Israels premiärminister, Benjamin Netanyahus tal till FNs generalförsamling 2011.

Premiärminister Netanyahus tal är översatt från engelska av en god vän som vill vara anonym, men jag delar med henne en känsla av att detta är ett historiskt linjetal.  Israel är mer hotat än det varit någonsin under sin korta moderna historia, så min inre känsla är att vi MÅSTE bedja mer för Israel än någonsin. Vi lever i en unik historisk tid som profeterna talat om, vi vet inte var på tidsskalan vi står, men vi lever i en sen tid.

Läs noggrant och inspireras till förbön för Israel.

Hans P Lindblad

Tal hållet i FNs generalförsamling 23 september 2011 av Benjamin Netanyahu, Israels premiärminister, i samband med palestiniernas ansökan om fullt medlemskap i FN som stat.

(En direktöversättning med prioritering av innehållet framför en språkligt korrekt svensk version.)

Mina damer och herrar,

Israel har sträckt ut sin hand i fred alltifrån sin tillkommelse för 63 år sedan. Å Israels vägnar och det judiska folkets, sträcker jag ut den handen igen idag. Jag sträcker ut den till Egyptens och Jordaniens folk, till förnyad vänskap med grannar med vilka vi har stiftat fred. Jag sträcker ut den till Turkiets folk, med respekt och god vilja. Jag sträcker ut den till folket i Libyen och Tunisien, i beundran för dem som försöker bygga en demokratisk framtid. Jag sträcker ut den till de övriga folken i Nordafrika och den arabiska halvön med vilka vi vill smida en ny start. Jag sträcker den till folken i Syrien, Libanon och Iran, med vördnad för deras mod att kämpa mot brutalt förtryck.

Men särskilt sträcker jag ut den till det palestinska folket, med vilket vi strävar efter en riktig och varaktig fred.

Mina damer och herrar, i Israel avtar aldrig vårt hopp för fred. Våra forskare, läkare och innovatörer ägnar sin begåvning åt att förbättra morgondagens värld. Våra konstnärer och våra författare berikar mänsklighetens arv.

Nåväl, jag vet att detta inte är exakt den image med vilken Israel presenteras i det här auditoriet. När allt kommer omkring, det var här, 1975, som mitt folks långa längtan att återuppbygga vår judiska nations liv i vårt urgamla, bibliska hemland – det var då som detta skamfullt stämplades som rasism. Och det var här, 1980, precis här, som det historiska fredsfördraget mellan Israel och Egypten inte lovordades utan fördömdes! Och det är här, år efter år, som Israel blir orättvist utvalt till fördömande. Det har utvalts till fördömande oftare än alla länder i världen tillsammans. 21 av 27 av generalförsamlingens resolutioner fördömer Israel – den enda sanna demokratin i Mellanöstern.

Ja, detta är en olycklig del av FN-institutionen. Detta är det absurdas teater. Det utser inte bara Israel till skurk, det utser ofta verkliga skurkar till ledande roller: Gaddafis Libyen har varit ordförande i FNs kommission för mänskliga rättigheter, Saddams Irak ledde FNs kommission för nedrustning. Man skulle kunna säga att det tillhör gårdagen. Men, det som händer nu, precis nu, idag, är att Hizbollah- kontrollerade Libanon nu är ordförande i FNs säkerhetsråd. Det betyder i verkligheten att en terrororganisation innehar ordförandeskapet i samfundet som betros garantera för världens säkerhet.

Detta är inget påhitt.

Så, här i FN kan automatiska majoriteter (flertalet) bestämma vad som helst. De kan bestämma att solen går upp i väster. Men de kan också bestämma att – de har bestämt – att Västra muren i Jerusalem, judarnas heligaste plats, är ockuperat palestinskt territorium.

Och ändå, även här i generalförsamlingen kan sanningen ibland bryta igenom. 1984, när jag utsågs till Israels ambassadör i FN, besökte jag den store rabbinen Lubavich. Han sa till mig – och mina damer och herrar, jag vill inte att någon av er ska förolämpas, för av personlig erfarenhet av att tjänstgöra här vet jag att många hedervärda män och kvinnor, många kapabla och anständiga människor har tjänat sina länder här – men så här sa rabbinen till mig: ”Du kommer att tjäna i ett hus av många lögner”. Och sedan sa han: ”Kom ihåg att även på den mörkaste plats kan skenet av ett enda ljus ses vitt och brett.”

