Aletheia — Blogg & Tankesmedja

Tro, politik, mediekritik och samhällsanalyser

Skillnaden mellan ekumenik och ekumenik

O-2007-0528-LEWI_450[1]

Som ”gammal” pingstvän är det många känslor, tankar och funderingar som florerar i mitt inre när jag läser Jaktlunds summering av Bjärka-Säbys minnesdag av Lewi Pethrus.  Det första som slår mig är att just Bjärka-Säby tog detta fina initiativ.  Landets större Pingstförsamlingar verkar inte ha tillräckligt med uppskattning av sina egna rötter för att själva utnyttja tillfället att ponera över vad som hänt med pingstväckelsen.  Ibland känns det ju onekligen som om vi tappat pingsten och förlorat rörelsen. . .

Jag är för ung för att ha några egna minnen eller möten med Pastor Pethrus.  Min bild av honom blir således baserad på andras vittnesbörd.  Men, jag har trots allt samma rätt att summera Pastor Pethrus liv som alla andra.   

Tidsanpassade efterkonstruktioner?

Ser att Joel Halldorf fanns med på seminariedagen.  Joel har gjort en enorm insats i kartläggandet av den tidiga Pingströrelsen och jag har en stor respekt för hans arbete.  Men, jag kan inte låta bli att uppleva att man nu vill skriva om historien något för att i efterhand försöka få Lewis välsignelse för den nya ekumeniken.  Gång på gång får vi höra om det ekumeniska mötet där Lewi Pethrus bestämt ville få med sig katolikerna.  Denna händelse för tidningen Dagen gång på gång fram.

När den första stora karismatiska konferensen i Sverige skulle hållas i Sverige tidigt 1970-tal insisterade Lewi Pethrus att katolikerna skulle vara med, annars skulle det inte bli någon konferens alls.
– När han öppnade på det sättet öppnade han inte bara porten för den väckelsen utan även för pingströrelsen så att den kunde samverka och harmonisera med övrig kristenhet.
Det är det största förbiseendet av stora saker Lewi gjorde, sa Ivar Lundgren och påpekade att långtifrån alla i de egna leden uppskattade förändringen.

Frågan är hur mycket vi ska läsa in i detta.  Många gläds över den nya ”våg” av ekumeniskt tänkande som resulterar i Jesus-manifestationer och gemensamma Pingst-Katolska utspel såsom t.e.x. den bok Arborelius och Hedin gav ut tillsammans för några år sedan. Något säger mig ändå att det är skillnad på ekumenik och ekumenik.  Den ekumeniska rörelse som tog form på 60 och 70 talet var vad jag kan se på lika villkor.  De samfund som träffades gjorde det med förhoppningen att ingen stod över den andra.

De undertoner som ljuder i den nya ekumeniska rörelsen skiljer sig markant från den lite mer oskyldiga ekumenik vi sysslade med då (60 – 70 tal).  D.v.s. numera kan Peter Halldorf inför större delen av Sveriges s.k. andliga ledarskap föreslå att det är dags att böja sin nacke under påvestolen utan att någon alls reagerar.

Vart är vi då på väg? Är Rom ekumenikens slutmål? I ett estradsamtal med den katolske biskopen Anders Arborelius och Ulf Ekman var det många som uppfattade Peter så. Peter är förvånad över att han inte fick några följdfrågor då. Så här sa han:
– Det är nödvändigt att böja sin nacke under kyrkan och bejaka Petrusämbetets legitimitet.

Nya ekumenikens ledare är fullt medvetna om att för att slutlig enhet med Romerska Katolska Kyrkan skall nås är nyckeln tvåeggad.  Givetvis börjar det med att lyssna till vår alldeles egen Pingst-munk Peter Halldorf och böja vår nacke under ”Petri Ämbete”.  Att försöka skilja Petri Ämbete och Påvestolen blir sedan en mer eller mindre omöjlig uppgift.  Sedan följer en, med Romerska Katolska Kyrkan, enhetlig nattvardssyn.

Ena Sveriges kyrkor, och låt alla kristna samlas kring nattvarden. Det ekumeniska initiativet Enhetens vänners målsättning är högt ställda. Och ett flertal högt uppsatta teologer ställer sig bakom.

När dörren till Kyrkan med stort ”K” väl är öppen finns det inte mycket som hindrar att man fortsätter med samtliga av Kyrkans sakrament.  Samfund som Trosrörelsen/Livets Ord har tillsynes redan börjat denna process.

Tillbaka till Lewi Pethrus

Jag tvivlar starkt på att det var detta slutmål Lewi Pethrus hade i tankarna när han på tidigt 70 tal så gärna ville få med sig katolikerna.  Trots Pingströrelsens avsaknad av högre studier höll man hårt i de uppenbarelser Gud gav rörelsen under de första 50 åren.  Den religionssynkretism som nu sker mellan Katolicismen och Pingströrelsen var knappast det Lewi önskade när han i all välvilja, om än naivt, bjöd in Katolikerna till sin konferens.  Frågan är om självaste Bjärka-Säby kommuniteten över huvud taget hade varit en del av Svensk Pingströrelse om Lewi var vid livet.

Men, som sagt – jag hade ingen personlig relation med Pastor Pethrus och min summering kan säkert ifrågasättas på samma sätt som jag nu ifrågasätter andras.   Något säger mig dock att Lewi Pethrus i sin himmel nu och då lyfter på ögonbrynen över både munken i Bjärka-Säby, bildandet av Pingstsamfund, Pingstrepresentanter vid Heliga Birgittas benknotor och mycket annat han aldrig under sin livstid skrev under.

mvh

Daniel / MyTwoCents

Mer om Lewi Pethrus i Dagen:

Läs även http://jdfk-kefas.blogspot.com/2009/09/gemenskap-ekumenik-eller-organisatorisk.html

=>
20

Ämne: Ledarskap

Nyckelord: , , , , , , ,

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial

Känner du andra som borde läsa detta?