad Herren har för en” och lämna en församling om man börjat känna att man inte ”delar visionen”. Att ”gå vidare och fortsätta välsigna människor” fast på en ny plats. Och så hade han frågat vad ”Herren har för din familj”. Han hade sagt det med ett brett leende samtidigt som han sett dig i ögonen, men av någon anledning hade du inte känt dig tryggad av orden. Du hade fått ont i magen och tänkt på din dotter. Talade han om dig? Någonstans känner du igen detta ifrån människor som förut varit en sprudlande del av församlingen men som av någon anledning bara försvunnit. Förklaringen brukade vara att de ”gått vidare” eller att Gud givit dem en annan ”vision”.

—

Ingen riktig utbildning, ganska hög lön, en familj som är beroende både av din lön såväl som av församlingen som social källa till glädje, och dessutom grunden för din identitet både som yrkesman såväl som Herrens tjänare. Det är lätt att blunda för det onda man ser och hoppas på att det blir bättre. Problemet är bara att många befinner sig just i en liknande situation och om ingen börjar prata om det man sett och verbalt möta orättfärdigheten kommer ingenting att bli bättre. Det finns en tid för bön, men det finns också en tid för att agera oavsett kostnaden. Ett sådant agerande är modigt, och det är också en hög gudstjänst. Vad det handlar om är nämligen att sätta Guds ord högre än människors förväntningar. Det är nästan aldrig populärt, inte ens i en ganska bra församling. Ibland måste man till och med ropa på hustaken och minnas att Gud förväntar sig att den Gud välsignat ställer sig upp för den svage, den utsatta, den föräldralöse…eller den som hotas med att bli församlingslös.

Vad får det kosta för en herde?

Och vi som inte är beroende av lön ifrån dem vi manas att förmana – hur ofta ber vi för dessa pastorer, mellanchefer och anställda som ibland lever i ångest över detta och upplever att utvägarna är få och smala? Seriöst, hur ofta?

//John Nilsson

Vad fint nu är överenskommelsen gjord, alla problem är ur världen eller? Aletheia kan visa på önsketänkandet som EU toppen håller på med. Det hela är en repris från 21 Juli 2011 då pengarna senast var slut. Det heroiska räddningspaketet den gången köpte lite drygt ett halv år. Hur mycket har man köpt nu och till vilket pris?

Det är tydligt att hela planen bygger på önsketänkande, tyvärr så har önsketänkande väldigt lite med verkligheten att göra, åtminstone i detta fall.

Ur  skuld-(o)hållbarhets-rapporten (sidan 6)

(1) The debt trajectory is extremely sensitive to program delays, suggesting that the program could be accident prone, and calling into question sustainability (Table 2). Under the tailored scenario described above, the debt ratio would peak at 178 percent of GDP in 2015. Once growth did recover, fiscal policy achieved its target, and privatization picked up, the debt would begin to slowly decline.

(2) Debt to GDP would fall to around 160 percent of GDP by 2020, well above the target of about 120 percent of GDP set by European leaders.

(3) Financing needs through 2020 would amount to perhaps €245 billion. Under the assumption that stronger growth could follow on the eventual elimination of the competiveness gap, the debt ratio would slowly converge to that in the baseline, but likely only in the late 2020s.

With debt ratios so high in the next decade, (4) smaller shocks would produce unsustainable dynamics, leaving the program highly accident-prone.

Översatt till svenska:

(1)   Önskeprognosen Skuldbanan är extremt känslig för förseningar vilket gör programmet benäget för olyckor och ställer frågor om hållbarheten i planen.

(2)   Skulden kommer att sjunka till runt 160% av BNP till 2020, väl över målet på 120% av BNP som är satt som gräns för en långsiktig hållbar nivå av Europeiska ledare.

(3)   Det finansiella behovet om önskeprognosen slår in blir 245 miljarder euro om man antar att starkare tillväxt som kommer från ingenstans kan följa på att trots att man saknar egentlig industri förutom turismen skulle man kanske eliminerar konkurrensgapet.

(4)   Minsta lilla gupp på vägen Små överraskningar kommer att producera en ohållbar dynamik vilket gör att det hela garanterat kommer att spricka hela programmet har hög fallenhet för ”olyckor”.