Idag hoppas jag att sanningens ljus ska lysa, om bara för några minuter, i ett auditorium som alltför länge har varit en mörkrets plats för mitt land. Så, som Israel premiärminister kom jag inte för att vinna applåder. Jag kom för att tala sanning. Och sanningen är att Israel vill ha fred. Sanningen är att jag vill ha fred. Sanningen är att i Mellanöstern i alla tider, men särskilt i dessa turbulenta dagar, fred måste förankras i säkerhet. Sanningen är att vi inte kan uppnå fred genom FN-resolutioner utan endast genom direkta förhandlingar mellan parterna. Sanningen är att palestinierna så här långt har vägrat förhandla. Sanningen är att Israel vill ha fred med en palestinsk stat, men palestinierna vill ha en stat utan fred. Och sanningen är den att man inte bör låta det ske.

Mina damer och herrar, när jag först kom hit för 27 år sedan var världen uppdelad i öst och väst. Sedan dess har det kalla kriget tagit slut, framstående civilisationer har uppstått från århundradens slummer, hundratals miljoner har lyfts upp ur fattigdom, oräkneliga fler är redo att följa efter och det anmärkningsvärda är att hittills har detta minnesvärda historiska skifte till stor del skett på fredlig väg. Ändå växer nu en malign sjukdom emellan öst och väst som hotar allas fred. Den strävar inte efter att befria men att förslava, inte att bygga upp men att riva ner.

Den maligna sjukdomen är militant islam. Den döljer sig i den stora trons mantel, ändå mördar den judar, kristna och muslimer på samma sätt med oförlåtligt omdöme. 11 september 2001 dödade den tusentals amerikaner och den lämnade Twin Towers i rykande ruiner. Igår kväll lade jag en krans vid minnesplatsen för den 11 september. Det var djupt rörande. Men när jag gick dit ekade något i mina tankar: de skändliga orden från Irans president på detta podium igår. Han menade att 11 september var en amerikansk sammansvärjning. Några av er lämnade detta auditorium då. Ni borde alla ha gjort det.

Sedan den ’11 september’ har militanta islamister slaktat oräkneliga andra oskyldiga – i London och Madrid, i Bagdad och Mumbai, i Tel Aviv och Jerusalem, i alla delar av Israel. Jag tror att den största faran som vår värld står ansikte mot ansikte emot är att denna fanatism kommer att utrusta sig med kärnvapen. Och detta är precis vad Iran försöker göra.

Kan ni föreställa er denne man, som deklamerade här igår, kan ni föreställa er honom beväpnad med kärnvapen? Det internationella samfundet måste stoppa Iran innan det är för sent. Om Iran inte stoppas, kommer vi alla att få stå inför den nukleära terrorismen och den arabiska våren skulle snart komma att bli den iranska vintern.

Det skulle vara en tragedi. Miljoner araber har dragit ut på gatorna för att ersätta tyranni med frihet och ingen skulle gagnas mer än Israel om de som engagerar sig för frihet och fred skulle råda.

Detta är mitt brinnande hopp. Men som Israels premiärminister kan jag inte riskera den judiska statens framtid med önsketänkande. En ledare måste se verkligheten som den är, inte som den borde vara. Vi måste göra vårt bästa för att skapa framtiden, men vi kan inte önska bort nutidens faror.

Och världen runt Israel håller definitivt på att bli farligare. Militant islam har redan tagit över Libanon och Gaza. Den har föresatt sig att riva upp fredsavtalen mellan Israel och Egypten och mellan Israel och Jordanien. Den har förgiftat många arabers tänkande emot judar och Israel, emot Amerika och västvärlden. Den motsätter sig inte Israels politik utan Israels existens.

Nu hävdar några att spridningen av militant islam, särskilt i dessa turbulenta tider – om man vill sakta ner utvecklingen, hävdar de – så måste Israel skynda att göra eftergifter, att göra territoriala kompromisser. Och denna teori låter enkel. I grunden låter det så här: ”lämna området och freden påskyndas. De moderata krafterna stärks, de radikala hålls tillbaka. Och oroa er inte för de irriterande detaljerna om hur Israel i verkligheten ska försvara sig. Internationella trupper kommer att göra jobbet.”

Dessa människor säger ständigt till mig: ”ge bara ett radikalt erbjudande och allt kommer att fungera”. Ni vet, det finns bara ett problem med den teorin. Vi har prövat den och den har inte fungerat. År 2000 lade Israel fram ett brett fredserbjudande som verkligen mötte alla palestinska krav. Arafat avvisade det. Palestinierna lanserade då en terrorattack som krävde tusen israelers liv.

Premiärminister Olmert lade därefter fram ett ännu generösare erbjudande, 2008. President Abbas svarade inte ens.

Men Israel gjorde mer än att bara lägga fram generösa erbjudanden. Vi lämnade i verkligheten territorium. Vi drog oss tillbaka från Libanon år 2000 och från varenda kvadratcentimeter av Gaza år 2005. Detta lugnade inte den islamska stormen som hotar oss. Det förde bara stormen närmare och gjorde den starkare.

Hizbollah och Hamas avfyrade tusentals raketer emot våra städer från de områden vi lämnat. Ni förstår, när Israel lämnade Libanon och Gaza besegrade inte de moderata de radikala, de moderata uppslukades av de radikala. Och jag måste tyvärr säga att internationella trupper som UNIFIL i Libanon och EUBAM i Gaza gjorde inget för att stoppa de radikala från att attackera Israel.

Vi lämnade Gaza och hoppades på fred.

Vi ”fryste” inte bosättningarna i Gaza, vi ”ryckte upp” dem. Vi gjorde precis som teorin säger: lämna, gå tillbaks till 1967 års gränser, avveckla bosättningarna.

Och jag tror inte att folk minns hur långt vi gick för att uppnå detta. Vi ryckte upp tusentals människor från deras hem. Vi tog ut barnen från skolorna och daghemmen. Vi raserade synagogor. Vi flyttade till och med älskade familjemedlemmar från sina gravar. Och efter att allt detta gjorts, gav vi nycklarna till Gaza till president Abbas.

Nu säger teorin att allt skulle fungera och att president Abbas och de palestinska myndigheterna skulle kunna bygga en fredlig stat i Gaza. Ni kommer ihåg att hela världen applåderade. Man applåderade vårt tillbakadragande som en handling av stort statsmannaskap. Det var en djärv fredshandling.

Men, mina damer och herrar, vi fick inte fred. Vi fick krig. Vi fick Iran, som med sitt ombud Hamas omedelbart sparkade ut den palestinska myndigheten. Den palestinska myndigheten kollapsade på en dag – EN dag.

President Abbas har just sagt från detta podium att palestinierna endast är beväpnade med sitt hopp och sina drömmar. Ja, hopp och drömmar och 10 000 missiler och GRAD-raketer, levererade av Iran, för att inte nämna floden av dödliga vapen som nu flödar in i Gaza från Sinai, från Libyen och från annat håll.

Tusentals missiler har redan regnat över våra städer. Så ni kanske förstår att, med tanke på allt detta, Israel med rätta frågar sig: ”Hur förhindras detta från att hända igen, på Västbanken?” Förstå, de flesta av våra större städer i landets södra del ligger inom några mil från Gaza. Men i landets centrala delar, mittemot Västbanken, ligger våra städer några hundra meter, eller högst, några kilometer från Västbankens utkant.

Så jag vill fråga er, skulle någon av er vilja dra in faran så nära inpå era städer, era familjer? Skulle ni handla så hänsynslöst med era medborgares liv? Israelerna är beredda att ha en palestinsk stat på Västbanken, men vi är inte beredda att få ett nytt Gaza där. Och det är därför vi måste ha riktiga säkerhetsarrangemang, som palestinierna helt enkelt vägrar förhandla med oss om.

Israelerna minns de bittra lärdomarna från Gaza. Många av Israels kritiker ignorerar dem. De råder oansvarigt Israel att gå denna farliga väg igen. Ni läser vad dessa människor säger och det är som om ingenting hänt – det är bara ett upprepande av samma råd, samma formler, som om inget av ovanstående har hänt.

Och dessa kritiker fortsätter att pressa Israel att göra långtgående eftergifter utan att först garantera Israels säkerhet. De prisar dem som omedvetet matar det militanta islams omättliga krokodil som djärva statsmän. De utpekar som fredens fiender dessa av oss, som insisterar på att vi först måste sätta upp en stark barriär för att hålla krokodilen ute eller åtminstone trycka in en järnbalk mellan dess gapande käftar.