Kommentarer:

Utgångspunkten som de har  (base line i diagrammet), den blå linje förutsätter att skulden på något mystiskt sätt ska kunna falla från och med mitten av 2013. I det negativa scenariot som fortfarande är oerhört optimistiskt så har du -1 % tillväxt under 2013. Den streckade röda linjen i diagrammet.

Den röda linjen är högst osannolik och den blåa är en ren fantasi. Fjärde kvartalet 2011 sjönk BNP med hela 7 % på ett enda kvartal. Även om Grekland inte skulle ta sig an någon ny skuld överhuvudtaget skulle detta ändå innebära att skuld i förhållande till BNP ökade med 7 %.

Men nu tar ju Grekland lån för att betala räntan på andra lån. Det är en dödsspiral. Budgetunderskottet har hela tiden legat på nära tvåsiffrigt negativa tal. I januari 2012 fortsätter den negativa trenden, skatteintäkterna minskar, arbetslösheten ökar och utgifterna ökar. Budgetunderskottet blir alltså större och inte mindre. Det finns inget som pekar på att detta skulle ändra sig med fler åtstramningar och växande skuld.

Behovet av pengar vid dessa önskescenarion är enligt beräkningen i rapporten 245 miljarder Euro och inte 130 som de får i och med det nya stöd paket. Det är redan från början inräknat att detta inte kommer att fungerar. Detta handlar endast om att skjuta på det oundvikliga lite till.

Analysen medger också att alla önske-antaganden är extremt känsliga för förseningar. Finns det verkligen någon anledning att tro att det inte skulle bli några förseningar? Får vi påminna om att det fortfarande finns utlovade åtgärder från det första räddningspaketet som inte är genomförda, trots att de utlovades för snart två år sedan.

Mina vänner låt er inte luras av denna charad, detta är ett spel för galleriet. Politikerna vet mycket väl att det var länge sedan vi passerade ”the point of no return”. Om politikerna inte förstår detta bör de omedelbart bytas ut mot nya som inte har hål i huvudet.

Lämpligt vore kanske att börja med att byta ut Jan-Claude Junnker som sa följande vid en presskonferens.

Jean-Claude Juncker, ordförande för eurozonens finansministrar, sa vid en presskonferens att uppgörelsen ska säkra Greklands framtid inom eurozonen.

Paketet är ett dåligt skämt och det är med andra ord det är kört för Grekland! Politikerna som inte inser detta är antingen totalt dumma i huvudet eller så ljuger de, välj själv. Frågan är nu om den mindre sjuka delen av Europa ska dras ned i skuldträsket genom att ”stödja” krisländerna när skuldbörda skrivs över på oss, genom ECB och IMF köper upp skulden. Sverige lånar redan ut alldeles för mycket som vi inte kommer att få tillbaka. Och det finns dessutom krafter som vill öka det åtagandet, det är dags att säga NEJ! Det är hög tid att protestera! Innan också vi förlorar vår suveränitet.

/Alias

Nedan rapporten i sin hel het.

(svd), (dn), (af)

Då Eddies undervisning på många vis går stick i stäv med den nya synen på lag och nåd [alla G.T.s bud är numera passé], har några reagerat kraftfullt på undervisningen eller det någon menar eller tror undervisas. Någon menar att den [undervisningen] leder till lagiskhet och fördömelse.  Andra säger sig känna igen tonen från de gamla väckelsepredikanterna.  Det jag själv undervisar finner du här.  Jag hoppas personligen hitta en bana mitt på vägen mellan lag och nåd och ”jobbar” med frågan tillsammans med en rad bibellärare och Guds Ord. Må Herren bevara oss från onödiga dikeskörningar!