Så inför etiketterna och skymferna måste Israel lyssna till bättre råd. Bättre med en dålig publicitet än ett bra lovtal och ännu bättre skulle det vara med en uppriktig och rättvis press vilkens känsla för historia sträcker sig bortom (dagens) frukost och som erkänner Israels legitima oro för sin säkerhet.

Jag tror att i seriösa fredsförhandlingar, kan dessa behov och angelägenheter tas upp på rätt sätt, men de kan inte behandlas utan förhandlingar. Och behoven är många eftersom Israel är ett sådant litet land. Utan Judéen och Samarien (Västbanken) är Israel bara 1,5 mil brett.

Jag vill ge er detta som perspektiv, eftersom ni nu alla är i ’stan’ (New York). Det är ungefär 2/3 av Manhattans längd. Det är detsamma som avståndet mellan Battery Park och Columbia University. Och glöm inte att de människor som bor i Brooklyn och New Jersey är betydligt trevligare än några av Israels grannar.

Så hur skyddar man ett sådant litet land, omgivet av människor som svurit på att förstöra det och har beväpnats till tänderna av Iran? Självklart kan man inte försvara det enbart inifrån sitt eget knappa område. Israel behöver större strategiskt djup och det är just därför säkerhetsrådets resolution 242 inte begär av Israel att lämna ifrån sig alla områden som intogs i 6-dagarskriget. Den talar om tillbakadraganden från områden, till säkra och försvarbara gränser. Och för att försvara sig måste Israel därför ha en långsiktig israelisk militär närvaro i viktiga strategiska områden på Västbanken.

Jag förklarade detta för president Abbas. Han svarade: ”om en palestinsk stat skulle bli en suverän stat, kunde den aldrig acceptera sådana arrangemang.”

Varför inte? Amerika har haft trupper i Japan, Tyskland och Sydkorea i mer än ett halvsekel. Storbritannien har haft en flygbas på Cypern. Frankrike har styrkor i tre självständiga afrikanska nationer. Ingen av dessa hävdar att de inte är suveräna stater.

Och det finns många andra viktiga säkerhetsfrågor som också måste tas upp. Ta frågan om luftrummet. Återigen, Israels små dimensioner skapar enorma säkerhetsproblem. Amerika kan passeras av ett jetplan på sex timmar. Att flyga över Israel tar tre minuter. Ska då Israels lilla luftrum delas i hälften varav den ena halvan ges till en palestinsk stat som inte har fred med Israel?

Vår största internationella flygplats ligger några kilometer från Västbanken. Utan fred, kommer våra plan att bli mål för anti-aircraft missiler placerade i en närliggande palestinsk stat? Och hur stoppar vi smugglingen till Västbanken? De dominerar ju höglandet mot kusten, där den största israeliska befolkningen finns. Hur skulle vi kunna förhindra smugglingen av dessa missiler in till bergstrakten som sedan skulle kunna avfyras mot våra städer?

Jag tar upp de här problemen därför att de inte är teoretiska problem. De är mycket verkliga. För israelerna är de av livsavgörande betydelse. Alla dessa potentiella sprickor i Israels säkerhet måste tätas i en fredsöverenskommelse innan en palestinsk stat deklareras, inte efteråt, för om man lämnar dessa till framtiden kommer de inte att tätas. Och dessa problem kommer att explodera i våra ansikten och förkasta freden.

Palestinierna bör först stifta fred med Israel och sedan få sin stat. Men jag vill också säga det här, efter att ett sådant fredsfördrag skrivits under, kommer Israel inte att vara det sista landet som välkomnar en palestinsk stat som ny medlem i FN. Vi kommer att vara det första.

En sak till: Hamas har brutit internationell rätt genom att hålla vår soldat Gilad Shalit fången i fem år.

De har inte ens tillåtit ett enda besök av Röda Korset. Han hålls i en fängelsehåla, i mörker, emot alla internationella normer. Gilad Shalit är son till Aviva och Noam Shalit. Han är sonson till Zvi Shalit, som undkom Holocaust genom att komma till Israel på 1930-talet som pojke. Gilad Shalit är son till varje israelisk familj. Varje nation representerad här borde begära hans omedelbara frigivning. Om ni vill anta en resolution om Mellanöstern idag skulle det vara av denna orsak.

Mina damer och herrar, förra året i Israel på Bar Ilan-universitetet, i år i Knesset och i amerikanska kongressen presenterade jag min vision om fred i vilken en demilitariserad palestinsk stat erkänner den judiska staten. Ja, den judiska staten. När allt kommer omkring är detta den församling som erkände den judiska staten för 64 år sedan. Tycker ni inte att det är på tiden att palestinierna gör detsamma?

Den judiska staten Israel kommer alltid att skydda sina minoriteters rättigheter inklusive de mer än en miljon arabiska medborgarna i Israel. Jag önskar jag kunde säga detsamma om en framtida palestinsk stat, för som palestinska företrädare klargjorde för mig häromdagen – faktiskt, jag tror de gjorde det just här i New York – så sa de att de inte kommer att tillåta några judar i den. Den kommer att bli fri från judar – Judenrein. Det är detsamma som etnisk rensning. Det finns lagar idag i Ramallah som gör att försäljning av land till judar bestraffas med döden. Det är rasism. Och ni vet vilka lagar som detta väcker.

Israel har ingen som helst avsikt att ändra den demokratiska karaktären i vår stat. Vi vill bara inte att palestinierna försöker förändra den judiska karaktären i vår stat. Vi vill att man ger upp fantasin om att översvämma Israel med miljoner palestinier.

President Abbas har just stått här och sagt att kärnan i den israelisk-palestinska konflikten utgörs av bosättningarna. Tja, det är konstigt. Vår konflikt har varat i nära ett halvt sekel, innan det fanns en enda israelisk bosättning på Västbanken. Så om vad president Abbas säger vore sant, då antar jag att bosättningarna han talar om är Tel Aviv, Haifa, Jaffa och Beersheva. Kanske det är vad han menade häromdagen när han sa att Israel har ockuperat palestinsk mark i 63 år. Han sa inte från 1967, han sa från 1948. Jag hoppas någon vill besvära sig med att fråga honom denna fråga eftersom den visar på en enkel sanning: kärnan i konflikten är inte bosättningarna. Bosättningarna är en följd av konflikten.

Frågan om bosättningarna är och måste vara en fråga som hanteras och löses under förhandlingarna. Men kärnan i konflikten har alltid varit och olyckligtvis fortsätter att vara palestiniernas vägran att erkänna en judisk stat inom några som helst gränser.

Jag tycker det är dags att de palestinska ledarna erkänner vad varje seriös internationell ledare har erkänt, från Lord Balfour och Lloyd George 1917 till president Truman 1948, till president Obama för bara två dagar sedan just här: Israel är den judiska staten.

President Abbas, sluta kringgå den här frågan. Erkänn den judiska staten och slut fred med oss. I en sådan verklig fred vore Israel berett att göra smärtsamma kompromisser. Vi tror på att palestinierna varken bör vara medborgare i Israel eller vara dess undersåtar. De bör leva i sin egen fria stat. Men de bör vara redo, som vi, till att kompromissa. Och vi vet att de är redo för kompromisser och fred när de börjar ta Israels säkerhetskrav på allvar och när de slutar förneka vår historiska koppling till vårt gamla hemland.

Jag hör dem ofta anklaga Israel för att judaisera Jerusalem. Det är som att anklaga Amerika för att amerikanisera Washington eller britterna för att anglisera London. Vet ni varför vi kallas judar? Därför att vi kommer från Judéen.

I mitt kansli i Jerusalem finns det ett antikt sigill. Det är en signetring som tillhört en judisk tjänsteman från Bibelns tid. Sigillet hittades precis intill Västra muren och det är daterat tillbaks till kung Hiskias tid för 2700 år sedan. Nu är det så att det finns ett hebreiskt namn inristat på ringen. Namnet är Netanyahu. Det är mitt efternamn. Mitt förnamn dateras tillbaks till ytterligare 1000 år tidigare till Benjamin – Binyamin – son till Jakob, som också var känd som Israel.

Jakob och hans tolv söner strövade omkring på dessa samma kullar i Judéen och Samarien för 4000 år sedan och det har funnits en kontinuerlig judisk närvaro i landet alltsedan dess.

Och för de judar som fördrevs från vårt land upphörde aldrig drömmen om att komma tillbaka, judar som fördrevs från Spanien, judar i Ukraina som flydde från pogromerna, judar som kämpade i Warszawas ghetto när nazisterna omringade dem. De slutade aldrig att be, slutade aldrig att längta. De viskade: ”nästa år i löfteslandet”.