Jag har börjat fråga dem som beställt nedan undervisningsserie om de tycker undervisningen leder till lagiskhet.  Så svarade en syster på denna fråga för ett par veckor sedan:

Vi upplevde att undervisningen han gav då var mkt bra o han var tydlig med vikten av att vi behöver Jesus samt hade han en röd tråd i kopplingen mellan GT o NT o visade tydligt att hela Bibeln är Torah, dvs undervisning för oss alla troende.  Då upplevde vi ej att förmedlade lagiskhet, men jag vet ju ej hur han var i höstas.  Jag gav ju DVD även till en pastor i mellansverige och han tyckte den var jättebra. Dessutom har jag visat den för riktigt, sk gammkristna pingstvänner, vilka också tyckte den var bra och ville förmedla undervisningen till flera.  En orsak till detta var att de upplevde att han hade riktig Bibelundervisning som tyvärr saknas i församlingen idag enl dem.  Självklart får vi pröva allt och se upp med lagiskheten.

Till min stora förvåning har jag upptäckt att de allra ihärdigaste kritikerna aldrig lyssnat till konferensen då Eddie första gången besökte Sverige.  Aletheias målsättning har allt sedan starten varit att tillsammans med våra läsare söka sanningen utifrån Guds dyrbara Ord.  Vi lägger nu ut hela konferensen på Aletheia så du som aldrig lyssnat till Eddie Chumney får möjlighet att utifrån Guds Ord och vad Eddie säger själv göra en egen bedömning av undervisningen.  Vi uppmanar dig som lyssnar att i enlighet med Pauli ord pröva allt och behålla det goda.

Varsågod, lyssna och lämna din kommentar utifrån undervisningen och Guds Ord. Ogrundade påståenden och direkt falska anklagelser kan komma att modereras bort:

Del 1

Del 2

Del 3

Del 4

Del 5

Del 6

Relaterat: Nej, vi skriver inte under våra gästtalares läror!

TV producenten som även filmade den efter följande konferensen som hölls i Alingsås i november förra året är nu klar med redigeringen av denna.  Information om denna serie nedan och den finns endast tillgänglig på DVD

NY SERIE med Eddie Chumney:

En DVD-box med sex undervisningspass med Eddie Chumney. Från höstkonferensen 2011 i Alingsås.

• Guds mäktiga tvillingar: Torah [Lag] och Nåd (59 min)

• Eliabudskapet (58 min)

• Vad rabbinerna lär om de 10 stammarna (62 min)

• Apostlagärningarna 15 (61 min)

• Guds 7 000-åriga plan (60 min)

• Israels moderna historia (62 min)

[Här beställer du konferensen]

Theofil Engström, sångarevangelisten och profilen från Jubelkvartetten, har fått hembud. I går lördag avled han i stillhet på det ålderdomshem i Södertälje där han sedan några år bodde. Han blev 96 år.  Theofil Engström föddes en sen marsdag 1915 i Blötberget utanför Ludvika i Dalarna. Han började sin evangelistgärning vid 17 års ålder och ”Thoffe”, som han ofta kallades, förblev en evangelist hela sitt långa liv. Sången och musiken bar han med sig sedan barnsben och Theofil trakterade ledigt en rad instrument, däribland fiol, saxofon och piano.  Så småningom kom han att bli en av medlemmarna i sånggruppen Jubelkvartetten. Där blev Theofil parhäst med en annan evangelist och spjuver, Walter Erixon, som tillsammans med Sam Gullberg startat Jubelkvartetten redan på 1930-talet. :::Mer om Theofil på Dagen.se:::

Jag tillhör en generation med begränsade kunskaper om Engströms gäng men det lilla jag förstått så var de en frisk fläkt på sin tid.  Jag har kanske läst mer om kollegan Walter Erixon och hans ofta humoristiska möten och utspel.  För detta gäng var bibeltrohet viktigare än vad som ansågs vara religiöst korrekt och när det gällde att lida smälek för Guds Ord skull var de oftast orädda.

”Sista sträckan blir den bästa, på resan hem” var en av sångarkollegan Walter Erixons signaturmelodier.  Jag undrar om det nu inte ser ut som om denna sträcka inte bara blir den bästa men även den tuffaste med tanke på de tider svensk kristenhet gått in i.

Nåväl, jag lyssnade nyligen på ett av Theofil Engströms barnbarns smorda sång i Ärla Pingstförsamling.   Så arvet efter Theofil Engström lever förhoppningsvis kvar i och genom nya generationer.

Tack Theofil för den enorma sångskatt du lämnar efter dig och må du sjunga vidare ”ovan där”.

/Daniel