Som Israels premiärminister talar jag för hundra generationer judar som var utspridda i världen, som led under all tänkbar ondska under solen men som aldrig gav upp hoppet att återupprätta sitt nationella liv i den enda judiska staten.

Mina damer och herrar, jag fortsätter att hoppas att president Abbas kommer att bli min fredspartner. Jag har arbetat hårt för att främja freden. Den dag jag tillträdde min tjänst kallade jag till direkta förhandlingar utan förhandsvillkor. President Abbas svarade inte. Jag har utarbetat en fredsvision för två stater, för två folk. Han svarade fortfarande inte. Jag tog bort hundratals vägspärrar och kontrollstationer för att underlätta rörelsefriheten i de palestinska områdena. Detta bidrog till en fantastisk tillväxt i den palestinska ekonomin. Men återigen – inget svar. Jag tog det exempellösa steget att frysa nybyggnation i bosättningarna i 10 månader. Ingen premiärminister har någonsin gjort detta. Återigen, ni applåderade, men inget svar. Inget svar.

Under de senaste veckorna har amerikanska offentliga tjänstemän lagt fram idéer för att återuppta fredssamtalen. Det fanns saker i de idéerna som jag inte tyckte om. Det fanns saker däri om den judiska staten som jag är säker på att palestinierna inte tyckte om.

Men med alla mina reservationer var jag villig att gå vidare med dessa amerikanska idéer.

President Abbas, varför går du inte med mig? Vi måste sluta att förhandla om förhandlingarna. Låt oss förhandla om fred.

Jag har spenderat år på att försvara Israel på slagfältet. Jag har spenderat decennier på att försvara Israel i den allmänna opinionens ”rättssal”. President Abbas, du har dedikerat ditt liv åt att påskynda den palestinska saken. Måste den här konflikten fortsätta i generationer? Eller kommer våra barn och barnbarn i åratal framöver att tala om hur vi fann ett sätt att avsluta den? Det är vad vi bör sträva efter och det är vad jag tror att vi kan uppnå.

Under två och ett halvt år har vi mötts i Jerusalem endast en gång trots att min dörr alltid varit öppen för dig. Om du vill kommer jag till Ramallah. Förresten, jag har ett bättre förslag. Vi har båda just flugit tusentals kilometer till New York. Nu är vi i samma stad. Vi är i samma byggnad. Låt oss träffas här idag i FN. Vem kan stoppa oss? Vad kan hindra oss? Om vi verkligen vill ha fred, vad kan stoppa oss från att mötas idag och påbörja fredsförhandlingar?

Jag föreslår att vi talar öppet och ärligt. Låt oss lyssna på varandra. Låt oss göra som vi säger i Mellanöstern: låt oss tala ”doogri”. Det betyder enkelt, rakt på. Jag talar om mina behov och angelägenheter. Du talar om dina. Och med Guds hjälp kommer vi att hitta den gemensamma grunden för fred.

Det finns ett gammalt arabiskt talesätt som säger att man inte kan applådera med en hand. Tja, det samma gäller fred. Jag kan inte ensam sluta fred. Jag kan inte sluta fred utan dig. President Abbas, jag sträcker ut min hand – Israels hand – i fred. Jag hoppas du ska gripa tag i den handen. Vi är båda Abrahams söner. Mitt folk kallar honom Avraham. Ditt folk kallar honom Ibrahim. Vi har samme patriark. Vi lever i samma land. Våra öden är sammanflätade. Låt oss förverkliga Jesajas vision (Jes. 9:1): ”Folket som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus”. Låt det ljuset vara fredens ljus.

Slut på talet.

Talet finns att lyssna till och läsa på engelska under följande länk:

http://www.mfa.gov.il/MFA/Government/Speeches%20by%20Israeli%20leaders/2011/Remarks_PM_Netanyahu_UN_General%20_Assembly_23-Sep-2011.htm

Fredag 20 januari var det 70 år sedan planerna för ”den slutliga lösningen” diskuterades vid Wannseekonferens. 11 miljoner judar i Europa och angränsande områden trodde man sig kunna utrota med ett industriellt tillvägagångssätt. Med stöd av kända storföretag som fortfarande finns idag. Läs detta och fundera lite på om vi kan se någon parallell idag.